Låt oss inleda med att säga att den här tvärsäkra uppfattningen att Willy Caballero hade varit en så värst bättre målvakt än Kepa Arrizabalaga i just den här helgens straffläggning i Ligacupfinalen mot Man City är allmänt mumbojumbo, baserad på det faktum att han förut i ett relativt fåtal straffläggningar har lyckats rädda några straffar, vilket förmodligen kan sägas om de allra flesta målvakter på den här nivån. Inget vet hur det hade gått.
Idén att byta ut en matchvarm målvakt mot en annan målvakt, påstått bättre på straffar, precis innan en straffläggning är en idé som knappast har någon större grund i rationellt tänkande än vad den bara har i något slags tvångsmässigt behov hos managern i fråga att ”göra någonting” inför en helt avgörande matchsekvens. Vilket självfallet förklarar varför det är så sällan det faktiskt görs.
Men det har naturligtvis gjorts några gånger, och även ”lyckats” några gånger, vilket är vad som fastnar i folks minnen, till skillnad från de gånger det faktiskt misslyckats eller åtminstone inte gjort någon som helst skillnad. Men att påstå att Maurizio Sarris beslut att byta ut Kepa Arrizabalaga mot Willy Caballero i förlängningens slutminuter var så värst mycket mer än ett stundens infall är att vara liberal i sin realism.
Utifrån det perspektivet går det faktiskt att ha viss förståelse för Kepa Arrizabalaga just i den där stunden. Han har stått i det där målet precis hela matchen plus förlängning, han har kämpat och slitit för att freda sitt mål och även lyckats hålla nollan mot Englands målfarligaste lag, men nu när matchen ska avgöras med honom i en av huvudrollerna så ska han plötsligt bytas ut av något i grund och botten rätt luddigt skäl?!
Hade samma sak gjorts med en stjärnspelare ute på planen, en anfallare eller en offensiv mittfältare, hade förmodligen Maurizio Sarri fått sitt sunda förnuft ifrågasatt, åtminstone i efterhand. Det hade förmodligen aldrig hänt, och det tar vi som för givet. Men bara för att det är en målvakt så ska vi plötsligt tänka annorlunda? Fastän det är något som har gjorts väldigt få gånger genom åren, och lyckats ännu färre gånger.
Detta sagt så naturligtvis begår Kepa Arrizabalaga ett stort fel när han vägrar gå av planen för att bytas ut. Vad han än anser om saken så måste en spelare helt enkelt följa de instruktioner som kommer från sin manager, åtminstone av det här slaget. Frågan om att bli utbytt eller ej kan inte vara upp till enskilda spelare. Kepa Arrizabalaga gör fel, men situationen som sådan gör att man kan förstå varför han gör fel.
Mest besvärande för alla inblandade parter är förmodligen att det över huvud taget kan hända, att Kepa Arrizabalaga ens föreställer sig att vägra bli utbytt som ett alternativ han faktiskt kan välja. Det är naturligtvis något som aldrig skulle kunna hända i en klubb där managern faktiskt har någon form av auktoritet över eller respekt hos spelartruppen, eller där det finns starka och laglojala ledarfigurer i spelartruppen.
Vad Kepa Arrizabalaga alltså gör med sitt agerande är inte enbart att fatta ett något barnsligt beslut att agera i egen sak, att sätta jaget över laget, utan också att klart och tydligt signalera för hela världen att Maurizio Sarri inte är en ledargestalt som Chelseas spelartrupp faktiskt bryr sig så mycket om. Medvetet eller möjligen omedvetet så undergräver han Sarris ledarskap.
Vilket kanske är olyckligt nog som det är, men även dubbelt olyckligt dels eftersom det sker vid ett tillfälle när Maurizio Sarri är ifrågasatt nog som det är, dels eftersom det kom i slutet av en match där Chelsea faktiskt hade presterat rätt bra, åtminstone betydligt bättre än vad de lyckades prestera i den förra matchen mot Man City som mer än kanske någon annan match var den som fick marken att gunga under Sarri.
Det var en prestation som faktiskt kunde vara något att bygga vidare på för Chelsea, att på något sätt samla upp spillrorna av den här säsongen och av dessa spillror försöka bygga något som i alla fall inte sjunker. Allt detta överskuggas nu i sin helhet av den här skandalen, vilket naturligtvis gör Chelseas situation inför resten av säsongen desto mer besvärlig och försvårar deras utgångsläge ytterligare.
Exakt hur Kepa Arrizabalagas agerande påverkade utgången av Ligacupfinalen är svårt att säga. Det kan hävdas att Chelseas vinstchanser hade varit större med Willy Caballero i målet, men det kan ingen faktiskt veta. Det är däremot svårt att föreställa sig att allt stök och bråk som omedelbart uppstår inte på något sätt faktiskt påverkar Arrizabalagas skalle i samband med straffläggningen. Hur skulle det inte kunna göra det?!
Den bredare frågeställningen är hur hans agerande påverkar Chelseas återstående säsong som helhet. Å ena sidan mentalt och truppsykologiskt naturligtvis, skapar det ytterligare bråk och friktion, gör det en svåruthärdlig situation outhärdlig? Å andra sidan kan man se det mer konkret än så, givet hur det påverkar Chelseas och Maurizio Sarris beslut att över huvud taget spela Kepa Arrizabalaga efter detta.
Här uppstår naturligtvis ett intressant dilemma i fråga om spelarmakt. För i vilken utsträckning har Chelsea faktiskt råd, både i sportslig och i finansiell mening, att bänka sin klart bästa målvakt, tillika världens dyraste målvakt som helt säkert även sitter på en lön som reflekterar detta faktum, detta i en situation då de både jagar en plats i Champions League nästa säsong, och seger i Europa League denna säsong?
Hur bekväma är egentligen Chelsea med att bänka Kepa Arrizabalaga i kvällens otroligt viktiga hemmamatch mot Tottenham? – en match som kan komma att bestämma mycket av hur Chelseas säsong faktiskt slutar, en match de flesta är rörande överens om att Chelsea faktiskt behöver vinna. Det vore ett beslut som uppenbart försvagar Chelsea, och ökar risken för förlust eller poängtapp obehagligt mycket.
Men hur i hela friden kan Chelsea eller Maurizio Sarri egentligen låta Kepa Arrizabalaga spela efter det som nu har skett? Både klubb, spelare och manager försökte omedelbart efter matchen disarmera situationen genom att prata om missförstånd, om misstag, och stänga frågan med hjälp av böter, men något annat vore inte att vänta. Om Arrizabalaga spelar ikväll säger det väl egentligen det mesta om Sarris position i klubben.
Allt detta vilar naturligtvis på Kepa Arrizabalagas axlar, och det lär väl vara något som hänger över honom i flera år oavsett vad som händer härnäst. Han har naturligtvis sig själv att skylla i hög utsträckning. Men att lägga precis all skuld, och ingen som helst förlåtelse, på Kepa Arrizabalaga vore åtminstone i min mening att strunta i det ansvar som framför allt Maurizio Sarri har för att situationen över huvud taget uppstår.
Vilket inte förhindrar att Kepa Arrizabalaga därefter hanterar situationen helt fel.