Ödmjukheten är Tottenhams främsta styrka mot Ajax

Det är kanske inte det allra bästa utgångsläget för Tottenham att spela sin allra första Champions League-semifinal, och allra första europeiska cupsemifinal sedan världen först såg TV i färg. Men Tottenham har så klart genomfört hela den här säsongen så långt ifrån det allra bästa utgångsläget som i stort sett är möjligt att komma, och lik förbaskat ändå lyckats överträffa alla rimliga förväntningar.

Tottenham är den enda klubben att faktiskt ge Man City och Liverpool en match den här säsongen, även om drömmarna vittrade samman när vintern tog slut och började ge vika för våren. Tottenham är fortfarande den av de fyra klubbarna som har det klart bästa läget att ta sig till nästa säsongs Champions League. Tottenham har trots alla besvär ändå tagit sig hela den långa vägen till Champions League-semifinal.

Och det har verkligen varit en riktigt lång väg. Tottenham lottades först i en horribelt tuff grupp mot Barcelona, Inter och PSV i vilken man dessutom fick en mardrömsstart. Ändå lyckades de ta sig vidare från gruppen. Därefter lottades de mot Dortmund, som vid det tillfället ledde Bundesliga och väckt beundran under hela säsongen. Sedan lottades de mot världens just nu kanske bästa fotbollslag i Man City.

Men som det sägs, vägen gör mödan värd. Vilket rimligtvis måste betyda att ju tuffare vägen faktiskt är desto mer värd är mödan. Och vi såg så klart alla under de dramatiska minuterna före och efter slutsignalen på Etihad hur mycket mödan faktiskt är värd för Tottenhams alla spelare och ledare, och det tog inte lång tid innan vi också fick veta hur mycket den var värd för supportrarna.

Fortfarande finns naturligtvis de som av sina egna personliga skäl försöker förminska Tottenhams framgångar och framsteg de senaste fem åren genom att reducera ner allt till en fråga om antal titlar som har vunnits. Som om en vinst i Ligacupen, för ett lag som Tottenham, hade överträffat att ta sig till semifinal i Champions League, eller flera år av ökad och bibehållen konkurrenskraft i Europa och i världens tuffaste liga.

Visst hade det varit fint om Tottenham hade lyckats vinna en av cuperna under dessa trots allt relativt få år, även om betydelsen av det hela i form av praktiska effekter nog har en tendens att överdrivas, men att inte ha gjort det förtar inte helheten. Vi kan resonera helt analogt med Liverpool, men de som vägrar erkänna båda dessa klubbars framsteg under dessa år måste betraktas som fotbollens motsvarighet till ”flat earthers”.

En imponerande aspekt med Tottenham den här säsongen är och har varit att de har lyckats producera riktigt bra matcher och starka resultat trots skador och avstängningar under säsongen. De saknar inte spelare av hög kvalitet, men deras spel och resultat är i första hand baserade på systemet och på lagspelet, inte på individuella spelare. Ingen spelare har hittills visat sig helt och hållet outbytbar, vilket är en styrka.

Även om jag tror att kvällens frånvaro av Heung-Min Son, åtminstone i kombination med övriga frånfällen, kan komma att sätta den tesen på ett rejält prov. Å andra sidan kanske kvällens match framför allt handlar för Tottenham om att sätta sig själva i en så stark position som möjligt inför returen i Amsterdam, precis som man lyckades göra mot Man City i kvartsfinalen. De måste inte gå ”for broke” just ikväll.

Mittfältet kanske egentligen är mer oroväckande för Tottenham, där de för närvarande är något av ett slitet lapptäcke. Mest oroande är kanske den möjliga frånvaron på Moussa Sissoko, och den som trodde inför säsongen att det skulle vara rimligt att skriva något sådant om Sissoko mot slutet av säsongen hade förmodligen ombetts uppsöka någon form av professionell hjälp eller jourhavande kompis.

Och på tal om vad man trodde och hade sagt inför säsongen. Motståndet i semifinalen är alltså Ajax. Vilket nog heller ingen inför säsongen ens sett som något troligt eller ens realistiskt utfall. De flesta hade betraktat Tottenham som väldiga favoriter i ett sådant möte inför säsongen. Hur möjligt det nu är att betraktas som väldiga favoriter mot ett lag som precis slagit ut både Real Madrid och Juventus.

Men Ajax besegrade inte Real Madrid och Juventus för att de var favoriter mot dem. De var inte favoriter mot Juventus fastän de besegrade Real Madrid. Favoriter är de heller inte mot Tottenham för att de besegrade Juventus. Men de är som vi har sett ett väldigt skickligt fotbollslag. Men både Real Madrid och Juventus tog ”för givet” att de skulle vinna. Tottenham är inte ett lag i dessa sammanhang som tar sådant för givet.

Tottenhams främsta styrka inför semifinalen är kanske just ödmjukheten. Just att de inte tillhör den klassiska europeiska cupetablissemanget som allt mer, och särskilt under 2010-talet, har börjat betrakta vinster i Champions League som ett naturligt tillstånd och en sorts rättighet. Just ödmjukheten att veta att nyckeln till deras framgångar är laget, systemet och hårt arbete, inte varumärket (Real Madrid) eller stjärnan (Juventus).

Både Tottenham och Ajax har gjort sport av att kasta omkull förväntningar och ruska om slitna föreställningar om vad som betyder mest inom fotbollen. Pengar betyder allt säger många samtidigt som Tottenham spelar skjortan av Man Utd och slår ut Man City ur Champions League. Pengar betyder allt säger många samtidigt som Ajax spelar ut både Real Madrid och Juventus i Champions League av alla ställen.

Om pengar betydde allt skulle vi aldrig få se en Champions League-semifinal mellan Tottenham och Ajax. Att vi ändå får det är en påminnelse om att pengar betyder mycket men långt ifrån allt inom fotbollen, vilket är värt att firas, samt att Champions League trots all kritik som riktas mot turneringen för att vara de rikas sandlåda fortfarande är en turnering där en sådan här semifinal är möjlig.

Vilket gör Champions League till ett betydligt bättre alternativ än det som det europeiska cupetablissemanget fortsätter att försöka tvinga på fotbollen. Ett förslag som kanske gör sig bäst i någon av kvällens majbrasor.

Ändå har det på något märkligt sätt känns som en något avslagen titelstrid, även om jag där naturligtvis pratar i relativa termer jämfört med hur det skulle kunna vara, hur det kanske borde vara. En fundering jag har är om det möjligen kan bero på att Man City och Liverpool helt enkelt har varit alldeles för stabila, och att det därför aldrig riktigt har uppstått samma känsla av dramatik som det kanske annars hade blivit.

Trots detta vore det väl kinkigt att inte betrakta detta som ett av de bästa titelracen under Premier League-eran. Men hur bra, är det till och med det bästa? Det finns minst sagt några att välja mellan. Det är också en diskussion där man kanske också måste hålla isär vad man pratar om, det vill säga huruvida man pratar om det bästa titelracet, eller de två bästa lagen i ett titelrace. Olika saker, olika frågor.

Självfallet är det en subjektiv fråga. Naturligtvis kommer ett titelrace upplevas väldigt mycket mer dramatiskt, engagerande, fantastiskt och outhärdligt för de som har ett lag med i racet. Och när vi pratar om att rangordna titelraces så självfallet går det inte att hålla isär denna fråga från hur dessa titelraces faktiskt har uppfattats och upplevts. Man kan bara försöka att så att säga kliva utanför sig själv en smula.

Men enligt mig är de fem bästa titelracen genom tiderna i Premier League följande:

(5) 2018-19 – Man City, Liverpool (& Tottenham)

What, inte ens mer än en femteplats? Men nej, jag känner inte riktigt det, lite av de skäl som jag antyder i brödtexten ovan. Det råder i och för sig ingen tvekan om att det är en riktigt spännande titelstrid, den befinner sig i fint sällskap, men det har också varit en lite för mekanisk titelstrid, utan kanske de riktigt heta känslorna. Möjligen hade det kunnat bli annorlunda om Tottenham hade orkat hänga med under våren. Man kan göra ett case för att det är titelstriden med de två kanske bästa lagen, även om jag inte alls är säker på det i jämförelse med några andra lag genom åren.

(4) 2013-14 – Man City, Liverpool (& Chelsea)

Till och med tycker jag nog faktiskt att Man City och Liverpool har haft en ännu bättre titelstrid redan, även om kanske ingen av dem var bättre som lag just då. Men 2013-14 var en titelstrid som verkligen kändes hysterisk och dramatisk, med två lag som sprutade in mål framåt och läckte mål bakåt, samtidigt som deras raka motsats lurkade i bakgrunden som en mörk outsider. En fantastisk Luis Suarez, tillsammans med en Steven Gerrard på sin ålders höst, drev Liverpool mot ligatiteln innan historiens ironi tillsammans med den mörka outsidern högg kniven i ryggen på dem.

(3) 2007-08 – Man Utd, Chelsea (& Arsenal)

Vad som ofta glöms bort med den här titelstriden är att även den i praktiken avgjordes på målskillnad. Både Man Utd och Chelsea gick in i sista omgången på samma poäng men Man Utd på bättre målskillnad. Man Utd vinner mot Wigan samtidigt som Chelsea släpper in kvitteringen på tilläggstid hemma mot Bolton, vilket de självfallet aldrig gjort om Chelsea haft något att spela för. Så jämnt var det alltså mellan Man Utd och Chelsea, två fantastiskt starka lag, som någon vecka eller så senare skulle göra upp i en episk och regnig Champions League-final i Moskva. Vilket ger denna titelstrid ett mycket starkt case för att innehålla även de två bästa lagen, vilket inte görs sämre av att Arsenal länge såg ut att inte bara hänga med i utan också leda titelstriden.

(2) 2011-12 – Man City, Man Utd

Lite speciell titelstrid på så vis att den i realiteten bara innehöll två lag, det vill säga där det inte går att ens med god vilja hitta ett tredje lag. Det drar ner den en smula, men det faktum att det var tokjämt, att det var en säsong där båda lagen såg till att förlora ligatiteln om och om igen, det faktum att båda lagen gick in i sista omgången på exakt samma poäng och målskillnad fick avgöra, och det otroligt dramatiska slutet gör att detta är en titelstrid som kommer leva för alltid i minnen och hjärtan. Dessutom en titelstrid med symbolisk betydelse, Manchesterrivaliteten och Man Citys första ligatitel på 44 år, bekräftelsen av deras ankomst på den stora scenen, en slags vändpunkt i Premier League-historien vilket återstoden av 2010-talet har visat med all tydlighet.

(1) 1998-99 – Man Utd, Arsenal (& Chelsea)

En rasande och rafflande säsong som gick ända in dess sista dag och dess sista sekunder. Ett Man Utd som arguably är det bästa Man Utd-laget någonsin, och som genomförde den bästa säsong ett engelskt klubblag någonsin har gjort, befann sig i en titanisk kamp med vad som förmodligen är det bästa Arsenallaget under Premier League-eran. Två fantastiska lag som därtill utmanades av ett piggt, fräscht och väldigt spännande Chelsea, flera år innan de blivit med rysk babushka. Det var en titelstrid präglad av dramatik som krävde att Man Utd gick obesegrade i allt ligaspel och alla turneringar från december och framåt, men som länge ändå såg ut att sluta med Arsenal som vinnare, innan de oväntat förlorade borta mot Leeds i näst sista omgången. Det gav Man Utd chansen att vinna ligan genom att vinna mot Tottenham i sista omgången på Old Trafford. Naturligtvis hamnade de i underläge. Naturligtvis vände de. Inte för första gången. Inte heller för sista gången.

Därmed har Tottenham förlorat två av sina tre senaste matcher, den andra förvisso en riktigt svår match borta mot Man City. Vinsten däremellan var å andra sidan en seger hemma mot Brighton som satt väldigt långt inne. Chelsea har misslyckats med att vinna sina två sista matcher, och Man Utd och Arsenal har båda lyckats med bedriften att förlora tre av sina fyra senaste matcher.

Frågan är om mönstret håller i sig den här dagen. Arsenal möter Leicester på bortaplan efter att i sina två senaste bortamatcher ha blivit mer eller mindre överkörda av först Everton och därefter Wolves. Att slå Leicester blir ingen lätt uppgift. Man Utds formkurva får däremot Arsenals att framstå som betydligt bättre i jämförelse. Om Man Utd ska ha någon chans att ta sig till Champions League måste de vinna mot Chelsea idag.

Det är en på sitt sätt märklig match mellan två lag som har haft sina väldigt omtalade och omfattande problem under säsongen, och där det nog fortfarande är oklart var de står i förhållande till dessa problem inför nästa säsong. Man Utd prövade greppet byta ut sin manager mot något mer publikfriande. Chelsea å sin sida valde att trots frågetecknen hålla kvar vid Maurizio Sarri. Båda kan tvingas till omtänk under sommaren.

Skillnaden är möjligen att Chelsea har haft sin mest omfattande turbulens redan. Den perioden hade de mitt under säsongen. Nu verkar de ändå ha uppnått någon slags harmoni, eller om det möjligen ska betraktas som vapenstillestånd, en slags borgfred under en avgörande säsongsavslutning. Man Utd å andra sidan ger mest intrycket av att vilja äta sina unga, och närmar sig sin totala upplösning.

Man funderar på om det beror på att de blev varse att alla grundläggande problem som fanns där i laget redan från början, varav vissa problem gjordes värre av José Mourinho och andra problem fanns där oberoende av honom, inte plötsligt bara försvann för att det råkade komma in en norsk solstråle i klubben. Nyhetens behag avtog, den positiva energin förbyttes, och återigen började många hellre se över sitt eget hus.

Visst måste det ligga och gnaga i bakgrunden att Man Utd riskerar att missa Champions League. Dels handlar det om spelare som inte verkar särskilt motiverade att ta sitt egna ansvar för detta misslyckande. Dels börjar spelarna leta efter Champions League-spel i andra klubbar. Ju fler gånger Man Utd missar Champions League, desto svårare kommer det vara för dem att hävda att det bara är rena tillfälligheter.

Om Man Utd missar Champions League den här säsongen, vad ska man då säga om Ole-Gunnar Solskjaer för den sakens skull? Sant är, vilket som glömts bort, att utan Solskjaer, om de istället kört vidare i José Mourinhos tågspår, så hade Man Utd aldrig befunnit sig i positionen att kunna ”missa” Champions League. Att börja såga Solskjaer som ett fiasko om Man Utd missar Champions League är att vända hans framgång mot honom.

Ingen förväntade sig när Ole-Gunnar Solskjaer tog över som Man Utds manager att han skulle lyckas ta Man Utd till Champions League den här säsongen. Det sågs redan som ett bortkastat projekt den här säsongen. Som bäst såg nog de flesta det som ett osannolikt långskott. Att plötsligt börja såga Solskjaer om Man Utd missar Champions League är inte en hederlig analys. Åtminstone inte någon fullständig analys.

Å andra sidan är det ofrånkomligen också så att Ole-Gunnar Solskjaer trots allt tog Man Utd tillbaka in i Champions League-striden. Till och med kanske som en av favoriterna att ta sig till Champions League. Och från den positionen har Man Utd ofrånkomligen tappat under Ole-Gunnar Solskjaer, och tappat till synes helt i onödan. En fullständig analys av Solskjaers managerarbete i Man Utd tar även med detta i beräkningen.

Champions League betyder mycket för Man Utd. Mycket talar för att Ole-Gunnar Solskjaer lyckades hålla hjulen på vagnen så länge som han gjorde för att Man Utd hade Champions League kvar på schemat. Den osannolika vinsten mot PSG förlängde hans smekmånad. Men till synes så fort Man Utd brakade ur Champions League mot Barcelona började hjulen falla av vagnen.

Om Man Utd, inte minst Man Utds spelare, tycker detta med Champions League är så väldigt viktigt så är det onekligen dags för dem att visa det ikväll. Problemet är att få spelare idag riktigt har det konsekvenstänkandet. Deras approach är inte att ta sitt eget ansvar för situationen, utan snarare söka någon annan klubb som kan erbjuda dem vad de inte själva lyckades uppnå med sin nuvarande klubb.

Både Eden Hazard och Paul Pogba verkar söka sig till nya klubbar den här sommaren, av en händelse nämns Real Madrid för båda. Jämförelserna tycks naturliga. Skillnaderna är ändå omfattande. Hazard har gjort sju som helhet strålande säsonger i Chelsea, burit dem halvt om halvt på sina axlar, spelat dem till två ligatitlar. Hazard har ändå gjort sitt jobb för Chelsea och vill han söka en ny utmaning så har han kanske gjort rätt för det.

Vad har Paul Pogba gjort?

Vi inleder på New Hart Lane med ett hett Londonderby mellan Tottenham och West Ham, ett möte som serverat några riktiga godbitar de senaste åren. Det är första derbyt lagen emellan, i själva verket det första ”riktiga” derbyt över huvud taget på Tottenhams nya arena. Ännu en premiär således. Tottenham har möjlighet att göra en halvt säkrad plats i Champions League nästan helt säkrad genom att vinna mot West Ham.

Tottenham vore kanske ursäktade om de hade tankarna någon annanstans. Redan på tisdag spelar de alltså Champions Leagues semifinal mot Ajax på hemmaplan, vilket både objektivt och psykologiskt måste räknas som en betydligt större och viktigare match för Tottenham. Vi såg senast mot Brighton att Tottenham fick gräva väldigt djupt i sina mentala reserver för att till sist lyckas bryta ned Brighton.

Evertons säsong har vänts upp och ned. Förut vann de mot de sämre placerade lagen men lyckades aldrig vinna mot storklubbarna. Nu har de vunnit, och vunnit övertygande, mot i tur och ordning Chelsea, Arsenal och Man Utd, men å andra sidan lyckats med konststycket att förlora mot Fulham däremellan. Vad det säger om dagens tuffa match borta mot Crystal Palace är inte klokt att veta.

Ändå är det en match som Everton bör försöka vinna. De har hugg på sjundeplatsen och därmed potentiellt på en europeisk cupplats. Framför allt är det kanske just det där att bli best of the rest som vore riktigt värdefullt för Marco Silva att uppnå under sin första säsong som Evertons manager. Det skulle ge honom en bra och positiv plattform att bygga vidare på inför nästa säsong.

Fulham rubbade Evertons planer förra omgången hemma på Craven Cottage, kan de göra detsamma med Cardiff idag? Fulham är naturligtvis redan nedflyttade från Premier League, och genom att vinna mot Cardiff idag kommer de förmodligen se till att dra med sig en av de klubbar som flyttades upp med dem i fallet. På något sätt vore det även lite fint om båda nykomlingarna, representerandes helt olika fotbollsidéer, åkte ur.

Samtidigt som Cardiff ödesmatchar borta mot Fulham har Southampton chansen att helt och hållet säkra fortsatt Premier League-spel genom att vinna sydkustderbyt hemma mot Bournemouth. Bra läge för Southampton att slå två flugor i en smäll med andra ord. Det vill säga att hålla sig kvar i Premier League, samt ge Bournemouth på käften. En klubb och ett lag som onekligen visar vad Southampton lite har tappat de senaste åren.

Nu verkar det förvisso som om Southampton har hittat rätt igen med anställningen av Ralph Hasenhüttl, som har fått god ordning på Southampton även utan försäsong eller transferfönster. Southampton ser betydligt mer stabila ut och det bådar naturligtvis gott för framtiden, om än kanske något oroväckande för ett Bournemouth som fortsätter att egentligen som mest och bäst hålla sig strax ovanför nedflyttningsstriden.

Svårt är det emellertid att förutsäga någonting om Bournemouths ligamatcher för närvarande, de är ruggigt ojämna. Delvis beror det så klart på att de redan är klara för fortsatt spel i Premier League, samtidigt som de inte heller kommer kunna uppnå något annat, så säsongen är i allt väsentligt redan slut för dem. Vilket kan ge hemmaförluster mot Fulham lika gärna som 5-0-vinster borta mot Brighton.

Watford har redan ett chanskort att spela ut för att ta sig till Europa League genom att vinna FA-cupen, mot Man City i finalen. Men idag har de även möjligheten att ge sig själva ett andra chanskort genom att vinna hemma mot Wolves och ta sig upp på sjunde plats i tabellen, förbi just Wolves, och därmed ta sitt eget öde i sina egna händer även i ligaspelet och ge sig själva ett försprång.

Tramsigt uttryckt, Watford har naturligtvis redan sitt eget öde i egna händer, i och med att de möter just Wolves idag. Hur som helst, både Watford och Wolves har gjort väldigt bra säsonger, och när säsongen ska sammanfattas måste både Javi Gracia och Nuno Espirito Santo nämnas bland kandidaterna som säsongens manager. Wolves har gjort det mer spektakulärt, men Watford å andra sidan kanske lite mer systematiskt.

Naturligtvis är det även ett snart men kanske inte så kärt återseende för Wolves att möta Watford. De möttes ju i FA-cupens semifinal bara för några veckor sedan. En match som Wolves ägde, kontrollerade och också ledde med 2-0 med bara drygt tio minuter kvar av matchen. Men Watford vände och vann, mycket tack vare Gerard Deulofeu, i vad som nog var en väldigt tung förlust för Wolves att smälta.

Svårt att smälta vore det helt säkert för Brighton om de åkte ur Premier League efter att halvvägs genom säsongen ha sett ut att vara mer eller mindre säkra i mitten av tabellen, och efter att så sent som i mitten av mars ha vunnit borta mot Crystal Palace i vad de flesta då såg som en avgörande sexpoängare. Ska Brighton lyckas undvika detta är det av yttersta vikt att de vinner kvällens ödesmatch hemma mot Newcastle.

Ödesmatcher vore kanske fel uttryck, men beger vi oss ned till Football League kan detta bli en väldigt stor dag både för Norwich och för Sheffield United. Det vill säga dagen då båda lagen säkrar uppflyttning till Premier League på hemmaplan, Sheffield United mot Ipswich och Norwich mot Blackburn Rovers. Norwich matematiskt om de tar en poäng, och Sheffield United i praktiken genom att de har en mycket bättre målskillnad än Leeds.

Sheffield United får så klart anses ha en väldigt god chans hemma mot ett Ipswich som sedan länge är klara för nedflyttning till League One för första gången sedan, tror jag, 1950-talet. Något som Mick McCarthy inte var sen med att påpeka som en hälsning till de supportrar som ville bli av med honom som Ipswichs manager: ”The ones that hounded me out – I hope they enjoy the sexy football in League One!”

Sheffield United gör alltså med intill visshet gränsande sannolikhet den motsatta resan, alltså uppåt i seriesystemet. Vilket alltid väcker frågor om hur just de kommer klara sig i Premier League, oftast med jämförelser med tidigare klubbar som kommit upp. Den mest relevanta jämförelsen är förmodligen Wolves. Sheffield United är kanske inte riktigt lika starka som Wolves, men har en lika tät, tajt och stark spelidé som de kan utgå från.

Det är ingen tillfällighet att Sheffield United har tagit sig upp till Premier League från League One på två säsonger, och att de under båda sina säsonger i EFL Championship har legat i toppen av tabellen. Det är ingen tillfällighet att Sheffield United växte och blommade ut så fort de lyckades passera den mentala tröskeln att ta sig upp från League One. Det vore ingen tillfällighet om de etablerade sig även i Premier League.

Något som även passerat obemärkt är att Sheffield United redan är till hälften ägt av saudiarabiska intressen. Med Sheffield United i Premier League kommer vi alltså så att säga bakvägen få den saudiskt ägda klubben i engelsk fotboll, vilket man kanske kan tycka lite sisådär om. Men rent fotbollsmässigt finns det en mycket intressant potential i kombinationen av saudiskt kapital och Sheffield Uniteds storlek som klubb, stad och som varumärke.

