Man ska aldrig träffa sina idoler i det verkliga livet brukar det sägas, eftersom man nästan alltid blir besviken. På samma sätt brukar det heta att man aldrig ska återvända till en gammal relation som slutade lyckligt, eftersom det sällan blir lika bra den andra gången och det dessutom svärtar ned minnet av den första lyckliga tiden. Tänk så mycket bättre det hade varit för Chelsea och José Mourinho exempelvis.
Claudio Ranieri kommer för alltid ha en speciell plats i allas engelska fotbollshjärtan, efter sin enorma bragd med Leicester för några år sedan. Inte bara för hur han tog Leicester till fotbollshistoriens kanske största bragd någonsin och tvingade oss att ompröva det mesta av vad vi trodde oss veta om den moderna fotbollen, utan också för den charm, den glädje och den lättsamhet med vilket han gjorde det.
Visst är det ju också så vi framför allt vill komma ihåg honom. Med sina presskonferenser, sitt avspända samtal med journalister, sitt ständiga prat om 40 poäng fastän Leicester låg i toppen av Premier League framåt jul, sitt dilly-ding och sitt dilly-dong, lyckan i hans ansikte som speglade av sig hos spelarna på planen, Andrea Bocelli på planen på King Power Stadium när Leicester och Claudio Ranieri lyfte Premier League-bucklan.
Han gjorde en avstickare till Nantes, men vem bryr sig egentligen om vad som händer med Nantes?! Hans eftermäle i engelsk fotboll var ohotat. Men så plötsligt fick Fulham för sig att sparka Slavisa Jokanovic och kort därefter meddelades det att Claudio Ranieri tog över med uppgift att rädda Fulham kvar i Premier League. Vilket hastigt men inte särskilt lustigt öppnade för risken att Ranieris sista jobb i Premier League blir att misslyckas.
Att hålla Fulham kvar i Premier League syntes som en rätt dryg uppgift redan när Claudio Ranieri anställdes som manager i mitten av november. De låg sist i tabellen, hade förlorat sex raka matcher i ligaspelet och endast vunnit en enda av sina tolv första matcher. De släppte in mål i en utsträckning som inget annat lag tidigare gjort i Premier League, och gav redan då alla indikationer på att vara i rask takt på väg mot nedflyttning.
Livet började inte plötsligt se mycket bättre ut för Fulham med Claudio Ranieri. Visst, det började bra med en 3-2-vinst mot Southampton i Ranieris första match. Men utöver en och annan ljusglimt därefter, en vinst mot Huddersfield samt vändningen mot Brighton, har Fulhams kräftgång fortsatt, med åtta förluster och endast tre vinster på 14 matcher, med Fulham för närvarande åtta poäng under nedflyttningsstrecket.
Minst lika oroväckande är att Fulham inte alls ser ut att ha hittat en fungerande spelidé under Claudio Ranieri. Fulham är ett lag som har byggt sina framgångar de senaste åren, som tog dem till Premier League, på en fotboll med ett stort fokus på ett tålmodigt och systematiskt bollinnehav. Claudio Ranieris fotbollsidé däremot, som var mycket tydlig med Leicester, går snarare ut på en väldigt rak och direkt fotboll.
Ranieris idé är nog klok på det stora hela, ett av Fulhams återkommande problem de senaste åren har varit benägenheten att bli för långsamma och inte riktigt kunna bryta ned ett samlat motståndarförsvar. Men det är också svårt att på relativt kort tid och mitt under brinnande säsong skola om ett lag som är så inpräglat på possession-fotboll att plötsligt börja spela omställningsfotboll på ett effektivt sätt.
Fulhams supportrar har inte heller blivit varma med Claudio Ranieri. Dels har så klart inte resultaten förbättrats märkvärt, Fulham är fortfarande på väg ut ur Premier League. Dels har de svårt att smälta några av hans taktiska beslut och laguttagningar. Spelare verkar inte veta vad de ska göra på planen, Tom Cairney spelar på för honom ovan position, och Ryan Sessegnon spelar inte alls. Missnöjet är utbrett.
Detta har sammantaget resulterat i att vi de senaste omgångarna har fått höra en engelsk fotbollsarena, Craven Cottage, bua ut Claudio Ranieri. Något i alla fall inte jag hoppades eller trodde att vi skulle behöva höra igen. En rätt tragisk utveckling för en manager som egentligen förtjänar stående ovationer på varenda engelsk fotbollsarena. Men också något som gör det osannolikt att Ranieri blir kvar i Fulham efter säsongen.
Äktenskapet mellan Fulham och Claudio Ranieri verkar helt enkelt inte särskilt lyckligt, och det blir sällan bra att hålla fast vid det bara för barnens skull. Vad nu barnen skulle symbolisera i den metaforen. Spelarna eller supportrarna kanske, men ingen av dem skulle nog lida alltför mycket av en skilsmässa. Dessutom, utifrån Ranieris perspektiv, är det kanske oklart vad Fulham egentligen vill med sin framtid.
Att Fulham gick upp i Premier League var inte produkten av någon väldig investering på ägarnivå för att nå dit, utan snarare produkten av ett smart och effektivt lagbygge på managementnivå, det vill säga Slavisa Jokanovic. Återvänder Fulham till Football League kan inte Claudio Ranieri förvänta sig någon omfattande satsning på att omedelbart ta sig tillbaka, detta i konkurrens med många hårdsatsande klubbar.
Vore Claudio Ranieri egentligen intresserad av att följa med Fulham ned i Football League på de förutsättningarna? Det finns goda skäl att undra över om familjen Khan, Fulhams ägare med fadern Shahid som ordförande och sonen Tony som mer verkställande, har det fokus på Fulham som krävs. Särskilt som de precis håller på att starta upp ett helt nytt wrestlingbolag i USA, All Elite Wrestling, som ska konkurrera med jätten WWE.
Förmodligen känns kanske det projektet mer stimulerande just nu för Shahid och Tony Khan än ett Fulham som efter att ha tagit flera år på sig att faktiskt ta sig upp i Premier League ser ut att omedelbart åka ned i Football League igen. Inte minst en säsong när de ändå investerat stora pengar i spelartruppen, och detta ändå inte gav den önskade avkastningen på planen eller i tabellen.
Men kanske tar jag här ut saker i förskott. Det återstår tolv omgångar av säsongen, och Fulham ligger åtta poäng från nedflyttningsstrecket. En riktigt besvärlig uppgift självfallet, men vi har sett värre avstånd ätas upp under slutet av säsongen. Claudio Ranieri har lyckats uträtta till synes omöjliga saker i Premier League förut, kanske talar det för att han kan lyckas uträtta en till synes omöjlig sak igen.
En bortavinst mot West Ham ikväll kanske kan väcka hoppet om en great escape. Annars blir det bara svårare att se den komma. Alternativet är i så fall det trista och svårsmälta att Claudio Ranieri avslutar sin tid i Premier League till en kör av buande. Han förtjänar bättre.