För rätt exakt två år sedan, när Man Utd var en bra bit på väg mot sin slutliga seger i Europa League, med tillhörande kvalificering till Champions League, så hade de från och med ungefär den här tidpunkten av säsongen fördelen att de visste med sig att de kunde börja koppla bort ligaspelet och istället fokusera helt och hållet på just Europa League, eftersom ligaspelet ändå var i praktiken överspelat.
Den möjligheten har vare sig Arsenal eller Everton. De är varken så bra att de kan känna sig säkra på den där Champions League-platsen, eller så dåliga att Champions League-platsen ifråga redan är körd. Både Arsenal och Chelsea är i högsta grad med i den striden ända in till målsnöret. De kan inte koppla bort ligaspelet, men just därför kan de heller inte koppla bort Europa League.
Vi pratar om ett rätt klassiskt resursdilemma, hur man ska fördela sina resurser över olika projekt för att få bäst utfall totalt sett. Ekonomisk teori är knappast entydig i den här frågan. Å ena sidan argumenterar en linje att det bästa är att fokusera sina resurser och maximera ett projekt. Å andra sidan argumenterar en annan linje för att det mest rationella är att inte lägga alla sina ägg i en och samma korg, riskspridning således.
Delvis har Arsenal och Chelsea också gjort det svårare för sig själva. Förvisso kan man säga att Arsenal kanske inte har en så värst tydlig A- respektive B-uppställning, och även om de hade det så har de inte riktigt råd att gå något annat än fullt ös mot ett lag som Napoli. Chelsea har mer tydligt arbetat med en B-uppställning i Europa League så här långt, och skulle nog kunna fortsätta göra det, men ser ut att ha blandat ihop sitt ABC.
Vad som var Chelseas mer b-betonade Europa League-uppställning var rätt tydligt att den innehöll yngre spelare som Ruben Loftus-Cheek, Callum Hudson-Odoi med flera, men detta är samtidigt de spelare som har börjat ta över även i ligaspelet, de spelare som Chelseas supportrar har ropat efter mest hela säsongen. Chelseas tänkta B-uppställning har alltså mer och mer blivit deras A-uppställning.
Något som antingen förenklar eller komplicerar situationen. Förenklar eftersom en huvudsaklig startelva alltmer tydligt börjar framträda för Chelsea, det velas inte hit och dit som förut. Komplicerar eftersom det kan bli rätt jobbigt för just denna startelva att greja både ligaspel och Europa League-spel under resten av säsongen. Den tänkta planen att hantera denna balansgång har alltså rivits upp.
Man kan fråga sig vad det är som har fått Maurizio Sarri att börja ändra sig gällande dessa spelare. Har han plötsligt mot slutet av säsongen kommit till samma insikt om dessa spelares värde och potential, eller är det möjligen så att han agerar klokt politiskt gentemot styrelse, spelartrupp och supportrar? Hur som helst har det gett Chelsea lite av en nytändning och ett tydligt uppsving i ligaspelet.
Lite svårt har det varit att förstå tankegången att det var förståeligt att Maurizio Sarri spelade de äldre spelarna, hellre än de yngre spelarna, oklart om det var för att man tänkte sig att dessa var taktiskt bättre utbildade eller helt enkelt bara bättre. Det hade så klart varit en fungerande tankegång om Chelsea faktiskt fick resultaten med sig, om dessa spelare verkligen presterade. Men så var ju inte fallet, Chelsea var rätt dysfunktionellt.
Om Chelsea har befunnit sig i ett mörkt, svart hål och nu till sist börjar se dagsljus igen så har kanske Arsenal istället befunnit sig uppe på ljusa, fluffiga moln men blivit sparkade ned på jorden igen av förlusten mot Everton på Goodison Park. Nu ställs de inför en riktigt tuff motståndare i form av Napoli. Möjligen med undantag av just Chelsea den tuffaste motståndare de kunde möta i Europa Leagues kvartsfinal.
Napoli befinner sig där de har befunnit sig några år nu, de är Italiens näst bästa fotbollslag med rätt breda marginaler både uppåt och nedåt. De har säkrat fortsatt spel i Champions League redan men är inte i närheten av ligatiteln. De kan i själva verket göra vad Arsenal och Chelsea inte kan, det vill säga fokusera alla sina resurser helt och hållet på Europa League, på att vinna en europeisk cuptitel för första gången sedan Maradona.
Någon Diego Maradona kan man väl inte gärna säga att Napoli har tillgång till nu, men de saknar knappast väldigt skickliga spelare i form av exempelvis Dries Mertens, Lorenzo Insigne, Piotr Zielinski, Kalidou Koulibaly med flera. Men kanske är det namnet på tränarbänken som inger mest respekt, Carlo Ancelotti. Ancelotti är naturligtvis välkänd i England, och han har ett väldigt bra facit i europeiskt cupspel.
Arsenal har så klart tunga minnen från senast de mötte ett lag med Carlo Ancelotti som manager i europeiskt cupspel. Då var det Bayern München som avrättade Arsenal med 5-1 i båda matcherna, två matcher som får betraktas som det riktiga lågvattenmärket i Arsene Wengers sista tid i Arsenal. Nu är så klart inte Napoli riktigt Bayern München, och det är heller inte längre Wenger som är manager för Arsenal.
Tungt för Arsenal är att de den här gången inte har fördelen att få avsluta på hemmaplan, istället kommer kvartsfinalen att avgöras nere på Neapel. Som även om det kanske vore fånigt att betrakta det som den tuffaste bortamatchen i europeisk fotboll ändå inte är en helt lätt arena att åka till och bara hämta hem ett resultat. Arsenal behöver ett bra resultat i ryggen med sig från Emirates för att ge sig själva en bra chans till semifinal.
Chelsea beger sig däremot iväg på en behaglig resa till Prag, i många avseenden ett himmelrike på jorden för den som tycker om öl. Någon väldig koll på motståndet kanske de inte har, åtminstone verkar någon på Chelseas webbredaktion inte riktigt ha förstått om det är Slavia Prag som de faktiskt möter eller om det är Sparta Prag som de möter egentligen. En smula pinsamt kan tyckas, även om Sparta Prag nog gillade det.
En engelsk klubb har vi nog däremot med största sannolikhet i Europa Leagues semifinaler, det vill säga Chelsea. Huruvida Arsenal kan besegra Napoli, göra Chelsea sällskap och höja antalet engelska klubbar till två, måste betraktas som en helt och hållet öppen fråga.