Möjligen låg det med andra ord ändå något bakom alla de där rubrikerna, ryktena och rapporterna om att United skulle köpas av Saudiarabien.

Liverpool och Huddersfield har för närvarande den saken en aning gemensamt, om än kanske i helt olika grad och utsträckning. Just detta att de måste spela fotboll under en påträngande känsla av hopplöshet, där vad de hoppas uppnå realistiskt sett börjar se alltmer avlägset ut. Självfallet är det värre för Huddersfield, som har vetat länge nu att de kommer flyttas ned från Premier League.

Visst är det en rätt speciell utmaning i man-management för vilken som helst manager, att hålla spelarna motiverade och fokuserade i ett sådant läge. För Liverpool gäller det så klart att fullfölja uppgiften, att åtminstone tvinga Man City att faktiskt vinna alla sina tre återstående matcher, inte i praktiken göra dem till mästare i kavaj. Kan de göra sitt jobb så finns i alla fall möjligheten att Man City går på en oväntad mina.

Jürgen Klopp borde rimligtvis kunna kommunicera just den saken både till sina spelare och Liverpools supportrar. Det är inte någon överdrivet långsökt tankegång trots allt, och betydligt mer relevant än andra artificiella motivationsgrunder som poängantal etc. Men helt lätt kan det inte vara, särskilt i slutet av en lång säsong, att hålla humöret uppe på spelare som oavsett hur många matcher de vinner ändå ser ut att missa ligatiteln.

Värre måste det rimligtvis vara för Jan Siewert i Huddersfield. Där finns ingenting kvar att uppnå den här säsongen, de är redan nedflyttade. Detta är säsongsvarianten av att ligga under med 0-5 och en halvtimme kvar av matchen. Det enda man vill är att gå av planen och in i omklädningsrummet men man måste lik förbaskat spela av hela matchen. Här vill man nog bara att säsongen ska ta slut, ändå måste man spela den färdig.

Vad Jan Siewert skulle kunna göra är att betona att dessa matcher är ett sätt att förbereda sig för kommande säsong i Football League. Men det är självfallet ingen spelare som orkar börja tänka på nästa säsong redan nu, mot helt andra klubbar, andra spelare, i en helt annan division. Förmodligen är flertalet spelare osäkra på om de ens spelar kvar i Huddersfield nästa säsong.

En fråga som ställdes redan när Huddersfield anställde Jan Siewert, sedan David Wagner valt att avgå utav outgrundliga personliga skäl, var om det verkligen var klokt att anställa en långsiktigt avsedd manager redan vid det tillfället. Det vill säga med vetskapen att Huddersfield kommer åka ur Premier League, och han både mot spelare och supportrar, hur orättvist det än kan tyckas, ofrånkomligen blir ansiktet för detta.

Kanske hade det varit klokare av Huddersfield att vänta med anställandet av sin näste manager. Låta denne komma in fräsch och oförstörd av nedflyttningen omedelbart efter säsongens slut, och kunna bygga nya relationer i och runt klubben utan något som helst bagage att släpa runt på. Mycket riktigt har det också varit rätt infekterat mellan Siewert, spelare och supportrar under våren, egentligen helt i onödan.

Men så där är det naturligtvis i lag som förlorar och som går dåligt. Det blir dålig atmosfär, negativitet, snarstuckenhet och spelare och ledare som börjar se om sitt eget hus snarare än att försöka se till helheten. Detta vet vi från fotbollen såväl som från andra sammanhang än fotbollen, det är naturlig gruppdynamik. Hur mycket man än försöker intala varandra att blicka framåt så är det svårt.

Av den anledningen är det kanske svårt att veta hur långvarig Jan Siewert egentligen blir i Huddersfield, i synnerhet under nästa säsong. Risken är så klart att om Huddersfield börjar gå knackigt i Football League, om de så som många andra nedflyttade klubbar inte omedelbart lyckas vända ett förlorande lag till ett vinnande, så har Siewert inget som helst förtroendekapital kvar att spendera. Då kan det bli tack och hej.

Nästa säsong är naturligtvis något som även Liverpool och Jürgen Klopp åtminstone behöver börja kontemplera. Hur ska de förbättra en säsong som utifrån de flesta rent objektiva mått är otroligt svår att förbättra? Förvisso är varje säsong en ny säsong, och ingenting säger att nästa säsong titelstrid kommer ta sig samma karaktär som just denna säsongs. Nästa säsong hade kanske 90 poäng räckt mer än väl för en ligatitel.

”Nästa säsong” är naturligtvis något som Liverpool har blivit lite vana vid att säga under Premier League-eran. Vi har hört det många gånger förut. Mycket sällan har det faktiskt blivit någon ”nästa säsong” för dem. Nu är självfallet Liverpool starkare nu än vad de har varit någon gång tidigare under Premier League-eran, ändå känner man att hur de faktiskt avslutar den här säsongen kan komma att ha viss betydelse.

Muhammad Ali förlorade faktiskt den första matchen mot Joe Frazier efter att han återvänt från sin avstängning. Historien glömmer lätt bort den saken. Men han förlorade matchen på ett bra sätt, det var jämnt, och han framstod efter matchen som den piggare av de två och vid gott mod. Vad som kunde ha varit slutet för Muhammad Ali blev istället bara en andra början, med legendariska segrar mot Frazier och George Foreman.

Kan Liverpool avsluta säsongen på ett bra och positivt sätt, och gå starka ut ur den här säsongen, även om den skulle sluta med en förlorad titelstrid, då har även Liverpool chansen att få gå upp i ringen med Man City och ligatiteln igen.

Med gårdagens matcher gick således alla lag upp på 35 spelade matcher. Härifrån finns inte längre några som helst hängmatcher, inga spekulativa funderingar huruvida en poäng i handen är bättre än tre poäng i framtiden och så vidare. Bara tre återstående omgångar som spelas mer eller mindre sammanhängande, under vilka ett antal olika races eller minitabeller i den större Premier League-tabellen ska avgöras.

Vi kan identifiera fyra olika races. Titelracet, Champions League-racet, Europaracet, och nedflyttningsracet. Vi kan även konstatera att endast fem klubbar i Premier League kan sägas ha ingenting alls märkvärdigt att spela om under de tre sista omgångarna, de är med andra ord inte inblandade i något race alls. Dessa klubbar är West Ham, Crystal Palace, Newcastle, Bournemouth och Burnley.

Med endast tre omgångar kvar börjar det faktiskt bli möjligt att ha en tämligen klar uppfattning om hur dessa races sannolikt kommer sluta. Normalt sett är detta något som många börjar fundera kring redan med tio omgångar kvar, men felhöjden i sådana försök brukar normalt sett vara så hög att det i själva verket är en meningslös övning, mest en slags ritual att försöka sätta ord och siffror på något man ändå inte vet så mycket om.

Men så här projicerar hur som helst jag Premier League härifrån, efter 35 spelade omgångar, och med tre omgångar som återstår:

TITELRACET

Man City, 89p (+67)
Burnley (b) – xP =3
Leicester (h) – xP =3
Brighton (b) – xP =3
98p

Liverpool, 88p (+59)
Huddersfield (h) – xP =3
Newcastle (b) – xP =3
Wolves (h) – xP =3
97p

Liverpool kanske måste förbanna sin olycka. De gör naturligtvis en strålande säsong, men det räcker ändå inte hela vägen. Man måste förmoda att Man City faktiskt vinner sina tre återstående matcher, även om inte minst bortamatcherna mot Burnley och Brighton kan vara luriga. Att Burnley är safe i nedflyttningsstriden är en bonus för Man City, Leicester är på hemmaplan trots allt, och Brighton kan behöva kämpa för sina liv. För Liverpool handlar det om att i alla fall tvinga Man City att göra sitt jobb dessa tre matcher, och inte ge dem någon freebie. Till sist är det inte Everton eller Man Utd Liverpool kan förbanna för att de inte vinner ligan, bara sig själva att de tappade de till synes onödiga poäng de faktiskt tappade under februari och mars.

:::

CHAMPIONS LEAGUE-RACET

Tottenham, 70p (+30)
West Ham (h) – xP =3
Bournemouth (b) – xP =3
Everton (h) – xP =3
79p

Chelsea, 67p (+21)
Man Utd (b) – xP =0
Watford (h) – xP =3
Leicester (b) – xP =1
71p

Arsenal, 66p (+23)
Leicester (b) – xP =1
Brighton (h) – xP =3
Burnley (b) – xP =1
71p

Man Utd, 64p (+13)
Chelsea (h) – xP =3
Huddersfield (b) – xP =3
Cardiff (h) – xP =3
73p

Tottenham kommer spela i Champions League nästa säsong, det är mer eller mindre en direkt säkerhet. De har ett försprång att börja med och dessutom ett i högsta grad hanterbart spelschema. Och ingen kan väl säga att det är orättvist, det enda laget att faktiskt ge Man City och Liverpool en match den här säsongen. Övriga tre kommer få slugga ut det om den sista platsen. Där kommer naturligtvis mycket hänga på matchen mellan Man Utd och Chelsea på söndag, och naturligtvis kan min projicering påverkas i högsta grad av att antingen Chelsea eller Arsenal vinner någon av sina bortamatcher. Men, vilket vi borde ha lärt oss vid det här laget, sådant här prat om ”lättare” matcher borde man nog hålla tyst om.

:::

EUROPARACET

Wolves, 51p (+1)
Watford (b) – xP =1
Fulham (h) – xP =3
Liverpool (b) – xP =0
55p

Watford, 50p (0)
Wolves (h) – xP =1
Chelsea (b) – xP =0
West Ham (h) – xP =3
54p

Everton, 49p (+6)
Crystal Palace (b) – xP =1
Burnley (h) – xP =3
Tottenham (b) – xP =0
53p

Leicester, 48p (+1)
Arsenal (h) – xP =1
Man City (b) – xP =0
Chelsea (h) – xP =1
50p

Det lite speciella med detta race är självfallet att Watford har möjligheten att göra det meningslöst, genom att vinna FA-cupfinalen mot Man City. Lättare sagt än gjort i och för sig. Wolves vinst mot Arsenal var viktig, den tog dem upp i toppen av detta race igen, och enligt min projicering är det en plats de kommer hålla. Naturligtvis kommer mycket avgöras av just mötet mellan Watford och Wolves på lördag. Leicester hade kunnat haft en chans men har ett helvetiskt spelschema, men just att de har något att spela för kan komma att störa både Arsenal och Chelsea. Everton har god form, men två på pappret svåra bortamatcher i London låter inte som att det är deras kopp te.

:::

NEDFLYTTNINGSRACET

Southampton, 37p (-17)
Bournemouth (h) – xP =3
West Ham (b) – xP =1
Huddersfield (h) – xP =3
44p

Brighton, 34p (-22)
Newcastle (h) – xP =3
Arsenal (b) – xP =0
Man City (h) – xP =0
37p

Cardiff, 31p (-35)
Fulham (b) – xP =3
Crystal Palace (h) – xP =3
Man Utd (b) – xP =0
37p

Southampton är nog egentligen inte med i detta race. De har ett rejält försprång som det är tre rätt så trevliga matcher att passera mållinjen med. Enbart den sista hemmamatchen mot Huddersfield vore förmodligen nog för att säkra Premier League-kontraktet. Värre är det mellan Brighton och Cardiff som jag tog upp redan i tisdags. Där projicerar jag att det ändå blir Brighton som håller sig kvar, om än på målskillnad. Men det bygger nästan i sin helhet på att Brighton faktiskt vinner sin hemmamatch mot Newcastle, för matcherna därefter ser inte roliga ut. En lustig twist på Premier League-säsongen är så klart att Brightons match mot Man City i sista omgången kan visa sig ha en helt avgörande effekt både på titelracet och nedflyttningsracet.

Den här gången har han däremot lyckats reta gallfeber på mig. Naturligtvis har han gjort det med den uttalade åsikten att Man Utd mer eller mindre borde tanka kvällens derby mot Man City, allt för att undvika att Liverpool skulle vinna ligan. Naturligtvis inte bara en djupt olämplig sak att tycka och än hellre säga för någon som jobbar på Sky Sports, kan man tycka, men även en fantastisk sak att säga av någon som precis ondgjort sig över spelare som inte gör allt för Man Utd.

Självfallet speglar Gary Nevilles åsikt den vanliga attityden och uppfattningen hos Man Utds supportrar att de betydligt mycket hellre ser Man City vinna ligan, de har ändå inte så värst många ligatitlar, än att Liverpool gör det. En förståelig uppfattning även om det är allt annat än självfallet att även fast Man Utds supportrar säger att de hellre ser Man City vinna ligan än Liverpool, även om det är lite pest eller kolera, att de därför vill att Man Utd ska tanka kvällens match.

Men det får också finnas någon sorts måtta på denna teatraliska och misstänkt koketta rivalitet. Det finns ingen rationalitet i att önska sina rivaler olycka om det samtidigt sätter den egna klubben i skiten. Den Man Utd-supporter som inte kan leva med att Liverpool vinner sin nittonde ligatitel, fortfarande färre än Man Utd för övrigt, och hellre ser att Man Utd missar spel i Champions League bara för att undvika detta, är som jag ser det kanske inte en särskilt god supporter egentligen.

Vad är det man brukar säga? Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Hade Man Utd inte haft något alls att spela för i detta läge, om det inte stod någon Champions League-plats på spel alltså, åt ena eller andra hållet, hade jag fortfarande sett kvällens derby som en match som skulle vinnas, enbart för att det är ett derby. Helt och hållet en fråga om stolthet, och att börja pantsätta den stoltheten är första steget på väg mot allmänt förfall. Men nu står alltså väldigt mycket på spel för Man Utd, de befinner sig i en dogfight om Champions League-spel och sin egen närmaste framtid.

Men visst är det lite så att Man Utd och Man City har sällskap i sänghalmen ikväll. Hur mycket de kanske än skulle vilja mysa bara med varandra så ligger Liverpool där bredvid dem och pockar på uppmärksamheten. Det är ett Manchesterderby men en match som på grund av Man Utds oduglighet och tack vare Man Citys briljans förmodligen har mest relevans på grund av dess direkta betydelse för titelstriden. Vinner Man City är de stora favoriter att vinna ligan. Vinner inte Man City övergår favoritskapet till Liverpool.

Nu är det kanske inte så att Liverpool känner sig helt bekväma med att deras hopp om att vinna sin första ligatitel på 30 år ska hänga så mycket på just Man Utd. Men givet att det ändå ligger till på det viset så kunde knappast läget vara bättre än vad det faktiskt är för Liverpool. Man Utd måste helst vinna mot Man City, åtminstone ta poäng, för att hålla tempot i Champions League-striden, och de kommer sårade, stukade och jagandes upprättelse efter att ha förnedrats och förnedrat sig själva på Goodison Park.

Nu betyder självfallet inte det att de kommer vinna mot Man City enbart därför, Man City är naturligtvis tillräckligt bra att kunna vinna ändå. Men det borde åtminstone maximera möjligheten för ett Man Utd som spelar matchen som om de käkar taggtråd och pissar napalm vilket, om de samtidigt även spelar bra, kommer göra det till en riktigt svår match för Man City. För Liverpool finns självfallet även den fördelen att de faktiskt inte behöver att Man Utd faktiskt vinner, bara att de inte förlorar.

Man kan för övrigt tycka att Man Utd har tillräckligt stora problem utan att börja bekymra sig om att förhindra Liverpool från att vinna ligatitlar. Både prestationer och resultat de senaste veckorna har varit fullständigt oacceptabla och den goodwill som fanns i början av Ole-Gunnar Solskjaers tid som manager verkar närmast förbrukad. Detta på ett sätt som ställer allvarliga frågor om Solskjaer verkligen var rätt val till att börja med. Därpå rapporterna om att klubbens nya sportchef kommer bli Mike Phelan.

Att Man Utd behöver en sportchef är odiskutabelt. Hästhandlare Ed Woodward har visat sig fundamentalt oduglig att ansvara för Man Utds fotbollsplanering. Men huruvida Mike Phelan, utan någon riktigt relevant erfarenhet som sportchef, utan mest aktuell på grund av sin historik i Man Utd, är rätt person för posten känns som ytterligare en chansning av en klubb som redan valt att göra en rätt rejäl chansning på en förhållandevis oprövad Ole-Gunnar Solskjaer som manager.

Hur landar egentligen Man Utd i beslutet att anställa Mike Phelan som sportchef, eller som technical director, om det nu visar sig bli på det viset? En farhåga är så klart att det visar på att andra kandidater har tackat nej till jobbet, av flera tänkbara skäl. En annan tanke är att det är någon form av politisk kompromiss i vilken klubbens styrelse och ledning vill ha en sportchef, men Solskjaer med flera inte vill ha det. Ledningen får sin sportchef på pappret, och Solskjaer med flera får ”sin man” på posten.

Det är självfallet lätt att alldeles för förhastat avfärda både Ole-Gunnar Solskjaer och Mike Phelan för båda dessa poster. De kan visa sig vara alldeles utmärkta kandidater för båda jobben. Ändå är det svårt att skaka sig fri från känslan av en styrelse som efter sex år av dåliga beslut, mediokritet och misslyckanden inte längre har den minsta lilla aning om vad de egentligen ska ta sig till, och som djupast i sin egen aningslöshet har hört av sig till den eller de som senast fick Man Utd att fungera.

I den något fromma förhoppningen att gamla svar ska duga också till nya frågor. Vilket så klart väcker den lilla funderingen om vad Alex Ferguson egentligen hade haft att säga om Gary Nevilles åsikt att Man Utd borde tanka kvällens match mot Man City. Jag vill tro att han inte hade varit särskilt imponerad. Att förlora fotbollsmatcher är en sak, det gjorde Man Utd även under Alex Ferguson, och så kan hända även ikväll. Men att förnedra sig själva, att förminska sig själva, att skämma ut sig själva, hände sällan eller aldrig.

Men det är just vad Gary Neville anser att Man Utd borde göra ikväll.

Men kanske visar Brighton på en fjärde kategori den här säsongen: De klubbar som åker ur Premier League helt och hållet från ingenstans. De som alla trodde hade klarat sig kvar i Premier League redan, men som plötsligt, hastigt och för dem helt säkert väldigt olustigt lik förbaskat åker ur Premier League, eller åtminstone kommer väldigt farligt nära att göra just det. Brighton lever just nu väldigt farligt.

Hur kom då dessa moln att förmörka Brightons strålande himmel? Detta såg ju inte ut att riktigt kunna hända ungefär halvvägs in på säsongen, när Brighton vunnit lika många matcher som de förlorat och parkerade på en trygg tiondeplats i tabellen. Under vintern och våren har det sett tuffare ut för Brighton, men vinsten mot Crystal Palace på Selhurst Park i mitten av mars såg ändå ut att ha säkrat dem fortsatt spel i Premier League.

Möjligen var det just det som även Brighton också trodde. För därefter har fem raka matcher utan vinst, varav fyra förluster. Vi pratar heller inte vilka förluster som helst, för även om förlusten på Stamford Bridge möjligen går att förstå, så har Brighton därefter förlorat tre hemmamatcher, mot Southampton, mot Bournemouth och, kanske värst av allt, mot Cardiff. Matcher under vilka Brighton inte har gjort ett enda mål.

Förlusterna är naturligtvis djupt olyckliga. Alla tre måste räknas som matcher Brighton ska kunna vinna, definitivt kunna ta poäng i och framför allt undvika att förlora. Dels är två av dessa matcher alltså så kallade sexpoängsmatcher i nedflyttningsstriden, mot Cardiff och mot Southampton. Dels var förlusten mot Bournemouth med 0-5 en match som både till spel och till resultat var fruktansvärt demoraliserande.

Problemet är inte enbart förlusterna, utan hur förlusterna faktiskt kommer till. Det är resultat och ett spel som vittnar om spelare som helt enkelt har lagt ned verktygen för säsongen. Inte för att de inte vill hålla sig kvar i Premier League, utan för att de redan hade fått för sig att de redan lyckats hålla sig kvar. Har den tanken väl lyckats smita in är det otroligt svårt att därefter få igång maskinen igen.

Frågan är så klart hur djupt rötan egentligen sitter. Om det bara var spelarna så kanske det är illa nog, men om det var ett tänkesätt som infunnit sig även hos supportrar och hos lagledningen så riskerar det vara desto värre. I vilket fall som helst befinner sig nu Brighton endast tre poäng ovanför Cardiff och nedflyttningsstrecket, vilket givet deras nuvarande formkurva är ett allt annat än ett betryggande försprång.

Därför är det kanske förståeligt både att Brighton tog en så väldigt konservativ approach till deras senaste bortamatch mot Wolves, en match som slutade 0-0 efter att Brighton medvetet enbart försvarat sig genom hela matchen. Liksom det är förståeligt att deras medresta supportrar jublade högt när slutsignalen gick. Det var en otroligt viktig poäng för dem, för att få slut på nedförslutet och för att utöka försprånget till Cardiff.

Poängen gav Brighton åtminstone tre poängs försprång till Cardiff. Vilket givet deras klart bättre målskillnad innebär att Cardiff på sina tre sista matcher måste ta in fyra poäng på Brighton. Vilket borde vara en tuff uppgift, även om Brighton skulle råka förlora samtliga övriga matcher. Utan den poängen hade det räckt med en enda oväntad vinst för Cardiff för att skicka Brighton under nedflyttningsstrecket.

Brighton har naturligtvis en hängmatch tillgodo på Cardiff, men givet att den matchen spelas ikväll borta mot Tottenham kanske inte Brighton har de bästa förhoppningarna om att kunna få med sig något från den. Och givet att Brighton på sina fyra återstående matcher utöver Tottenham (b) möter även Arsenal (b) och Man City (h) så kan det lugnt sägas att de knappast kan känna sig trygga än.

Brighton: 34p
Tottenham (b) – xP =0
Newcastle (h) – xP =3
Arsenal (b) – xP =0
Man City (h) – xP =0
37p

Cardiff: 31p
Fulham (b) – xP =3
Crystal Palace (h) – xP =3
Man Utd (b) – xP =0
37p

Slutsatsen känns rätt uppenbar. Visst kan Cardiff tappa poäng både mot Fulham och mot Crystal Palace, men det är ändå matcher i vilka Brighton trots allt måste räkna med att Cardiff vinner och tar tre poäng. Detta gör uppgiften väldigt tydlig för Brighton: De måste, måste vinna hemma mot Newcastle på lördag, alternativt skrälla till ordentligt mot Tottenham ikväll, eller mot Arsenal eller Man City därefter.

Vilka slutsatser ska egentligen Chris Hughton dra av att Brighton plötsligt befinner sig i den här oväntade situationen, vilket ansvar har han för att Brighton somnade in och fick för sig att de redan säkrat nytt kontrakt? Å andra sidan kan man kanske hävda att det är en situation som är oväntad enbart på grund av Brightons lika oväntat starka prestation under hösten, och att det vore att straffa Hughton för dennes egen framgång.

Samtidigt har Brightons spel alldeles uppenbart stagnerat, och det är oroväckande att Brighton lyckas uträtta så relativt lite med sin offensiva fotboll fastän de i själva verket sitter på i offensiva termer en av Premier Leagues kanske mest underskattade trupper av spelare. Brighton har scoutat väldigt bra, värvat nästan lika bra, men Chris Hughton har inte lyckats uppnå någon helt positiv växelverkan mellan taktik och spelarmaterial.

Hur Brightons säsong än slutar har de en rätt rejäl utvärdering att göra med sig själva både gällande vad som gick fel den här säsongen, och vilken väg de vill ta inför nästa och kommande säsonger.

