Finn fotbollens fem mest irriterande domarfel!

Rubriken på den här bloggen pratade först om irriterande domarmisstag, innan jag kom på att det var nog fel ord. Jag har inga problem med misstag egentligen, eftersom de är fullt förståeliga. Alla gör misstag. De enda som aldrig gör några misstag är människor som aldrig själva gör något, utan hellre sitter tryggt och bekvämt hemma i soffan och kastar skit på andra människor som gör saker för dem. Baksätesförare helt enkelt.

Rätt ord är snarare domarfel. Det vill säga sådana beteenden och beslut hos domare som inte är misstag, utan mer eller mindre medvetna sätt att genomföra sin uppgift, mer eller mindre medvetna beslut och beteenden som formats av antingen kollektivets kultur eller personliga val. Här pratar vi alltså inte om att ha missat en offside med några decimeter, eller inte ha sett en hands eller tröjdragning under en fast situation.

Med domarfel pratar vi om sådana saker som domare gör om och om igen, som om de skulle få se i repris de troligtvis inte själva skulle önska att de hade ogjort, som med ett vanligt misstag, eftersom de inte nödvändigtvis själva skulle förstå felet, förmodligen för att de saknar distansen att förstå det. Många väljer att irritera sig på domarmisstag, vad jag irriterar mig på är domarfelen, och här är de enligt mig fem mest irriterande:

(5) Att döma under duress

Visst, det kan ju låta som en fånig sak att irritera sig på givet att domare närmast per definition gör sitt jobb samtidigt som tusentals på läktarna skriker på dem. Och jag har full förståelse för att spelare och tränare kommer prata, tjata och skrika på dem inför och efter viktiga domslut, människor är bara människor. Men jag har väldigt svårt att förstå domare som tolererar att framför allt spelare, ofta i hög, tillåts skrika och tjata på dem samtidigt som de uppenbart står och tar in information från linjedomare, fjärdedomare eller videodomare för att fatta ett bra beslut. Det skapar en misstanke att spelarna kan påverka domarens beslutsfattande och rent visuellt undergräver det domarens auktoritet hos alls som tittar på. Inga spelare ska få vara i närheten när detta sker, domaren har en kortlek för att tillse detta.

(4) Dribbel med tilläggstiden

En minst sagt vanlig synpunkt på domare detta, och naturligtvis en källa till stor irritation och frustration inte minst när det till synes drabbar ett lag orättfärdigt. Vi vet alla att detta med maskning inom fotbollen är ett problem, detta i sådan utsträckning att alltfler faktiskt börjar prata om effektiv speltid. Problemet skulle inte vara ett problem om det faktiskt lades till den tilläggstid som ska läggas till, men alldeles för många gånger jobbar domarna istället med vad som bara kan vara förhandsbestämda tumregler för hur mycket tid de ska lägga till. En minuts tillägg i första halvlek och tre minuters tillägg i andra halvlek måste vara den överlägset vanligaste kombinationen. Det blir en trygg mall att följa antar jag (se (1)) men många gånger borde kanske tilläggstiden vara den dubbla.

(3) Att döma baserat på klockan

Här får man ha lite koll på vad det faktiskt är man pratar om, för det finns lite olika varianter där vissa känns mer okej än andra. Jag har egentligen inget problem i sig med att en foul som inte ger gult kort till exempel i början av matchen däremot ger ett gult kort senare i matchen, att domaren väljer att muntligen bara säga till spelaren första gången innan han ger ett gult kort är en sorts sanktion även det. Och jag har heller inget emot att nivåerna för vad som ger en tillsägning, gult kort eller rött kort varierar en aning beroende på vad det är för match. Men det är sjukt störande med domare som alldeles uppenbart väljer att strunta att döma alls utifrån sina nivåer enbart för att förseelsen sker inom matchens exempelvis första tio minuter.

(2) Att döma baserat på reaktionerna

En av mina absoluta pet-peeves. Det vill säga domare som mycket tydligt inte riktigt har sett den situation som han precis dömer för men däremot ser att en (eller flera) spelare reagerar på ett visst sätt, drar slutsatser om situationen utifrån dessa reaktioner och därefter dömer enbart baserat på dessa reaktioner. Det är naturligtvis irriterande då det många gånger leder till helt felaktiga domslut. En spelares reaktion vet vi inte alls behöver spegla vad som faktiskt hände i situationen, utan kanske betydligt mycket mer hur den spelaren vill att domaren ska se situationen. Det är ett domarbeteende som i själva verket uppmuntrar filmning och förstärkning, och det är dessutom ett beteende som antyder att domaren helt enkelt inte har någon särskilt bra översyn av matchen.

(1) Safe-dömning

Och här har vi min absoluta ”favorit”. Domare får utstå väldigt mycket kritik, detta vet vi och får ha förståelse för. Och det handlar naturligtvis inte bara om konstruktiv kritik av chefer och kollegor, eller ens häcklandet från läktarna, utan många gånger handlar det om formidabla drev både i media och via sociala media. Detta gör helt enkelt vissa domare livrädda för att missa något domslut över huvud taget, och för att kompensera för denna trots allt ofrånkomliga risk så blåser de för precis allt; minsta kontakt, minsta fall, minsta lilla rop, och i stort sett alltid på ett sätt som undviker farliga situationer och målchanser på planen. Det är ett domarbeteende som naturligtvis rycker sönder matchen, i stort sett alltid gynnar det mer destruktivt spelande laget, och i sin rädsla för att missa något domslut begår domaren kardinalfelet att blåsa för allt och göra sig själv till matchens huvudrollsinnehavare.

:::

Och utan att vilja peka alltför mycket finger så får man kanske ändå säga att inom engelsk fotboll har Michael Oliver det rätt svårt på samtliga dessa fem punkter. Och det känns som något som blivit värre med åren.