Man City. Man måste ändå imponeras av Man City, som trots allt förmår gå in till den här matchen, en match de var absolut tvingade att vinna, efter hjärtebrytet som inträffade i veckan, och genomföra matchen på ett så kompetent sätt som de ändå gjorde. Det var knappast någon strålande match, men Man City fick ett tidigt ledningsmål och den här gången lyckades de hålla nerverna och koncentrationen i styr. Kanske var det en match som Man City skulle vinna på förhand, men i praktiken var det allt annat än en match de bara kunde gå in och vinna.
Everton. Tänka sig att det inte var särskilt länge sedan vi satt och konstaterade att Everton under Marco Silva inte hade vunnit en enda match mot något av topp sex-lagen. Sedan dess har Everton vunnit tre raka matcher mot topp sex-motstånd. Låt gå för att det har varit segrar mot de svagaste av topp sex-lagen, det vill säga Chelsea, Arsenal och Man Utd. Mot Man Utd var det absolut inget snack alls, och även om Man Utd var urusla så var det också så att Everton var riktigt bra. De blåste helt enkelt Man Utd av banan och var bättre på allt.
Newcastle. Stabil seger för Newcastle hemma mot Southampton, en match de styrde från början till slut. En seger som dessutom innebär att de i praktiken har räddat sig själva från nedflyttningsspöket även den här säsongen. Något som inte såg alldeles självklart ut tidigare under säsongen. Dags att börja fira på Tyneside med andra ord, även om det nog är många som håller andan över vad som egentligen händer mellan Rafa Benitez och den klubbledning som verkar tycka att detta har varit en strålande säsong. What we got there is a failure to communicate.
OMGÅNGENS DOWNS
Arsenal. ”Och veckans Cliff Barnes går till…” Arsenal: Hold my beer! Nåja, riktigt så illa är det kanske inte. Men det är ju på något vis typiskt kan man tycka, under en period då Arsenal dessutom går rätt bra både spelmässigt och resultatmässigt, och en omgång där redan Tottenham och Man Utd båda har förlorat, så passar Arsenal själva på att förlora på hemmaplan mot Crystal Palace. Dessutom efter några riktigt smutta grodor. Tackar och tar emot gör Arsenals konkurrenter, som helt säkert inte hade räknat med just den här gratischansen.
West Ham. Slutet på hemmamatchen mot Leicester var ett slags mikrokosmos över vad som är West Hams problem den här säsongen under Manuel Pellegrini, det vill säga ojämnheten och otryggheten. De har ledningen med 2-1 och är på gång att stänga matchen genom att göra 3-1 på tilläggstid, som däremot döms bort för offside, och mer eller mindre i anfallet därefter tillåts Leicester kvittera. Det är peak West Hamsk banter kan man tycka. Det finns mycket kvalitet i West Ham men de lyckas helt enkelt inte riktigt få ihop det och knyta ihop säcken.
Bournemouth. Visst, det är väl osäkert om Bournemouth egentligen har något att spela för under dessa sista omgångar. De åker inte ur Premier League, men de har heller inget med snacket om europeiska cupplatser att göra. Ändå undrar man lite vad som händer när de vinner ena matchen med 5-0 borta mot Brighton för att förlora nästa match hemma mot ett redan nedflyttat Fulham. En typ av ojämnhet som känns lite för typisk för just Bournemouth.
OMGÅNGENS CLIFF BARNES
Man Utd. Riv skiten och bygg nytt! Det är för tidigt att helt avfärda Ole-Gunnar Solskjaers möjligheter att lyckas som manager, men det har blivit fullständigt uppenbart vad som borde ha varit uppenbart för alla redan från start, att Man Utd har betydligt större brister och problem att ta itu med än något som kan målas över med hjälp av nostalgi, romantik och den kick som möjligen kom av att bli av med José Mourinho. Det krävs omfattande strukturreformer i Man Utd, men frågan är väl om hästhandlare Woodward verkligen förmår genomföra dessa.
OMGÅNGENS J.R.
Jürgen Klopp. Man kan inte gärna hjälpa att känna att tidigare Premier League-upplagor av Liverpool förmodligen hade sumpat den här titelstriden vid det här laget. Det måste vara jobbigt att gå in till match efter match, efter att Man City redan vunnit sin match, och veta att man själva bara måste vinna matchen. Inte minst kanske för Liverpool som har hela sin historia att släpa omkring på. Ändå lyckas Klopp navigera Liverpool genom dessa matcher, exempelvis en potentiellt tuff bortamatch mot Cardiff, fortfarande flåsandes Man City i hälarna, som nu ”måste” vinna på Old Trafford på onsdag.
OMGÅNGENS SPELARE
Ayoze Perez, Newcastle. Det sägs att han vill in i den spanska landslagstruppen, och han gör ju onekligen ett rätt starkt case för sin sak. Mer eller mindre ospelbar hemma mot Southampton och med tre mål låg han inte bara bakom Newcastles tre poäng utan gjorde därmed sitt första hattrick i Newcastles tröja. Inte så illa för en spelare som har haft något av en on-off-relation med Newcastles supportrar.
OMGÅNGENS MÅL
Georginio Wijnaldum, 1-0 Liverpool. Schmackebonk! Riktigt fint skott direkt på hörna som gav Liverpool en otroligt viktig och värdefull ledning mot Cardiff. Vet inte om jag inbillar mig men känns som att Wijnaldum har en förmåga att göra viktiga mål, vilket är en klart underskattad egenskap dessa dagar.
BTW…
Bara bra för Liverpool att Everton gjorde hackfärs av Man Utd.
Hård konkurrens på årets spelare-listan, och alla sex kandidater förtjänar att vara där, men varje sådan omröstning utan Heung-Min Son är en dålig omröstning.
Och så återigen detta att man kan vara 24 år och ha gjort sex säsonger i Premier League och fortfarande vara nominerad som säsongens unga spelare…
SVENSKKOLLEN
Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd (+). Var liksom hela laget, och i synnerhet försvaret, under all form av kritik på Goodison Park. Lindelöfs försvar är att han spelar på en trots allt obekväm position för honom.
Ken Sema, Watford (+++). Stabil insats utan att direkt glänsa när Ken Sema hittade tillbaka till Watfords startelva.
Viktor Gyökeres, Brighton (-). Utanför laget, ej på bänken.