Med tre omgångar kvar av den ordinarie ligasäsongen är det kanske nu man tycker att de allra bästa spelarna ska kliva fram, att stå för avgörande insatsern och bära sina respektive lag över det sista hindret, hela vägen över mållinjen. Vilka är då dessa bästa spelare? Den här listan funderar över den saken, och försöker komma fram till vilka som varit Football Leagues fem bästa spelare den här säsongen.

Där finns som vanligt en klassisk bias för offensiva spelare på sådana här listor, där det brukar krävas något alldeles enastående för att vara med ens som nominerad om man är exempelvis mittback eller målvakt. Även om jag har försökt vara medveten om denna bias visar det sig kanske ändå att just den här säsongen har det varit svårt att hitta riktigt starka kandidater bland just mittbackar och försvarare. Ligan har blivit mer framåt.

Kanske säger det sig självt att vi hittar de bästa spelarna, åtminstone de spelare som har presterat bäst, i de klubbar som ligger i toppen av tabellen. Helt linjärt är emellertid inte sambandet utan vi hittar även bra spelare även i svagare lag. Ett särskilt omnämnande får Jack Grealish som har varit fantastisk för Aston Villa under våren och ligger bakom deras väldiga formkurva, men som samtidigt varit borta stora delar av säsongen.

Vilket gör att Jack Grealish inte riktigt lyckas ta sig in bland de fem bästa spelarna på min lista. De fem som gör det är istället följande:

(5) Pablo Hernandez, Leeds

En av seriens mest meriterade spelare, med erfarenheter från Valencia i La Liga och Swansea i Premier League. Har växt fram som Leeds kreativa mastermind under säsongen och skapar chanser i mängder åt sitt eget lag och egna medspelare, utöver att svara för ett annat mål på egen hand. Marcelo Bielsa menar att Pablo Hernandez är en av de bästa spelarna han har arbetat med, och den här säsongen har Hernandez visat att det kanske inte bara är något som sägs för att pumpa upp sina egna spelare.

(4) Che Adams, Birmingham

Birmingham har gjort en överraskande positiv säsong som om inte för ett rätt svettigt poängavdrag mitt under säsongen faktiskt hade kunnat sluta med playoff. Ett stort skäl till Birminghams oväntade framgångar under säsongen är Che Adams som visar prov på ett riktigt stort spel. Bli med andra ord inte förvånade om ni snart ser Adams i Premier League, även om det kanske inte är helt sannolikt att det blir i Birminghams tröja, eller kanske till och med i det engelska landslaget.

(3) Teemu Pukki, Norwich

Den riktigt stora skillnaden med Norwich den här säsongen jämfört med förra säsongen, då de slutade på fjortonde plats, är egentligen inte att Norwich den här säsongen har bollen mer eller skapar fler chanser. Den stora skillnaden består i vad Norwich nu lyckas göra med dessa chanser. Den skillnaden har tagit Norwich från mitten av tabellen till toppen av tabellen, och Teemu Pukki är denna skillnad. Med 27 mål leder Pukki seriens skytteliga och måste nog räknas som Football Leagues bästa värvning.

(2) Kalvin Phillips, Leeds

Är faktiskt bara 23 år gammal, och det är lätt att glömma bort när man märker att Kalvin Phillips har utvecklats till Football Leagues kanske bästa defensiva mittfältare. Kanske den spelare i Leeds som har utvecklats allra mest under Marcelo Bielsas ledarskap, och har mycket utveckling kvar i sig. Mycket av spelet i Leeds går genom Phillips och även om det inte är han som nödvändigtvis skapar de flesta chanserna eller gör lika många mål som förra säsongen, så är det Phillips som styr tempot och rytmen i Leeds fotboll.

(1) Oliver Norwood, Sheffield United

Om Sheffield United går upp till Premier League är det tredje säsongen i rad som Oliver Norwood blir uppflyttad från Football League, först var det med Brighton, därefter med Fulham. Nu i så fall alltså med Sheffield United där Norwood har tagit rollen som dirigent och central mittfältare i Chris Wilders lag, vilket i sin tur gett andra spelare möjligheten att skina. Ingen spelare i serien har fler passningar och fler nyckelpassningar per match än Norwood, som knappast kommer tillåtas lämna Sheffield United om de går upp.

Bubblare:

Reece James, Wigan; Max Aarons, Norwich; Billy Sharp, Sheffield United; Harry Wilson, Derby County; Jarrod Bowen, Hull City; Jack Grealish, Aston Villa

Man City. Man måste ändå imponeras av Man City, som trots allt förmår gå in till den här matchen, en match de var absolut tvingade att vinna, efter hjärtebrytet som inträffade i veckan, och genomföra matchen på ett så kompetent sätt som de ändå gjorde. Det var knappast någon strålande match, men Man City fick ett tidigt ledningsmål och den här gången lyckades de hålla nerverna och koncentrationen i styr. Kanske var det en match som Man City skulle vinna på förhand, men i praktiken var det allt annat än en match de bara kunde gå in och vinna.

Everton. Tänka sig att det inte var särskilt länge sedan vi satt och konstaterade att Everton under Marco Silva inte hade vunnit en enda match mot något av topp sex-lagen. Sedan dess har Everton vunnit tre raka matcher mot topp sex-motstånd. Låt gå för att det har varit segrar mot de svagaste av topp sex-lagen, det vill säga Chelsea, Arsenal och Man Utd. Mot Man Utd var det absolut inget snack alls, och även om Man Utd var urusla så var det också så att Everton var riktigt bra. De blåste helt enkelt Man Utd av banan och var bättre på allt.

Newcastle. Stabil seger för Newcastle hemma mot Southampton, en match de styrde från början till slut. En seger som dessutom innebär att de i praktiken har räddat sig själva från nedflyttningsspöket även den här säsongen. Något som inte såg alldeles självklart ut tidigare under säsongen. Dags att börja fira på Tyneside med andra ord, även om det nog är många som håller andan över vad som egentligen händer mellan Rafa Benitez och den klubbledning som verkar tycka att detta har varit en strålande säsong. What we got there is a failure to communicate.

OMGÅNGENS DOWNS

Arsenal. ”Och veckans Cliff Barnes går till…” Arsenal: Hold my beer! Nåja, riktigt så illa är det kanske inte. Men det är ju på något vis typiskt kan man tycka, under en period då Arsenal dessutom går rätt bra både spelmässigt och resultatmässigt, och en omgång där redan Tottenham och Man Utd båda har förlorat, så passar Arsenal själva på att förlora på hemmaplan mot Crystal Palace. Dessutom efter några riktigt smutta grodor. Tackar och tar emot gör Arsenals konkurrenter, som helt säkert inte hade räknat med just den här gratischansen.

West Ham. Slutet på hemmamatchen mot Leicester var ett slags mikrokosmos över vad som är West Hams problem den här säsongen under Manuel Pellegrini, det vill säga ojämnheten och otryggheten. De har ledningen med 2-1 och är på gång att stänga matchen genom att göra 3-1 på tilläggstid, som däremot döms bort för offside, och mer eller mindre i anfallet därefter tillåts Leicester kvittera. Det är peak West Hamsk banter kan man tycka. Det finns mycket kvalitet i West Ham men de lyckas helt enkelt inte riktigt få ihop det och knyta ihop säcken.

Bournemouth. Visst, det är väl osäkert om Bournemouth egentligen har något att spela för under dessa sista omgångar. De åker inte ur Premier League, men de har heller inget med snacket om europeiska cupplatser att göra. Ändå undrar man lite vad som händer när de vinner ena matchen med 5-0 borta mot Brighton för att förlora nästa match hemma mot ett redan nedflyttat Fulham. En typ av ojämnhet som känns lite för typisk för just Bournemouth.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Riv skiten och bygg nytt! Det är för tidigt att helt avfärda Ole-Gunnar Solskjaers möjligheter att lyckas som manager, men det har blivit fullständigt uppenbart vad som borde ha varit uppenbart för alla redan från start, att Man Utd har betydligt större brister och problem att ta itu med än något som kan målas över med hjälp av nostalgi, romantik och den kick som möjligen kom av att bli av med José Mourinho. Det krävs omfattande strukturreformer i Man Utd, men frågan är väl om hästhandlare Woodward verkligen förmår genomföra dessa.

OMGÅNGENS J.R.

Jürgen Klopp. Man kan inte gärna hjälpa att känna att tidigare Premier League-upplagor av Liverpool förmodligen hade sumpat den här titelstriden vid det här laget. Det måste vara jobbigt att gå in till match efter match, efter att Man City redan vunnit sin match, och veta att man själva bara måste vinna matchen. Inte minst kanske för Liverpool som har hela sin historia att släpa omkring på. Ändå lyckas Klopp navigera Liverpool genom dessa matcher, exempelvis en potentiellt tuff bortamatch mot Cardiff, fortfarande flåsandes Man City i hälarna, som nu ”måste” vinna på Old Trafford på onsdag.

OMGÅNGENS SPELARE

Ayoze Perez, Newcastle. Det sägs att han vill in i den spanska landslagstruppen, och han gör ju onekligen ett rätt starkt case för sin sak. Mer eller mindre ospelbar hemma mot Southampton och med tre mål låg han inte bara bakom Newcastles tre poäng utan gjorde därmed sitt första hattrick i Newcastles tröja. Inte så illa för en spelare som har haft något av en on-off-relation med Newcastles supportrar.

OMGÅNGENS MÅL

Georginio Wijnaldum, 1-0 Liverpool. Schmackebonk! Riktigt fint skott direkt på hörna som gav Liverpool en otroligt viktig och värdefull ledning mot Cardiff. Vet inte om jag inbillar mig men känns som att Wijnaldum har en förmåga att göra viktiga mål, vilket är en klart underskattad egenskap dessa dagar.

BTW…

Bara bra för Liverpool att Everton gjorde hackfärs av Man Utd.

Hård konkurrens på årets spelare-listan, och alla sex kandidater förtjänar att vara där, men varje sådan omröstning utan Heung-Min Son är en dålig omröstning.

Och så återigen detta att man kan vara 24 år och ha gjort sex säsonger i Premier League och fortfarande vara nominerad som säsongens unga spelare…

SVENSKKOLLEN

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd (+). Var liksom hela laget, och i synnerhet försvaret, under all form av kritik på Goodison Park. Lindelöfs försvar är att han spelar på en trots allt obekväm position för honom.

Ken Sema, Watford (+++). Stabil insats utan att direkt glänsa när Ken Sema hittade tillbaka till Watfords startelva.

Viktor Gyökeres, Brighton (-). Utanför laget, ej på bänken.

Men för att ta sig till den sista sviten om tre matcher måste Liverpool först passera ännu ett hinder, kvällens bortamatch mot Cardiff. På pappret en match som hade kunnat vara lika lätt den, mot ett i praktiken redan nedflyttat Cardiff, men som inte minst på grund av Brightons pågående sammanbrott riskerar bli en väldigt tuff bortamatch mot ett Cardiff som två poäng upp till nedflyttningsstrecket kämpar för sitt liv att undvika nedflyttning.

Ännu ett bevis för hur allting i världen konspirerar mot Liverpool. Naturligtvis. Nåja, det är klart att man kan tycka att det är något oturligt på sätt och vis, men å andra sidan har väl Liverpool även haft sin beskärda del av den goda turen under säsongen, och Cardiff är en match de ska kunna vinna oavsett förutsättningar, om de vill göra anspråk på att vinna en ligatitel, inte minst just denna ligatitel.

Men visst är det en match som visar på ytligheten i att analysera spelscheman, i synnerhet lång tid i förväg. Detta hade varit en helt annan match för Liverpool om den exempelvis hade spelats i januari eller februari. Nu är det en helt annan match, med ett Cardiff som spelar med en helt annan desperation och intensitet, fullt medvetna om det slutliga läget i nedflyttningsstriden. Men sådant är slumpelementet i ligaspelet.

På pappret är det självfallet en match av just den karaktär som Liverpool traditionellt sett har avskytt. En motståndare som kommer att försvara sig väldigt lågt, som kommer ha alla spelare bakom boll, inte vara särskilt ambitiösa med att röra sig framåt i planen, och som kommer satsa hundra procent på fasta situationer. Om det var just sådant motstånd som till sist tog livet av Liverpools titeldrömmar vore det kanske på sitt sätt typiskt.

Helt svårt är det ju inte heller att tänka sig att Neil Warnock mycket gärna skulle vilja vara den som dödade dessa drömmar för Liverpool. Han har visat rätt stort agg mot Liverpool, något som sträcker sig tillbaka till mitten av 2000-talet med Sheffield United då han var upprörd på hur andra klubbar agerade i sina laguttagningar på ett sätt som påverkade den säsongens nedflyttningsstrid, och Liverpool var en av syndarna.

Sheffield United åkte till sist ur den säsongen, och Neil Warnock alltså med dem, och han har i själva verket aldrig lyckats genomföra en enda säsong i Premier League utan att få sparken först eller bli nedflyttad. Onekligen något som lär gnaga på hans självkänsla. Om han skulle lyckas hålla Cardiff kvar i Premier League, och i farten lyckas snuva Liverpool på en ligatitel, skulle det helt säkert göra honom lycklig.

Varför man nu skulle vilja se Neil Warnock lycklig. Han är knappast någon av de mest sympatiska personligheterna i Premier League. Ett lysande exempel på en manager som aldrig riktigt gått med på den här grundläggande principen om att behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Därtill en av få managers som förmodligen trumfar till och med Jürgen Klopp i fråga om tramsig kritik av och påhopp på domare.

Cardiff är knappast heller klubben som väcker allra mest sympati. Dels har de en ägare som passar in på mer eller mindre varenda elak karikatyr av utländska ägare som till och med den värsta tabloidredaktion hade kunnat komma på. Dels spelar de en fotboll som knappast inspirerar, utan mer känns som en fotboll som hör ett svunnet årtionde till, även om den fortfarande har sina förespråkare.

Sådan manager, sådan fotboll, kan tyckas. För Neil Warnock verkar sitta på idéer som även de hör svunna årtionden till. Så när han ger sig ut i en rant om Brexit och om hur Storbritannien minsann klarar sig mycket bättre utanför EU, samtidigt som han är anställd i en klubb som är malaysiskt ägd, vars spelartrupp till över hälften består av utländska spelare, samtidigt som han är i Frankrike för att värva spelare, så vill man mest kräkas.

Värre blir det förmodligen när det kommer till Emiliano Sala, spelaren som värvats av Cardiff från Nantes i januari men som så tragiskt omkom i en flygolycka. Cardiff hade inga större problem att spela på känslosträngarna gällande spelarens tragedi, men man behövde inte vara överdrivet cynisk för att nästan omedelbart tänka att Cardiff skulle försöka slingra sig ur att betala transfersumman för spelaren. Mycket riktigt…

Mest osympatiskt, åtminstone utifrån en rent fotbollsmässig synpunkt, med Cardiff som klubb är däremot att det är ännu en sådan här klubb där det är omöjligt att se vad den egentligen vill utöver möjligen att hålla sig kvar i Premier League. Utöver det verkar det finnas varken ambitioner eller idéer. Engelsk fotboll är alldeles för befolkad av klubbar med negativa filosofier, som försöker undvika istället för att uppnå något.

Egentligen är det kanske inte klubben i sig som är problemet, utan den kultur och ambition som fostras av dess ägare och ledning. Avsaknaden av ambition och idéer har med andra ord mer med Vincent Tan och Neil Warnock att göra. Men så länge dessa är ägare respektive manager går det inte riktigt göra någon åtskillnad mellan dem och klubben. De är i allt väsentligt klubben.

Man kan hävda att Cardiff på så vis är antitesen till Swansea när de först gick upp i Premier League, en klubb med en tydlig idé, en uttalad ambition, som inte bara tog sig till Premier League utan etablerade sig där, och vann en cuptitel under tiden. Självfallet går det att peka på hur det till sist gick för Swansea, var de befinner sig nu, men deras resa i Premier League är betydligt mer minnesvärd än vad Cardiffs någonsin kommer bli.

Och nästa säsong spelar de förmodligen ändå i samma serie. Om nu inte Cardiff lyckas slå två flugor i en och samma smäll ikväll, vinna eller ta poäng mot Liverpool, klamra sig kvar i nedflyttningsstriden och samtidigt knocka Liverpools titeldrömmar. En win-win kort sagt. Men hur ogärna än vissa vill att Liverpool ska vinna ligan, och så många tror jag väl inte de faktiskt är, är det svårt att tänka sig att så värst många hoppas på Cardiff ikväll.

Cardiff är lite som den där jobbiga grannen man aldrig riktigt blir av med.

Det var så klart elakt från början att Man City och Tottenham skulle mötas igen redan helgen efter deras Champions League-kvartsfinal. Men fotbollen slumpar ju sig på det sättet ibland. Det är inte första gången det händer, ej heller det sista. Det rent ut sagt infernaliska är däremot att Man City och Tottenham möts redan i omgångens första match, det vill säga den tidiga lördagsmatchen.

Inte heller är det vilken match som helst. Det är en väldigt viktig match både för Man City och för Tottenham. Man City måste vinna mot Tottenham för att inte släppa initiativet till Liverpool i den extremt jämna titelstriden. Tottenham måste å sin sida vinna eller i alla fall ta alla poäng de kan ta för att inte tappa mark i Champions League-striden, och för att ta sig tillbaka till Champions League nästa säsong.

Man City har ett hemskt spelschema omedelbart efter den här förlusten. Först matchen idag mot Tottenham, därefter nästa match några dagar senare och inte precis vilken match som helst, utan Manchesterderbyt på Old Trafford mot Man Utd. Det är inte utan anledning som många funderar på om Tottenhams triumf i onsdags inte bara kommer påverka Champions League, utan även titelstriden.

Hur demoraliserade är egentligen Man City? Alla lag förlorar fotbollsmatcher, men vissa fotbollsmatcher är tyngre att förlora än andra, och vissa sätt att förlora på är även de tyngre än andra sätt. Man Citys Champions League-drömmar är borta för denna gång och varenda människa som såg dem under och direkt efter matchen kunde också se hur påverkade de var av detta. Sådant sätter sår i själen.

Hur revanschlystna är å andra sidan Man City? Det finns olika sätt att reagera på tunga förluster, och det positiva sättet är att låta dem fungera som motivation. Det brukar sägas att vad man helst vill efter en förlust är att spela snart igen, och onekligen får Man City göra just detta. Man City har varit bra på att revanschera sig under säsongen, å andra sidan är detta första gången de faktiskt inte bara förlorat utan något har gått förlorat.

Hur mentalt dränerade är egentligen Tottenham? Även Tottenham blåste naturligtvis ur sig fullständigt i Champions League-kvartsfinalen, och även för Tottenham var det en känslomässig och mental berg- och dalbana de kastades igenom. Att de ska lyckas hämta sig och fokusera om bara några få dagar senare är kanske lika osannolikt som att Man Utd hade lyckats med det mot Arsenal några dagar efter deras vinst mot PSG.

Hur fullpumpade är å andra sidan Tottenham? Den andra sidan av exakt samma mynt är att Tottenham kan gå in till matchen fullpumpade med energi och självförtroende. Gå in på Etihad med vetskapen att för bara några dagar sedan slog vi ut er ur Champions League. Tottenham trivs på bortaplan och kanske är det i själva verket en liten fördel för dem utifrån det rent mentala perspektivet att få spela på bortaplan den här matchen.

Att försöka besvara dessa frågor på förhand vore att försöka tyda stjärntecken eller kycklinginälvor. Det är omöjligt att säga hur utfallet blir. Vad man kan säga är att väldigt mycket kommer bero på Pep Guardiolas respektive Mauricio Pochettinos man-management de senaste dagarna. För båda kan det nog sägas vara en rätt unik situation, som de nog inte varit i så många gånger tidigare, om någonsin.

Det är hur som helst hisnande hur snabbt det kan gå från att prata om ett lag som ”favoriter” till quadrupeln till samma lag som i riskzonen att vinna vare sig Champions League eller ligan den här säsongen. Möjligen ett tecken på att det borde pratas mindre.

:::

I övrigt handlar nog den här dagen mest av allt om striden om den där teoretiskt sista europeiska cupplatsen, alltså bäst av resten. Titelstriden, Champions League-striden och nedflyttningsstriden får samtliga sina största twists och turns under söndagen och måndagen denna omgång.

Det lite lustiga med den saken är så klart att samtliga inblandade klubbar förlorade förra omgången. Leicester förlorade hemma mot Newcastle, Wolves borta mot Southampton, Everton borta mot Fulham och Watford hemma mot Arsenal. Där måste man så klart säga att vissa förluster helt klart kändes mer onödiga än andra.

Leicester har en tuff men svårförutsägbar bortamatch mot West Ham. Mycket beror så klart på vilket West Ham det är som dyker upp till match, vilket den här säsongen har känts som något av ett lotteri. West Ham har förlorat tre raka matcher, men spelade bra senast på Old Trafford, en match de förmodligen förtjänade att vinna.

Wolves följde upp förlusten i FA-cupsemifinalen med att förlora borta mot Southampton, inte alldeles oväntat. Risken är naturligtvis att säsongen faller samman från dem härifrån, men kan de lyckas repa sig och finna hungern att knipa den sista europeiska cupplatsen vore det en stor sak. Hemma mot ett formbottnat Brighton bör de kunna vinna.

Watford hade ingen bra dag mot Arsenal. Borta mot Huddersfield känns däremot som en match de borde kunna vinna. Helt säker går däremot inte att vara. Huddersfield är som vi vet redan utslagna, men det kan å andra sidan vara en press som lättat från deras axlar, och viljan att avsluta säsongen snyggt, särskilt på hemmaplan, kan ge sig till tals.

Everton å sin sida väntar till söndagen då de har en tuff match mot Man Utd, en match som Evertons supportrar däremot har börjat fundera på om de egentligen borde låta Man Utd vinna. Möjligen en attityd som visar att arrogans kanske inte är ett problem enbart för stadens röda supportrar.

Varför i hela friden då? Jo för att, wait for it, om Man Utd vinner mot Everton vore de mindre motiverade att vinna även mot Man City i veckan, vilket skulle öka chanserna för en Man City-vinst och sänka Liverpools chanser att vinna ligan. Allt detta bekräftar så klart något jag misstänkt i många år.

Supportrar är oftast goa i hela huvudet.

Norwich har tagit sig till denna position genom att vinna åtta raka matcher mellan mitten av februari och mitten av april. Norwich har förlorat endast en enda match sedan årsskiftet, förlorat endast tre matcher sedan augusti, och vunnit elva av sina senaste femton matcher. Få förutsåg denna utveckling för Norwich, inte sedan de slutade på fjortonde plats förra säsongen, inte sedan de inledde den här säsongen med en vinst och tre förluster på sina sex första matcher.

Inte blev precis förhoppningarna större under sommaren när Norwich sålde sin absolut bästa spelare från förra säsongen, James Maddison till Leicester, utan att egentligen göra något seriöst försök att ersätta honom. Maddison var Norwichs mest produktiva spelare med fjorton mål och åtta assists, direkt inblandad i 45% av Norwichs samtliga ligamål, alltså inte en spelare man ersätter i första taget. Men kanske ett lugnande besked till alla Chelseas supportrar att även så viktiga spelare går att ersätta.

Norwich är ett lag som går upp till Premier League med ungefär samma vibbar som Swansea och Bournemouth före dem, och kommer helt säkert slänga en hel del ögon på hur dessa klubbar arbetade för att etablera sig i Premier League. Norwich har traditionellt varit något av en jojo-klubb i dessa avseenden, och vill nog gärna ändra på detta. De lär däremot även titta rätt noga på Fulham den här säsongen, ett tydligt exempel på att det inte räcker att spela enbart snyggt, utan det måste även spelas funktionellt.

