BATE Borisov, Southampton och Bournemouth… Tre matcher i rad, samtliga hemma på Emirates, i vilka Mesut Özil inte bara har spelat, utan spelat från start och framför allt spelat mycket bra. En positiv utveckling under en säsong där Özil till synes har befunnit sig i utkanterna av Unai Emerys tänkande, inte riktigt har haft Emerys förtroende, och således inte spelat särskilt mycket.
Orimligt naturligtvis, att lagets tänkte nyckelspelare och dess överlägset bäst betalde spelare knappt får någon speltid. Frågan är däremot om dessa tre matcher har lyckats övertyga Unai Emery om Mesut Özils kvalitet, betydelse och pålitlighet. Uttryckt på ett annat sätt, om Özil inte startar mot Tottenham efter tre sådana matcher så är det svårt att se någon väg tillbaka alls för Özil i Arsenaltröjan, i alla fall med Emery som manager.
För det är naturligtvis i just sådana här matcher som Mesut Özil måste vara tänkt att inte bara spela utan även glänsa, vara den spelare som vinner matcherna åt Arsenal. Inte vara spelaren som bänkas av taktiska skäl, av fysiska skäl, för att han råkar vara lite snuvig eller möjligen ha lite huvudvärk eller vad som råkar vara dagens ursäkt. Men alldeles för sällan har det ju faktiskt varit på det sättet.
Visst är Tottenham på bortaplan, även om det är ”bortaplan”, en betydligt tuffare uppgift än BATE Borisov, Southampton eller Bournemouth på Emirates. En match som kommer kräva mycket mer i koncentration och defensivt arbete än de tre andra. Vilket aktualiserar frågan om Unai Emery verkligen har det förtroende för Mesut Özil som krävs för att han ska vilja spela honom från start.
Rent taktiskt kan man tänka sig att Unai Emery kommer vilja spela sin trebackslinje med vingbackar och en offensiv trio utan en renodlad tia. Det var så Arsenal spelade mot Bournemouth, där Mesut Özil fungerade mycket bra i den rollen. Vilket är ännu ett taktiskt argument för varför det borde gå bra att spela Özil i den här matchen. Men som sagt, beslutet handlar inte om Özils taktiska eller tekniska kompetens.
Annars är det ett derby som Arsenal går in till i gott mod. Naturligtvis, givet att de kommer från en 5-1-vinst mot Bournemouth senast, och ett antal vinster i rad, därtill vidare i Europa League. En vinst mot Tottenham idag och de befinner sig endast en poäng bakom dem i tabellen. ”Tottenham Hotspur, we’re coming for you!” sjöngs det på Emirates i veckan. Kaxigt, men varför inte liksom?!
Två raka förluster, mot Burnley och Chelsea, innebär att Tottenham med största sannolikhet tappade kontakten med titelstriden för den här gången. Det innebär även att om Tottenham förlorar derbyt mot Arsenal så är det första gången med Mauricio Pochettino som manager de förlorar tre ligamatcher i rad. Det har varit en tung vecka för Tottenham. Frågan är om de kan avsluta den på ett positivt sätt.
Alltså går kanske inte Tottenham in till derbyt i gott mod. Det innebär förvisso inte att det därför behöver bli en lättare resa för Arsenal. Tvärtom är det något som kan få Tottenham att knyta nävarna och sluta sig samman, att vilja revanschera sig för en kass vecka, och inte minst med en seger mot Arsenal med största sannolikhet placera dem bakom sig i tabellen för resten av säsongen, och för tredje säsongen i rad.
Titelstriden har alltså blivit till Champions League-strid för Tottenham. En strid de förvisso har ett tydligt poängmässigt övertag i. En vinst mot Arsenal skulle förstärka detta övertag, samt i praktiken eliminera en av tre möjliga konkurrenter om två Champions League-platser. Kort sagt, om Tottenham vinner mot Arsenal idag har de tagit ett stort kliv mot att säkra Champions League-spel även nästa säsong.
Att svälja allt det här pratet om matchens betydelse för den påstådda maktbalansen i norra London är kanske lite för godtroget. Matchen betyder inte så mycket i just det avseendet. Däremot är det en match som betyder lite mer för båda klubbarnas feelgood-atmosfär. En vinst för Tottenham skulle höja humöret igen efter en rätt trist vecka för dem. En förlust för Arsenal skulle rätt snabbt ta ned dem på jorden igen.
Men i det större eller längre perspektivet ska inte blundas för matchens betydelse för Tottenham. Vinst och förlust kan till sist visa sig vara skillnaden mellan Champions League eller inte Champions League, vilket kan vara skillnaden mellan att Mauricio Pochettino stannar kvar eller inte stannar kvar i klubben, och vilket lag det egentligen är som till sist flyttar in på den där nya arenan som säkert blir klar någon gång.
Alla lag förlorar fotbollsmatcher, även de allra största och bästa lagen. Att Tottenham alltså förlorar två bortamatcher mot Burnley och Chelsea är därför knappast något att vifta med armarna för, det är inte något som tyder på att Tottenham saknar vinnarvana eller någon annan floskel som storklubbar alltid påstås ska ha. Vad som kännetecknar vinnarvana är inte att aldrig förlora, utan att kunna vinna efter att man har förlorat.
Samtidigt ska det inte heller förnekas vad en vinst skulle betyda för Arsenal och för deras nya projekt under Unai Emery. Arsenal har vunnit mot storklubbar förut under säsongen, både mot Tottenham och mot Chelsea, men det har varit på Emirates. Borta har de däremot förlorat tre av fyra så här långt, dessutom blivit rätt rejält utspelade i två av de matcherna, som klarat oavgjort mot ett krisande Man Utd.
Att vinna en match borta mot Tottenham skulle vara ett rätt bra tecken på att Arsenal verkligen har tagit sig över en tröskel under Unai Emery. Att vinna borta mot storklubbar är något Arsenal gjort alldeles för sällan under 2010-talet, något de hade svårt för även under Arsene Wengers andra halva i klubben. Det är matchen man inte vinner utan en defensiv organisation och utan en genuin hårdhet i laget.
Den defensiva organisationen och den hårdheten i laget har Arsenal saknat under rätt många år nu. Det börjar bli dags att se i alla fall tecken på att detta är på väg in i laget igen under Unai Emery. Hittills under säsongen har dessa tecken varit tämligen otydliga och inte minst rätt flyktiga. Man tycker sig ana något med detta nya Arsenal, konturerna av någonting konkret, bara för att förlora fokus redan i nästa match.
Kanske kan detsamma sägas om Mesut Özil om dennes säsong, och om dennes tid i Premier League som helhet.