Arsenal lyckades förra veckan visa att det finns värre saker än PSG att förlora mot. BATE Borisov följde inte manuskriptet utan överraskade de flesta med att vinna på hemmaplan med 1-0 mot ett för kvällen synnerligen blekt Arsenal. Det var knappast ett resultat som fick humöret runt Arsenal, eller förtroendet för Unai Emery, att skjuta i höjden. Det är ett resultat som gör livet lite besvärligt för Arsenal.
Nog för att Arsenal är klart kapabla att vända på detta hemma på Emirates. Men att inte ha gjort något bortamål sätter rätt rejäl press på Arsenal. De kan naturligtvis leda med 2-0 en bit in i matchen och fortfarande kan ett enda mål i baken i praktiken eliminera dem ur Europa League. Gör BATE Borisov ett enda mål så måste Arsenal göra minst tre mål, på ett europeiskt tämligen rutinerat motstånd.
Utslagna ur Ligacupen, utslagna ur FA-cupen, eventuellt utslagna ur Europa League, deras kanske bästa chans till Champions League nästa säsong, mot BATE Borisov redan så tidigt som i sextondelsfinalen. På tal om att bottla liksom.
Det är spänt både på och utanför planen för Arsenal. Föga förvånande befinner sig Mesut Özil i centrum för dessa spänningar. Arsenals överlägset mest högavlönade spelare har ju hamnat rejält i frysboxen under Unai Emery, antingen ditplacerad eller frivilligt inhoppad, vilket ju är en märklig situation. Özil själv har lite elakt uttryckt visat mer energi på sociala medier än vad han oftast har gjort på fotbollsplanen.
Senast var det någon märklig association till Dennis Bergkamp. Tidigare har det varit olika former av utfästelser om hans lojalitet med och hårda arbete för Arsenal. Naturligtvis kan man tycka att om han nu vill göra PR för sig själv så vore det kanske bättre att faktiskt göra det på fotbollsplanen än på sociala medier. Det ena skulle ju faktiskt även kunna vara till hjälp för laget, inte bara för honom själv.
Arsenal sitter ju i något av en gisslansituation, som de förvisso placerade sig själva i för ganska precis ett år sedan med det nya kontraktet till Mesut Özil, där det finns få andra klubbar alls intresserade av att betala dessa pengar till Özil. Özil själv verkar ha sagt nej till alternativet att bli utlånad, vilket självfallet även är en politisk manöver att göra det så dyrbart som möjligt för Arsenal att inte låta honom spela.
Unai Emery sitter på så vis i en lite märklig sits inför kvällen. BATE Borisov hemma på Emirates låter som just en sådan match i vilken Mesut Özil brukar kunna glänsa och bidra med mycket positivt för det egna laget. Vilket kan vara viktigt i en match som Arsenal alltså behöver vinna med två mål. Låter han Özil spela, och Arsenal vinner matchen, så kommer det däremot även bakbinda honom framgent.
Just ikväll kanske Arsenal däremot är mer bakbundna av att Alexandre Lacazette råkar vara avstängd när han teoretiskt behövs som mest.
:::
På twitterfrågan om vilken manager som hittills har varit mest lyckad eller minst misslyckad under sin första säsong så svarar för närvarande cirka 60% Unai Emery och cirka 40% Maurizio Sarri.
:::
Hur svaga Chelsea än råkar vara för stunden är det naturligtvis svårt att se dem lyckas förlora med två mål på hemmaplan mot Malmö FF. Det måste till något alldeles extraordinärt för att Chelsea inte ska gå vidare, och vara med som ett av lagen i morgondagens lottning av åttondelsfinalerna runt sen lunchtid.
Chelsea ställde upp med ett mycket starkt lag borta mot Malmö FF, vilket möjligen antyder att de inte tänker ta några chanser med Europa League, som trots allt är en för dem mycket god chans till Champions League-spel nästa säsong. Möjligen kan man också se det som en ovilja att spela yngre spelare.
Det var inte en ovanlig synpunkt inför och under den första matchen mot Malmö FF, att varför spelar inte Chelsea yngre spelare mot Malmö FF, ett lag de naturligtvis ska vara bra nog att kunna slå ändå?! Det är en synpunkt jag tycker är rätt fånig, även om jag också är lite delad till den.
Varför fånig? Jo, just på grund av Europa Leagues betydelse för Chelsea. Den kan visa sig vara skillnaden mellan en lyckad och helt misslyckad säsong, och ha en stor betydelse för nästa säsong och Chelseas närmaste framtid. Det säger sig självt att Chelsea inte kommer vilja riskera något i onödan, utan mycket hellre ta det säkra före det osäkra.
Givet att synpunkten mest kom från svenskt håll gav det dessutom lite intrycket av lillgrabben som tyckte det var orättvist att motståndaren faktiskt kämpade och hade bra servar.
Å andra sidan, om nu Maurizio Sarri är av den framförda uppfattningen att hans spelartrupp inte riktigt kan spela den fotboll han vill att Chelsea ska spela, att de helt enkelt inte duger till, varför envisas han då med att låta dem spela? Vore det i så fall inte bättre att använda just yngre spelare, mer ändamålsenliga och mer villiga att lära?
Det är en sak att klaga och klaga naturligtvis, men när man aldrig faktiskt försöker leva upp till sina egna synpunkter och faktiskt förändra det man själv kan förändra, då blir det till sist lite tröttsamt att lyssna till klagomålen.
Mycket av den här kritiken snurrar så klart runt Callum Hudson-Odoi, en talang av hög kaliber som det ju är svårt se inte ska kunna bidra med en energi som andra spelare som Willian, Pedro med flera helt enkelt inte lyckas bidra med just nu. Men, efter att spelat honom som pliktskyldigast i januari har Sarri därefter knappt spelat honom alls.
Istället tragglar han vidare med spelare som inte längre verkar tro på vad det är han vill göra, och som han själv inte anser duger för att göra det han vill göra. Det håller självklart inte i längden. Det håller inte mot Man City på söndag, och förmodligen inte heller mot Tottenham på onsdag. Det håller inte i ligan, det håller inte i Europa League.
Även om det räcker mot Malmö FF ikväll.