Varför går då Norwich upp i Premier League? Det var ju vad den här bloggen skulle handla om, denna fantastiska påskhelg med dubbla Football League-omgångar under fredagen och måndagen, tillräckligt för att göra till och med en cynisk själ som mig religiös! Redan i inledningen utlovade jag alltså sju skäl för detta, och jag ska som vanligt försöka hålla vad jag lovar. Följande är alltså, i alliterativ form, sju skäl varför Norwich spelar i Premier League nästa säsong.

Tålamod. Norwich har lyckats visa något som få klubbar i Football League faktiskt brukar visa, nämligen tålamod. Daniel Farkes första säsong med Norwich i engelsk fotboll gick inte alls bra. Norwich slutade på fjortonde plats, efter Ipswich, och många ropade på att han skulle få sparken. Samtidigt satt Norwich på en med Football League-mått mätt hög lönebudget, vilket brukar öka pressen på tränare. Men Norwich stod på sig, även när den här säsongen började trögt, och valde att tro på sitt projekt, på sin idé och på Farkes förmåga att genomföra den. Tålamodet gav Norwich stabilitet och trygghet.

Taktik. Hämtad från Dortmund, precis som Jürgen Klopp och David Wagner före honom, så kan man förstå om de flesta tror att det skulle vara ännu en klon inriktad på presspel, bollvinst och snabba omställningar, så kallad hårdrocksfotboll. Men Daniel Farke är nog i själva verket betydligt mer lik Pep Guardiola eller, för att ta en kanske mer aktuell jämförelse, Marcelo Bielsa. Hans fotboll grundar sig mer på bollinnehav, på selektiv press och på snabba genombrott. En fotboll som har visat sig synnerligen effektiv i Football League, två-tre sådana klubbar ligger alltså i toppen av tabellen.

Transfers. En klubb som säljer för £70m och köper för £20m måste göra något bra med sina transfers om de lyckas. Flyttas Norwich upp till Premier League så gör de det med ett transfernetto om £50m, vilket onekligen sätter andra klubbar vid skampålen. Värvningar såsom Moritz Leitner, Emiliano Buendia, Teemu Pukki, Christoph Zimmerman, Mario Vrancic, Marco Stiepermann och Onel Hernandez, alla tongivande spelare, alla köpta för en billig peng, visar att Norwich värvat strålande, scoutat perfekt, och att Farkes kunskap om den tyska marknaden var viktigare än hans tidigare erfarenhet av Football League.

Talanger. Norwichs framgångar bygger däremot långt ifrån enbart på inköpta spelare utan en väldigt viktig beståndsdel har även varit deras uttalade policy att satsa på unga spelare och inte minst egna talanger. Viktiga pjäser i Norwichs startelva denna säsong är de båda ytterbackarna Max Aarons och Jamal Lewis, tillsammans med Ben Godfrey i det centrala försvaret, alla tre runt 20-årsåldern. Lägg till dem Emiliano Buendia, värvad från Getafe, som blivit en succé och som kommit väldigt nära att ersätta just den ingen trodde skulle gå att ersätta, nämligen James Maddison.

Teemu. Den anfallare som leder skytteligan i en av de största europeiska ligorna är inte svensk, inte dansk, inte ens norsk, utan finsk. Teemu Pukki har gjort en enastående succé i Norwich den här säsongen, och har med sina 27 mål visat sig vara fullständigt oumbärlig för Norwichs språngmarsch uppåt i tabellen. Värdet av en målskytt brukar ofta betonas men för Norwich var det nog helt avgörande. De dominerade bollinnehav och antalet skapade chanser även förra säsongen, men låg då sist i ligan sett till effektivitet och shot accuracy. Skillnaden mellan mitten av tabellen och toppen av tabellen.

Tabellen. Kanske har det varit en säsong som passat Norwich väldigt väl också. Det har inte den här säsongen som tidigare säsonger funnits någon riktigt outstanding kandidat till seriesegern, istället har det varit och är en ruggigt jämn serie, en serie i vilken alla lag bokstavligt talat kan slå varandra, och dessutom gör det. En serie där alla klubbar tappar poäng hyfsat regelbundet kommer framför allt gynna de lag som kan uppvisa en hög jämnhet, en hög lägstanivå, vilket onekligen är något som Norwich har lyckats med den här säsongen. Norwich är rätt lag i rätt tid.

Timing. Norwich har öst in mål den här säsongen, men det är framför allt deras förmåga att göra sena mål som tar dem till Premier League. Av deras 85 mål har närmare hälften gjorts efter den 70:e matchminuten, och cirka en tiondel av målen har gjorts på vad som är ren tilläggstid, alltså efter den 90:e minuten. Detta betyder att Norwich tagit mängder av poäng i slutet av matcherna, och även att de har vänt många matcher. Viktigt eftersom Norwich har hamnat i underläge i sjutton av sina 42 matcher hittills, men bara förlorat fyra av dem, och i dessa matcher tagit i snitt cirka 1,5 poäng per match. Makalöst.

Kommer Norwich säkra uppflyttning redan ikväll hemma mot Sheffield Wednesday, eller kommer de säkra uppflyttning under påskhelgen? Osäkert. Vad som däremot är allt annat än osäkert är att Norwich kommer spela i Premier League nästa säsong.

Här hade vi plötsligt Monacomatchen in reverse. Nu spelades istället returen på hemmaplan men utfallet blev mer eller mindre exakt detsamma. Målen flödade i rasande takt och åt båda håll. Och när röken skingrade sig, om än inte utan rejäl dramatik i det absoluta slutskedet av matchen, så var Man City än en gång utslagna ur Champions League genom bortamålsregeln, möjligen även genom VAR.

Storyn kommer låta att Man City var 3cm från en semifinal. Så stor var tydligen offsiden på Sergio Aguero som såg Raheem Sterlings tänkta slutmål dömas bort. Det är i själva verket en red herring. När Man Citys exit ur Champions League ska förklaras är det inte ett tajt offsidebeslut som är förklaringen, förklaringen är att Man City släpper in tre mål i en och samma match genom klantigt och bristfälligt försvarsspel.

Olyckor kan hända. Men nu är det ett mönster som har upprepat sig varje år för Man City i Champions League med Pep Guardiola. Första säsongen alltså mot Monaco, samma sak hände förra säsongen mot Liverpool, och så nu den här säsongen mot Tottenham. Vi fick oss berättat första säsongen att det var just ”första säsongen” och att allting skulle bli bättre därefter. Istället får vi samma sak om och om igen.

Att lyckas i Champions League handlar kanske i relativa termer mer om kontroll än om kvalitet, att kunna kontrollera en matchbild. Just denna förmåga till kontroll är vad Pep Guardiola inte har lyckats ge Man City i Champions League, och även var något han hade svårt för med Bayern München. Man Citys insatser i Champions League har i betydligt större utsträckning präglats av att tappa kontroll.

Frågan uppstår så klart om Man City och Pep Guardiola har lyckats lära sig något i det avseendet under dessa tre säsonger. Spelet och utfallen tyder inte riktigt på att så är fallet. Men kanske är det också lite av dilemmat med en spelidé som antagit en smått pseudoreligiös status hos sina utövare och anhängare; att just den attityden inte är särskilt öppen för att något faktiskt finns att lära.

Man City förtjänade att gå vidare mumlas av en del anhängare, eftersom de ”spelade bättre”. Förvisso förtjänar man omöjligtvis att gå vidare om man släpper in tre mål i en och samma match, man har inte råd med det på den här nivån. Dessutom önskar man att fler skulle klara av att hålla isär ”att spela bättre” från sin egen personliga uppfattning om hur fotboll ”bör spelas”.

Men det är nog att hoppas på för mycket.

:::

Vilken kväll för Tottenham!

Vilka känslokast! Man Citys tidiga ledningsmål gav rädslan att det skulle kunna bli en rejäl överkörning. Tottenhams två snabba mål skapade en känsla av total eufori. Man Citys två repliker fick nerverna att dallra igen. Man Citys fjärde mål var ett slag i maggropen innan Fernando Llorentes reducering återgav hoppet. Raheem Sterlings mål fick världen att rasa samman innan offsidebeslutet kom som en befrielse.

För första gången i den moderna eran tar sig Tottenham till semifinal i Champions League. Det är en enorm bedrift, och det är svårt att komma ihåg att drygt halvvägs in i gruppspelet såg de inte ens ut att ta sig till slutspel. Detta under en säsong när mer eller mindre allting har konspirerat mot dem. Trötta spelare, skadade spelare, spelare borta på asiatiska cuper, arenabesvär, fan och hans moster. Ändå är de i semifinal.

Om ett lag inte förtjänar att gå vidare som släpper in tre mål i en och samma match, hur förtjänar då Tottenham gå vidare som släpper in fyra? Jo, men då återvänder vi så klart till det där med hemmaplan och bortaplan. Tottenham släppte inte in ett enda mål hemma på New Hart Lane, det tog dem till semifinal. Egentligen var det inte igår kväll som Tottenham spelade sig till semifinal, det var för en vecka sedan.

Tottenham spelar nu Champions League-semifinal mot Ajax. Och vem i hela friden hade förutsett den semifinalen innan säsongen? Ajax har charmat världen under våren och har som vi vet slagit ut både Real Madrid och Juventus. Betyder detta att de är favoriter mot Tottenham? Nej. Naturligtvis är det en semifinal som Ajax kan vinna, men de vann inte mot Real Madrid och Juventus för att de var favoriter, så inte heller mot Tottenham.

På sätt och vis kan nog Tottenham passa Ajax rätt illa. Kanske hade det passat Ajax bättre att möta Man City då de precis som mot Real Madrid och mot Juventus hade betraktats som Åshöjden, laget som bara skulle blåsas undan på vägen till final. Kanske hade Man City haft större tendens till underskattning. Tottenham å andra sidan går precis som Ajax in i semifinalen som outsidern, ett lag för vilket semifinalen i sig är något nytt.

Tottenham kommer inte underskatta Ajax, om inte annat så för att semifinalen i sig är något så stort för dem. Tottenham vet kanske lika lite som Ajax om eller i så fall när de egentligen får spela en Champions League-final igen. Men visst är det ett strålande fotbollslag som Tottenham nu möter, ett lag i rejäl medvind. Och vilken grej för spelare som Toby Alderweireld, Jan Vertonghen, Christian Eriksen och Davinson Sanchez.

Fantastiskt på sitt sätt att två så välskötta klubbar som Tottenham och Ajax, vars framgång bygger på gediget klubbutveckling och lagarbete, får spela semifinal i Champions League, och ett av dem garanterat spelar Champions League-final i Madrid i maj. Vi får ju hela tiden höra hur detta är omöjligt i den moderna fotbollen, trots bevis efter bevis att så inte är fallet.

Men vad har Mauricio Pochettino egentligen vunnit med Tottenham?!

:::

Meanwhile, i en annan del av Köping, så är det nu Chelseas och Arsenals tur att försöka ta sig till sina semifinaler. För Chelsea bör det vara en promenad i parken efter att ha vunnit första matchen på bortaplan mot Slavia Prag med 1-0. Skulle de misslyckas med att ta sig till semifinal härifrån måste det betraktas som en riktig missräkning. I semifinalen väntar i så fall Benfica (4-2) eller Eintracht Frankfurt.

För Arsenal är det kanske mer nervöst på förhand, fastän de ändå vann den första matchen med 2-0. Men de har naturligtvis att klara av en match i Neapel först, där en 2-0-ledning förvisso ger rejält med råg i ryggen men där en match även mycket väl kan glida laget ur händerna framför en fanatisk hemmapublik. Lyckas Arsenal däremot göra ett mål så ska ändå väldigt mycket till för att de inte ska gå vidare.

Nyckeln för Arsenal, precis som för Tottenham, är att de höll nollan på hemmaplan. Den nollan ger dem en mycket starkare position än annars. Och frågan är inte orimlig att ställa sig: Hur sannolikt är det egentligen att Arsenal inte hade släppt in ett mål mot Napoli under den andra halvleken med Arsene Wenger som manager? Att jag ställer frågan antyder så klart att jag bedömer det som osannolikt.

Valencia väntar i semifinalen.

Detta sagt så är 1-0 ett mycket bra resultat för Tottenham att ha i ryggen. Det är ett riktigt lurigt resultat att vända, framför allt eftersom man inte har något bortamål att falla tillbaka på. Man City måste rimligtvis trycka på framåt samtidigt som ett enda mål i baken kan visa sig vara oerhört kostsamt. Även om Man City går upp i 2-0-ledning är Tottenham fortfarande i allra högsta grad kvar i matchen med en rejäl vinstchans.

Krisrubrikerna hopade sig emellertid för Tottenham under och efter förra veckans första match lagen emellan. Detta sedan Harry Kane tvingats utgå på grund av skada, en skada som nu verkar hålla honom borta resten av säsongen. Omedelbart började funderingarna om hur Tottenham skulle klara sig utan Harry Kane, och hur mycket svårare returmötet mot Man City då faktiskt skulle bli.

Harry Kane är en rasande skicklig anfallare och en väldigt viktig spelare för Tottenham, så långt ingen som helst diskussion. Hans ledaregenskaper och hans symboliska betydelse för laget kan knappast överskattas. Så att dessa funderingar uppstår är naturligtvis inte på något sätt märkligt eller underligt, även om det finns en risk för att de som med nästan allt annat inom fotbollen överdrivs till sin betydelse.

Man kan nämligen med goda skäl fråga sig hur mycket kris det egentligen är för Tottenham att Harry Kane nu är skadad. Harry Kane har varit skadad under en längre period förut under säsongen. Tottenham vet hur de ska spela utan Kane och Tottenham vet att de kan vinna också utan Kane. Tottenham kommer inte gå ut till matchen mot Man City utan denna vetskap.

Korrelation och kausalitet är förvisso två saker som väldigt ofta blandas samman när folk ska hävda olika saker och samband, så kanske bör man ha det i åtanke när man påpekar att Tottenhams bästa period under säsongen, en period då de vann tio av tolv matcher i ligan samt mosade Dortmund med 3-0, kom när Harry Kane var skadad. Svackan som kostade Tottenham titelstriden kom däremot så fort Kane kom tillbaka.

Här finns en uppenbar risk att skapa en lika dum diskussion som den som på fullt allvar försökte räkna hem att det svenska landslaget var bättre utan Zlatan Ibrahimovic. Riktigt så simpel är inte fotbollen. Allt beror på hur laget väljer att spela med i det här fallet Harry Kane, och hur lagets förmår spela på sina egna styrkor beroende på om Kane spelar eller ej. Frågan är om Tottenham just nu ligger helt rätt där.

Tottenhams stora stjärna när Harry Kane var borta var Heung-Min Son, en otroligt produktiv och effektiv spelare som under de två senaste säsongerna vuxit ut till en spelare i världsklass. Han klev fram och lyfte Tottenham, som dessutom spelar på ett sätt som passar honom perfekt. Han sken i Kanes frånvaro, men har möjligen sett mer anonym ut sedan Kane kom tillbaka.

Att skylla Harry Kane för det vore fånigt, det är säkert ingenting som han medvetet orkestrerar. Omöjligt är det däremot inte att han tar upp yta på planen som Heung-Min Son annars gillar att utnyttja, eller att med Kane på planen så inriktas mer av spelet mot honom än mot Son. Det kan bero på taktik och det kan bero på personligheter, möjligen kan man spekuler i om Tottenham blir aningen mer förutsägbara med Kane.

Harry Kane saknar inte ego, professionella fotbollsspelare gör nog sällan det förvisso, i så fall vore de kanske inte professionella fotbollsspelare. Han är en lagspelare men vill gärna själv vara i centrum för laget. Även om han helt säkert vill Tottenhams bästa är det heller inte alltid säkert att hans beslut är för Tottenhams bästa. Hans vilja att komma tillbaka så snart som möjligt från sin skada var kanske förhastad.

Oavsett vilket har Tottenham naturligtvis en väldigt tuff match framför sig ikväll på Etihad mot Man City, en match med ett i högsta grad osäkert utfall. Men Tottenham har ingen anledning att känna sig handikappade och uträknade på grund av Harry Kanes frånvaro, utan har goda skäl att tro att spelare som Heung-Min Son, Christian Eriksen, Moussa Sissoko med flera kan kliva fram i rampljuset igen.

Där finns även en hyfsat god tanke. Om Tottenham ska slå ut Man City ur Champions League så är det laget och lagspelet som måste göra det. De kan knappast förlita sig på stjärnor eller enskilda spelare, vilket mot Man City vore som att ge sig in i en pistolfajt med en ärtbössa. Tottenham saknar inte spelare av väldigt hög kvalitet, men vad som ligger bakom deras framgångar under Mauricio Pochettino är lagspelet.

Tottenham står hur som helst på tröskeln till sin största framgång i den moderna eran inom både engelsk och europeisk fotboll. Semifinal i Champions League har de aldrig förr varit i. Detsamma kan förmodligen sägas om Man City. De har förvisso spelat semifinal en gång förut men tar de sig dit den här gången gör de det utifrån en helt annan styrkeposition. Båda lagen har chans att skapa ett stycke historia.

Man City har sitt eget eldprov att ta sig igenom om de ska ta sig vidare till semifinal mot Ajax, av alla lag. Underläget med 0-1 garanterar det. Ska Man City stå som vinnare ikväll måste de uppvisa full koncentration under hela matchen, de måste visa på förmåga att hantera sina egna nerver, och de måste demonstrera nödvändig precision, samtliga är punkter där Man City har haft besvär förut i Champions League.

Vi har en mycket oviss kvartsfinal framför oss. Den andra kvartsfinalen känns betydligt mycket mer viss. Liverpool kommer spela semifinal mot Barcelona, om inte himlen först ramlar ned över deras huvuden.

Men finns det egentligen något annat värde i kvällens match än som någon form av sentimental nostalgitripp? På något sätt riskerar det också bli lite patetiskt att Man Utd ska spela den avslutande matchen i en Champions League-kvartsfinal och det nästan pratas mer om vad som hände för 20 år sedan (man känner sig inte mindre gammal när man säger det högt), än vad som faktiskt ska hända ikväll.

Man kan inte gärna föreställa sig att Man Utd ska kunna vända och vinna den här kvartsfinalen. Vi vet naturligtvis att de kan göra det, bara det att det helt enkelt inte känns så värst troligt. På sätt och vis kan man säga att det är mer sannolikt att Man Utd skulle lyckas med det ikväll mot Barcelona än vad det någonsin var att de skulle lyckas med det mot PSG. Lyckas de få matchbilden och målen med sig så…

På annat sätt betyder nog Man Utds dramatiska vändning mot PSG också att det är mindre sannolikt att de upprepar bedriften ikväll. Barcelona kommer inte ta för givet på samma sätt som kanske PSG gjorde att matchen är över, de har så att säga fått en rejäl varning på förhand. Barcelona är ett bättre fotbollslag än Man Utd, de leder med 1-0 och spelar på hemmaplan. Det borde bara kunna sluta på ett sätt.

Duncan Castles, brittisk journalist, är en tämligen enerverande personlighet. Men en anledning att det är så lätt att irritera sig på honom är att ofta visar sig ha rätt i sina rätt kritiska analyser. Han må vara parkerad rätt hårt i Jorge Mendes läger, och saknar alltså inte sin agenda, men han är inte för den sakens skull mindre träffsäker när han tämligen brutalt beskriver Ed Woodwards transferstrategi i Man Utd.

”In six campaigns with Ed Woodward as senior executive, five men have been employed to manage the football team and the highest Premier League finish is second (achieved just once).”

“The club has broken its transfer record on multiple occasions and run up one of the two highest wage bills in England, yet doesn’t even possess the second best squad in the division.”

“Though that group of players is palpably unfit for purpose, Woodward continues to hand out improved long-term contracts to individuals incapable of holding down a starting place in that sub-standard squad.”

“While Woodward ‘invests’ funds in retaining players whom multiple coaches have chosen to bench, he has managed to antagonise the club’s best performing footballer by telling his representatives there is no way he will hand that player a contract on the same salary terms as Alexis Sanchez.”

Ed Woodward är en försäljare, och enligt alla objektiva mått en fantastiskt skicklig försäljare dessutom. Men han är inte en fotbollsmänniska, en farhåga som luftades redan när han tillträdde som VD och han har under fem år utan uppehåll demonstrerat att den farhågan var helt och hållet motiverad. Man Utd behöver en sportchef, en director of football, en technical director, eller vad man nu än vill kalla det.

Föga förvånande verkar anställningen av en sådan position vara ännu en sak som Ed Woodward är fullständigt inkapabel att lotsa över mållinjen. Det har pratats om detta under en längre tid, över ett år, och fortfarande har Man Utd inte kommit det minsta lilla närmare, och försäsongen inleds om en månad. Är det enbart inkompetens eller beror det även på att aktuella kandidater inte attraheras av jobbet så som det är definierat?

De senaste månaderna har Ed Woodward och Man Utd i hög utsträckning sluppit undan från hård granskning av detta. All uppmärksamhet har riktats mot Ole-Gunnar Solskjaer, dennes ”magiska” inledning i klubben och lagets positiva resultat, och frågan om han skulle bli kvar som Man Utds permanenta manager. Media var onekligen Solskjaers allra bästa vän i den anställningsprocessen.

Visst, media gillar Ole-Gunnar Solskjaer, och spelarna verkar gilla honom också. Även om detta också kan börja avta och ändra karaktär nu när Solskjaer faktiskt har fått jobbet också permanent. Men mycket ligger nog också i vad framför allt Jonathan Wilson på Guardian har sagt att Solskjaer vann väldigt mycket hos media, hos spelare och hos supportrar bara på att inte vara José Mourinho.

Den kontrasten har tagit sig några rätt märkliga uttryck. Inte minst hur Solskjaer har fått så väldigt mycket beröm för sin positiva och aggressiva fotboll, som i själva verket inte är så värst mycket mer än ren kontringsfotboll. Inget fel med sådan fotboll i sig, vi har sett hur den kan vara ruskigt effektiv, men inte minst mot PSG och Barcelona har det funnits mycket tydliga skäl att fråga sig om det är det enda verktyget i Solskjaers låda.

Om Ole-Gunnar Solskjaer så här långt har lyckats slå mynt av att inte vara José Mourinho så kommer han upptäcka att köpkraften i det myntet devalveras mycket snabbt. Härifrån måste Solskjaer istället börja visa vem han är, vad han vill, vad han har för idéer och sin förmåga att implementera och genomföra dessa idéer. Visa att han kan leverera varaktig och hållbar framgång över tid, det vill säga mer än fantastiska ögonblick.

Vinsten borta mot PSG var ett sådant ögonblick. En vinst ikväll mot Barcelona vore självfallet ett sådant ögonblick. Det är fantastiska ögonblick, som man absolut aldrig skulle vilja vara utan, men det är också mycket lätt att tillskriva dem en mycket större betydelse än vad de faktiskt har.

Och på tal om stor betydelse, kvällens match mellan Brighton och Cardiff kan nog mycket väl komma att avgöra vilka som håller sig kvar i Premier League respektive vilka som faktiskt åker ur. Åtminstone om Brighton vinner. Skulle Cardiff vinna måste man kanske istället betrakta det som en helt öppen affär. Brighton som alltså förlorade med 0-5 hemma mot Bournemouth i lördags.

En förlust även ikväll och det ser inte ljust ut för dem.

Värvningar är en annan sak som brukar rangordnas mot slutet av säsongen, och här kan det kanske passa bättre att börja ta den diskussionen redan nu, för inte mycket kan ändå hända mellan nu och slutet av säsongen som kommer att förändra våra bedömningar i den frågan. Och om så ändå skulle visa sig bli fallet, so be it. Det är ändå inte en lista av riktigt samma kaliber som årets lag eller årets spelare.

