På många sätt var det ogörligt för Man Utd att fatta något annat beslut. En situation de naturligtvis hela tiden riskerade att sätta sig själva i när de tog in ett så populärt namn som tillfällig manager. Resultaten talar sitt eget tydliga språk, det markanta uppsvinget i tabellen, det dramatiska avancemanget i Champions League, bortavinsterna i FA-cupen, att utifrån detta inte anställa Solskjaer hade varit politiskt omöjligt.
Vad man möjligen kan säga om hur beslutet fattas är att det fortfarande inte på något sätt visar att Man Utd fattar sina långsiktiga strategiska beslut på sina egna villkor eller med någon större eftertanke. Man Utd är en storklubb som ska forma händelserna runt sig själva, istället blir detta ännu ett exempel i en lång rad av exempel där Man Utd låter sig formas, påverkas och styras av kortsiktiga händelser runt klubben.
Ingen kan påstå att det redan från början var Man Utds avsikt att anställa Ole-Gunnar Solskjaer som nästa manager. Han var tänkt som en tillfällig lösning, en ställföreträdare att ta dem genom säsongen, att rädda vad som räddas kunde, samt så långt som möjligt reparera relationen till viktiga och värdefulla spelare. Absolut ingen väntade sig att han skulle nå de resultat han gjort, Man Utds beslut är alltså helt oplanerat.
Vilket inte betyder att det därför måste vara ett oönskat beslut. Ole-Gunnar Solskjaers resultat har varit formidabla över en period om drygt tre månader, han har visat prov på bra man-management, goda taktiska färdigheter, förmåga att utveckla spelare, och ett allmänt intryck att han vet precis vad det innebär att vara Man Utds manager. Lyckas han med detta över tre månader måste man anta att han även kan lyckas över tre år.
Men det bekräftar ett oroväckande intryck av ett Man Utd som inte arbetar så mycket utifrån en plan, utan mest blundar och hoppas på det bästa. Just denna brist på planering och kontroll har varit Man Utds stora svaghet ända sedan Alex Fergusons avgång. Det har skickat Man Utd än hit, än dit, och oftast ända ned i diket. Farhågan är självfallet att detta beslut att anställa Ole-Gunnar Solskjaer endast tillfälligt lyckas maskera denna svaghet.
Många goda frågor återstår kring Ole-Gunnar Solskjaer som manager för Man Utd. Hur hanterar han att bygga ett lag över längre tid jämfört med att leda ett befintligt lag under en kortare period? Hur hanterar han motgångar och formsvackor, den press som kommer med det och de mer ansträngda spelarrelationer detta brukar leda till? Kan han fatta även de tuffa och svåra besluten som krävs för att lyfta en underpresterande storklubb?
Att anta att Solskjaer inte skulle kunna ge positiva svar på dessa frågor vore orättvist mot honom, och förmodligen grundat mest på önsketänkande och stereotyper. Men det är ändå frågor som behöver ställas och som vi ännu inte vet svaret på. Solskjaer är på så vis ett mer oprövat namn än vad exempelvis Mauricio Pochettino hade varit, där vi tvärtom hade haft en mycket god uppfattning om vad han har att komma med.
Man får förmoda att Man Utds plan och avsikt, i den utsträckning de faktiskt hade en plan, var att anställa Pochettino från och med nästa säsong, försöka i alla fall. Men nu har den planen (?) gjorts om intet, inte för att Pochettino eller Tottenham skulle ha vägrat, det vet vi just ingenting om, utan för att Man Utds egen övergångslösning gjorde sig själv politiskt omöjlig att byta ut.
Den plan som förhindrar en klubb från att ta tillvara oväntade positiva möjligheter som uppdagas längs vägen är förvisso inte någon särskilt bra plan alls. Är det rätt eller fel beslut för Man Utd att fortsätta med Ole-Gunnar Solskjaer hellre än att bygga något nytt med Pochettino? Omöjligt att säga med säkerhet i nuläget. Vad man kan säga är att det är ett beslut behäftat med betydligt högre risk.
Det är självfallet även ett beslut präglat av en mycket större romans. Även om det fanns något romantiskt även med Mauricio Pochettino. Men den gamle spelaren som axlar klubbens arv, skriet från historiens vildmark, Fergusons valda arvtagare. Mycket med det är mycket vackert, skulle han lyckas är det en av Premier League-erans finaste berättelser. Samma romans som med David Moyes, med skillnaden att Solskjaer kan Man Utd.
Detta har gett upphov till det simpla påståendet att Man Utd anställer Solskjaer enbart på grund av nostalgi. Eftersom fler tankar på en och samma gång är svårt. Nostalgi spelar självfallet en roll, men för det första ska inte en förståelse för klubbens kultur och historia underskattas, och för det andra ska man inte bortse från praktiska och politiska skäl såsom Solskjaers faktiska tillgänglighet, samt positiva relationer med alienerade spelare.
