Ingen klubb kan väl vara så korkad att de anställer en manager utan att ge honom det stöd i form av tid och resurser som han behöver för att lyckas är en uppfattning som har framförts de senaste dagarna, efter Chelseas katastrofala insats mot Man City, och sedan Maurizio Sarris framtid debatterats alltmer flitigt. Antingen ett retoriskt påstående eller otroligt naivt givet hur många exempel vi har sett på klubbar de senaste åren som har gjort just detta.
Några exempel förtjänar kanske att nämnas. Crystal Palace gjorde det så sent som förra säsongen med Frank De Boer, ett experiment som höll i fyra matcher. Ipswich upprepade tricket den här säsongen med Paul Hurst. Newcastle har gjort mer eller mindre samma sak med Rafa Benitez, och för West Ham har det varit nationalsport. Men inte minst Chelsea själva har ju gjort exakt detta åtminstone två-tre gånger bara under de senaste tio åren. Med andra ord jo, just så ”korkade” kan klubbar absolut vara.
Även om det naturligtvis är en betydligt mer komplicerad fråga i verkligheten än att bara välja att inte göra det och att vara ”korkad” om man gör det. Men från internets baksäte är naturligtvis allt väldigt enkelt hela tiden.
Ännu en återkommande trop är att jämställa vad vi ser nu med Chelsea och Maurizio Sarri med vad vi har sett förut med Man City och Pep Guardiola 2016-17, samt i någon utsträckning även Liverpool och Jürgen Klopp från och med 2015-16, där innebörden helt enkelt endast är att det gick ju inte perfekt för dem från början heller så ge bara Sarri tiden han behöver så kommer det ordna sig för Chelsea också. Men trots ytliga likheter finns många avgörande skillnader mellan dessa olika situationer.
Den mest uppenbara skillnaden gäller lagens spel och resultat. Visst drabbades även Man City och Liverpool av rejäla bakslag under sina första säsonger, men det var betydligt mer fråga om isolerade resultat än vad som nu är fallet med Chelsea. Trots tydliga så kallade barnsjukdomar gick det tydligt att se de framsteg som Man City och Liverpool gjorde, och inte minst potentialen till fortsatta framsteg, som inte går att se med Chelsea på samma sätt. Kurvorna pekade uppåt, men hur pekar egentligen Chelseas kurvor?
Ännu en skillnad gäller möjligheten att göra sina ”egna” värvningar. Men Maurizio Sarri har heller inte förstärkt sitt case med de egna värvningar han faktiskt gjort, i och med att Jorginho tvärtom har blivit en stor del av problemet i Chelsea, samt att Gonzalo Higuain även om han är en uppenbart väldigt skicklig anfallare också är 31 år gammal. Jürgen Klopp och Pep Guardiola lyckades i huvudsak med sina tidiga värvningar integrera dessa värvade spelare och öka tilltron för kommande värvningar.
Här går även att göra en meningsfull synpunkt om vad som är managerns ansvar för en dålig fit i anställningen. Det finns en tendens att vilja skydda framför allt ideologer med att de inte har spelarna de behöver för att spela sin fotboll, och skylla detta förhållande på klubben. Men en sådan manager som tackar ja till ett jobb har rimligtvis även ett ansvar att anse att spelartruppen åtminstone till 80-90% går att jobba med, annars bör han helt enkelt inte ta det jobbet.
En tredje avgörande skillnad är att Maurizio Sarri inte kommer till Chelsea med samma auktoritet som Pep Guardiola kom till Man City, eller Jürgen Klopp till Liverpool. Detta gör honom mer beroende av resultat för att skapa auktoritet, bland supportrar, bland spelare och hos klubbledningen. Jürgen Klopp kommer som dubbel tysk ligamästare och hyllad tränare till ett Liverpool som inte vunnit något riktigt meningsfullt på mycket länge. Pep Guardiola kommer till Man City som en manager som vunnit allt flera gånger om.
Chelsea är en klubb vana vid att vinna saker. De har vunnit ligan två gånger de senaste fem åren, det är inte jättelänge sedan de vann Champions League. De tar in en manager som trots att han har gjort ett erkänt och dokumenterat väldigt bra jobb med Napoli ändå inte har vunnit något alls ännu. Sådant spelar roll i fotbollens värld och för en managers trovärdighet. Inte heller har Chelsea, likt Man City med Pep Guardiola, under flera år format hela sin organisation runt Maurizio Sarri.