Att bedöma värvningar handlar till stor del om att jämföra utfall med förväntningar. Fick klubben vad de betalade för när de köpte spelaren? Visade sig spelaren lösa det problem eller fylla den lucka han var tänkt att göra när han värvades? Här finns naturligtvis spelare som både överträffar förväntningar samt misslyckas att motsvara dem. Varför det blev så, om felet är klubbens eller spelarens, är inte en fråga vi behöver bekymra oss om här.

Kanske säger det sig självt att värvningar blir gradvis bättre eller sämre när det är värvningar som en klubb satsar stort på, det vill säga utgör en central pusselbit i klubbens transferstrategi, operativt och finansiellt. Många värvningar blir rätt menlösa, men var ändå mest aktivitet i marginalen. Andra värvningar floppar fastän klubben lagt en stor del av sin transferbudget på spelaren, något som kan sabotera en hel säsong.

Förra veckan tog jag upp Premier Leagues fem sämsta värvningar den här säsongen. Men idag stökar vi av den roligare frågeställningen, nämligen vilka fem värvningar som är säsongens bästa värvningar i Premier League.

(5) Andre Gomes, Everton

Faller kanske något pinnhål på stegen av att så här långt vara enbart ett lån, men det borde väl finnas goda möjligheter för Everton att behålla Gomes i klubben. Han har varit en uppenbarelse på Evertons centrala mittfält, en fantastiskt stabil tvåvägsspelare, och det ska bli väldigt spännande att se hur Marco Silva kan bygga vidare på honom som spelare när laget väl har börjat sätta sig mer. Så bra har däremot Gomes säsong också varit att det inte direkt skulle förvåna om antingen Barcelona själva eller andra större klubbar ger sig in i leken.

(4) Fabian Schär, Newcastle

I det tysta får man nog ändå säga att Rafa Benitez har lyckats skapa en riktigt duglig backlinje i Newcastle. Naturligtvis kanske man då säger, det är ju det som Rafa Benitez är satt på denna jord att göra. Fabian Schär är en rasande fin och skicklig mittback och det är lite underligt hur den guldklimpen värvades i somras utan att det riktigt registrerade på radarn så som det kanske borde ha gjorts. Men Schär har hur som helst blivit en viktig pusselbit i den backlinje som är Newcastles första och främsta skäl varför de hålle sig kvar i Premier League.

(3) Felipe Anderson, West Ham

Möjligen finns det jämnare spelare än Felipe Anderson, men han har också visat med regelbundenhet vilken höjd han besitter som spelare. Anderson är i själva verket det närmaste West Ham har kommit att värva en spelare av samma kvalitet och inflytande som Dimitri Payet. När Anderson är på topp som spelare ger han West Ham en kaliber som gör att de kan gå tå till tå med de största klubbarna. Kreatör, framspelare och avslutare, Felipe Anderson behärskar det mesta för West Ham vars enda bekymmer borde vara att lyckas behålla honom i klubben.

(2) James Maddison, Leicester

Leicester brände iväg mer än £20m på James Maddison, som förra säsongen var Norwichs stora stjärna i Football League. Det visar sig att den investeringen var värd varenda öre. Med Maddison har Leicester fått en spelare som påverkar matcher, som formar matcher, en ständigt kreativ spelare som hela tiden ser till att skapa chanser åt sitt eget lag. En spelare som visade sig inte ha minsta lilla problem att anpassa sig till Premier League som man befarade, utan tvärtom ser ut att ha hittat sin rätta nivå i Premier League.

(1) Raul Jimenez, Wolves

Wolves värvade många spelare i somras, och har många spelare med på sådana här listor eller i dess omedelbara närhet. Wolves värvade inte bara mycket, de värvade dessutom väldigt bra. Kanske måste man ändå säga att den bästa värvningen av dem alla var Raul Jimenez, anfallaren som var nyttig även under hösten men som därefter, sedan Wolves blivit något mer offensivt balanserade, har adderat målskyttet till sin arsenal. Har presterat på en riktigt hög nivå under vintern och våren och är en tung anledning bakom Wolves succésäsong. Wolves verkar tycka så själva, de gjorde bara för någon vecka sedan lånet till deras nya rekordvärvning på permanent bas.

Bubblare:

João Moutinho, Wolves; Richarlison, Everton; David Brooks, Bournemouth; Issa Diop, West Ham; Rui Patricio, Wolves; Lucas Digne, Everton; Youri Tielemans, Leicester; Fabinho, Liverpool; Jefferson Lerma, Bournemouth; Jonny Castro Otto, Wolves; Angus Gunn, Southampton, Leander Dendoncker, Wolves.

Southampton. Väldigt viktig vinst för Southampton hemma mot Wolves som tillsammans med andra resultat med stor sannolikhet kommer räcka för att hålla dem kvar i Premier League. En lättnad naturligtvis för Southampton som ett antal säsonger i rad nu har flirtat farligt nära med det där nedflyttningsstrecket. De får akta sig för att inte göra en vana av det på samma sätt som exempelvis Aston Villa och Sunderland före dem. Förhoppningen måste vara att Ralph Hasenhüttl lyckas ännu bättre med detta Southampton när han även får tid och en försäsong på sig.

Newcastle. Lite vanskligt att prata om Newcastle nu för tiden. När man tror att de ska vinna så passar de på att förlora, och just när man tror att de kommer få det riktigt svårt så drar de en överraskande (?) vinst ur rockärmen. Att vinna borta mot Leicester är inte någon helt enkel sak att göra, men desto bättre och desto viktigare för Newcastle att lyckas, särskilt som det gav dem ett tiopoängsförsprång på Cardiff under strecket, vilket med fyra matcher kvar borde vara mer än nog att hålla dem kvar i Premier League.

Liverpool. Alla var lite oroliga på förhand inför kvällens match. Naturligtvis eftersom Chelsea är en på pappret tuff motståndare, men inte minst kanske eftersom alla kom ihåg vad som så att säga hände ”förra gången”. Men inga slip-ups den här gången, och även om det stod 0-0 i halvtid så kombinerade firma Jordan Henderson-Mohamed Salah att tidigt i första halvlek ge Liverpool en 2-0-ledning. En stabil seger för Liverpool som när de väl tog ledningen aldrig kändes riktigt hotad. Vi vet inte om det blir någon ligatitel för Liverpool, men de kommer allra minst pressa Man City in i kaklet.

OMGÅNGENS DOWNS

Wolves. Wolves får nog passa sig så att inte säsongen försvinner under deras fötter. De hade rätt bra hugg både på en FA-cuptitel, allra minst en FA-cupfinal, och på att bli bäst av resten, alltså sjundeplatsen i ligan. Men FA-cupfinalen gick om intet sedan Wolves tappat 2-0 mot Watford på det tyngsta av sätt, och nog fanns det förvarningar om att det skulle bli tufft att studsa tillbaka, inte minst borta mot Southampton. Mycket riktigt, Wolves togs på sängen på ett sätt som inte har varit helt vanligt den här säsongen.

Man Utd. Är det möjligt att vinna och ändå hamna på den här listan? Ja, tydligen. United förtjänade förvisso att vinna matchen på Old Trafford, men West Ham snarare än Manchester. Spelet såg allt annat än imponerande ut och fortsätter det se ut på det viset blir det garanterat inget Champions League nästa säsong för Man Utd. Två straffar, och en mängd annan tur och små marginaler, gjorde att Man Utd ändå lyckades vinna med 2-1. Ole-Gunnar Solskjaer har nu på kort tid gått från att hyllas som en magisk golden boy till att få beröm för att våga tala klarspråk om lagets svaga insatser på presskonferensen, att vara en ”straight shooter”. Det brukar sällan båda gott.

Everton. Everton hade vunnit tre raka ligamatcher och hade möjligheten att för första gången den här säsongen vinna fyra matcher i rad. Då passar naturligtvis Everton på att förlora mot ett redan nedflyttat Fulham av alla lag, något jag faktiskt flaggade för redan innan matchen. Lite typiskt Everton för närvarande på sätt och vis. Nu har de börjat vinna mot topplagen efter att inte ha lyckats med det på länge, då börjar de istället förlora mot jumbolagen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Brighton. Inför omgången skrev jag något om att Brighton via hemmamatcher mot Bournemouth och Cardiff hade möjligheten att i praktiken säkra nytt kontrakt i Premier League, och att en vinst mot Bournemouth skulle sätta dem i en riktigt bra position inför tisdagens match mot Cardiff. Med det var det naturligtvis inte tänkt att Brighton skulle förlora, än mindre att de skulle ta en jättetorsk med 0-5. Hade det varit tidigare under säsongen är det ett resultat som mycket väl hade kunnat leda till sparken av Chris Hughton. Nu blir tisdagens match en skräckis.

OMGÅNGENS J.R.

Sean Dyche. Burnley är kända som ett framför allt defensivt orienterat fotbollslag och det är så som Sean Dyche har ställt upp dem. De skapar kanske inte jättemånga chanser men inte heller släpper de till särskilt många chanser. Så har åtminstone bilden varit fram till dess att Burnley med allt större panik började finna sig i nedflyttningsstriden. Plötsligt skapar Burnley en massa målchanser, och det hade inte varit fel att säga att Burnley rent taktiskt körde över Cardiff på Turf Moor. Något oväntat, men kanske även därför desto mer effektivt.

OMGÅNGENS SPELARE

Raheem Sterling, Man City. Fruktansvärt nyttig spelare för Man City den här säsongen och två mål för Sterling gav Man City en väldigt värdefull ledning som till sist resulterade i en extremt viktig vinst. Det finns några spelare när säsongen är slut om vilka man kan säga att utan dem så hade Man City aldrig kunnat vinna ligatiteln, det vet vi så klart inte om de gör ändå, och Sterling är en av dessa spelare.

OMGÅNGENS MÅL

Mohamed Salah, 2-0 Liverpool. Kanonsnyggt kanonmål av Mohamed Salah av en variant som vi kanske såg oftare förra säsongen. Men sakta men säkert börjar Salah återfinna sin mojo. På något sätt var det kanske passande också att just Salah fick stänga matchen mot Chelsea efter veckans kontrovers där några av Chelseas supportrar tyckte det var en bra idé att sjunga rasistiska ramsor om honom.

BTW…

Neil Warnock – it never rains but it pours!

Phil Jones, såg rätt otäckt ut.

Perfekt start på sin nya arena för Tottenham med tre raka vinster. Något för dem att bygga vidare på under resten av säsongen.

Pontus Jansson pussar Ezgjan Alioski på egen risk tydligen.

Inte många kan väl ha njutit på Old Traffords läktare den här helgen. Men någon eller några verkar i alla fall ha haft det väldigt trevligt…

Game of Thrones inatt!

SVENSKKOLLEN

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd (-). På bänken, ej inbytt.

Viktor Gyökeres, Brighton (-). Utanför laget, ej på bänken.

Är man Liverpoolanhängare kan jag tänka mig att man de senaste dagarna, kanske till och med de senaste veckorna, har påmints till leda om vad som hände för exakt fem år sedan, då Liverpool hade kommandot i titelstriden men tappade det när Steven Gerrard av alla tänkbara spelare halkar på en grästuva och ger Chelsea ledningen. Närmare än så har Liverpool aldrig varit ligatiteln under Premier League-eran. Förrän nu.

Alltså är kvällens match mot Chelsea på Anfield bara ännu en grym form av prövning för Liverpool under deras bittra titelstrid, där de inte har råd att förlora en enda match eller tappa en enda poäng. Ännu en match där deras egna historiska bagage kan komma att väga tungt på deras axlar. Ännu en mental prövning som hårt prövade supportrar måste genomlida och förhoppningsvis, i alla fall för dem själva, överleva.

Hur kommer det sig att rivaliteten är så förbittrad mellan just Liverpool och Chelsea, för det går ju uppenbart utöver normal konkurrens? För Liverpool var så klart Chelsea det första exemplet på en klubb som med upplevt orättvisa pengar utifrån tog genvägen upp till toppen av den engelska fotbollspyramiden, och enligt deras eget sätt att se på saken tog en av ”deras” rättmätiga platser.

För Chelsea är det rimligtvis en form av reaktion på detta bemötande. För dem kan man nog tänka sig att förbittringen är en mycket konkret följd av att under rätt många år fått höra att man är en plastklubb utan historia, en inte riktigt lika ”riktig och fin” klubb som till exempelvis Liverpool, detta trots att Chelsea så klart var en klubb med en lång och fin historia redan innan Roman Abramovich köpte klubben.

De båda klubbarna möttes också i några minst sagt definierande matcher i Champions League under 2000-talet, hetsiga matcher som kom att sätta prägeln på mycket av deras relation. Matcher som innehöll konstiga saker som spökmål, ett och annat kontroversiellt domslut, och som kändes väldigt konfliktskapande. Liverpool slogs kanske för att bevara sin historia, Chelsea för att skapa historia.

Kanske är rollerna på sätt och vis ombytta den här gången. Chelsea är laget som kämpar för att hålla sig kvar på sin position inom engelsk fotboll, samtidigt som Liverpool ser sin bästa chans att skapa historia på snart 30 år. Frågan är om det påverkar och förändrar dynamiken i mötet mellan de båda lagen. Kanske för första gången sedan 1990-talet är det Liverpool som slår från ett överläge mot Chelsea.

Alla pratar så klart om likheterna mellan dagens match mellan Liverpool och Chelsea och samma match för fem år sedan. Men även om det kanske var där jag inledde så tänkte nog jag istället fokusera på skillnaderna. För samtidigt som många av fullt naturliga skäl sitter och jagar paralleller så är det lätt att vara blind för de rätt betydande skillnader som faktiskt finns, och som tyder på en helt annan typ av match.

Liverpool är genuint bra, inte en flash-in-the-pan. Absolut ingen trodde att Liverpool skulle vinna ligatiteln inför 2013-14, och absolut ingen som inte har Liverpooltröja på sig trodde att de skulle utmana om ligatiteln igen säsongen efteråt. 2013-14 var en säsong då Liverpool presterade långt över sin normala förmåga och drevs framåt av Luis Suarez fantastiska säsong.

Den säsongen var inte ”normal” för dem, inte på samma sätt som Liverpools säsong nu är normal (nåja) för ett så bra lag som de är. Detta gjorde Liverpool för fem år sedan mer sårbara för nerver, spöken och demoner att den metaforiska bubblan som spricker. De hade helt enkelt inte grunden att stå på att hantera detta eller att hamna i ett underläge. Nu har Liverpool den grunden på ett helt annat sätt.

Chelsea är ett Sarri-lag, inte ett Mourinho-lag. På gott och på ont ska kanske tilläggas i detta avseende. Men det är självfallet ingen hemlighet att Chelsea den gången begav sig till Anfield med ett mycket specifikt syfte, och genomförde matchen med vad man nästan får kalla en slags brända jorden-taktik. ”De parkerade två bussar”, som Brendan Rodgers en smula patetiskt uttryckte sig efter matchen.

Vi kan vara ganska säkra på att så kommer inte detta Chelsea genomföra matchen. Dels för att de inte riktigt kan, de har inte riktigt samma solida grund i sitt försvarsspel som den säsongens Chelsea fortfarande hade. Dels för att det helt enkelt inte är Maurizio Sarris stil eller spelidé. Han parkerar inga bussar utan försöker kontrollera matchen med bollinnehav istället, vilket borde passa Liverpool oändligt mycket bättre.

Chelsea behöver poängen lika mycket som Liverpool. Den gången var Chelsea en i bästa fall lång outsider i titelstriden, dessutom hade de en Champions League-semifinal mot Atlético Madrid att hantera både dagarna innan och dagarna efter match. José Mourinho, i ett utfall av det politiska rackarspel som tyvärr kom att prägla hela hans andra sväng i Premier League, halvt om halvt tankade ligamatchen.

Poängen var inte livsviktiga för Chelsea den gången, de hade förmodligen varit väldigt nöjda med en poäng. Nu visade det sig att de ändå fick tre poäng, men det var nog mer ett lyckligt utfall än deras fina plan. De kunde åka till Anfield och brunka hem en poäng, men den här säsongen är varje poäng värdefull även för dem. Anfield är en tuff match, men Chelsea har inte råd att bara ge upp de där två poängen.

Liverpool har inte ”redan vunnit” ligan. Hybris är ofta livsfarligt inom fotbollen och bestraffas många gånger hårt. När Liverpool tog emot Chelsea säsongen 2013-14 hade det redan börjat sjungas sånger om att Liverpool vunnit ligan, och det var många som redan hade tagit ligatiteln för given. Oavsett befann sig Liverpool då i en situation där de hade övertaget i titelstriden, och således ”hade allt att förlora”.

Så är det ju inte riktigt den här gången. Liverpool är självfallet i högsta grad med i titelstriden men ligger i själva verket också en poäng efter Man City. Den här gången är det ingen som tänker att Liverpool ”redan vunnit” ligan, möjligen visa av erfarenheten, möjligen för att Liverpool faktiskt inte befinner sig i den positionen. De ligger den här gången lite mer i rygg på ledaren, och det kan mycket väl passa dem bättre.

Även om man självfallet också är lite nyfiken på hur det påverkar humöret på Anfield om Man City faktiskt vinner, eller kanske än hellre inte vinner (!), sin på pappret tämligen tuffa bortamatch mot Crystal Palace blott minuterna innan avspark.

Just den här helgen är det däremot fullständigt omöjligt att fokusera enbart på Premier League. Väldigt mycket händer även i Football League, vilket så klart kan komma att ha en högst konkret effekt på Premier League. Norwich ser ut att vara i praktiken klara för uppflyttning, men bakom dem pågår en titanisk kamp mellan Leeds och Sheffield United om den sista automatiska uppflyttningsplatsen.

Tottenham som befann sig mitt inne i rätt dålig vinstsvit har så här långt fått precis den effekt av flytten in på sin nya arena som de kunde hoppas. Vinsten mot Crystal Palace följdes upp av en 1-0-vinst mot Man City i Champions League, och det är naturligtvis extremt svårt att se Tottenham göra något annat än att vinna mycket bekvämt hemma mot ett sedan länge nedflyttat och demoraliserat Huddersfield.

Den större pucken för Tottenham är kanske hur de ska klara sig utan Harry Kane, som gick av skadad mot Man City. Å andra sidan är det ett besvär som Tottenham redan har hanterat rätt väl tidigare under säsongen, så vi ska inte vara helt tvärsäkra på att det drabbar dem så värst hårt. Matchen mot Huddersfield borde ge Tottenham möjlighet att spara på krutet till veckans returmatch mot Man City.

Brighton påbörjar några väldigt viktiga dagar för deras framtid mot Bournemouth, för att sedan på tisdag möta Cardiff, båda matcherna på hemmaplan. Två vinster och sex poäng där för Brighton och kan förmodligen räkna hem Premier League-platsen även nästa säsong. Förlust mot Bournemouth idag däremot, och sätter sig själva i en rätt jobbig sits inför tisdagens match mot Cardiff.

Men det är klart, på tal om viktiga två matcher i nedflyttningsstriden är det kanske svårt att trumfa just Cardiff. Utöver att möta Brighton på tisdag kväll så möter de idag Burnley på Turf Moor. Två bortamatcher och två matcher där Cardiff kan ge sig själva en mycket bättre chans att hålla sig kvar i Premier League, men som om de förlorar dem med största sannolikhet kommer få säga tack och hejdå till Premier League.

Samtidigt som Cardiff kämpar för sin överlevnad i Premier League så blev alltså Neil Warnock som förväntat dragen inför skranket av FA för sina ytterst nedsättande ord om domaren efter matchen mot Chelsea. Där kommer det bli några matchers avstängning med andra ord, vilket kan betyda att dessa kommande matcher blir de sista vi ser av Warnock i Premier League. Jag kan inte påstå att jag sörjer.

Visst kan man förstå att Neil Warnock blev mäkta upprörd på domsluten under matchen mot Chelsea, det var dåliga och matchavgörande domslut, som mycket väl kan visa sig vara skillnaden mellan att åka ur och hålla sig kvar i Premier League. Det är väldigt höga insatser så man kan förstå om känslorna sprutar. Samtidigt matchar Warnocks reaktion på dåliga domslut som går emot honom inte alls hans attityd när de går med honom.

Everton har med en kanske något överraskande positiv formkurva gett sig själva en riktigt bra chans att sluta bäst av resten, och kanske kunna knipa den där europeiska cupplatsen som jag är rätt säker på att de vill ha. En vinst idag betyder att de för första gången den här säsongen vinner fyra matcher i rad. På något sätt vore det typiskt Everton, och därför något de måste undvika, att snubbla på sig själva borta mot ett svagt Fulham.

Blöder fortfarande Wolves hjärtan efter deras snöpliga och dramatiska tapp i FA-cupsemifinalen mot Watford, eller har de lyckats hämta sig? Det kan vara ett resultat som mentalt tar död på hela säsongen för Wolves naturligtvis. Det blev ingen FA-cupvinst för dem, och de tar sig inte ut i Europa den vägen. Drömmen om Europa kan bara uppfyllas genom ligaspelet, genom att sluta sjua och bli bäst av resten.

Borta mot Southampton är definitivt inte det lättaste och mest bekväma sättet att försöka laga sina brustna hjärtan. Risken är överhängande för Wolves att de får inkassera ännu en förlust mot ett Southampton som både börjar se starka ut under Ralph Hasenhüttl, och som definitivt har motivationen att vinna för att hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket och framför allt behålla, eller möjligen utöka, poängavståndet ned till Cardiff.

Man Utds form har varit minst sagt sporadisk den senaste tiden, och pratet om Ole-Gunnar Solskjaers magi har avtagit betänkligt. Samtidigt har de fallit tillbaka i tabellen efter två förluster på tre matcher mot Arsenal och Wolves. Förhoppningarna att ta sig till Champions League bygger på att de sätter press på lagen ovanför dem i tabellen, och enda sättet att göra det är att vinna idag mot West Ham.

Att säga att West Hams formkurva är stark vore att ta i med besked. De har förlorat tre av sina fyra senaste matcher, och den enda matchen de vann behövde en galen vändning hemma mot Huddersfield av alla lag för att till sist vinna med 4-3. Man måste säga att West Ham har gjort framsteg den här säsongen, men det går inte heller att påstå att Manuel Pellegrini känns helt övertygande i sin roll som manager.

Hoppar vi ner i Football League så måste vi självfallet fortsätta följa den synnerligen dramatiska uppflyttningskampen. Leeds och Sheffield United inte bara ligger inom en enda poäng från varandra på varsin sida om det strecket, de byter dessutom plats varje omgång på senare tid. De kommande fem omgångarna kommer visa sig bli en mäktig tvekamp mellan dessa båda klubbar.

Vilket vi märker inte minst idag då Leeds tar emot Sheffield Wednesday i ett stekhett Yorkshirederby på Elland Road. Ett Sheffield Wednesday som har blivit betydligt starkare under Steve Bruce än vad de någon gång var med Jos Luhukay, men ett Sheffield Wednesday som nog i vanliga fall mer än gärna sätter några rejäla käppar i hjulet för Leeds, om än den här gången det skulle vara till direkt hjälp för Sheffield United.

Just Sheffield United spelar själva på Bramall Lane innan avspark på Elland Road, och kan alltså genom vinst mot Millwall sätta rejäl press på Leeds inför deras match. Millwall är så klart ett lag som kan ställa till besvär för vilket lag som helst, och det är helt klart inte det roligaste laget som går att möta när man befinner sig i exempelvis en mycket nervös och viktig uppflyttningsstrid. Tuff match för Chris Wilders manskap.