En annan tes som nu drivs, inte minst av Noa Bachner och Martin Åslund, är att Man Utd gör ett misstag som fattar beslutet redan nu istället för att vänta till sommaren, då de antas kunna utgå från ett bättre ”beslutsunderlag”. Detta avslöjar ett bristfälligt grepp om rationellt beslutsfattande i organisationer. Ingenting kommer förändra beslutsunderlaget härifrån till juni, och om det inte förändras finns inga skäl att vänta med beslutet.
Flyttar vi oss i tanken fram till juni så skulle det fortfarande vara politiskt omöjligt för Man Utd att göra något annat än att anställa Ole-Gunnar Solskjaer. Ingenting kan hända i april eller maj som förändrar detta. Champions League är redan hemräknad som succé för Solskjaer, oavsett om det blir förlust mot Barcelona. Missar Man Utd Champions League i ligaspelet kommer det möjligen säga ”attans!”, men Solskjaer tog dem i alla fall in i fajten.
Med andra ord, Man Utd kommer härifrån inte anställa någon annan manager än Ole-Gunnar Solskjaer. Bachner och Åslund inbillar sig att beroende på vad som händer under återstående cirka tio matcher av säsongen så kommer något hända som skulle övertyga Man Utd om att istället anställa någon annan. Detta visar möjligen på deras personliga preferenser, men visar framför allt att de har missförstått Man Utds beslutssituation.
Det betyder inte nödvändigtvis att Ole-Gunnar Solskjaer är rätt val av Man Utd, eller ett bra val av Man Utd i slutänden, bara att ingenting kommer förändras i bedömningen av den frågan mellan april och juni. Att fatta beslutet redan nu är därför det mest rationella Man Utd faktiskt kan göra i detta läge, särskilt som det rimligtvis måste underlätta för dem i planeringen inför nästa säsong.
Ett i sig oroväckande perspektiv är naturligtvis att managerfrågan är så kopplad till klubbens mer långsiktiga planering. Så hade inte behövt vara fallet om Man Utd faktiskt fått rumpan ur och anställt en sportchef, eller en director of football. Att de fortfarande inte gjort det visar på klubbens fortsatta planlöshet och farhågan är att anställningen av Solskjaer resulterar i att frågan om sportchef läggs på is.
Vilket vore en mycket olycklig utveckling. Har de senaste fem åren visat något med Man Utd så är det att vem som än är manager behöver en kompetent fotbollsorganisation att jobba med, vilket Solskjaers föregångare saknat. Ed Woodward är en bilförsäljare, en väldigt bra sådan, men inte en fotbollschef. Felet är inte att han inte vill eller inte bryr sig, felet är att han helt enkelt saknar kompetensen och tänket.
Det snurrar för närvarande runt en rätt befängd uppfattning att Man Utd har valt kommersiell framgång på bekostnad av sportsliga framgångar. Den rent sakliga grunden för detta är Man Utds strålande kommersiella intäkter parallellt med lagets blygsamma sportsliga resultat. Här pratar vi korrelation snarare än kausalitet. Enligt denna ska vi säga alternativa ekonomiska teori blir Man Utd alltså sämre på grund av högre intäkter.
Få klubbar har spenderat mer än Man Utd under dessa år på transferkostnader. Ingen engelsk klubb spenderar mer än Man Utd på lönekostnader, åtminstone inte on the books. Man Utd har sannerligen investerat i sin spelartrupp och för klubbens sportsliga resultat, man har bara inte investerat särskilt bra. Man Utd har inte underpresterat för att de råkar vara förbannat bra på att tjäna pengar.
Man Utd har en kommersiell organisation i världsklass, vilket de har haft under väldigt många år. Men Man Utd har inte, och har inte på länge haft, en fotbollsorganisation i världsklass. Detta har resulterat i ständiga missöden på transfermarknaden, spretiga manageranställningar, bristfällig spelarutveckling, tveksam scouting etc. Fel personer har fattat felaktiga beslut i fotbollsfrågor under fem år.
Möjligen är Ole-Gunnar Solskjaer bättre rustad, även med hjälp av sin egen stab, än någon av sina föregångare att kunna kompensera för denna brist och ändå i någon utsträckning kunna lyckas med sitt uppdrag. Men den ofrånkomliga känslan är att om inte denna brist åtgärdas så kommer aldrig Solskjaer kunna lyckas i tillräcklig utsträckning, varmed han på sikt är dömd att misslyckas.
Detta är den bistra realiteten bakom Man Utds anställning av Ole-Gunnar Solskjaer, sida vid sida med dess vackra romans.