Det sades efter Man Citys förlust mot Newcastle att titelstriden var mer eller mindre avgjord, men lik förbaskat har Man City sedan dess hämtat hem två poäng på Liverpool och är med en match mer spelad uppe på samma poäng som Liverpool. Det sades att Man City sviktade under pressen av titelstriden, men lik förbaskat har Man City vunnit två på förhand tuffa matcher, med kniven mot strupen, under en vecka bestående av tre sådana matcher, avslutandes mot Chelsea ikväll.
Alltså är det med tämligen positiva känslor som Man City ikväll tar emot Chelsea hemma på Etihad, ett Chelsea som dessutom brottas med sina tämligen välkända problem, som knappast sopas under mattan av en storseger hemma mot Huddersfield. Samtidigt, med Liverpools övertygande seger mot Bournemouth under lördagen har pressen osvikligt flyttats över på Man Citys planhalva, det är de som nu förväntas bara ska vinna mot Chelsea, och riktigt så lätt är det ju sällan i praktiken.
Man City spelade som det verkade med något av en känsla av lättnad under den senaste veckan. De trodde uttryckligen själva att de förmodligen blåst det i och med förlusten mot Newcastle, men så gav Liverpools oförmåga att besegra Leicester hemma på Anfield och därefter West Ham borta dem plötsligt nytt hopp, en slags andra chans de inte riktigt vågat hoppas på. Det är gynnsamma omständigheter, men inte omständigheter som kan förväntas hålla i sig.
Mycket har sagts om den aura av överlägsenhet och oslagbarhet som omgett Man City de senaste två säsongerna. Den var mycket tydlig förra säsongen, något som gjorde att de flesta matcher verkade ha vunnits redan innan avsparken ägt rum. Men det är en aura som har avtagit den här säsongen, av flera olika skäl. Dels eftersom fler lag helt enkelt har börjat komma lite mer underfund med hur de ska spela mot Man City. Dels eftersom Man City själva inte lika ofta, inte lika regelbundet, varit riktigt lika bra.
Vi såg denna aura många gånger förra säsongen. Även i matcher där Man City länge såg ut att tappa poäng kom till sist vinstmålet i matchens slutminuter som då inte på något sätt kändes som en blixt från klar himmel utan snarare som en ofrånkomlig naturlag. Tre sådana matcher i rad under säsongens första halva, mot Huddersfield, Southampton och West Ham, lade grunden för denna aura. Den här säsongen har däremot dessa sena vinstmål uteblivit i flera matcher.
Matchbilderna talade också sitt mycket tydliga språk. Man City tog ledningen och därifrån malde de allt som oftast ned motståndarna till damm för att till sist vinna både enkelt och oftast överlägset. Den här säsongen vet motståndarna oftast med sig att även om Man City tar ledningen är det fullt möjligt att komma tillbaka i matchen. Faktum är att i sju av de tio senaste ligamatcherna har Man City först tagit ledningen men sedan tappat den. Tre av dessa matcher har slutat med förlust.
Den senaste hemmamatchen mot Arsenal var ett ganska bra exempel. Man City tog en mycket tidig ledning och utifrån ett klassiskt Arsenalperspektiv började man onekligen frukta det värsta. Men inte särskilt mycket senare kvitterade Arsenal, mycket på grund av bristfälligt försvarsspel. Väl därifrån lyckades Man City inte återta sin dominans utan det var en match som i själva verket under första halvlek stod och vägde och hade kunnat gå åt båda håll. Innan ett genialiskt mål precis innan halvtid lugnade läget.
Pep Guardiola säger sig gilla pressen av en titelstrid av det här slaget. Well, vad ska han annars säga?! Vad som däremot kan sägas med säkerhet är att Guardiola har ingen som helst erfarenhet av att faktiskt vända en titelstrid av det här slaget, han har aldrig vunnit en liga som gått ända in i kaklet. Hans ligatitlar har alltid vunnits relativt överlägset, där hans olika lag har tagit ledningen i tabellen hyfsat tidigt under säsongen och därifrån behållit ledningen hela vägen över mållinjen.
Personligheten i Pep Guardiola är neurotisk och med ett stort kontrollbehov. När Marcelo Bielsa drog sin föreläsning efter Spygate var det svårt att inte i honom se även Guardiolas spegelbild. Det är inte nödvändigtvis till Man Citys fördel i en titelstrid. När Guardiola är pressad tenderar han reagera oroligt och övertänka saker. Vi har sett detta flera gånger förut. Vi såg det med Bayern München i Champions League, vi såg det mot Liverpool förra säsongen, vi såg det faktiskt lite också mot Arsenal förra helgen.
Onus verkar i hans huvud alltid hamna på honom själv, att han ska komma på den geniala taktiska tweaken som ska vinna matchen åt det egna laget. Ibland fungerar det, ibland vinner Man City ändå, trots eller oberoende av denna tweak. Andra gånger slår det fel, och skapar mer oreda än nytta. Hans extroverta agerande vid sidlinjen är många gånger tveeggat även det. Helt säkert utstrålar det energi därifrån, men i motgång riskerar det också bli negativ energi.
Lik förbaskat vinner Man City alltså mot Arsenal och mot Everton. Vi talar alltså inte om något som så här långt verkar diskvalificerande för Man City i titelstriden. Men det följer även ett begynnande mönster sedan julfotbollen där Man City vinner några matcher för att sedan få ett oväntat återfall. Prestationerna har blivit lite stopp-start-stopp. Frågan är alltså om Man City har det i sig att i tillräckligt utsträckning undvika sådana här återfall under återstoden av säsongen.
Om Man City lyckas kommer erfarenhet helt säkert ha mycket med saken att göra, men i så fall alltså erfarenheten på planen. En handfull spelare i Man City har trots allt varit med om tajta och framgångsrika titelstrider förut, 2011-12 och 2013-14. Titelstrider som inte bara var jämna, utan titelstrider där Man City kom bakifrån på slutet, och alltså framför allt titelstrider som Man City till sist vann. Där finns erfarenhet, där finns vinnarvana, och inte är det en tillfällighet att Sergio Aguero plötsligt varvat upp rejält.
Nu riskerar det göras för mycket av saken att Pep Guardiola aldrig vunnit någon jämn titelstrid. Absense of proof is not proof of absense. Att Pep Guardiola aldrig har vunnit en jämn titelstrid bevisar inte att Guardiola inte kan vinna jämna titelstrider. Han har bara i de allra flesta fall aldrig behövt vinna en jämn titelstrid. Ett enda relevant exempel går att hitta med Pep Guardiola i en jämn titelstrid, 2011-12 i La Liga, en titelstrid som han inte vann. Men ett case är ett svagt underlag för generella slutsatser.
Pep Guardiola kan mycket väl ha verktygen i sin låda att gå vinnande med sitt lag ur en jämn titelstrid. Spelarna på planen har det definitivt. Avgörande visar sig kanske bli Pep Guardiolas förmåga att lita på spelarnas förmåga att använda dessa verktyg, och undvika att skruva alltför mycket själv. Härifrån lämnar Man City ligan för drygt två veckor, för att spela FA-cupen, Champions League och Ligacupfinalen. När de återvänder till ligan i slutet av februari vet de exakt hur de då förhåller sig till Liverpool (och Tottenham).
Det enda Man City kan göra är att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar fram till dess, genom att vinna hemma mot Chelsea ikväll, det sista steget i veckans trestegsraket i titelstriden. Något de borde kunna klara av, men det har vi sagt om lättare matcher den här säsongen.