Gary Neville har visat sig vara en riktigt bra kommentator och studioexpert. Med tydlig analys och orädsla att faktiskt ha och framföra åsikter har han varit en av dem som har gett det engelska fotbollssamtalet en helt annan substans i TV-rutan. Många gånger har hans raka och framfusiga stil retat gallfeber på antingen managers eller supportrar, men oftast mest för att han antingen träffar en öm tå eller sätter strålkastaren på något som dessa hellre talar tyst om.
Den här gången har han däremot lyckats reta gallfeber på mig. Naturligtvis har han gjort det med den uttalade åsikten att Man Utd mer eller mindre borde tanka kvällens derby mot Man City, allt för att undvika att Liverpool skulle vinna ligan. Naturligtvis inte bara en djupt olämplig sak att tycka och än hellre säga för någon som jobbar på Sky Sports, kan man tycka, men även en fantastisk sak att säga av någon som precis ondgjort sig över spelare som inte gör allt för Man Utd.
Självfallet speglar Gary Nevilles åsikt den vanliga attityden och uppfattningen hos Man Utds supportrar att de betydligt mycket hellre ser Man City vinna ligan, de har ändå inte så värst många ligatitlar, än att Liverpool gör det. En förståelig uppfattning även om det är allt annat än självfallet att även fast Man Utds supportrar säger att de hellre ser Man City vinna ligan än Liverpool, även om det är lite pest eller kolera, att de därför vill att Man Utd ska tanka kvällens match.
Men det får också finnas någon sorts måtta på denna teatraliska och misstänkt koketta rivalitet. Det finns ingen rationalitet i att önska sina rivaler olycka om det samtidigt sätter den egna klubben i skiten. Den Man Utd-supporter som inte kan leva med att Liverpool vinner sin nittonde ligatitel, fortfarande färre än Man Utd för övrigt, och hellre ser att Man Utd missar spel i Champions League bara för att undvika detta, är som jag ser det kanske inte en särskilt god supporter egentligen.
Vad är det man brukar säga? Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Hade Man Utd inte haft något alls att spela för i detta läge, om det inte stod någon Champions League-plats på spel alltså, åt ena eller andra hållet, hade jag fortfarande sett kvällens derby som en match som skulle vinnas, enbart för att det är ett derby. Helt och hållet en fråga om stolthet, och att börja pantsätta den stoltheten är första steget på väg mot allmänt förfall. Men nu står alltså väldigt mycket på spel för Man Utd, de befinner sig i en dogfight om Champions League-spel och sin egen närmaste framtid.
Men visst är det lite så att Man Utd och Man City har sällskap i sänghalmen ikväll. Hur mycket de kanske än skulle vilja mysa bara med varandra så ligger Liverpool där bredvid dem och pockar på uppmärksamheten. Det är ett Manchesterderby men en match som på grund av Man Utds oduglighet och tack vare Man Citys briljans förmodligen har mest relevans på grund av dess direkta betydelse för titelstriden. Vinner Man City är de stora favoriter att vinna ligan. Vinner inte Man City övergår favoritskapet till Liverpool.
Nu är det kanske inte så att Liverpool känner sig helt bekväma med att deras hopp om att vinna sin första ligatitel på 30 år ska hänga så mycket på just Man Utd. Men givet att det ändå ligger till på det viset så kunde knappast läget vara bättre än vad det faktiskt är för Liverpool. Man Utd måste helst vinna mot Man City, åtminstone ta poäng, för att hålla tempot i Champions League-striden, och de kommer sårade, stukade och jagandes upprättelse efter att ha förnedrats och förnedrat sig själva på Goodison Park.
Nu betyder självfallet inte det att de kommer vinna mot Man City enbart därför, Man City är naturligtvis tillräckligt bra att kunna vinna ändå. Men det borde åtminstone maximera möjligheten för ett Man Utd som spelar matchen som om de käkar taggtråd och pissar napalm vilket, om de samtidigt även spelar bra, kommer göra det till en riktigt svår match för Man City. För Liverpool finns självfallet även den fördelen att de faktiskt inte behöver att Man Utd faktiskt vinner, bara att de inte förlorar.
Man kan för övrigt tycka att Man Utd har tillräckligt stora problem utan att börja bekymra sig om att förhindra Liverpool från att vinna ligatitlar. Både prestationer och resultat de senaste veckorna har varit fullständigt oacceptabla och den goodwill som fanns i början av Ole-Gunnar Solskjaers tid som manager verkar närmast förbrukad. Detta på ett sätt som ställer allvarliga frågor om Solskjaer verkligen var rätt val till att börja med. Därpå rapporterna om att klubbens nya sportchef kommer bli Mike Phelan.
Att Man Utd behöver en sportchef är odiskutabelt. Hästhandlare Ed Woodward har visat sig fundamentalt oduglig att ansvara för Man Utds fotbollsplanering. Men huruvida Mike Phelan, utan någon riktigt relevant erfarenhet som sportchef, utan mest aktuell på grund av sin historik i Man Utd, är rätt person för posten känns som ytterligare en chansning av en klubb som redan valt att göra en rätt rejäl chansning på en förhållandevis oprövad Ole-Gunnar Solskjaer som manager.
Hur landar egentligen Man Utd i beslutet att anställa Mike Phelan som sportchef, eller som technical director, om det nu visar sig bli på det viset? En farhåga är så klart att det visar på att andra kandidater har tackat nej till jobbet, av flera tänkbara skäl. En annan tanke är att det är någon form av politisk kompromiss i vilken klubbens styrelse och ledning vill ha en sportchef, men Solskjaer med flera inte vill ha det. Ledningen får sin sportchef på pappret, och Solskjaer med flera får ”sin man” på posten.
Det är självfallet lätt att alldeles för förhastat avfärda både Ole-Gunnar Solskjaer och Mike Phelan för båda dessa poster. De kan visa sig vara alldeles utmärkta kandidater för båda jobben. Ändå är det svårt att skaka sig fri från känslan av en styrelse som efter sex år av dåliga beslut, mediokritet och misslyckanden inte längre har den minsta lilla aning om vad de egentligen ska ta sig till, och som djupast i sin egen aningslöshet har hört av sig till den eller de som senast fick Man Utd att fungera.
I den något fromma förhoppningen att gamla svar ska duga också till nya frågor. Vilket så klart väcker den lilla funderingen om vad Alex Ferguson egentligen hade haft att säga om Gary Nevilles åsikt att Man Utd borde tanka kvällens match mot Man City. Jag vill tro att han inte hade varit särskilt imponerad. Att förlora fotbollsmatcher är en sak, det gjorde Man Utd även under Alex Ferguson, och så kan hända även ikväll. Men att förnedra sig själva, att förminska sig själva, att skämma ut sig själva, hände sällan eller aldrig.
Men det är just vad Gary Neville anser att Man Utd borde göra ikväll.