Kraven och förväntningarna är av historiska skäl höga på Everton. Detta trots att de från och med den här säsongen har gått 25 år utan att vinna en titel. Detta trots att de många gånger velat så mycket mer än vad deras resurser och förutsättningar egentligen har gett dem för förmåga. Alltså är det kanske inte så konstigt att missnöje och besvikelse även den här säsongen har börjat höras på Goodison Park med Everton på nionde plats i tabellen.
Förväntningarna har blivit desto högre på Everton under dessa två senaste år, sedan Farhad Moshiri köpt klubben. Detta eftersom Everton har gjort stora investeringar i sin spelartrupp både på transfersummor och spelarlöner. Detta eftersom klubbledningens retorik har skruvats upp väsentligt under dessa båda år, och den uttalade ambitionen blivit så mycket högre än förut. Men ännu har inte Evertons realitet riktigt hunnit ifatt denna retorik.
Varför det är så är inte någon enkel ekvation. Det kan naturligtvis talas om klubbens kultur, att efter så många år av att inte ha vunnit någonting har det smugit sig in en känsla av otillräcklighet, vad elaka tungor skulle kalla för förlorarmentalitet. Det kan även talas om lagets självförtroende, som till synes tog sig en rejäl smäll i och med Evertons minst sagt obefogade förlust mot Liverpool på Anfield. Everton har därefter inte riktigt varit sig lika.
Om vi istället väljer att titta på den här säsongens mer objektiva omständigheter är det två saker som framför allt slår mig. För det första att Everton förvisso inte har släppt in så farligt många mål hittills den här säsongen, men att hälften av dem har släppts in på fasta situationer, vilket gör Everton näst sämst i ligan. För det andra att Everton endast vid ett enda tillfälle hittills under säsongen har vunnit fler än en match i rad. Båda sakerna kan förklara Evertons tabellplacering.
Det första är ett problem med oorganisation. Det är inte enbart att Everton har släppt in 17 av 36 ligamål på fasta situationer, de släppte även in tre mål på fasta situationer när de åkte ur FA-cupen mot Millwall med 2-3. Det är ett problem som redan gjort mycket för att sabotera Evertons säsong, och det är självfallet ett problem som klart och tydligt är Marco Silvas direkta ansvar. Han har inte lyckats drilla in sina idéer tillräckligt tydligt till laget.
Det andra är ett problem med ojämnhet. Everton kan göra en bra match för att nästa match göra en väsentligt svagare insats. Om bristande fokus kan förklara Evertons facit på fasta situationer är det möjligen en faktor även här. De senaste omgångarna visar detta mönster tydligt. En storförlust mot Tottenham följs upp av en storvinst mot Burnley, som följs av förluster mot Brighton och Leicester, vinst mot Bournemouth, förlust, vinst och så förlust igen.
Båda dessa problem behöver tid för att kommas till rätta med. Det kan så klart diskuteras i vilken utsträckning ett lag på planen verkligen är en spegelbild av klubben som helhet utanför planen, men en klubb som genomgår turbulens och förändring utanför planen kommer över tid ofrånkomligen prestera ojämnt också på planen. Och Everton är en klubb som genomgått stora förändringar;, en helt ny klubbledning, en helt ny lagledning och stora förändringar av spelartruppen.
Om Everton således försöker uppnå en större stabilitet på planen är det förmodligen klokt att skapa stabilitet utanför planen. Att i det här läget förändra lagledningen och byta manager igen vore oklokt och omotiverat. Att i det här läget vara offentligt alltför kritisk mot Marco Silva och lagets prestation vore otaktiskt. Särskilt som mycket av lagets problem går att spåra till mindre kloka investeringar som gjordes inför och under förra säsongen.
Everton investerade den säsongen cirka £250m i spelartruppen, men där flertalet av dessa köp har gett i bästa fall medelmåttig avkastning. Något som däremot förklarar varför inte Everton hade någon realistisk möjlighet att investera i ytterligare förstärkningar i januari, i synnerhet till anfallet, där de ännu inte riktigt lyckats hitta någon naturlig ersättare till Romelu Lukaku. Varken Sandro Ramirez, Cenk Tosun eller Theo Walcott har lyckats. Vilket lagt en tung börda på Richarlison.
Att Everton inte riktigt har fått alla sina pusselbitar på plats i anfallsspelet blir så klart desto mer besvärligt givet att Everton försöker spela mer offensivt den här säsongen. Här finns så klart en viss supporterbaserad ironi, då supportermissnöjet med Evertons fotboll under Ronald Koeman och Sam Allardyce drev på den taktiska reform vi ser nu, och som alltså delvis kan förklara lagets ojämnhet och defensiva brister. Förändring och förbättring tar tid och är inte alltid linjär.
Möjligen var Evertons största bedrift under januarifönstret att de lyckades behålla Idrissa Gana Gueye, en av lagets världsspelare, som PSG försökte värva ända in i transferfönstrets sista minuter. Gueye är en otroligt viktig spelare för Everton, har varit en otroligt viktig spelare för Everton i flera år, och kommer vara en otroligt viktig spelare för Everton, särskilt om de faktiskt vill spela en mer offensiv fotboll. En arbetshäst fullt i klass med N’golo Kanté.
Kvällens match mot Man City på Goodison Park är så klart en rövare för Everton och för Marco Silva. Att laget förlorade så håglöst i förra omgången skulle givet lagets visade ojämnhet kunna betyda att Man City verkligen får se upp. Å ena sidan vore en seger mot Man City självfallet något som skulle höja humöret i och runt klubben, definitivt en höjare av lagets självförtroende. Å andra sidan, givet att en seger mot Man City skulle hjälpa Liverpool, så kanske missnöjet bara skulle växa.
Skämtsamt? Förmodligen, även om det där är en uppfattning som framförts. Men det där är naturligtvis tramsigt. Everton har knappast något att förlora på om Liverpool vinner en ligatitel till, borde naturligtvis först och främst se till sig själva och vilja vinna sådana här matcher mot Man City, och om de nu dessutom skulle vilja skada Liverpools titelchanser vore det väl betydligt bättre att göra det genom att själva besegra dem på Goodison Park senare under våren.
Det är väl trots allt så stora klubbar bör tänka. Och kraven och förväntningarna på Everton är som vi vet av historiska skäl höga i det avseendet. Men att ändra på 30 års sätt att tänka sker inte över en natt. Så om Evertons supportrar behöver tid för att förändras bör de kunna även ge klubben och laget tid att förändras.