Ett vanligt narrativ inom engelsk fotboll har under en längre tid varit hur utländska ägare kommer in och förstör både klubbar och stora delar av engelsk fotboll med sitt rovgiriga och ansvarslösa agerande. Och visst, det går absolut att hitta några mycket tydliga exempel på just detta. Men sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen är däremot att vi kan hitta minst lika många exempel på engelska klubbägare som är precis lika illa eller ännu värre.
Blackpool är inte bara ett väldigt tydligt exempel på just detta, utan också ett exempel på en klubb som räddats från korrumperade engelska ägare till stor del tack vare en annan, utländsk ägare. Valeri Belokon är den ryska ägare vars pengar skickade Blackpool hela vägen upp till Premier League för snart tio år sedan, och vars beslut att dra Blackpools övriga ägare, familjen Oyston med pappa Owen och sonen Karl, för att få sina pengar tillbaka nu till sist har lett till att Oystons har slängts ut ur klubben.
Mycket har naturligtvis skrivits om Oystons ägande av Blackpool. Hur de över huvud taget inte investerat något i klubben, vare sig i spelartruppen eller ens i grundläggande underhåll av arena eller träningsanläggning, hur de tvärtom har använt klubben som sin egen personliga bankomat, fakturerandes klubben mångmiljonbelopp från olika företag de själva äger. Premier League har sedan dess infört nya regler specifikt för att undvika att något liknande ska kunna inträffa igen.
Effekten på Blackpool har varit förödande. Blackpool charmade oss alla den där säsongen i Premier League 2010-11, i sådan utsträckning att vi kanske förblev blinda till några rätt uppenbara tecken på att allting inte stod rätt till bakom kulisserna. Blackpools tillvaro i Premier League blev bara ettårig, men förfallet skulle inte ta slut där. Mellan åren 2015 och 2016 drabbades Blackpool av ytterligare två nedflyttningar, och befann sig inför säsongen 2016-17 alltså i League Two.
Den senare utvecklingen visade möjligen också på supportrarnas kraft i räddningen av Blackpool. Det var i april 2015, när nedflyttningen till League One i allt väsentligt redan var klar, som supportrarna beslutade sig för att genomföra en så kallad ”etisk bojkott” av Blackpools alla hemmamatcher. De bestämde sig för att se till att inte ett enda pund av deras pengar längre skulle fylla Oystons kassakistor. Vad de uppnådde är engelsk fotbolls förmodligen längsta och i slutänden även framgångsrika supporterbojkott.
Den 25 februari 2019, det vill säga för bara någon månad sedan, beslutade en brittisk domstol att placera Blackpool under förvaltning och således kasta ut Oystons ur klubben som ägare. Samma typ av beslut som för ett antal år sedan räddade Liverpool från sina egna klantarslen till ägare i Tom Hicks och George Gillett och banade vägen för Fenway Sports Group och dagens framgångar. Den långa kampen, formellt med Valeri Belokon som härförare, och med supportrarna som soldater vid frontlinjen, var över.
Blackpools supportrar har allt sedan den dagen gått som på moln. Luften har varit lättare att andas runt hela staden. Staden och supportrarna har äntligen fått sin klubb tillbaka, även om det fortfarande är en oviss framtid, inte minst givet vem som blir Blackpools ägare istället. Men en stabil League One-klubb med ett känt varumärke, det borde inte saknas möjliga intressenter. Ett problem i taget kan tänkas, och det gäller att ta tillvara alla möjligheter till glädje som ges.
Dagen när Blackpool spelade sin första hemmamatch efter beslutet var en festdag i hela Blackpool. Många beskrev dagen i känslor som normalt sett hör högtider till. Samma känsla som när mitt barn föddes, min bortgångna mor ser oss förhoppningsvis från himlen, sådana ord som visar Blackpools koppling till det familjära. Bloomfield Road badade i orange, en orange rök svepte in hela arenan och när Blackpool kvitterade till 2-2 i slutminuterna firades det som om Blackpool vunnit en Champions League-final.
Kanske har inte resultaten för Blackpool varit de allra bästa sedan frihetens dag var kommen. Tunga bortaförluster mot Bristol Rovers och Burton Albion har varvats med två oavgjorda matcher hemma på Bloomfield Road. Blackpool har fortfarande chans att nå en playoff-plats i League One, men den senaste månadens resultat har förmodligen inte hjälpt dem i det avseendet. Kanske har känslorna och koncentrationen blivit en aning för svåra att kontrollera för laget.
Blackpools supportrar vet däremot, bättre än förmodligen de allra flesta, att vissa saker helt enkelt är större och viktigare än kortsiktiga resultat. Det här är supportrar som helt medvetet valde att upprätthålla sin bojkott även när Blackpool vann League Twos playoff för två år sedan. En playoff-final på Wembley drar normalt sett 35,000 supportrar från Blackpool. Inte ens en tiondel av den siffran kom till Wembley. Blackpool har fått sin klubb tillbaka, och kan gå på lagets matcher igen, den segern är stor nog!
https://measuredprogress.co.uk/2019/03/11/four-thoughts-on-blackpool-2-2-southend-united/
Det är fortfarande en säsong som kan sluta med Blackpools återkomst till EFL Championship, och det vore på något sätt passande också det. Blackpools seger är däremot av mer existentiell karaktär och är i grund och botten även en seger för engelsk fotboll i stort. Deras seger visar supportrar för andra klubbar som brottas med dåliga ägare, såsom Charlton, Coventry, Notts County, Bolton Wanderers med flera, att det är en kamp som går att vinna – även om det kan bli en lång strid.
Om det sedan finns några vinnare i en sådan här långdragen strid kan diskuteras, liksom man med goda skäl kan tycka att det är en strid som aldrig borde ha behövt utkämpas, om FA och EFL hade tagit sitt ansvar. Istället var det Blackpools supportrar tillsammans med en rysk ägare som räddade Blackpool från korrupta engelska ägare. Det är inte precis det vanligaste narrativet gällande ägare i engelsk fotboll, och det lär väl inte precis vara mer vanligt i dessa Brexittider.
Blackpool visar mycket tydligt att det inte är en fråga om engelska ägare eller utländska ägare, utan endast om bra ägare eller dåliga ägare. Vilket känns som en lärdom som är rätt viktig att ha med sig, och som är möjlig att applicera på det allra mesta.