Aston Villa har gått som på räls de senaste omgångarna, där de för närvarande kan rada upp sju raka vinster. Inte minst imponerande var veckans match där de vänder 0-1 med en man utvisad borta mot Rotherham till vinst med 2-1. Aston Villa är ett lag i fenomenal medgång, där Jack Grealish spelar en väldigt stor fotboll för närvarande, och där en vinst hemma mot Bristol City idag förmodligen gör deras playoff-plats säker.

Och detta är alltså bara lördagen.

Något problem med att faktiskt vara ”the guy who yelled at the referee” verkar inte riktigt finnas på internet. Där har det snarast blivit någon form av nationalsport att ständigt klaga på domarna, och tillskriva deras misstag en enorm betydelse för varje match och även hela säsonger. I vissa fall, ingen nämnd och ingen glömd naturligtvis, finns goda skäl att tro att deras lag aldrig förlorat en enda fotbollsmatch utan att det varit domarens fel.

Märkligt med detta är inte minst att påstått vuxna människor inte förmår ha större distans till sina egna åsikter. När det gäller unga människor går det att ha viss förståelse, men vuxna människor borde kunna förstå att deras bedömningar av situationer många gånger är subjektiva och att de kanske tenderar att se vad de vill se. Det är inte för mycket begärt och det är ett minst sagt vanligt psykologiskt fenomen.

Samma uppfattning kan man så klart ha om försök till jämförelser, där det ska påstås att det egna laget har haft mycket mer domarhjälp än alla andra lag, eller åtminstone mycket mer hjälp än det egna laget. Vuxna människor borde kunna förstå att de reagerar på och lägger märke till domarmisstag som drabbar det egna laget betydligt mycket mer än när domarmisstag drabbar andra lag. Men icke!

Någon gång undrar man om dessa människor verkligen inte ser det osannolika i att de alltid bedömer varenda situation till det egna lagets favör. Vilket så klart är en statistisk omöjlighet. Det är som en av mina träningskamrater inom bordtennisen, som har lite svårt att hålla koll på poängställningen ibland och ofta säger fel. Av någon outgrundlig anledning råkar det alltid vara någon poäng eller två fel till hans fördel, aldrig nackdel.

Den populära storyn den här säsongen är självfallet hur mycket tur Liverpool har haft, och inte minst hur de har tjänat på domarmisstag hit och domarmisstag dit. Inte minst då i relation till Man City, med vilka de befinner sig inblandade i het titelstrid. Liverpool har fått en massa fördelar sägs det, utan något djupare tänk än så, och definitivt utan all form av kontext och rimlighetsprövning av vad det fått för poängmässiga konsekvenser.

Normalt sett är detta inte en diskussion som intresserar mig. Det är fotbollssamtalets absoluta bakvatten, i vilket mest simmar de allra sämsta av förlorare, där det ständigt ska letas ursäkter till det egna lagets tillkortakommanden. Folk köper en story, eftersom det hjälper dem att hantera och förstå världen så som de vill se den, men förblir döva, blinda och stumma för allt annat som inte får plats i denna story.

Vad som inte tas upp i den här storyn är självfallet hur andra lag har påverkats av domarmisstag. Eftersom det är ju inte vad storyn handlar om eller dess syfte. Ingen har gjort samma genomgång, utifrån samma utgångspunkter och bedömningsgrunder, för t ex Man City som redan har gjorts för Liverpool. Det är en diskussion vars konklusion har varit i säck långt innan den någonsin kom i påse.

Nu ska inte jag på något sätt ge sken av att ha gjort någon djupare granskning av hur domarmisstag har påverkat Liverpool och Man City under säsongen. Som sagt, det är inte en diskussion som direkt intresserar mig. Men andra som har gjort det, och det är på sitt sätt spännande att deras slutsats går rakt på tvärs med den allmänna storyn, nämligen att det är Man City, inte Liverpool, som tjänat på domarmisstagen under säsongen.

https://www.givemesport.com/1460389-wrong-decisions-have-cost-liverpool-five-points-while-man-city-have-earned-an-extra-point

Enligt denna genomgång, match för match, domslut för domslut, så ”borde” tabellen nu istället ha Liverpool etta på 78 poäng, och Man City tvåa på 73 poäng, en sväng om sex poäng med andra ord. Det är en genomgång som inte är perfekt, som i viss utsträckning måste bygga på subjektivt omdöme, vilket författaren även själv säger. Men de som sitter och påstår andra saker på internet är knappast mindre subjektiva de, tvärtom.

Jag påstår inte att Rob Hoskin på Give Me Sport har helt rätt i sin genomgång. Jag konstaterar däremot att han har gjort en betydligt mycket mer grundlig och metodisk genomgång av frågeställningen än vad någon annan som kommenterat frågan har gjort och landat i en annan slutsats. Och normalt sett när jag värderar en åsikt lägger jag större vikt vid de som faktiskt gjort jobbet och tagit analysen, än de som struntat i jobbet.

Men den större poängen är kanske att svaret på frågeställningen om domarmisstagens effekt alls inte är så självklart som storyn vill få oss att tro. Att storyns syfte är att få oss att ta för givet att det ligger till på ett visst sätt, för så är det bara. Att det kan finnas väldigt goda skäl att ifrågasätta dessa storys. Inte nödvändigtvis i meningen att slentrianmässigt tvivla på varje story vi inte gillar, utan pröva varje story sakligt. Håller den?

Håller det att säga att om Liverpool vinner ligan så gör de det på grund av domarmisstag och tur? Eller är det i själva verket en story ägnad att få de som av ett eller annat skäl inte vill att Liverpool ska vinna ligan att må bättre?

Den möjligheten har vare sig Arsenal eller Everton. De är varken så bra att de kan känna sig säkra på den där Champions League-platsen, eller så dåliga att Champions League-platsen ifråga redan är körd. Både Arsenal och Chelsea är i högsta grad med i den striden ända in till målsnöret. De kan inte koppla bort ligaspelet, men just därför kan de heller inte koppla bort Europa League.

Vi pratar om ett rätt klassiskt resursdilemma, hur man ska fördela sina resurser över olika projekt för att få bäst utfall totalt sett. Ekonomisk teori är knappast entydig i den här frågan. Å ena sidan argumenterar en linje att det bästa är att fokusera sina resurser och maximera ett projekt. Å andra sidan argumenterar en annan linje för att det mest rationella är att inte lägga alla sina ägg i en och samma korg, riskspridning således.

Delvis har Arsenal och Chelsea också gjort det svårare för sig själva. Förvisso kan man säga att Arsenal kanske inte har en så värst tydlig A- respektive B-uppställning, och även om de hade det så har de inte riktigt råd att gå något annat än fullt ös mot ett lag som Napoli. Chelsea har mer tydligt arbetat med en B-uppställning i Europa League så här långt, och skulle nog kunna fortsätta göra det, men ser ut att ha blandat ihop sitt ABC.

Vad som var Chelseas mer b-betonade Europa League-uppställning var rätt tydligt att den innehöll yngre spelare som Ruben Loftus-Cheek, Callum Hudson-Odoi med flera, men detta är samtidigt de spelare som har börjat ta över även i ligaspelet, de spelare som Chelseas supportrar har ropat efter mest hela säsongen. Chelseas tänkta B-uppställning har alltså mer och mer blivit deras A-uppställning.

Något som antingen förenklar eller komplicerar situationen. Förenklar eftersom en huvudsaklig startelva alltmer tydligt börjar framträda för Chelsea, det velas inte hit och dit som förut. Komplicerar eftersom det kan bli rätt jobbigt för just denna startelva att greja både ligaspel och Europa League-spel under resten av säsongen. Den tänkta planen att hantera denna balansgång har alltså rivits upp.

Man kan fråga sig vad det är som har fått Maurizio Sarri att börja ändra sig gällande dessa spelare. Har han plötsligt mot slutet av säsongen kommit till samma insikt om dessa spelares värde och potential, eller är det möjligen så att han agerar klokt politiskt gentemot styrelse, spelartrupp och supportrar? Hur som helst har det gett Chelsea lite av en nytändning och ett tydligt uppsving i ligaspelet.

Lite svårt har det varit att förstå tankegången att det var förståeligt att Maurizio Sarri spelade de äldre spelarna, hellre än de yngre spelarna, oklart om det var för att man tänkte sig att dessa var taktiskt bättre utbildade eller helt enkelt bara bättre. Det hade så klart varit en fungerande tankegång om Chelsea faktiskt fick resultaten med sig, om dessa spelare verkligen presterade. Men så var ju inte fallet, Chelsea var rätt dysfunktionellt.

Om Chelsea har befunnit sig i ett mörkt, svart hål och nu till sist börjar se dagsljus igen så har kanske Arsenal istället befunnit sig uppe på ljusa, fluffiga moln men blivit sparkade ned på jorden igen av förlusten mot Everton på Goodison Park. Nu ställs de inför en riktigt tuff motståndare i form av Napoli. Möjligen med undantag av just Chelsea den tuffaste motståndare de kunde möta i Europa Leagues kvartsfinal.

Napoli befinner sig där de har befunnit sig några år nu, de är Italiens näst bästa fotbollslag med rätt breda marginaler både uppåt och nedåt. De har säkrat fortsatt spel i Champions League redan men är inte i närheten av ligatiteln. De kan i själva verket göra vad Arsenal och Chelsea inte kan, det vill säga fokusera alla sina resurser helt och hållet på Europa League, på att vinna en europeisk cuptitel för första gången sedan Maradona.

Någon Diego Maradona kan man väl inte gärna säga att Napoli har tillgång till nu, men de saknar knappast väldigt skickliga spelare i form av exempelvis Dries Mertens, Lorenzo Insigne, Piotr Zielinski, Kalidou Koulibaly med flera. Men kanske är det namnet på tränarbänken som inger mest respekt, Carlo Ancelotti. Ancelotti är naturligtvis välkänd i England, och han har ett väldigt bra facit i europeiskt cupspel.

Arsenal har så klart tunga minnen från senast de mötte ett lag med Carlo Ancelotti som manager i europeiskt cupspel. Då var det Bayern München som avrättade Arsenal med 5-1 i båda matcherna, två matcher som får betraktas som det riktiga lågvattenmärket i Arsene Wengers sista tid i Arsenal. Nu är så klart inte Napoli riktigt Bayern München, och det är heller inte längre Wenger som är manager för Arsenal.

Tungt för Arsenal är att de den här gången inte har fördelen att få avsluta på hemmaplan, istället kommer kvartsfinalen att avgöras nere på Neapel. Som även om det kanske vore fånigt att betrakta det som den tuffaste bortamatchen i europeisk fotboll ändå inte är en helt lätt arena att åka till och bara hämta hem ett resultat. Arsenal behöver ett bra resultat i ryggen med sig från Emirates för att ge sig själva en bra chans till semifinal.

Chelsea beger sig däremot iväg på en behaglig resa till Prag, i många avseenden ett himmelrike på jorden för den som tycker om öl. Någon väldig koll på motståndet kanske de inte har, åtminstone verkar någon på Chelseas webbredaktion inte riktigt ha förstått om det är Slavia Prag som de faktiskt möter eller om det är Sparta Prag som de möter egentligen. En smula pinsamt kan tyckas, även om Sparta Prag nog gillade det.

En engelsk klubb har vi nog däremot med största sannolikhet i Europa Leagues semifinaler, det vill säga Chelsea. Huruvida Arsenal kan besegra Napoli, göra Chelsea sällskap och höja antalet engelska klubbar till två, måste betraktas som en helt och hållet öppen fråga.

Nog för att PSG kanske kändes som en tuffare nöt att knäcka än Barcelona. Åtminstone är det väl i högsta grad oklart om Barcelona faktiskt är bättre än PSG för närvarande, det är inte ett lag som imponerar som förr om åren. Det finns fler blottor att utnyttja i Barcelona än vad det fanns i PSG, och det kan tala till Man Utds fördel, men å andra sidan har Barcelona även helt andra egna vapen på planen än vad PSG hade.

Barcelona har självfallet den fördelen att de inte har några Champions League-spöken att brottas med, likt PSG. För dem är det inte något speciellt att ta sig vidare från kvartsfinal i Champions League, de har varit i mängder av finaler och semifinaler under hela 2010-talet. Men inte minst har de så klart Leo Messi, arguably världens genom tiderna bästa spelare, som den här säsongen verkar vara en man on a mission.

Att Man Utd med sitt minst sagt rätt labila försvarsspel skulle kunna hålla Barcelona och Leo Messi borta från målprotokollet under en hel match på Old Trafford känns knappast särskilt troligt. Och lyckas de inte med det på Old Trafford så kommer de garanterat inte lyckas på Camp Nou. Ett Man Utd med ett starkt försvarsspel skulle mycket väl kunna vinna mot detta Barcelona. Detta Man Utd måste hoppas på ett blixtnedslag.

Inför åttondelsfinalen mot PSG skrev jag att om Man Utd skulle gå vidare så var det hemma på Old Trafford de var tvungna att göra det. Ett uttalande som naturligtvis blev lätt skrattretande sedan Man Utd förlorat med 0-2 på Old Trafford men gått vidare ändå sedan de vunnit i Paris med 3-1. Men som sagt, den som påstår sig ha förutsett den saken ljuger så att det ryker ur deras öron.

Jag dristar mig därför till att säga mer eller mindre exakt samma sak igen. Kan Man Utd vinna kvällens match med två eller fler mål, eller åtminstone om Man Utd mot all förmodan skulle kunna hålla nollan, då har de faktiskt gett sig själva en riktigt bra chans att vinna mot Barcelona och ta sig vidare till semifinal. En semifinal där med intill visshet gränsande sannolikhet Liverpool väntar.

Det är att betrakta som helt nödvändigt. Man Utd kan inte räkna med att blixten ska fortsätta slå ned på samma ställe och himlen ramla ned över motståndarnas huvuden, den magi man kunde känna runt klubben när åttondelsfinalen spelades, med Solskjaer fortfarande hävdandes sin egen nyhets behag, den finns inte riktigt längre kvar på samma sätt nu som då. Förluster mot Arsenal och Wolves har sett till det.

Med motgångarna sjunker även humöret runt laget, och det är så klart ingen tillfällighet att pratet alltmer börjat rikta in sig mot spelare som av ett eller annat skäl överväger att lämna klubben. Det är ju så det blir med automatik när ett lag ser ut att riskera att missa Champions League. Och Man Utd ligger självfallet i högsta grad i farozonen för att inte ta sig till Champions League.

För några veckor sedan kändes Man Utds marsch uppåt i tabellen så skarp att många verkade börja tro att en Champions League-plats var närmast given. De senaste veckornas resultat visar att riktigt så enkelt blir det nog inte. Man Utds resultat och tabellplacering har normaliserats under dessa veckor, och kanske har därmed även synen på Ole-Gunnar Solskjaer normaliserats.

Alternativt är det självfallet så enkelt att Solskjaers permanentande, hans kontrakt som Man Utds manager, har förändrat synen på honom. Innan så var han bara temporär och det kampanjades aktivt för att han skulle få jobbet, därför fanns det ett narrativt intresse att betona det positiva och sälja myten om magi. Nu har han jobbet, kampanjandet är inte längre nödvändigt, istället börjar nu bristerna betonas istället.

Pratet om magi har frustrerat mig och gjort mig förbannad. Ett narrativ som tydligt utgår från någon slags föreställning att det enda Man Utd behöver göra är att hitta tillbaka till hur det var under Alex Ferguson så blir allt bra. En arrogans och en oförmåga att se sina egna brister och på allvar ta tag i sina problem döljer sig bakom det. När nostalgi och en strävan att titta bakåt upphöjs till klubbens policy och strategi.

Det finns inget ”magiskt” med Ole-Gunnar Solskjaer. Han har antingen idéer som fungerar eller idéer som inte fungerar, och i båda fallen kommer Man Utds framgång hänga på hans förmåga att kommunicera dessa idéer samt att med hårt arbete överföra dem i praktisk handling. Ingen kan säga om han har denna förmåga eller ej att lyckas med Man Utd, men prat om magi tenderar att marginalisera det centrala.

Visst finns det många positiva saker med Man Utd under Alex Fergusons år som manager som gått förlorade sedan han avgick, i form av kultur, värderingar och tradition, och som är värda att återfinna. Men Man Utds strategi måste grundas i någon form av konkret framtidsanalys, inte endast en strävan att återfinna den tid som flytt, eller strävan att, som Jonathan Wilson uttryckte det, göra Solskjaer till någon slags Fergusonsk överstepräst.

Första gången Man Utd missade att ta sig till Champions League efter Alex Fergusons avgång så var det ett gammalt lagbygge som svek. Andra gången Man Utd missade att ta sig till Champions League krävde det Louis van Gaals sparkning, men det gick ändå att sälja in som en slags engångsgrej, ett olycksfall i arbetet, något som dessutom markerades i form av en rejäl satsning med ny manager och flera nya stjärnspelare.

Missar Man Utd att ta sig till Champions League en tredje gång på relativt kort tid så sitter de i ett mer besvärligt läge än förut. Det är inte ett gammalt lagbygge på väg ut som sviker den här gången. Det börjar bli svårt att prata om att Man Utd missar Champions League som en engångsföreteelse när det börjar ske snudd på varannan säsong. Detta påverkar både nuvarande och potentiella spelares kalkyler.

Därför kan Champions League i sig visa sig värdefullt för Man Utd den här säsongen, under våren och inför sommaren. Att vinna mot PSG, och att vinna mot Barcelona, håller fast bilden av Man Utd som en europeisk storklubb, en klubb för framtiden även om den fortfarande kämpar med sin egen nutidshistoria. Champions League kan alltså fungera som en tung reklampelare för Man Utd.

Men viktigast av allt är så klart att ta sig till Champions League nästa säsong. Det finns bara två sätt för Man Utd att lyckas med det, det ena sättet definitivt betydligt roligare än det andra. Men ska Man Utd lyckas med det sättet så behöver de inte bara vinna mot Barcelona ikväll, dessutom måste nog även blixten slå ned inte bara två gånger på samma ställe, utan tre-fyra gånger på samma ställe.

Något annat kan De Bruyne däremot näppeligen säga. Medger han att det kan vara en faktor som har någon betydande påverkan på matchens utfall så vore det liktydigt med att medge sårbarhet, visa att fokus inte ligger enbart på den egna prestationen, samt ge signalen att Tottenham skulle kunna ha en fördel. Liksom på presskonferensen inför en tungviktsfajt handlar det om psykologi och perception mer än bokstavlig sanning.

Lik förbaskat måste vi anta att New Hart Lane, som jag kommer kalla arenan till dess att Tottenham faktiskt meddelar något annat, har betydelse för kvällens match, även om det är svårt att säga på vilket sätt och åt vilket håll. Elektriciteten kommer vara en annan. Att så många undrar inför matchen vad för betydelse arenan kommer att ha försäkrar att den kommer få betydelse på ett eller annat sätt.

Hade kvartsfinalen varit kvar på Wembley hade matchen haft en på förhand mer förutsägbar karaktär. Tottenham har så klart haft några av sina främsta framgångar i Champions League på Wembley. Men Man City har spelat på Wembley även de, de har spelat mot Tottenham på Wembley och vunnit, och spelade match där för bara tre dagar sedan. Wembley var föga mer Tottenhams arena än det var Man Citys.

New Hart Lane är definitivt Tottenhams egen arena, och rent formellt betydligt mycket mer deras arena än vad den någonsin kan bli Man Citys. Men med all respekt för en något forcerad seger mot Crystal Palace så är arenan ännu inte inbodd, Tottenham har inte riktigt hunnit med att sätta sin prägel på arenan och markera revir. Och just ikväll kommer en riktigt uppkäftig jycke in på deras revir och vill göra det till sitt.

Varje arena har en historia. En ständigt pågående berättelse om arenan och dess betydelse som i mångt och mycket måste utgå från de matcher och de kamper som har utkämpats på arenan, om magiska ögonblick som etsat sig fast i det kollektiva minnet hos de som regelbundet besöker arenan. Och det är med matcher som denna match ikväll mot Man City som Tottenham nu vill börja skriva sin nya arenas historia.

Att förutse på förhand exakt hur de båda lagen kommer påverkas är inte någon självklar övning. Mycket kommer bero på hur matchen faktiskt utvecklar sig. Det är fullt möjligt att Tottenham kommer psykologiskt maxpumpade liksom att nerverna tar överhanden och man spelar situationen, inte matchen. Det är fullt möjligt att Man City darrar liksom att de tvärtom lyckas använda allt prat om arenan som motivation.

När ett lag ställs inför en för dem obekant och osäker situation så kommer deras förmåga att hantera denna situation bero i hög utsträckning på de metoder och de rutiner de kan falla tillbaka på, det vill säga tryggheten i dem själva. Både Tottenham och Man City, under Mauricio Pochettino och Pep Guardiola, bygger i själva verket en väldigt stor del av sina framgångar på just metod, på system och på enkla, tydliga rutiner.

Kort sagt, på management. Man City självfallet med mer pengar att backa upp med men plocka bort deras management och du har i praktiken dagens Man Utd, plocka bort Tottenhams management och du har i allt väsentligt Arsenal under Arsene Wengers sista tio år.

Fyra utfall är teoretiskt möjliga den här kvällen. Tottenham kan frysa under flodljusen och Man City höja sig med tillfället, i så fall är kvartsfinalen avgjord inför returmötet. Båda två lagen kan visa sina allra bästa sidor, alternativt sina sämsta, och då kommer utfallet vara öppet och bero på matchbildens tillfälligheter. Till sist kan Tottenham trolla och Man City tilta, och då har Tottenham matchboll och smashläge i kvartsfinalen.

”Annat lag, annat år, andra spelare.” Inte heller verkade Kevin De Bruyne överdrivet förtjust i uppfattningen att det finns några likheter mellan den här kvartsfinalen och förra säsongens kvartsfinal mot Liverpool, eller kanske mer precis med kvällens bortamatch och förra säsongens match på Anfield. Vilket givet de liknande förutsättningarna är en smula märkligt. Möjligen för att Man City den kvällen just tiltade. Vissa saker vill man glömma.

Vad som var lite speciellt den matchen och kvällen var att Pep Guardiola även han på sätt och vis kan anses ha tiltat. Matchen mot Liverpool på Anfield var en match där han såg ett behov av taktiskt trolleri som tvärtom sabbade Man Citys rytm, rutin och ritual. Ett mönster vi sett hos Guardiola de senaste fem-sex åren i Champions League, ett behov av kontroll över osäkerhet, en tendens att ibland vara lite för smart för lagets bästa.

Liverpool rusade den matchen iväg till en stor ledning som inte bara vann dem matchen utan satte dem i ett mycket starkt läge inför returen på Etihad. Anfield spelade en viktig roll den kvällen, på flera olika sätt. Man City visade den matchen en tendens att tilta under tryck, liksom Pep Guardiola. Och frågan inför dessa kvartsfinaler måste vara om Man City och Pep Guardiola har dragit lärdom av vad som hände för ett år sedan.

Om Man City är ett år smartare och bättre, eller om de bara är ett år äldre. Samma fråga kan naturligvis ställas även om Tottenham. Champions League handlar självfallet mycket om taktik, skicklighet, kanske i någon utsträckning även om tur och flyt, men inte minst handlar Champions League, framgång i Champions League, om rutinen, förmågan att hantera osäkerhet och ovana situationer.

Kvällens kvartsfinal mellan Tottenham och Man City är en match i vilken båda lagen står inför för dem ovana situationer, och måste hantera en hög grad av osäkerhet. Vilket lag har rutinen, har metoden och systemet, har lugnet och kanske även kylan, att bäst klara av detta? Både Tottenham och Man City hade mycket de kunde lära sig av förra årets slutspel i Champions League. Vilket lag har lärt sig mest och bäst?

