Plötsligt börjar så EM-kvalet. Det känns inte riktigt som att den saken har framgått med all önskvärd tydlighet. Möjligen är det svårt att känna att något allvarligt faktiskt ska ta sin början när säsongen i övrigt befinner sig i sin upplösning. Vi befinner oss i slutet av en så här långt väldigt spännande säsong, vi är förmodligen inte riktigt inställda på att ett helt nytt projekt ska startas upp.
Ännu ett exempel på hur landslagsfotbollen har blivit alltmer frikopplad från fotbollen i övrigt kan tyckas. Normalt sett har ju både EM-kvalen och VM-kvalen inletts i början av säsongen. En ny säsong, ett nytt kvalspel, enkelt och intuitivt. Men visst, från och med den här säsongen har denna ordning rubbats av Nations League, UEFA:s nya koncept som förmodligen är att betrakta som ett bättre EM än det EM som nu ska kvalas till.
England har naturligtvis stora förhoppningar på detta EM. Framgångarna i senaste VM gör att man den här gången vågar tillåta sig att drömma. Rimligtvis är det ett landslag som sedan dess har blivit bättre hellre än sämre. Lägg därtill att EM i dess nya format avslutas med både semifinalerna och finalen på Wembley. England har teoretiskt alltså chansen att vinna EM-guld på hemmaplan.
Först måste England trots allt ta sig till EM. Här har kvalificeringssystemet komplicerats på så vis att England har två vägar till EM. Antingen genom att vinna det A-slutspel i Nations League som England tagit sig till genom att vinna sin grupp, ett slutspel som spelas i juni i Portugal och i semifinalen möter Holland, där vinnaren möter antingen Portugal eller Schweiz i finalen. Eller genom att sluta etta eller tvåa i sin EM-kvalgrupp.
Om England alltså skulle råka vinna UEFA Nations League i juni, vilket väl inte är en total omöjlighet, så kommer alltså deras fortsatta EM-kval bli i praktiken meningslöst. Vilket väl känns rätt typiskt, som om inte landslagsuppehållen var träliga nog. Men innan dess ska alltså ändå två matcher spelas i detta EM-kval, och det är heller inte vilka matcher som helst utan två på pappret avgörande matcher för gruppens utfall.
Grupp A:
England
Tjeckien
Bulgarien
Montenegro
Kosovo
För England gäller alltså att sluta etta eller tvåa i denna grupp för att ta sig till EM, en uppgift de rimligtvis borde klara av. De farligaste motståndarna känns som Tjeckien och, förmodligen, Montenegro. Två lag med viss kvalitet i sina respektive trupper. Så vilka är det England möter under detta landslagsuppehåll? Jo, Tjeckien på hemmaplan ikväll samt på måndag kväll Montenegro på bortaplan.
Vinn dessa båda matcher och England har satt sig själva i en mycket stark position i detta EM-kval, mer eller mindre innan det ens har hunnit komma igång. Vinn kvällens match hemma mot Tjeckien, och blott undvik att förlora bortamatchen mot Montenegro, och Englands position är mycket stark även då. Förlora någon eller båda av dessa matcher och plötsligt har England gjort hårt jobb av en i grunden relativt lätt EM-kvalgrupp.
Men vore inte det på något sätt lite typiskt England? Sommarens VM-framgångar var kanske möjliga framför allt eftersom de kom så pass oväntat, absolut ingen förväntade sig väl egentligen någonting av England. För en gångs skull var det ett lag som kunde spela utan press, inte hade något att förlora. Nu måste detta nya, moderna England visa att de kan prestera även med pressen och förväntningarna på sig.
Inte för att kvalen direkt brukar vara något problem för England i detta avseende. De har tvärtom varit ett väldigt starkt kvallag, som däremot har tenderat att drabbas av rejäla problem så fort det blivit dags för mästerskap. Vill man vara cynisk kan man så klart undra om detta nu har välts över ända. Det vill säga om England efter att nu ha lyckats i ett mästerskap istället börjar klanta sig i kvalspelet istället.
Men nej, det borde inte kunna hända. Inte med ett EM-kvalspel där både ettan och tvåan i en seedad kvalgrupp bestående av fem nationer går till EM. Skulle England misslyckas att ta sig till EM vore det att betrakta som ett historiskt fiasko. Vilket, när det gäller just England, naturligtvis säger en hel del. Det finns som vi vet rätt mycket att välja mellan i den digra katalogen av historiska fiaskon.
Precis när klubblagssäsongen alltså är på väg att nå sitt avgörande crescendo så ska England och landslagsfotbollen alltså börja spela avgörande EM-kvalmatcher. Det säger sig självt att det inte riktigt går ihop. Klubbar kommer vara extremt ovilliga att släppa sina bästa spelare i just detta läge, och mycket riktigt ser vi också ett rätt stort antal spelare som lämnat återbud till landslaget dessa båda matcher, av mer eller mindre goda skäl.
Riktigt lika känsligt som i Sverige har det inte blivit, där det svenska folkhemmet skakade i sina grundvalar av nyheten att Vigge och Ponne (sorry, kan inte låta bli att lätt sarkastiskt kalla dem så, eftersom det är tydligen så svenska journalister tycker att vi ska kalla spelare nu för tiden) lämnade återbud, men ändå så är John Stones, Jesse Lingard, Luke Shaw med flera kännbara återbud för England.
Möjligen signalerar det också att i England har det kanske ännu inte sjunkit in riktigt lika djupt i det folkliga medvetandet att nu är det faktiskt EM-kval på riktigt igen. Alternativt är England bara lite mer övertygade än vad Sverige är om att de faktiskt kommer ta sig till EM ändå. Vilket kanske är en aning tudelat. Å ena sidan är självförtroende bra. Å andra sidan brukar engelskt självförtroende kunna slå helt fel.
England brukar ständigt behöva påminnas om att de minsann är dödliga. Kommer Tjeckien påminna England om det ikväll?