Vanligtvis när man diskuterar damfotboll och dess ekonomiska förutsättningar landar man mycket snabbt i någon slags kategorisk och retorisk återvändsgränd från vilken det inte verkar finnas någon utväg. Nämligen att damfotbollen inte drar lika många åskådare som herrfotbollen, därför inte genererar ens i närheten av lika stora intäkter, varför varje idé om att damspelare borde ha bättre betalt än vad de har bemöts med förakt.
Så långt har den där retoriska tankefiguren fått vandra att den till och med har krypit in som argument i landslagsfotbollen, angående damlandslagsspelarnas ersättning kontra herrlandslagsspelarnas, fastän förmåga att generera intäkter där har absolut ingenting med frågan om ersättning att göra. En ersättning som alltså utgår för nedlagd tid i landslagets tjänst, inte spelarnas skicklighet som fotbollsspelare.
Som alltid är det naturligtvis mer eller mindre exklusivt män som blir så väldigt arga över idén att kvinnliga fotbollsspelare skulle få bättre betalt. Det är svårt att förstå vad det är att bli så arga över, det är knappast så att det betyder mindre pengar för herrarna. Det handlar självfallet om något i grund och botten emotionellt som maskeras bakom det till synes rationella argumentet om att damfotbollen inte genererar lika stora intäkter.
Vilket möjligen förklarar det till synes oförklarliga raseri nyheten att FA:s Women’s Super League, den engelska proffsligan, drar in Barclays som titelsponsor från och med nästa säsong väckte. Vad man rimligtvis måste förmoda är i huvudsak samma människor, samma män, som förgrymmar sig för att damfotboll inte drar in lika mycket intäkter som herrfotboll blir sedan förgrymmade när damfotbollen sedan drar in sina egna intäkter.
Go figure!
För den engelska och europeiska damfotbollen är det naturligtvis en nyhet utav episk karaktär. Barclays går in som titelsponsor under en treårsperiod med ett avtal som är värt £10m för engelsk, professionell damfotboll. Det är en milstolpe i engelsk damfotboll. Det är den största enskilda investeringen av ett företag i någon kvinnlig sport i England. Bäst av allt är kanske att det inte på något sätt handlar om välgörenhet.
Många, även välvilliga tyckare, har varit av åsikten att damfotbollens ekonomiska läge skulle subventioneras av herrfotbollen, av de engelska klubbarna, av Premier League och dess TV-intäkter. En stor kaka som många vill ha sina bitar av. Problemet med en sådan lösning är att den riskerar göra damfotbollen livegen, till en eftertanke, att den i längden blir mindre hållbar liksom mindre finansiellt och strukturellt självständig.
Med detta avtal får den engelska damfotbollen, dess klubbar och dess spelare, egna ben att stå på. Den behöver inte be om handouts. Det utesluter inte att engelska klubbar ändå ser detta som en del av sin verksamhet, men en del av sin verksamhet som börjar bygga upp sin egen marknad och uppnå ett institutionellt egenvärde, snarare än att som man i flera fall har haft skäl att misstänka, mest setts som ett PR-värde.
Den engelska damfotbollen skiljer sig egentligen principiellt inte så värst mycket från den engelska herrfotbollen i de lägre divisionerna. Divisioner där klubbarna ofta arbetar under svåra ekonomiska förutsättningar, och där de mest hela tiden förväntar sig att dessa ska underlättas av handouts och trickle-down economics från Premier League. Istället för att kommersiellt försöka bygga upp en egen, mer självständig grund att stå på.
Egentligen finns ingen anledning att bli alltför förvånad över att WSL lyckas generera en så stor marknadsinvestering. Att marknadsvärdet för kvinnlig idrott, kvinnliga idrottare och artister konsekvent har ökat är något vi sett under flera år i mängder av idrotter och flera andra sektorer. Att superhjältefilmer, Star Wars, stora TV-serier och så vidare numer utan problem har kvinnliga leads visar detta mycket tydligt.
Delvis handlar det säkert om att man har kommit till insikt om vilken marknadspotential som finns i det kvinnliga marknadssegmentet, liksom hur mycket större dess genuina köpkraft har blivit. Vilket möjligen visar att kategoriska, tvärsäkra påståenden om vad något har för marknadsvärde inte alltid åldras särskilt väl, att de ofta grundar sig mer på vad som har varit än på vad som skulle kunna vara.
Parallellt med WSL:s stora sponsoravtal har samtidigt ett antal dammatcher spelats i Spanien som genererat storpublik. UEFA:s Women’s Champions League marknadsförs alltmer som en mainstreamprodukt och får alltmer uppmärksamhet. Det är inte särskilt avlägset i tid att vi kommer börja följa även denna turnering åtminstone i dess slutskede, precis som vi i de flesta fall redan gör med de internationella mästerskapen.
Är det egentligen något som är märkligt med den saken? Om vi nu exempelvis råkar hålla på Chelsea, varför skulle det inte vara möjligt att börja känna en viss form av stolthet och bekräftad klubbkänsla av att Chelsea slår ut PSG i Champions Leagues kvartsfinal och tar sig till kvartsfinal? Varför skulle vi bemöda oss med att aktivt undvika att bry oss om den saken bara för att det är kvinnor och inte män som spelar fotboll?
Finns det något bra svar på den frågan som inte till sist landar i manlig osäkerhet?
Den osäkerheten är omfattande. Det är samma osäkerhet som gjorde att jag fick ägna lördagskvällen åt att övertyga en av mina lagkamrater att det var fullt möjligt för Hanna Marklund att kommentera ett herrlandslag fastän hon inte själv har spelat herrfotboll, som vore det en helt annan sport, omöjlig för kvinnor att begripa. Samma osäkerhet som får folk att fradga över att WSL lyckas dra in ett helt eget sponsoravtal.
Detta när det inte bara är den kanske bästa nyheten som hänt engelsk damfotboll någonsin, utan en av de bästa nyheter som hänt engelsk fotboll över huvud taget under de senaste tio åren. Rent rationellt är det en no-brainer.