Alarmklockorna började onekligen ljuda redan när det stod klart att Ivan Gazidis sköt ut sig från Arsenal till Milan i början av säsongen. Det bådar naturligtvis aldrig särskilt gott när den som har genomfört ett stort förändringsarbete lämnar i det här fallet klubben innan den nya organisationen riktigt har hunnit sätta sig. Lite ger det även intrycket av en person som gärna slipper bära ansvar och skuld om dennes nya organisation går fel.
Mycket tyder nu på att organisationen har gått fel. Sven Mislintat, som anställdes strax över ett år sedan som Arsenals head of recruitment, rapporteras från flera håll vara på väg att lämna Arsenal. Mislintat sågs som något av en kupp när han anställdes, efter att ha gjort sig ett stort namn inom europeisk fotboll på att identifiera unga talanger. Han sågs som en nyckelanställning för Arsenals framtid.
Brutna löften och oenighet kring klubbens transferstrategi framställs som den generella orsaken. Mer specifikt verkar problemet ligga i relationen mellan Sven Mislintat och Raul Sanllehi, numer Arsenals head of football, alltså sportchef. Mislintats uppdrag var att med hjälp av sin analytiska metod som grund forma Arsenals värvningspolitik. Sanllehi verkar däremot mer inriktad på att använda sitt eget kontaktnätverk som utgångspunkt.
Detta skulle naturligtvis rejält reducera Sven Mislintats roll i Arsenal. En annan brännpunkt är att Mislintat hade fått garantier av Ivan Gazidis att när Arsenal skapade sin technical director-tjänst så var den tjänsten Mislintats. Raul Sanllehi verkar däremot inte intresserad av den saken utan den tjänsten verkar i nuläget vikt för Edu, tidigare mittfältare i Arsenal och nu för tiden teknisk koordinator för det brasilianska landslaget.
Fortfarande kan man alltså säga att Arsene Wenger spökar för Arsenal. Ivan Gazidis avvaktade med att införa en technical director, eller motsvarande position, först och främst för att Wenger var så motsatt idén. Istället väntade Gazidis och Arsenal därför med detta tills Wenger lämnat klubben. Den förseningen kan nu sägas ha öppnat upp för det strul, den konflikt och den maktkamp vi ser nu.
Om det beskrevs som en kupp när Arsenal anställde Sven Mislintat så måste det rimligtvis vara ett rejält bakslag att bli av med honom efter endast ett år. Mest dyrbart med ett sådant tapp vore förmodligen att Mislintat, kanske mer än dennes tekniska kompetens, kändes mer visionär i sitt fotbollstänkande än många andra, och faktiskt har möjligheten att lyfta Arsenals tänkande in i framtiden.
Samtidigt var även idén med Arsenals nya organisation att sprida inflytandet över flera positioner, för att undvika det maktmonopol som existerade under Arsene Wenger och gjorde klubben väldigt beroende av en enda person. Sven Mislintat måste rimligtvis ändå acceptera kompromisser, men det är även intressant att en konfliktkälla verkar vara att Unai Emery tagit en aktiv röst i transferfrågorna. Managerpositionen slår tillbaka!
Denis Suarez verkar ha hamnat i mitten av den här interna dragkampen i Arsenal. Det sägs att det framför allt är Unai Emery som driver den värvningen, och att Sven Mislintat motsätter sig den. Raul Sanllehi å sin sida ser så klart den värvningen som möjlig då den definitivt ligger inom hans personliga kontaktnät. Oavsett om den blir av eller inte, så verkar det ha gått väldigt mycket prestige i den här värvningen.
Situationen underlättas knappast av att Arsenal måste vända på mynten. Unai Emery fick oss att höja på ögonbrynen för någon vecka sedan när han påstod att Arsenal inte hade råd att värva några spelare för stunden, bara låna spelare. Inte riktigt vad man förväntar sig att höra från en engelsk klubb som ligger mycket högt upp bland världens mest lönsamma och rikaste klubbar, som gjort vinst varje år tio år i rad.
Frågan är däremot inte riktigt så enkel som att bara kolla på klubbens balansräkning och hytta med näven åt Stan Kroenke. Mycket handlar helt enkelt om klubbens lönekostnader där en stor del av kakan äts upp av ett fåtal spelare, baserat på en trio av beslut som fattades för ganska precis ett år sedan, när Ivan Gazidis genomförde sin stora förändring och bland andra Sven Mislintat och Raul Sanllehi anställdes av klubben.
Först värvades Henrik Mkhitaryan för ett kontrakt värt någonstans i slängarna av £9m per år under de kommande tre åren. Därefter värvades även Pierre-Emerick Aubameyang till en kostnad om närmare £10m per år under tre år. Sist, men definitivt inte minst, valde Arsenal alltså att förnya kontraktet med Mesut Özil, med en massiv löneökning, till en årlig kostnad om cirka £16m i tre år.
På bara en vecka blåste Arsenal alltså på med tre affärer som skulle binda upp £105m i löne- och kontraktskostnader för dem under de kommande tre åren. Det motsvarar en femtedel av klubbens totala lönebudget enbart på tre spelare, och av dessa tre spelare är det i nuläget endast Aubameyang som är ens i närheten av att göra skäl för sin lön. Det är dessutom tre äldre spelare med tveksamt återförsäljningsvärde.
Andra problem följer på dessa beslut. Det kan konstateras att löneskillnaderna nu är enorma i Arsenal, vilket skapar krav på högre lön från övriga spelare, något som i sin tur driver upp lönekostnaderna ytterligare. Det kan även sägas finnas en finansiell obalans där en fjärdedel av Arsenals löner läggs på blott två positioner på planen, samtidigt som Arsenals ordinarie backlinje gemensamt har lägre lön än vad Mesut Özil har ensam.
Detta är alltså effekterna av den situation som Arsenal befann sig i för exakt ett år sedan, mitt i den kris som utgjorde Arsene Wengers (alltför) långa avsked i Arsenal, med laget i fortsatt förfall, och tunga spelare som ville lämna klubben. Det är inte den allra bästa utgångspunkten för att fatta kloka beslut. Besluten som fattades var, som påpekats flera gånger redan, möjligen bra politik för stunden, men desto sämre policy.
Ett år senare kom Arsenals faktura för denna policy. Dels i form av betydligt snävare finansiella ramar att agera inom. Dels i form av en intern maktkamp där den organisation som skulle bära Arsenal in i framtiden redan ser ut att vara på väg att bli historia. Det är en situation som kräver ett starkt ledarskap att komma till rätta med. Och kraven på och kritiken mot Stan Kroenke borde gälla just hans ledarskap, inte hans finansiella bidrag.
Någon måste hur som helst visa ledarskap i Arsenal. Den som kanske borde ha gjort det har däremot flyttat till Milano.