Resultaten sviktar, tabellpositionen dalar, spelet som sådant ser trögt och trött ut med en taktik som inte verkar vilja sätta sig, laguttagningar som känns kontraintuitiva snarare än självklara, interna oenigheter med klubbledningen, uppenbara konflikter med den egna spelartruppen. Det är mycket med Maurizio Sarri i Chelsea som klart och mycket tydligt påminner om José Mourinho i Man Utd.
Att Maurizio Sarri skulle riskera sparken i Chelsea är inte något jag hittills har sett som en realistisk risk; med Sarri hade ju Chelsea hittat sin ideolog. Men kombinationen av alla dessa problem på en och samma gång, samt den synbara frånvaron av en konstruktiv relation mellan klubb och manager, gör att det nu börjar bli aktuellt att åtminstone ställa frågan om Sarri verkligen kommer vara Chelseas manager när säsongen är slut.
Två tunga förluster har satt situationen på sin spets. Förlusten borta mot Arsenal var illa nog, även om det förmodligen var den allmänna håglösheten som störde mest. Men att förlora med 0-4 mot Bournemouth, en förlust som i själva verket är Chelseas största förlust i ligan på över 20 år, är inte bara en förlust utan ett sammanbrott. Det ställer allvarliga frågetecken kring Chelseas tillstånd under Maurizio Sarri.
Jämförelsen med José Mourinho är inte bara en billig poäng. Där finns i själva verket många likheter där Chelseas situation nu i många avseenden liknar Man Utds situation med Mourinho. Även om det är två managers med helt olika spelidéer kan vi ändå se hur båda två kämpar med frågetecken i vilken utsträckning just deras idéer och just deras ledarskap fortfarande håller i ett tuffare och mer modernt Premier League.
Där finns även paralleller i synen på värvningar. José Mourinho värvade eller ville värva spelare han redan jobbat med, vilket kanske var bra spelare i sig men även lite äldre spelare och inte nödvändigtvis spelare för någon längre framtid. Maurizio Sarri har gjort lite samma sak med först Jorginho och alldeles nyss alltså Gonzalo Higuain. Chelseas och Sarris idéer har, lika lite som Man Utds och Mourinhos, inte känts helt synkade.
Precis som det finns paralleller med yngre spelare och värdefulla talanger. Anthony Martial var beredd att lämna Man Utd om José Mourinho var kvar som manager, och Mourinho var beredd att sälja honom då han inte värderade Martial, men Man Utd ville inte sälja Martial utan såg honom som en viktig spelare och tillgång. Callum Hudson-Odoi har nu satt Chelsea och Maurizio Sarri i mer eller mindre exakt samma situation.
Möjligen går det även att hitta paralleller med lagets befintliga stjärnspelare, där José Mourinhos relation till Paul Pogba, åtminstone under det senaste året, möjligen var mer långt gången men ändå alltmer speglas i Maurizio Sarris relation till Eden Hazard, en spelare han först försökt stryka medhårs för att därefter, mer och mer tydligt, komma med kritik och med i bästa fall tvetydiga kommentarer.
Allt är inte Maurizio Sarris fel, lika lite som allting var José Mourinhos fel. Sarri har precis som Mourinho ärvt en klubbs organisation, kultur och spelartrupp med alla dess positiva och negativa attribut. Men precis som det också var fel att friskriva Mourinho från sin del i problemet är det också fel att helt och hållet friskriva Sarri. Även om Sarri råkar vara en betydligt mer populär manager bland experter, åsiktsproducenter och fotbollsideologer.
Om Maurizio Sarris situation med Chelsea i så hög utsträckning påminner om José Mourinhos situation med Man Utd, borde det inte längre vara osannolikt att Chelsea till sist kommer till exakt samma slutsats som Man Utd slutligen gjorde. De står i så fall inför samma dilemma som Man Utd, nämligen vem vill i så fall ta över i detta läge och vem ska de i så fall välja som långsiktig efterträdare istället? Men även här finns paralleller.
Man Utd valde att på frågan om (a) eller (b), istället svara (c) – det vill säga att anställa Ole-Gunnar Solskjaer som tillfällig manager och därmed skjuta på frågan om permanent manager till efter säsongen. Nu är kanske inte det någon möjlighet som är tillgänglig för alla klubbar, men Chelsea har faktiskt redan sin ”Solskjaer” på sin tränarbänk i form av Gianfranco Zola. Managererfarenhet sedan tidigare, omåttligt populär i klubben.
Med den uppenbara framgång Man Utd har haft med sitt beslut att ersätta José Mourinho med Ole-Gunnar Solskjaer, och det uppsving vi sett både i lagets spel och resultat, och i stämningen i och runt klubben, med viktiga spelare som börjar skriva på nya kontrakt, är det inte en orimlig tanke att Chelsea faktiskt har sett detta och även ser möjligheten att upprepa samma framgång med Gianfranco Zola.
Samtidigt finns där också betydelsefulla skillnader mellan Chelsea och Man Utd och var i händelseförloppet de faktiskt befinner sig. Man Utd befann sig två och ett halvt år in i sin relation med José Mourinho. Chelsea befinner sig bara ett halvår in i sin relation med Maurizio Sarri. Beslutet att anställa Sarri ligger kanske för nära i tid, relationen har inte hunnit bli tillräckligt infekterad, de har precis låtit Sarri värva Gonzalo Higuain.
Även om Chelsea skulle välja samma beslut som Man Utd, pressa avtryckaren och ersätta Maurizio Sarri med Gianfranco Zola, så står i så fall Chelsea potentiellt inför samma typ av dilemma som Man Utd nu gör: Behåller vi Gianfranco Zola även efter säsongen eller anställer vi en helt ny manager, och i så fall vem? Resultaten kan så klart göra den frågan väldigt lättbesvarad, men Zola har alla förutsättningar att få en snabb positiv effekt.
Vem vill du se som ersättare till Maurizio Sarri? Den följdfrågan dök snabbt upp på twitter då jag först yttrade misstanken att Sarri kanske riskerade att få sparken snart. Svår fråga att svara på. Dels för att jag precis har öppnat mig för möjligheten att Sarri kan få sparken och alltså inte hunnit reflektera så mycket på möjliga ersättare. Dels för att det ju som vi ser med Solskjaer i Man Utd beror så mycket på hur det går för Gianfranco Zola.
Det besvärliga med Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd är att så mycket historik och känslor är investerade i honom tack vare hans många år i klubben, hans legendstatus, att det när det går bra för honom som tillfällig manager är lätt hänt att man känner sig som en dålig människa om man skulle föredra någon annan efter säsongen. Vilket sätter varje ersättare i den dåliga och oförskyllda politiska positionen att vara den som ”petat Solskjaer”.
En position Chelsea alltså skulle kunna hamna i även med Gianfranco Zola. Å andra sidan går det naturligtvis att säga att det väl ändå är ett hyfsat angenämt problem att behöva brottas med, att den tillfällige ersättaren lyckats så bra att han därför är svår att i sin tur ersätta. Men vi vet också, som vi sett många gånger, att det inte är samma sak att lyckas på kort sikt under en säsong som att bygga något nytt långsiktigt över flera år.
Priset riskerar bli att kort sikt blandas samman med lång sikt. Chelsea måste därför bestämma sig för om de, precis som Man Utd kom fram till med José Mourinho, anser att problemen med Maurizio Sarri är så omfattande och omöjliga att åtgärda att det är ett pris värt att betala.