Ett derby ska ju normalt sett vara exalterande, spännande, en match som egentligen oavsett tabellplacering ska väcka speciella känslor i magen hos alla. East Anglia-derbyt, dagens tidiga match mellan Norwich och Ipswich på Carrow Road, kan emellertid bara vara deprimerande för Ipswich. Ett derby som startar med Norwich högst upp i tabellen, och Ipswich längst ned i tabellen; två rivaler i varsin ände av samma tabell.
Deprimerande för Ipswich av ett flertal olika skäl. Dels eftersom Norwichs supportrar självfallet inte kommer vara blyga med att gnugga in detta i deras ansikten under dagens match. Dels eftersom Ipswich är klubben med den större och stoltare historien, med stora framgångar både i England och i Europa, men där de verkar gå en helt annan framtid till mötes än Norwich. Dessutom var det ju inte alls så här det skulle gå till.
Ipswich var ju klubben som skulle säga adjö till ett antal säsonger av medelmåttighet med Mick McCarthy som manager, där laget till synes spelade utan någon annan ambition än möjligen att undvika nedflyttning, och där supportrarna tröttnat på McCarthy och dennes upplevda anti-fotboll, och som istället skulle konkurrera i en ny era baserad på effektivt och innovativt utnyttjande av sports science i rekrytering, träning och utveckling.
Istället är det Norwich som med små resurser har anställt smart, både i form av deras director of football i Stuart Webber och deras nye manager Daniel Farke, formulerat en tydlig idé om hur laget ska spela fotboll och rekryterat spelare därefter, utan att därför investera några större pengar, och som nu är på god väg att med effektiva och innovativa metoder egentligen mot de flestas förväntningar ta sig upp i Premier League.
Tanken var nog på sitt sätt fin från Ipswich och Marcus Evans, dess ägare. Men Paul Hurst, som skulle ersätta Mick McCarthy, var om än lovande ändå oprövad på någon nivå högre än League One. Samtidigt fick Evans för sig att sälja Ipswichs fyra viktigaste spelare i form av Joe Garner, Martyn Waghorn, Adam Webster och David McGoldrick och dessa spelare ersattes endast med spelare från League One och League Two.
Huruvida detta var Marcus Evans beslut eller mest Paul Hurst som helt enkelt värvade vad han kände till är något oklart. Av de sju spelare som värvades är det däremot endast en eller två som nu för tiden är riktigt i närheten av Ipswichs startelva. Exakt vad som var så väldigt mycket sport science med detta är råddigt att förstå sig på. Det blev hur som helst inte bättre av att Ipswich därefter sparkade Paul Hurst och anställde Paul Lambert.
Situationen för Ipswich påminner rätt mycket om Crystal Palaces beslut inför förra säsongen att anställa Frank De Boer med uppdraget att applicera en ny fotbollsmodell i klubben med Ajax som förebild, fast egentligen utan att på något sätt backa upp detta sett till spelartruppens sammansättning. Det slutade med sparken efter fyra matcher, varav fyra raka förluster och inte ett enda mål. Istället in med Roy Hodgson.
Crystal Palace lyckades återhämta sig och rädda sig kvar i Premier League. För Ipswich verkar någon sådan räddning inte stå att finna. De har bara vunnit tre matcher hittills under säsongen och ligger nio poäng under nedflyttningsstrecket. Konsekvensen för dem verkar bli att den klubb som befunnit sig längst tid av alla klubbar i EFL Championship nu är på väg att säga adjö till den serien, fast åt helt fel håll.
Den fundamentala skillnaden mellan Crystal Palace och Ipswich är naturligtvis att Crystal Palace hade en spelartrupp i grunden bra nog att kunna hålla sig kvar i sin serie, Ipswich har det inte. Möjligen var detta något som Marcus Evans och Ipswich missade när de började prata om möjligheterna med sports science, det är inte ett substitut för tillräckligt bra spelare. Det är metoder att få tillräckligt bra spelare att prestera maximalt.
Norwich å sin sida har en spelartrupp bestående av tillräckligt bra spelare, samt har fått dem att prestera nära nog maximalt. Förklaringen kan ses som enkel, men är nog lättare sagd än gjord, nämligen att de har en idé om hur de vill spela fotboll, har rekryterat och utvecklat spelare därefter, och har skapat en organisation runt laget som utformats att genomföra denna idé. Norwich är inte bara prat, utan även action.
Här finns den till synes självklara förklaringen varför två klubbar som båda bebor ungefär samma geografiska område, båda jobbar med små och jämförbara resurser, och båda har samma utgångspunkt att konkurrera i första hand med idéer, kompetens och hårt arbete hellre än pengar och spelarköp, ändå kan landa i så vitt skilda säsonger. Med ena klubben i toppen av tabellen och den andra klubben i botten av samma tabell.
Varför Norwich är på god väg att ta sig upp i Premier League igen, och varför Ipswich efter 14 år i EFL Championship är på väg åt andra hållet att åka ned i League One, utan att kunna vara säkra på när eller ens om de kommer tillbaka därifrån. Denna vetskap kommer naturligtvis ligga tät över dagens East Anglia-derby på Carrow Road. Och den outtalade frågan är naturligtvis om eller hur dagens derby kan påverka utfallet.
Kan Norwich, kanske som väntat, slå en av de sista spikarna i Ipswichs kista den här säsongen? Förlorar de idag går det från svårt till på gränsen till omöjligt att se dem hålla sig kvar i EFL Championship. Kan Ipswich, högst oväntat, tvärtom sätta en rejäl käpp i hjulet för Norwichs förhoppningar om att återta serieledningen i EFL Championship och ta sig upp i Premier League?
Ett East Anglia-derby som alltid handlat väldigt mycket om prestige handlar kanske mer än någon gång tidigare, både för Norwich och för Ipswich, framför allt om möjligheten att jävlas med varandra.