Marco Silva var satt under mikroskopet. Evertons säsong såg ut att vara på god väg att rinna ut i ingenting, och förväntningarna på Everton under säsongen såg ut att aldrig vara riktigt nära att infrias. Det hela hade gått så långt att det möjligen gick att börja undra om Sam Allardyce gud förbjude hade haft någon form av oavsiktlig poäng när han undrade över vad Marco Silva egentligen hade att komma med. Det pratades om att Silva kanske inte skulle vara kvar i Everton efter säsongen.
Dystert för Everton är så klart tabellplaceringen där Leicester, Wolves och Watford alla tre ligger för Everton i tabellen, och på förtur till Europa League-platsen. Än mer dystert är att Everton åker ur FA-cupen mot Millwall. Mest dystert av allt är däremot kanske att av sex matcher mot de sex toppklubbarna hade Everton inte vunnit en enda match, de hade som bäst klarat oavgjort i två rätt sömniga 0-0-tillställningar borta mot Chelsea och hemma mot Liverpool.
Vilket är ett besvärligt facit för en klubb som anser sig vilja och borde ha möjligheten att kunna konkurrera med dessa storklubbar. Det är svårt att hävda att man gör framsteg med ambitionen att närma sig dessa storklubbar om man aldrig vinner mot dem, ens i enskilda matcher. Lägg därtill att Everton inte heller har lyckats vinna mot Wolves vare sig hemma eller borta den här säsongen. Matcherna mot topplagen och lagen på den övre halvan har helt enkelt inte varit Evertons melodi.
Vilka klubbar hade Everton egentligen besegrat den här säsongen? Southampton, Fulham, Leicester, Crystal Palace, Brighton, Cardiff, Burnley, Bournemouth, Huddersfield, Lincoln City och Rotherham. Där tog den inte överdrivet imponerande listan slut för Everton, i alla turneringar. Ingen förväntar sig underverk av Everton och Marco Silva, ingen förväntar sig att Everton ska sluta före storklubbarna i tabellen, men ingen förväntade sig heller att behöva vänta åtta månader på den första stora segern.
Men åtta månader skulle det ta. Det innebar att vi plötsligt befann oss i mitten av mars när Everton liksom från ingenstans hittade luften och besegrade Chelsea på Goodison Park, ett resultat som omedelbart därefter såg dem addera även West Ham till den där listan över klubbar de har vunnit över den här säsongen. Det innebar rimligtvis också en tyngd som lyfts från Marco Silvas hjärta. För plötsligt har Everton fått den där segern över en av toppklubbarna som visar hur laget är på rätt väg.
Det var en seger som rensade luften runt Everton. Plötsligt började det applåderas och sjungas på Goodison Park, snarare än suckandes och stönandes som tidigare. Humöret runt laget lyftes, och plötsligt finns det något positivt över Everton igen, de är inte längre enbart den där kroniskt underpresterande klubben som aldrig riktigt verkar få någon ordning på sina grejor. Mål förändrar fotbollsmatcher, liksom vunna fotbollsmatcher kan förändra en hel säsong.
Frågan är däremot om det räcker med en enda vunnen fotbollsmatch. Att lyckas vinna på hemmaplan, mot ett för stunden notoriskt skakigt Chelsea, är kanske inte ett fullständigt övertygande argument för att Everton nu plötsligt har hittat vägen, ljuset och sanningen under Marco Silva. En svala gör ingen sommar brukar det heta. Men två svalor, då börjar det kanske verka vår i alla fall. Och skulle Everton kunna följa upp vinsten mot Chelsea med ännu en vinst mot Arsenal så börjar det låta mer övertygande.
En gång är en tillfällighet, två gånger ett mönster. Ett mönster som trots allt kanske ändå behövs för Marco Silva, vars kanske främsta argument för att få fortsätta som Evertons manager för närvarande är att Everton redan har sparkat så många managers på kort tid att stabilitet på managerposten börjar ha ett egenvärde. Vilket kanske inte är det mest upplyftande och livsbejakande argumentet en manager kan ha för att motivera varför han ska vara kvar på sitt jobb.
Men kan Everton vinna mot Arsenal efter att först ha vunnit mot Chelsea, och därefter kanske även besegra Man Utd på Goodison Park, och möjligen uppnå något mot Tottenham på bortaplan, då börjar det faktiskt se ut som om Everton har börjat hitta någonting under Marco Silva som manager. Då blir det desto lättare att motivera varför Everton under sommaren ska investera ytterligare ett antal miljoner på att fortsätta Marco Silvas lagbygge.
Everton verkar hur som helst ha hittat formen, eller är det möjligen momentum vi ska beskriva det som efter vinsten mot Chelsea. Därefter vann de mot West Ham, och med två vinster i rad är det blott andra gången den här säsongen som Everton faktiskt vinner fler än en match i rad. Ett mycket tydligt tecken på Evertons ojämnhet. Vinner Everton även mot Arsenal idag så upprepar de sviten om tre vunna matcher i rad under september och oktober, men då var det Fulham, Leicester och Crystal Palace.
Nu vore det Chelsea, West Ham och Arsenal. En mer imponerande vinstsvit kan tyckas, just för att det innehåller vad som för Everton och Evertons supportrar förblir något slags önskat ideal, vinster mot storklubbarna. Vilket är viktigt för en klubb med ambitionen att vara en av dessa storklubbar, och med supportrar som åtminstone historiskt ser klubben som en av dessa storklubbar. På så vis, vad avser gapet mellan förväntningar och förutsättningar, kanske Everton är Englands svåraste managerjobb.
För första gången verkar det däremot som om Marco Silva är på väg att börja få grepp om det jobbet.