Att säga att det kom som en överraskning i söndags att Leicester beslutat sig för att ge Claude Puel sparken vore fullständigt felaktigt. Det har snarare legat i farans riktning under mest hela säsongen, och inte minst runt julhelgerna kändes det som föga mer än en ren tidsfråga. Några halvt oväntade segrar mot Chelsea och Man City gjorde däremot att frågan sköts på framtiden. Men inte längre.
Därmed har Claude Puel den kanske lite speciella men inte helt önskvärda distinktionen att på relativt kort tid ha hunnit bli sparkad av två engelska klubbar, utan att man riktigt kan säga med någon särskild tydlighet om han faktiskt förtjänade sparken, med andra ord om han gjort ett bra jobb eller ett dåligt jobb. Utan att någonsin riktigt ha lyckats övertyga så har han heller aldrig fallit helt utanför ramarna.
Vilket leder till slutsatsen att det kanske mest handlar om personlighet. Gemensamt för både Southampton och Leicester är att varken spelare eller supportrar någon gång riktigt värmde till Claude Puel. Han har fått kritik i båda klubbarna för en för långsam och alltför försiktig fotboll, vilket inte minst i Leicester har blivit ett problem då lagets framgångar de senaste åren är så tydligt kopplade till en snabb och väldigt direkt fotboll.
Farhågan är naturligtvis att Leicester med det här beslutet bara lever kvar på gamla minnen och försöker återskapa vad som har varit. Att det inte är ett tänk särskilt mycket mer utvecklat än att göra vad som råkade fungera en säsong, ”på vår tid gjorde vi så här…” Å andra sidan, om det nu är Leicesters identitet, som det så fint brukar heta, att spela den fotbollen är det kanske också vad man bör satsa på.
Gör Leicester i så fall det med Brendan Rodgers, som länge har ryktats vara det översta namnet på Leicesters önskelista, och fortfarande verkar vara det? Även Rodgers har ju byggt mycket av sitt spel runt en idé om bollinnehav, men har med Celtic åtminstone visat upp en betydligt snabbare fotboll än vad Leicester har gjort under Puel. Även om det kan bero på kontexten, där Celtic är den dominerande klubben i sin liga.
Mycket med Brendan Rodgers som Leicesters manager känns både logiskt och på många sätt även intuitivt. Han har varit ett stort antal år i Celtic och i skotsk fotboll, och börjar väl närma sig den där gränsen i tid när han nog vill söka sig tillbaka till engelsk fotboll. Vilket för stunden sammanfaller med att han också börjar ifrågasättas alltmer i Celtic, där det alltmer börjar låta som att han har gjort vad han kan med dem.
Om Rodgers är på väg att söka sig tillbaka till engelsk fotboll är det omöjligt att tänka sig att han skulle kunna få tag på en bättre klubb än Leicester att komma tillbaka till. Det är en klubb med en stark spelartrupp, med betydligt större potential än vad lagets resultat för närvarande indikerar. Där finns inte minst en bred sjö av yngre, utvecklingsbara spelare; såsom James Maddison, Demarai Gray, Harvey Barnes, Ben Chilwell med flera.
Samtidigt är det på många sätt lika svårt att bedöma Brendan Rodgers som det är Claude Puel. Rodgers gjorde en fantastisk säsong med Liverpool men det var undantaget snarare än regeln. Hans meriter med Celtic i det europeiska cupspelet förblev blygsamma. Även om han har en taktisk idé ger Rodgers ibland ett intryck av att mest deala i plattityder om saker som karaktär samt försöka gömma dåliga resultat med smink och skönmåleri.
Vad man kanske kan säga att Brendan Rodgers har som inte Claude Puel verkar ha är en positiv disposition. Vilket i och för sig inte är en egenskap att förakta. En surmulen och negativ personlighet kan sänka moralen och prestationen på vilken arbetsplats som helst, liksom en positiv personlighet ofta har motsatt effekt. Samtidigt förutsätter det naturligtvis att resultaten också speglar attityden, annars blir det snabbt fel.
På sätt och vis måste man säga att det nog kan vara ett helvete att vara Leicesters manager, just eftersom man hela tiden värderas utifrån en mer eller mindre helt omöjlig skala, det vill säga Leicesters ligavinst. Ingen kommer naturligtvis någonsin kunna leva upp till den upplevelsen, vilket ofrånkomligen gör att en manager får mindre auktoritet hos spelare såväl som supportrar.