Chelsea måste stödja Maurizio Sarri sägs det. Men var exakt hittar Sarri egentligen detta stöd i Chelsea? Supportrarna är vana vid titlar och ser ett spel som inte fungerar, titlar som inte kommer, framsteg som inte görs och en manager som inte verkar intresserad av att dra lärdom från sin omgivning. Spelarna är å sin sida vana vid att kunna driva igenom sin vilja i Chelsea. Jamie Carragher gör en klok observation att både Pep Guardiola och Jürgen Klopp alltid i alla fall har haft sina respektive supportrars fulla förtroende.
Maurizio Sarri har inte detta förtroende, och det påverkar i sin tur hans ställning i klubben och mot ägare och klubbledning, och därmed hans förmåga att genomföra sina idéer. Chelseas ägare och klubbledning har de senaste tio åren lärt sig att managerbyten ger positiv effekt. 2008-09 sparkar de Luis Felipe Scolari och vinner FA-cupen och är en norsk domare från Champions League-final. 2011-12 sparkar de Andre Villas-Boas och vinner Champions League. 2012-13 sparkar de Roberto Di Matteo och vinner Europa League.
Varför, utifrån denna utgångspunkt, skulle Chelsea tänka något annat än att om de sparkar Maurizio Sarri nu så kan de 2018-19 uppnå något liknande? Det har pratats om att hitta en manager som passar in i Chelsea. Maurizio Sarri var på så vis alltid en något udda fågel, även om det fanns en förhoppning att det fanns en tanke med det från Chelseas sida. Ett Chelsea som inte längre var resursmässigt överlägsna, och därför inte längre kunde arbeta utifrån riktigt samma logik som förut.
Chelsea är i detta avseende kanske den engelska klubb som mest liknar Real Madrid, i det att det är en klubb där stjärnorna och spelarna har ett väldigt stort inflytande, och där en relativt nyckfull ägare eller president spelar en stor politisk roll. Vad exempelvis Zinedine Zidane visade i Real Madrid var att den viktigaste egenskapen för en manager hos dem kanske var dennes egen karisma, dennes egen stjärnstatus. Någon för stjärnorna att se upp till och kunna underordna sig. Kanske är Zidane Chelseas bästa val av manager.
Återvänder vi till Maurizio Sarri går det att spekulera kring en teori jag skissat på under senare tid: Nämligen att för att lyckas som manager i Premier League behöver du ha ett antingen brittiskt eller globalt temperament. Både Jürgen Klopp och Pep Guardiola har detta. Frågan är om Maurizio Sarri faktiskt har detta eller om, som vi sett med flera andra erkänt skickliga italienska managers som aldrig riktigt känts hemma i Premier League, hans temperament är mer renodlat italienskt.
Vi vet inte hur Chelsea tänker kring Maurizio Sarri, vad de faktiskt kommer göra med honom och i så fall när. Vad Chelsea bör göra är en svår fråga utan enkla och självklara svar, där kort och lång sikt krockar på ett sätt som är rätt unikt för Premier League. Men Chelsea måste agera utifrån vad de bedömer ligger i deras bästa intressen framgent, utifrån en insatt värdering av hur nuläget fungerar och har för potential att fungera hos dem. Inte utifrån banaliteter och tomma truismer om att ”ge Maurizio Sarri tid”.
Så ser det alltså ut med Chelsea inför kvällens match mot Malmö FF. Svenska journalister såg naturligtvis förnedringen mot Man City och började möjligen hoppas att Chelsea hastigt och lustigt utvecklat någon slags fobi mot ljusblå tröjor. Hur påverkar det här MFF:s chanser mot Chelsea undrade nästan alla?! Well, de är väl naturligtvis små till att börja med, och är väl inte mycket större nu, men ett Chelsea i intern konflikt med sig själva går så klart att rubba, i synnerhet i Malmö.
Sedan ska naturligtvis en retur spelas på Stamford Bridge också. Och om Chelseas förlust mot Man City möjligen hade en mycket konkret betydelse för Chelsea den här säsongen så är väl det att inte gjorde det Europa League mindre viktigt för Chelsea och deras sikte på Champions League-spel nästa säsong.