Mycket talar för att det laget kommer vinna kvartsfinalen och spela semifinal i Champions League. Där de med största sannolikhet kommer få sällskap av Liverpool.

Värvningar är en annan sak som brukar rangordnas mot slutet av säsongen, och här kan det kanske passa bättre att börja ta den diskussionen redan nu, för inte mycket kan ändå hända mellan nu och slutet av säsongen som kommer att förändra våra bedömningar i den frågan. Och om så ändå skulle visa sig bli fallet, so be it. Det är ändå inte en lista av riktigt samma kaliber som årets lag eller årets spelare.

Att bedöma värvningar handlar till stor del om att jämföra utfall med förväntningar. Fick klubben vad de betalade för när de köpte spelaren? Visade sig spelaren lösa det problem eller fylla den lucka han var tänkt att göra när han värvades? Här finns naturligtvis spelare som både överträffar förväntningar samt misslyckas att motsvara dem. Varför det blev så, om felet är klubbens eller spelarens, är inte en fråga vi behöver bekymra oss om här.

Kanske säger det sig självt att värvningar blir gradvis bättre eller sämre när det är värvningar som en klubb satsar stort på, det vill säga utgör en central pusselbit i klubbens transferstrategi, operativt och finansiellt. Många värvningar blir rätt menlösa, men var ändå mest aktivitet i marginalen. Andra värvningar floppar fastän klubben lagt en stor del av sin transferbudget på spelaren, något som kan sabotera en hel säsong.

Nästa vecka tar jag upp Premier Leagues fem bästa värvningar den här säsongen. Men idag stökar vi av den lite tristare frågeställningen, nämligen vilka fem värvningar som är säsongens sämsta värvningar i Premier League.

(5) Ramadan Sobhi, Huddersfield

Huddersfield hade svårigheter med sitt anfallsspel redan förra säsongen, så deras problem den här säsongen kan knappast komma som någon överraskning. Vad vi glömmer är att de faktiskt försökte göra något åt saken. Bland annat betalade de £6m, vilket är rätt mycket pengar för en finansiellt liten klubb som Huddersfield, till Stoke för deras egyptiske forward Sobhi. Avkastningen blev totalt fyra matcher och inte ett enda mål eller assist innan Sobhi i januari skeppades iväg på lån till Al-Ahly. Kanske hoppades Huddersfield ha fått tag på nästa Mohamed Salah.

(4) Naby Keita, Liverpool

Kom med så stora förhoppningar på sig att Liverpool valde att inte ens vänta ett år på att faktiskt värva honom, utan såg till att så att säga göra det ett år i förväg. Men det vore fel att säga att Naby Keita alls varit i närheten av att motsvara dessa förhoppningar. Var helt central för RB Leipzig men har inte alls haft samma utväxling för Liverpool. Var en spelare som skulle öka dynamiken på Liverpools mittfält, och göra det lättare för dem att komma till tals med samlade motståndarförsvar. Men dessa problem kvarstår för Liverpool, där Jürgen Klopp i mångt och mycket har hållit kvar vid sin redan beprövade konstellation på mittfältet.

(3) Alireza Jahanbakhsh, Brighton

Värvad för dyra pengar av Brighton från AZ i Holland, där Alireza Jahanbakhsh blev den förste asiatiske spelaren att vinna skytteligan i en europeisk toppliga, om det nu är så Eredivisie ska beskrivas. En väldigt spännande värvning på pappret som däremot inte blivit så mycket att hänföras över på gräs. Jahanbakhsh har spelat färre än hälften av Brightons matcher den här säsongen, ännu inte gjort ett enda mål. Brighton har haft en jobbig säsong där deras relativa beroende av Glenn Murray har visat sig bli alltmer problematiskt ju längre säsongen har lidit. Tanken måste ha varit att Jahanbakhsh skulle förhindra detta, men den tanken har inte blivit verklighet.

(2) Fred, Man Utd

Man undrar vad som egentligen låg bakom Man Utds beslut att värva Fred i somras, utöver möjligen att de hörde om Man Citys intresse och tänkte att honom måste de därför inte bara ha, utan dessutom betala mer än £50m för. Att döma av Freds första säsong kan det bara beskrivas som en spektakulär felinvestering för en spelare som vare sig verkar ha fysiken, taktiken, tekniken eller spelförståelsen att fungera som central mittfältare i Premier League. Nu har det inte varit någon tacksam uppgift att komma som ny spelare till Man Utd i början av den här säsongen, med alla de problem laget hade, men Fred är även en spelare som inte heller verkar ha kommit bättre till sin rätt under Ole-Gunnar Solskjaer. Lyckas Solskjaer göra Fred till en stor spelare i Premier League, då börjar kanske även jag tro att han sitter på någon slags magi.

(1) Andre-Frank Zambo Anguissa, Fulham

I mitt stilla sinne tänkte jag att det är väl rimligtvis omöjligt att ha gjort någon sämre värvning än Fred, men Fulham visar att det var det inte alls. Fulham, en betydligt mindre klubb finansiellt än Man Utd betalar alltså £30m för Andre-Frank Zambo Anguissa, en spelare som därefter har spelat ytterst sparsamt för Fulham under säsongen och när han ändå har spelat har gjort allt annat än bra insatser. En värvning så misslyckad att den inte bara får konsekvenser den här säsongen i och med att Fulham åker ur Premier League utan även kommer få konsekvenser framgent när Fulham ska hantera den spelaren och dennes kontrakt i Football League. Förvisso en i grunden bra spelare, men gick det inte att få ordning på honom i Premier League lär det inte bli lättare i Football League. Men kanske har jag fel.

Bubblare:

Jack Wilshere, West Ham; Joe Hart, Burnley.

Dystert för Everton är så klart tabellplaceringen där Leicester, Wolves och Watford alla tre ligger för Everton i tabellen, och på förtur till Europa League-platsen. Än mer dystert är att Everton åker ur FA-cupen mot Millwall. Mest dystert av allt är däremot kanske att av sex matcher mot de sex toppklubbarna hade Everton inte vunnit en enda match, de hade som bäst klarat oavgjort i två rätt sömniga 0-0-tillställningar borta mot Chelsea och hemma mot Liverpool.

Vilket är ett besvärligt facit för en klubb som anser sig vilja och borde ha möjligheten att kunna konkurrera med dessa storklubbar. Det är svårt att hävda att man gör framsteg med ambitionen att närma sig dessa storklubbar om man aldrig vinner mot dem, ens i enskilda matcher. Lägg därtill att Everton inte heller har lyckats vinna mot Wolves vare sig hemma eller borta den här säsongen. Matcherna mot topplagen och lagen på den övre halvan har helt enkelt inte varit Evertons melodi.

Vilka klubbar hade Everton egentligen besegrat den här säsongen? Southampton, Fulham, Leicester, Crystal Palace, Brighton, Cardiff, Burnley, Bournemouth, Huddersfield, Lincoln City och Rotherham. Där tog den inte överdrivet imponerande listan slut för Everton, i alla turneringar. Ingen förväntar sig underverk av Everton och Marco Silva, ingen förväntar sig att Everton ska sluta före storklubbarna i tabellen, men ingen förväntade sig heller att behöva vänta åtta månader på den första stora segern.

Men åtta månader skulle det ta. Det innebar att vi plötsligt befann oss i mitten av mars när Everton liksom från ingenstans hittade luften och besegrade Chelsea på Goodison Park, ett resultat som omedelbart därefter såg dem addera även West Ham till den där listan över klubbar de har vunnit över den här säsongen. Det innebar rimligtvis också en tyngd som lyfts från Marco Silvas hjärta. För plötsligt har Everton fått den där segern över en av toppklubbarna som visar hur laget är på rätt väg.

Det var en seger som rensade luften runt Everton. Plötsligt började det applåderas och sjungas på Goodison Park, snarare än suckandes och stönandes som tidigare. Humöret runt laget lyftes, och plötsligt finns det något positivt över Everton igen, de är inte längre enbart den där kroniskt underpresterande klubben som aldrig riktigt verkar få någon ordning på sina grejor. Mål förändrar fotbollsmatcher, liksom vunna fotbollsmatcher kan förändra en hel säsong.

Frågan är däremot om det räcker med en enda vunnen fotbollsmatch. Att lyckas vinna på hemmaplan, mot ett för stunden notoriskt skakigt Chelsea, är kanske inte ett fullständigt övertygande argument för att Everton nu plötsligt har hittat vägen, ljuset och sanningen under Marco Silva. En svala gör ingen sommar brukar det heta. Men två svalor, då börjar det kanske verka vår i alla fall. Och skulle Everton kunna följa upp vinsten mot Chelsea med ännu en vinst mot Arsenal så börjar det låta mer övertygande.

En gång är en tillfällighet, två gånger ett mönster. Ett mönster som trots allt kanske ändå behövs för Marco Silva, vars kanske främsta argument för att få fortsätta som Evertons manager för närvarande är att Everton redan har sparkat så många managers på kort tid att stabilitet på managerposten börjar ha ett egenvärde. Vilket kanske inte är det mest upplyftande och livsbejakande argumentet en manager kan ha för att motivera varför han ska vara kvar på sitt jobb.

Men kan Everton vinna mot Arsenal efter att först ha vunnit mot Chelsea, och därefter kanske även besegra Man Utd på Goodison Park, och möjligen uppnå något mot Tottenham på bortaplan, då börjar det faktiskt se ut som om Everton har börjat hitta någonting under Marco Silva som manager. Då blir det desto lättare att motivera varför Everton under sommaren ska investera ytterligare ett antal miljoner på att fortsätta Marco Silvas lagbygge.

Everton verkar hur som helst ha hittat formen, eller är det möjligen momentum vi ska beskriva det som efter vinsten mot Chelsea. Därefter vann de mot West Ham, och med två vinster i rad är det blott andra gången den här säsongen som Everton faktiskt vinner fler än en match i rad. Ett mycket tydligt tecken på Evertons ojämnhet. Vinner Everton även mot Arsenal idag så upprepar de sviten om tre vunna matcher i rad under september och oktober, men då var det Fulham, Leicester och Crystal Palace.

Nu vore det Chelsea, West Ham och Arsenal. En mer imponerande vinstsvit kan tyckas, just för att det innehåller vad som för Everton och Evertons supportrar förblir något slags önskat ideal, vinster mot storklubbarna. Vilket är viktigt för en klubb med ambitionen att vara en av dessa storklubbar, och med supportrar som åtminstone historiskt ser klubben som en av dessa storklubbar. På så vis, vad avser gapet mellan förväntningar och förutsättningar, kanske Everton är Englands svåraste managerjobb.

För första gången verkar det däremot som om Marco Silva är på väg att börja få grepp om det jobbet.

Så nära har nu Man City kommit denna quadruple att det bland många har börjat beskrivas till och med som sannolikt. Delvis går det att förstå. Man City har redan vunnit Ligacupen. I FA-cupen återstår endast Brighton samt vinnaren mellan Watford och Wolves, Man City måste alltså räknas som ganska klara favoriter. Man City leder även ligan, om än inte med mycket så leder de den ändå.

Samtidigt är det förmodligen rätt magstarkt att beskriva det som sannolikt just i detta läge. Det räcker med ett enda snedsteg, exempelvis idag mot Brighton, för att chansen ska vara borta. Samtidigt märker vi att Pep Guardiola tämligen uppenbart drillar sina spelare mentalt att hantera detta. Dessutom, om vi har påpekat att Liverpool har medvind så har Man City minst sagt haft detsamma, inte minst senast mot Swansea.

För att inte tala om Man Citys lottning under säsongen, som onekligen har sett till att göra det nästan så lätt för dem som bara möjligt. Men det är svårt att klandra Man City för den saken, de kan bara besegra de motståndare som faktiskt ställs framför dem.

Sanningen är att Man City förmodligen måste vinna varenda match under resten av säsongen, åtminstone om vi räknar Champions Leagues kvartsfinaler och semifinaler som en enda match, för att lyckas. Vi vet naturligtvis att det är något Man City mycket väl kan lyckas med, att de är bra nog för att lyckas med det, helt enkelt eftersom vi har sett dem dra iväg på sådana segersviter förut. Vi har däremot också sett dem snubbla.

Om Man City lyckas skriver de in sig i fotbollshistorien, och kommer dessutom ha skapat ett väldigt starkt case för att räknas som Englands bästa lag någonsin. Och inte blir det mindre passande av att det i så fall sker när 20 år firas, och NBC-dokumentärer planeras, av vad hittills är den främsta enskilda insatsen någonsin av ett engelskt klubblag, Man Utds Treble från 1998-99. Lämplig ljusblå hämnd kanske för vad som skedde 1967-68.

Där finns uppenbara likheter mellan säsongerna. Den där känslan under våren att varenda match var do or die. Tvekampen i ligan mellan två fantastiskt bra lag, båda lagen inom en enda poäng från varandra mest hela vägen. Det momentum och den medvind som hela tiden fanns i Man Utds segel hela den säsongen, resultaten som gick med, men även de väldigt små marginalerna, och hur ett annat resultat kunnat bryta hela känslan.

Men hur sannolikt är det egentligen? Det är något som egentligen bara kan angripas genom att bedöma varje återstående titelchans separat. Vilket känns rätt naturligt att göra eftersom var och en innehåller helt olika utmaningar och kommer ställa helt olika krav på Man City. Ändå är det en fråga som de flesta tenderar att bemöta i övergripande drag, vilket av lätt insedda skäl tenderar göra svaren luddiga och svävande.

Ligacupen – 100%
Kanske inte helt meningsfullt att ta med den här, givet att den redan är säkrad, men vi tar med den ändå av rent symmetriska skäl. Man City vet alltså redan att de har vunnit Ligacupen, vilket de gjorde bland annat efter att ha besegrat Chelsea i finalen, efter straffar, och efter att Chelsea varit det bättre laget i finalen. Apropå det där med att Man City har en ovanlig medgång den här säsongen.

FA-cupen – 70%
Svårt att sätta några jättetydliga siffror på chanserna i FA-cupen. Det kommer självfallet alltid finnas de som vill sätta siffrorna betydligt närmare 100%, men det handlar nog mest om det vanliga storklubbsperspektivet, och underskattar både marginalerna och inte minst kvaliteten på motståndet, inte minst i en eventuell final. Sant är att Man City nog måste betraktas som väldiga favoriter under dagen mot Brighton, även om de inte heller är ofarliga, men mot Watford och framför allt Wolves i en eventuell final, lever de desto farligare. 70% visar ändå på att de är mycket klara favoriter.

Premier League – 50%
Även här kommer många vilja sätta siffrorna högre, men det är helt enkelt något jag inte riktigt håller med om. Liverpool är definitivt skickliga nog att vinna varenda match som återstår i ligan den här säsongen, och om det händer så måste Man City helt enkelt vinna varenda match även de. Vilket inte är någon helt lätt uppgift, särskilt inte som Man City härifrån har kvar det tuffare spelschemat, bland annat innehållandes en hemmamatch med Tottenham samt en bortamatch mot Man Utd. Man kan hävda att Man City möjligen känns som ett stabilare och tryggare lag för närvarande, men det har vi känt förut under säsongen precis innan oväntade poängtapp har kommit. Ligan känns onekligen helt och hållet fifty-fifty.

Champions League – 25%
Här har vi den riktigt osäkra faktorn för Man City, det som naturligtvis alltid kommer vara den svåraste punkten för alla engelska klubbar med dessa ambitioner. Man kan säga att Man City även här haft lottningen något på sin sida, i meningen att de slipper Liverpool, Barcelona och Man Utd innan en eventuell final, men å andra sidan måste de för att ta sig till en final passera både Tottenham och förmodligen Juventus, och även om de skulle lyckas med det så väntar med största sannolikhet Liverpool eller Barcelona i finalen. Alla är matcher Man City självfallet kan vinna, men alla är även matcher Man City mycket väl kan förlora. Jag tror Tottenham kan göra livet mycket besvärligt för dem. Jag tror att en semifinal mot Juventus skulle passa Man City taktiskt mycket illa. Jag tror att en final mot Liverpool skulle locka fram många hjärnspöken och en final mot Barcelona ställa dem mot Leo Messi och en i sammanhanget mer erfaren motståndare. Detta sagt, 25% chans att vinna Champions League från kvartsfinalerna är inga dåliga odds. Inget annat lag är mer sannolikt att vinna Champions League än Man City den här säsongen.

Hur sannolikt är det med andra ord att Man City vinner the quadruple den här säsongen? Det rent matematiska svaret är: 8,75%! Vilket kanske låter lågt men förmodligen är att betrakta som väldigt högt vid den här tidpunkten på säsongen, men däremot är det så klart raka motsatsen till de som beskriver det som “sannolikt”. Och eftersom det sägs med en siffra så måste det så klart också vara sant.

Skulle det stämma så är det rimligtvis en funktion av den naturliga motvilja som alltid finns där för den engelska fotbollens traditionella storklubbar. Liverpool dominerade det mesta av engelsk fotboll under 1970-talet och framför allt 1980-talet och det orsakar så klart sina sår. Liverpools fall från toppen under 1990-talet, och det faktum att den klubb som vid den tiden vunnit överlägset flest ligatitlar sedan dess inte vunnit en enda ligatitel, har helt säkert varit till glädje för många.

Dominans ledde även till arrogans. Liverpools många år av exempellösa framgångar gav dem den vilseledda uppfattningen att de var något givet, att deras metoder var tidlösa, de bästa och de enda rätta. Där uppstod en sorts exceptionalism runt Liverpool där de ansåg sig stå över andra klubbar, vara bättre, finare och mer renläriga, och utstrålade en air av självberättigande, attityden att de hade någon slags förtur till framgång enbart för att de var Liverpool.

En aning överdrivet kan tyckas, och det hela har inte alltid tagit sig så väldigt tydliga och konkreta uttryck. Men det är något som bubblat strax under ytan en längre tid, som inte har varit Liverpool till hjälp, och som helt säkert uppmärksammats av andra klubbar och deras supportrar. Och om något faktiskt har hänt med Jürgen Klopp som manager så är det kanske inte minst att just spåren av denna exceptionalism har tvättats bort, och laget har börjat om från början igen.

Men gamla sår läker långsamt. Och om någon klubb i Premier League har sina rationella skäl att inte gilla Liverpool och vilja se dem inte vinna ligatiteln så måste det trots allt vara Southampton. När Liverpool ikväll ställer upp sig på St Mary’s för bortamatch mot just Southampton så kommer deras två viktigaste spelare vara Virgil Van Dijk och Sadio Mané, båda två köpta från Southampton. Omöjligt är inte heller att i startelvan eller på bänken hittar vi Adam Lallana och Dejan Lovren, även de från Southampton.

De senaste fem åren har Liverpool värvat drygt en halv startelva av Southampton. Utöver Van Dijk, Mané, Lallana och Lovren har även Rickie Lambert och Nathaniel Clyne värvats därifrån. Som lök på laxen återfinner vi nu även Alex Oxlade-Chamberlain i Liverpool och inte Arsenal. Ingen klubb gillar att bli av med alla sina bästa spelare och ännu hellre inte till en och samma klubb. Att Liverpool dessutom ansågs använda foul play för att värva Virgil Van Dijk bidrog självfallet till ilskan även det.

Att få se sina bästa spelare bli sålda är en sak så klart. Men kanske är det svårare att svälja för Southampton och deras supportrar när de samtidigt blir en smula styvbroderligt upplysta om av Liverpools motsvarigheter att de egentligen mest borde vara kåta, glada och tacksamma för att Liverpool köper spelarna av dem då de ju får väldigt bra betalt för dem. En lätt ofattbar inställning, ingen klubb vill bli av med sina bästa spelare, och en inställning Liverpool knappast uppvisar själva när skon sitter på den andra foten.

Kommentarer om Southampton som Liverpool Reserves eller Liverpool South hjälper självfallet inte heller. Återigen tydliga exempel på hur man försöker sätta sig över andra klubbar och se sig själva som bättre än. Visst, det är banter, det är skämt, men det är skämt på andras bekostnad, och det är knappast något som kommer att uppskattas av de som utgör måltavlan. Vad Liverpool gör är att skapa fiender i onödan som gärna knyter nävan i fickan och tänker att ”när vi möter er, då jävlar!”

Och nu befinner vi oss just exakt där. Liverpool befinner sig mitt i brinnande titelstrid med ett makalöst starkt Man City. Liverpool gör själva en väldigt bra säsong men vet även att de förmodligen måste vinna samtliga sina återstående matcher för att faktiskt vinna Premier League som de inte har vunnit på 29 år. Något de självfallet har kapacitet att göra fastän spelet har hackat, men vad slänger spelschemat upp då? Jo, Southampton som har möjligheten att på hemmaplan slänga en stor näve grus i deras maskineri.

Southampton som ett par säsonger nu, även denna säsong, har tvingats kriga för att undvika nedflyttning. Och det är ju inte helt långsökt att se hur denna utveckling, från ett lag som slogs om cuptitlar på tabellens övre halva, är en direkt följd av att år efter år ha tvingats sälja sina bästa spelare, de flesta av dem till just Liverpool. Det är nog mer än några få på St Mary’s ikväll, oavsett om det är spelare, ledare eller supportrar, som väldigt gärna vill betala Liverpool tillbaka för detta, och för allt.

Inte är Southampton ett ofarligt lag. De har öppnat upp ett avstånd ned till det där nedflyttningsstrecket, Ralph Hasenhüttl har fått bättre ordning på Southampton. De har redan tagit död på Tottenhams förhoppningar om titelstriden hemma på St Mary’s, och ikväll skulle de med en vinst eller oavgjort kunna slå en mycket stor spik också i kistan över Liverpools titelförhoppningar. Southampton kan mycket väl visa sig bli säsongens största spoiler, som i praktiken ger ligatiteln till Man City.

Ödesbestämt börjar det nu pratas om att vara att Liverpool till slut ändå ska vinna den där ligatiteln. Som stöd för detta påstående räknas flera exempel på rena slumpsaker som gått Liverpools väg under säsongen. Riyad Mahrez missade straff på Anfield, Jordan Pickfords jättetabbe i Anfieldderbyt, Julien Speronis och Sergio Ricos målvaktsinsatser, Moussa Sissokos jättemiss och Hugo Lloris tavla senast mot Tottenham. Avgörande ögonblick som poängmässigt hållit Liverpool kvar i titelstriden.

Men allt tjafs om ödet är så klart struntprat. Dels för att liknande ögonblick går att hitta för alla klubbar över en hel säsong, inte minst för Man City, det är bara selektivt vad man väljer att se. Dels för att den här typen av flyt normalt sett kommer till lag som arbetar hårt för att skapa den, som jobbar till sista svettdroppen till sista sekund, och som ständigt försöker ta initiativ för att vinna sina matcher. Bra lag har tur brukar det heta, och det är inte utan anledning.

Dessutom, om man nu vill ägna sig åt pseudoreligiösa begrepp som ödet, så skulle man kunna säga att det vore minst lika ödesbestämt att just Southampton ikväll försätter Liverpools titelstrid i koma. Kvällens match mot Southampton på St Mary’s kan visa sig ödesdiger för Liverpool.

Med sex matcher kvar av ligasäsongen har Wolves 47 poäng och Watford ligger dem hack i häl med 46 poäng. Bakom dem hittar vi en trio av jagande klubbar i form av Leicester (44p), Everton (43p) och West Ham (42p). Alla dessa fem klubbar måste sägas ha en chans att sluta sjua, bli best of the rest, och därmed med största sannolikhet kvalificera sig för Europa League, vilket är något flera klubbar strävar efter.