Alltså var jag lite tveksam för några månader sedan till om det verkligen var en klok idé av Leicester att sparka Claude Puel. Jag menade, och menar fortfarande, att det är ett beslut som Leicester behöver ha tänkt igenom mycket noga, och ha en mycket tydlig idé om vad det är de faktiskt vill uppnå, och att det inte bara är ett utslag av ett naivt och ett i bästa fall nostalgiskt ”det var bättre förr…”-perspektiv.
Att ha tänkt igenom beslutet noga måste landa i slutsatsen att allt Claude Puel gjorde faktiskt inte var fel eller så värst dumt. Han gjorde ett försök att förändra, modernisera och utveckla Leicesters spel på ett sätt som hade sina goda poänger, även om det i dess rent konkreta utförande även hade sina svagheter. Men det är en fotboll som förtjänar att byggas vidare på, och vars bästa beståndsdelar bör tas tillvara, inte kastas bort.
Då kanske Brendan Rodgers i själva verket är ett tämligen klokt val av Leicester, om det nu är han som blir deras nästa manager. Han har en fotbollsidé som faktiskt påminner i vissa avgörande avseenden om Claude Puels fotboll, men kanske i en något mer positiv version av den fotbollen, och möjligen även mer positiv som personlighet. Dessutom, efter åren med Celtic, en manager med gott renommé och med vinnarvana.
Vinnarvanan kanske inte ska underskattas till sin betydelse. Claude Puel gjorde sig inga vänner med sitt beslut att mer eller mindre konsekvent slänga bort Leicesters rätt goda chanser till framgångar i cupspel, ett rätt märkligt beteende av en man vars främsta framgång i engelsk fotboll, och bästa argument för varför han borde få behålla jobbet, är att ha tagit Southampton till en cupfinal.
Eller så förklarar kanske den saken beteendet i sin helhet. Att han fick sparken av Southampton fastän han tagit laget till en cupfinal kan så klart ha fått honom att dra slutsatsen att cupspelet är helt meningslöst. Detta fastän Southampton även slutade åtta i ligaspelet, och fastän det nog fanns flera andra skäl varför han sparkades. Men att kasta bort möjligheter till cuptitlar alienerade spelare såväl som supportrar.
Man kan naturligtvis påpeka att Brendan Rodgers kanske inte har ett så värst mycket bättre facit gällande detta inom engelsk fotboll, han hade några rätt märkliga beslut om laguttagningar. Men man förändras och man utvecklas, och just åren med Celtic och de många titlarna kan så klart ha fått Rodgers att förstå vad sådant betyder för spelare, för supportrar, för lagsammanhållning och för klubbkänsla.
Inte minst för en klubb som Leicester, som varit i himmelriket en gång redan för inte alls särskilt länge sedan. Alla förstår nog hur orealistiskt det är att föreställa sig att det ska hända igen, men det finns andra titlar att vinna för en klubb som Leicester och man vill åtminstone känna att det faktiskt är titlar man försöker vinna, liksom man helt säkert vill spela i Europa på någorlunda regelbunden basis.
Det blev alltmer tydligt att den målsättningen var inte realistiskt sett möjlig att uppnå med Claude Puel som Leicesters manager. Den manager Leicester nu anställer måste på ett eller annat sätt spegla denna målsättning. Leicester har en klar fördel i att de i alla fall inte behöver stressa fram beslutet. De har varit för bra för att riskera att åka ur Premier League, och för dåliga för att ha något värdefullt att spela om under våren.
En form av rätt meningslös tillvaro som på något sätt fångar Claude Puels insats som Leicesters manager. Aldrig så dåligt att någon lynchmobb faktiskt kändes helt motiverad, men aldrig så bra att någon egentligen hade lust att lätta på snaran som sakta men säkert vreds om runt hans hals. Leicester såg alltmer ut som ett lag utan syre och utan luft i sina lungor. Claude Puels luft som Leicesters manager tog till sist slut.
Dags för Leicester att ta ett djupt andetag, och fundera mycket noga på hur de ska blåsa upp sig själva igen.