Mot slutet av den sjunde säsongen av West Wing pratar Josh Lyman och Matt Santos under valnatten om det oerhört jämna valet, och om möjligheten att juridiskt ifrågasätta resultatet i efterhand om det skulle visa sig motiverat, något som många råder dem att göra. Josh Lymans slutsats blir att även om Santos förlorar så kan han kandidera igen om fyra år, men absolut ingen kommer rösta på ”the guy who yelled at the referee”.
Något problem med att faktiskt vara ”the guy who yelled at the referee” verkar inte riktigt finnas på internet. Där har det snarast blivit någon form av nationalsport att ständigt klaga på domarna, och tillskriva deras misstag en enorm betydelse för varje match och även hela säsonger. I vissa fall, ingen nämnd och ingen glömd naturligtvis, finns goda skäl att tro att deras lag aldrig förlorat en enda fotbollsmatch utan att det varit domarens fel.
Märkligt med detta är inte minst att påstått vuxna människor inte förmår ha större distans till sina egna åsikter. När det gäller unga människor går det att ha viss förståelse, men vuxna människor borde kunna förstå att deras bedömningar av situationer många gånger är subjektiva och att de kanske tenderar att se vad de vill se. Det är inte för mycket begärt och det är ett minst sagt vanligt psykologiskt fenomen.
Samma uppfattning kan man så klart ha om försök till jämförelser, där det ska påstås att det egna laget har haft mycket mer domarhjälp än alla andra lag, eller åtminstone mycket mer hjälp än det egna laget. Vuxna människor borde kunna förstå att de reagerar på och lägger märke till domarmisstag som drabbar det egna laget betydligt mycket mer än när domarmisstag drabbar andra lag. Men icke!
Någon gång undrar man om dessa människor verkligen inte ser det osannolika i att de alltid bedömer varenda situation till det egna lagets favör. Vilket så klart är en statistisk omöjlighet. Det är som en av mina träningskamrater inom bordtennisen, som har lite svårt att hålla koll på poängställningen ibland och ofta säger fel. Av någon outgrundlig anledning råkar det alltid vara någon poäng eller två fel till hans fördel, aldrig nackdel.
Den populära storyn den här säsongen är självfallet hur mycket tur Liverpool har haft, och inte minst hur de har tjänat på domarmisstag hit och domarmisstag dit. Inte minst då i relation till Man City, med vilka de befinner sig inblandade i het titelstrid. Liverpool har fått en massa fördelar sägs det, utan något djupare tänk än så, och definitivt utan all form av kontext och rimlighetsprövning av vad det fått för poängmässiga konsekvenser.
Normalt sett är detta inte en diskussion som intresserar mig. Det är fotbollssamtalets absoluta bakvatten, i vilket mest simmar de allra sämsta av förlorare, där det ständigt ska letas ursäkter till det egna lagets tillkortakommanden. Folk köper en story, eftersom det hjälper dem att hantera och förstå världen så som de vill se den, men förblir döva, blinda och stumma för allt annat som inte får plats i denna story.
Vad som inte tas upp i den här storyn är självfallet hur andra lag har påverkats av domarmisstag. Eftersom det är ju inte vad storyn handlar om eller dess syfte. Ingen har gjort samma genomgång, utifrån samma utgångspunkter och bedömningsgrunder, för t ex Man City som redan har gjorts för Liverpool. Det är en diskussion vars konklusion har varit i säck långt innan den någonsin kom i påse.
Nu ska inte jag på något sätt ge sken av att ha gjort någon djupare granskning av hur domarmisstag har påverkat Liverpool och Man City under säsongen. Som sagt, det är inte en diskussion som direkt intresserar mig. Men andra som har gjort det, och det är på sitt sätt spännande att deras slutsats går rakt på tvärs med den allmänna storyn, nämligen att det är Man City, inte Liverpool, som tjänat på domarmisstagen under säsongen.
https://www.givemesport.com/1460389-wrong-decisions-have-cost-liverpool-five-points-while-man-city-have-earned-an-extra-point
Enligt denna genomgång, match för match, domslut för domslut, så ”borde” tabellen nu istället ha Liverpool etta på 78 poäng, och Man City tvåa på 73 poäng, en sväng om sex poäng med andra ord. Det är en genomgång som inte är perfekt, som i viss utsträckning måste bygga på subjektivt omdöme, vilket författaren även själv säger. Men de som sitter och påstår andra saker på internet är knappast mindre subjektiva de, tvärtom.
Jag påstår inte att Rob Hoskin på Give Me Sport har helt rätt i sin genomgång. Jag konstaterar däremot att han har gjort en betydligt mycket mer grundlig och metodisk genomgång av frågeställningen än vad någon annan som kommenterat frågan har gjort och landat i en annan slutsats. Och normalt sett när jag värderar en åsikt lägger jag större vikt vid de som faktiskt gjort jobbet och tagit analysen, än de som struntat i jobbet.
Men den större poängen är kanske att svaret på frågeställningen om domarmisstagens effekt alls inte är så självklart som storyn vill få oss att tro. Att storyns syfte är att få oss att ta för givet att det ligger till på ett visst sätt, för så är det bara. Att det kan finnas väldigt goda skäl att ifrågasätta dessa storys. Inte nödvändigtvis i meningen att slentrianmässigt tvivla på varje story vi inte gillar, utan pröva varje story sakligt. Håller den?
Håller det att säga att om Liverpool vinner ligan så gör de det på grund av domarmisstag och tur? Eller är det i själva verket en story ägnad att få de som av ett eller annat skäl inte vill att Liverpool ska vinna ligan att må bättre?