Gemensamt för Watford och Wolves är så klart att de inte bara har ett försprång i ligan på dessa övriga klubbar, de har dessutom möjligheten att stänga den dörren för övriga klubbar genom att kvalificera sig för Europa League den betydligt roligare vägen, det vill säga genom att vinna FA-cupen. Endast om Man City vinner FA-cupen kommer sjunde platsen i ligan att ge en plats i Europa League.

Men är Europa League verkligen något att eftersträva för Wolves och Watford? Det finns de som menar att det skulle göra dem mer skada än nytta nästa säsong. Dessa framför till synes starka argument och exempel för sin sak; West Ham, Southampton, Everton och Burnley har samtliga drabbats av riktigt tunga ligasäsonger när de samtidigt har spelat i Europa League. Men håller dessa argument faktiskt vatten?

Spelschemat. Det dubblerade spelschemat under stora delar av säsongen lyfts självfallet fram som en tung nackdel. Samtidigt blir det lite tramsigt att se Burnleys svaga säsong som en funktion av Europa Leagues spelschema givet att de var ute ur Europa League redan i augusti. Däremot kan man tänka sig att det faktum att säsongen startar redan så tidigt som i juli kan ha en effekt på försäsongen vilket sedan får följdeffekter.

Energiförslösning. Det faktum att Burnley, Everton med flera dessutom har åkt ur Europa League relativt tidigt, i vissa fall till och med redan i kvalspelet, gör att det beskrivs som ett slöseri med tid och energi. Förvisso kan man tycka att det är ett rätt töntigt argument och att målsättningen både för Watford och Wolves måste vara att ta sig betydligt längre än så, även om det nu gått illa för övriga klubbar. Slöseriet har inte med Europa League i sig att göra, utan med övriga klubbars prestationer i Europa League.

Investering. Här pekar många på det behov av ökade investeringar som Europa League kräver av dessa klubbar som samtidigt inte gärna kan planera att fortsätta spela i Europa på längre sikt. Att sluta sjua i Premier League ger £2m i intäkter än att sluta åtta, men detta äts så klart upp av ökade investeringar, liksom av risken att drabbas av ännu sämre ligaplaceringar säsongen därpå.

Naturligtvis finns risker med Europa League, det finns risker med i stort sett allting här i världen som är värt att genomföra. Men där finns även möjligheter. Att spela i Europa måste självfallet ses som något synnerligen önskvärt för alla klubbar, för alla supportrar och definitivt för två klubbar som Wolves och Watford. Kanske i synnerhet för Wolves som både har en rejäl medvind, framgång och dessutom storslagna ambitioner.

Just dessa storslagna ambitioner borde kanske få Wolves att ändå fundera ett varv extra paradoxalt nog. För helt och hållet orimligt är det så klart inte att Wolves, om de kan fortsätta att utvecklas, nästa säsong kan prestera en genuin utmaning till de övriga sex storklubbarna om en av Champions League-platserna. Men kanske blir det desto svårare om de samtidigt ska försöka navigera sig vidare i Europa League.

Å andra sidan kan Burnley lika väl tjäna som ett argument och ett exempel för det omvända, det vill säga hur ett lag faktiskt kan tappa inte för att de spelar i Europa League utan för att de inte fick spela i Europa League. Alla lag, alla spelare och alla supportrar strävar så klart efter att få spela på så hög nivå som möjligt, att få spela i Europa, att leva sina drömmar och uppleva stora ögonblick, att ta sig så högt som bara går.

Både Watford och Wolves bör heller inte ha några som helst problem att se rent materiella värden med att spela i Europa League. Det är ett skyltfönster som gör dem ännu mer attraktiva som klubbar för spelare de har för avsikt att värva. Inte minst viktigt för Wolves så klart som har sina stora ambitioner. Men även viktigt för Watford som bygger mycket av sin verksamhet på att köpa och sälja spelare vidare.

Vad ett Europa League-äventyr skulle betyda för Wolves går knappast att mäta i pengar eller monetära termer. Det är bara att se vad FA-cupen betyder för dem denna säsong, en säsong då de kanske mest av allt enligt gängse logik borde ha varit glada bara över att ha hållit sig kvar i Premier League. Multiplicera detta några gånger och det går att föreställa sig hur Wolves skulle ta sig an Europa League.

Dessutom med en minst sagt bra chans att faktiskt gå hela vägen och vinna Europa League.

Wolves känns kanske mer redo för ett sådant äventyr för Watford, även om Watford inte ska avfärdas de heller. Vad båda har gemensamt är att det är två lag som satts ihop oväntat bra av sina båda managers, Nuno Espirito Santo respektive Javi Gracia. Två managers som när den här säsongen börjar närma sig sitt slut ofrånkomligen bör vara med i diskussionen om årets manager.

Det är nästan lite synd att förmodligen bara en av dem kommer få någon riktig varaktig uppmärksamhet och uppskattning för det jobb de har gjort den här säsongen. Det vill säga den av dem som tar Watford eller Wolves till Europa, antingen genom att vinna FA-cupen eller genom att bli best of the rest. Ingen kommer ihåg en tvåa brukar det sägas en smula överdrivet, men ännu färre kommer ihåg en åtta.

Wolves eller Watford, Nuno Espirito Santo eller Javi Gracia, det är en story värd att hålla ögonen på under de sista veckorna av den här säsongen. Den storyn kommer definiera mycket av både denna säsong och nästa.

Om vi däremot spolar bandet tillbaka i tiden till strax innan den här säsongen faktiskt startade så är det förmodligen mest rättvist att säga att Tottenhams position just nu är rätt exakt som förväntat, förmodligen till och med en aning bättre än vad många anade på förhand. Utifrån förväntningarna på Tottenham inför säsongen vore det fullständigt felaktigt att påstå att hjulen har ramlat av deras säsong.

Tottenhams besvär inför och under säsongen har varit omfattande. Många av lagets spelare var fysiskt och kanske mentalt utmattade efter en lång VM-sommar. Flera av lagets viktigaste spelare har drabbats av långa uppehåll under säsongen på grund av skador och landslagsspel. Investeringarna i spelartruppen har varit mycket små, och förseningarna av klubbens nya arena har skapat en negativ stämning.

Vad Tottenham den här säsongen har gjort, liksom de förmodligen har lyckats med under de senaste fyra åren med Mauricio Pochettino, är att falla offer för sin egen framgång. De har överpresterat under så stora delar av säsongen att de mot alla förväntningar var kvar i titelstriden ända in i februari, och överpresterat under så många säsonger, att detta har börjat betraktas som normaltillståndet.

Tottenham är bra nog som lag, och stor och stark nog som fotbollsklubb, att de ska kunna konkurrera om ligatiteln under gynnsamma förutsättningar, vilket vi också har sett de senaste åren. Men den här säsongen har Tottenhams förutsättningar inte varit gynnsamma. Ändå har de alltså lyckats med vad Arsenal, Man Utd och Chelsea inte har lyckats med, att vara med i titelstriden ända fram till vårkanten.

Men den här kvällen kan Tottenham lägga åtminstone en av dessa förutsättningar åt sidan. De har gjort sin sista hemmamatch på Wembley. Ikväll öppnar Tottenham sin nya arena för världen och för sig själva. Denna nya arena som varit deras stolthets projekt de senaste åren och blivit till en symbol för deras framtid. En framtid som skulle ha startat i augusti men som nu alltså istället dröjde till april.

Missnöjet med Wembley kan alltså upphöra. Tottenham kan istället flytta in i sitt eget hem, ett hem de själva har byggt, ett hem som är deras i alla avseenden. Den icke triviala omständigheten gör att vi inte ska förvänta oss att Tottenham kommer ha samma besvär som West Ham har haft, som flyttade till en arena de inte byggt, en arena ej anpassad för fotboll, och en arena i en helt annan del av staden.

Hur kommer det påverka återstoden av Tottenhams säsong? Svårt att säga naturligtvis, utan att falla tillbaka på plattityder och snömos. Visst kan det vara känslofyllt, men vi har också sett många exempel genom åren på hur känslorna också kan ta överhanden. Vad vi kan säga är att Tottenhams konkurrenter verkar oroliga för en positiv effekt, då de lobbat för att Tottenham skulle behöva spela kvar på Wembley under resten av säsongen.

Passande nog öppnar Tottenham sin nya arena med ett derby. Hemmamatch mot Crystal Palace, ett lag som orsakat Tottenham en hel del sorger och besvär de senaste åren, inte minst den här säsongen genom att slå ut dem ur FA-cupen. Crystal Palace är inget oävet fotbollslag, definitivt ett lag som kan ställa till problem för ett Tottenham som även gör sin premiär på en ny arena, med de nerver detta möjligen medför.

Nu handlar fotboll förvisso mycket om förmågan att se möjligheter där andra kanske bara ser problem. Att vinna mot Crystal Palace ikväll kan betyda mycket för Tottenham. De ser till att vinna första matchen på sin nya arena, vilket samtidigt skulle bryta sviten av svaga resultat och vara Tottenhams första vinst i ligan sedan den 10 februari. Dessutom skulle det återigen betyda att Tottenham passerade Arsenal i ligatabellen.

Ändå är det kanske inte i ligaspelet som Tottenhams nya arena kan komma att få störst effekt. Det är nog ingen tillfällighet att Tottenham väldigt gärna ville kunna flytta in i sin nya arena redan nu och slippa vänta till nästa säsong. Det ger dem nämligen möjlighet att nästa vecka spela sin kvartsfinal i Champions League på hemmaplan istället för på Wembley. Något som verkligen borde vara till deras fördel.

Hade Tottenham spelat sin kvartsfinal mot Man City på Wembley hade jag bedömt Tottenhams chanser att gå vidare som betydligt mindre än vad jag gör nu. Att de får spela den på sin nya arena gör att det kommer bli en helt annan atmosfär, en helt annan laddning och elektricitet, och vi har sett vad sådan elektricitet kan göra med Man City i tidigare kvartsfinaler i Champions League.

Flytten in på den nya arenan ger Tottenham något så pass unikt som en slags omstart i ett sent skede av säsongen. En mycket tydlig möjlighet att lägga det gamla bakom sig och istället påbörja något nytt. På längre sikt kan det mycket väl vara så att det behövs större åtgärder än så, men på kortare sikt, det vill säga säsongen ut, kan denna fräschör ändå ge en väldig värdefull kick och mental boost.

Vilket i och för sig betyder att Tottenham måste hitta ett nytt hjulspår. Kanske ligger det något i vad Independents Jack Pitt-Brooke resonerar om att Tottenhams övriga spelare har gömt sig lite bakom Harry Kane. En något ironisk omständighet är ju att Tottenhams dåliga svit inleddes just med att Kane kom tillbaka från skada, något alla såg som något väldigt positivt. Därefter alltså fem raka matcher utan vinst.

Att hävda att Tottenham vore bättre utan Harry Kane är så klart nonsens. Men möjligen är det ett problem att Kane själv ville tillbaka lite för tidigt. Det kan också vara på det sättet att Tottenhams förmåga att hålla sig kvar i titelstriden med Kane skadad skapade väldigt höga förväntningar på vad Tottenham skulle åstadkomma ”när Kane kom tillbaka”. Det kan vara så att dessa förväntningar har spökat en aning för dem.

Titelstriden är nu över för Tottenham. Återstår den här säsongen gör två saker. Dels att gå så långt som möjligt i Champions League den här säsongen. Dels att säkra fortsatt spel i Champions League nästa säsong, på ena eller andra sättet. Givet att Wembley blev så mycket av en belastning för Tottenham den här säsongen, kan kvällens inflyttning på deras nya arena bara vara Tottenham till hjälp med dessa båda projekt.

Märkligt nog har jag inte ens fått klart för mig ännu vad den nya arenan faktiskt kommer heta.

Nästan lika länge har det väl varit klart i praktiken att Fulham gör Huddersfield sällskap ut ur Premier League och ned i Football League. Dessutom kan det ikväll bli matematiskt klart även för Fulham att de åker ur Premier League, blott några få dagar in i april. På sätt och vis kan man tycka att Fulham har lite tur att Huddersfield var ännu sämre, för annars hade nog deras fiaskosäsong fått betydligt mycket mer uppmärksamhet än så här.

Redan nu är det så klart möjligt att analysera varför det gick som det gick för Fulham och Huddersfield, vilka anledningarna är att de åker ur. I det ena fallet får man säga att det nog var helt väntat, Huddersfield såg inte ens inför säsongen ut att ha förutsättningarna att kunna hålla sig kvar i Premier League. I det andra fallet har förhandstipsen kommit mer på skam, Fulham har inte alls lyckats leva upp till förväntningarna på dem.

Där finns även den mer framåtriktade frågeställningen vad som händer med Huddersfield och Fulham efter detta. Hur redo är de egentligen för Football League? Ingen av dem kan så klart räkna med att ta sig direkt tillbaka. Möjligen står Huddersfield bättre rustade, både mentalt och materiellt, då de egentligen alltid varit en Football League-klubb som råkar spela i Premier League. Fulham har investerat tungt och värvat stort.

Men nu är detta tänkt att sammanfatta och analysera säsongen som gått, och de åtta främsta anledningarna varför Huddersfield och Fulham åker ur Premier League och alltså spelar i Football League nästa säsong.

(8) David Wagners fotboll visade sig otillräcklig i Premier League

Farhågan fanns alltid att Huddersfields spelidé helt enkelt skulle visa sig otillräcklig för Premier League, och det var en farhåga som infriades efter en halv säsong. Mycket med David Wagners fotboll påminner så klart om Jürgen Klopps fotboll med Liverpool, men med Huddersfield blev det också tydligt hur begränsad den fotbollen riskerar bli när man inte har tillgång till Liverpools offensiva spelare av världsklass. Dessutom visade det sig väldigt svårt för Huddersfield att behålla tillräcklig energi i spelet mer än cirka en halv säsong.

(7) Fulhams rekorddåliga försvarsspel

Under långa stunder av säsongen har Fulham sett ut att vara på väg att slå nytt rekord, om man nu kan kalla det för det, i antal insläppta mål under en och samma Premier League-säsong. Den svagheten har gjort det mer eller mindre omöjligt för Fulham att vinna fotbollsmatcher, och ett uselt försvarsspel brukar nästan vara en garanti för att ett lag ska åka ur Premier League. Det undergrävde förtroendet för Fulhams hela spel liksom för Slavisa Jokanovic som manager och sänkte lagets självförtroende. Att Fulham hade brister i försvarsspelet var inget nytt för den här säsongen, men det blev desto mer dyrbart i Premier League där de aldrig kunde räkna med samma utdelning av sitt eget målskytte.

(6) Huddersfields rekordsvaga anfallsspel

Man vet att man har problem med sitt anfallsspel när lagets anfallare en bit efter halva säsongen har fått fler röda kort än vad de har gjort mål tillsammans. Huddersfields 18 mål på 32 matcher, alltså bara en aning fler än ett mål varannan match, och Huddersfield har bara gjort fler än ett mål i samma match två gånger den här säsongen, har helt enkelt inte gett dem någon som helst chans att hålla sig kvar i Premier League.

(5) Fulhams misslyckade managerbyte

Var det fel att sparka Slavisa Jokanovic? Svårt att säga. Vi kan å ena sidan konstatera att det blev inte det minsta lilla bättre efter att han fått sparken. Vi kan å andra sidan säga att Fulhams säsong såg ut att vara ofrånkomligen på väg åt fanders med Jokanovic som manager och kanske var Fulham helt enkelt piskade att agera, att försöka göra något åt situationen. Men var det verkligen ett klokt och rationellt beslut att som ersättare anställa Claudio Ranieri, en manager som representerar en helt annan fotboll än den fotboll som Fulham spelat under Jokanovic, eller hur mycket var beslutet mest ett försök att replikera Leicesters succé? Tony Khans uttalande att anställningen var ”riskfri” antyder att det nog var en anställning med hjärtat mer än hjärnan, diplomatiskt uttryckt.

(4) Fulhams botchade transferstrategi

Möjligen kunde man säga att Fulham chockade världen i somras när de som nykomling i Premier League värvade spelare för över £80m. Och det var heller inte vilka spelare som helst. Aleksandr Mitrovic, Jean Michael Seri, Alfie Mawson, Sergio Rico, André Schürrle, Fabricio med flera, och senare även Ryan Babel och Lazar Markovic, var namn som fick oss att höja på ögonbrynen. Men flera av Fulhams värvade spelare har helt och hållet misslyckats med att integreras i laget och det är inte svårt att känna att Fulham blev väldigt framtunga i sin värvningspolitik, vilket inte minst bidrog till Fulhams märkligt svaga försvarsspel. Det blir intressant att se hur Fulham hanterar dessa värvningar och deras dyra kontrakt i Football League.

(3) Huddersfields märkliga beslut att anställa Jan Siewert redan i januari

Säsongen hade hyfsat nyligen passerat mittlinjen när David Wagner lätt meddela att han avgick med omedelbar verkan som Huddersfields manager. Här var det sannerligen inte fråga om sparken, utan han själv som avgick. Han kände sig utbränd helt enkelt. Vid det här läget började det nog redan stå klart för alla att Huddersfield skulle åka ur Premier League, och frågan var hur de skulle ta sig an resten av säsongen. Ganska snabbt valde Huddersfield att anställa Jan Siewert, nästa klon från Dortmund. Ett uppenbart långsiktigt val av manager, mer ägnad nästa säsong än denna säsong. Funderingen redan då var hur klokt det egentligen var att anställa Siewert redan i januari, då det alltid riskerade klistra nederlaget och nedflyttningen på honom istället för att ge honom en bra start. Mycket riktigt kommer nu rapporter om hur Siewert inte alls kommer överens med spelarna i Huddersfield, som alltså kan tvingas byta manager igen.

(2) Fulham tappade supportrarna

Entusiasmen var hög bland Fulhams supportrar sedan Fulham besegrat Aston Villa i playoff-finalen på Wembley och tog sig till Premier League. Och visst är Craven Cottage en sådan här arena där supportrarna faktiskt kan ha en oväntat stor betydelse för lagets prestation och poängskörd. Därför har det kanske blivit desto mer dyrbart för Fulham att de rätt tidigt lyckades alienera sina supportrar. Resultaten hjälpte så klart inte till, men även det faktum att Fulhams ägare verkar ha sett deras Premier League-säsong mest som ett sätt att mjölka supportrarna på pengar i form av biljettpriser och så vidare, har skapat en bitter eftersmak som har märkts på arenan under säsongen. Ett klassiskt fall av snålheten som bedrar visheten.

(1) Huddersfield var aldrig riktigt redo som klubb för Premier League

Kanske borde Huddersfield egentligen aldrig ha spelat i Premier League. Det var absolut ingen som väntade sig att de skulle ta sig upp till Premier League säsongen som de faktiskt lyckades, och detta av rätt goda skäl. Huddersfield gick upp till Premier League, via playoff, med negativ målskillnad, vilket förvisso är rätt lustigt och unikt, men kanske var det också en anledning att undra om det möjligen sade något om Huddersfields chanser som inte var så roligt att höra. Steget upp till Premier League blev helt enkelt för stort för Huddersfield, taktiskt såväl som transfermässigt. Duon med David Wagner och Dean Hoyle gjorde steget möjligt, men den här säsongen har visat att dynamiken i denna duo hade ett fullt förståeligt bäst före-datum.

Lagom till att Premier League står inför en brytpunkt i sin egen historia, där Richard Scudamore nyss avgått som VD för ligan, och ligan håller på att utse ett nytt ledarskap så har Premier League aktivt försökt anlägga ett framtidsperspektiv. Och ett led i just detta framtidsperspektiv har varit att föreslå reformer som ska göra Premier League större, bättre, mer attraktiv som produkt och mer intressant att konsumera.

Arbetsgruppen som Premier League tillsatte i början av säsongen, bestående av representanter både från FA och från några av de största klubbarna i England, har nu lämnat in sitt första preliminära förslag. Ett förslag som nu ska diskuteras inom Premier League för att nå laga kraft om inte redan nästa säsong så definitivt till säsongen därpå, lagom när Premier League firar sitt fjärde årtionde som separat liga.

Förslaget består av fem konkreta reformpunkter. Några av dessa punkter riskerar vara kontroversiella, liksom alla förslag som förändrar fotbollen brukar kunna vara. Men då klubbarna själva varit med i framtagandet av förslaget bedöms det som troligt att det också blir verklighet.

(5) Playoff istället för målskillnad

Målskillnad har alltid varit engelsk fotbolls föredragna skiljelinje mellan lag i samma tabell istället för inbördes möten. En logik som på något sätt har känts anpassad efter ligaspelets grundvärderingar. Nu verkar däremot denna logik vara på väg att sättas ur spel. Enligt förslaget ska istället ett playoff, en match på neutral plan, användas istället för att skilja lag åt som slutar på samma poäng. Tanken är att det kan skapa större dramatik samt att det anses mindre slumpmässigt än målskillnad och antal gjorda mål. Förslaget är inte helt tydligt med vad som gäller om fler än två lag hamnar på samma poäng.

(4) Spelarnamnen i kinesiska tecken

Kina är en väldigt stor marknad för engelsk fotboll och dessutom en på många sätt ej fullt utnyttjad marknad. Premier League ser med viss oro på övriga ligors försök att etablera sig i Kina och vill vidta åtgärder som gör Premier League till det naturliga förstavalet för kinesiska supportrar och konsumenter, och öka graden av igenkänning. Ett första steg i den riktningen kommer vara att trycka spelarnamnen på tröjorna i kinesiska tecken istället. Värdet med detta anses större då de flesta ändå vet vad spelarna heter utan att behöva se namnet på deras tröjor.

(3) Premiäromgången spelas utomlands

Premier League har haft många tankar om att spela fotboll utomlands. Dels har det funnits en idé om att spela sista omgången utomlands. Dels har det till och med funnits en idé om att lägga en så kallad 39:e omgång utomlands. Båda dessa tankar har hamnat på skräphögen. Nu verkar en kompromiss ha arbetats fram att istället skicka ut premiäromgångens matcher över hela världen. Det anses inte kunna avgöra ligan på samma sätt som sista omgången, och integriteten i ligan sätts inte i spel som en 39:e match skulle innebära. Dessutom har flera klubbar sett fördelen i att lägga en match utomlands i direkt anslutning till en stressig försäsong som ändå redan tillbringas på någon tour. Ett förslag som kommer ta Premier League till USA, Kina, Japan, Australien och så vidare.

(2) Fyra poäng för segrar med fyra mål eller fler

Hur fotbollen ska göras mer attraktiv, underhållande, publikfriande och anfallsglad är ett ständigt ämne för diskussion. För ett antal år sedan beslutade man sig för att ge tre poäng för en seger istället för bara två som innan. Detta förslag är ytterligare ett steg längs samma linje. Fyra poäng föreslås nu delas ut för de lag som vinner sina matcher med fyra mål eller fler. Ett sätt att ge incitament för lag att verkligen satsa offensivt, gå för många mål och inte halvt om halvt sluta spela när de leder med två-tre mål.

(1) Uppdelning i Premier League A och B efter halva säsongen

En ambition har varit att öka spänningen i ligan genom att få fler matcher mellan lag runt ungefär samma position i tabellen. Detta har resulterat i förslaget att efter halva ligan, det vill säga sedan varje klubb mött varandra en gång, så delas Premier League upp i två ligor med vardera tio lag, med arbetsnamnen Premier League A respektive B, givetvis då med lagen på platserna 1-10 i A, och 11-20 i B. Därefter möts lagen i Premier League A samt B varandra två gånger till, borta och hemma, under säsongens andra halva. Detta förväntas innebära betydligt jämnare och tätare matcher och tabellsituationer under säsongens andra halva, samt även minska effekten av att vissa lag kan få en fördel med lättare spelschema under säsongens sista matcher.