Champions League-striden antas handla om att alla klubbar vill spela i Champions League, där vi hittar äran, pengarna och härligheten. Champions League-striden just den här säsongen verkar alltmer handla om att ingen av klubbarna egentligen vill vinna den. Förväntade vinster blir till otippade förluster. Den här gången var det Tottenham som fick för sig att inte vinna hemma mot West Ham.
Därmed har Tottenham förlorat två av sina tre senaste matcher, den andra förvisso en riktigt svår match borta mot Man City. Vinsten däremellan var å andra sidan en seger hemma mot Brighton som satt väldigt långt inne. Chelsea har misslyckats med att vinna sina två sista matcher, och Man Utd och Arsenal har båda lyckats med bedriften att förlora tre av sina fyra senaste matcher.
Frågan är om mönstret håller i sig den här dagen. Arsenal möter Leicester på bortaplan efter att i sina två senaste bortamatcher ha blivit mer eller mindre överkörda av först Everton och därefter Wolves. Att slå Leicester blir ingen lätt uppgift. Man Utds formkurva får däremot Arsenals att framstå som betydligt bättre i jämförelse. Om Man Utd ska ha någon chans att ta sig till Champions League måste de vinna mot Chelsea idag.
Det är en på sitt sätt märklig match mellan två lag som har haft sina väldigt omtalade och omfattande problem under säsongen, och där det nog fortfarande är oklart var de står i förhållande till dessa problem inför nästa säsong. Man Utd prövade greppet byta ut sin manager mot något mer publikfriande. Chelsea å sin sida valde att trots frågetecknen hålla kvar vid Maurizio Sarri. Båda kan tvingas till omtänk under sommaren.
Skillnaden är möjligen att Chelsea har haft sin mest omfattande turbulens redan. Den perioden hade de mitt under säsongen. Nu verkar de ändå ha uppnått någon slags harmoni, eller om det möjligen ska betraktas som vapenstillestånd, en slags borgfred under en avgörande säsongsavslutning. Man Utd å andra sidan ger mest intrycket av att vilja äta sina unga, och närmar sig sin totala upplösning.
Man funderar på om det beror på att de blev varse att alla grundläggande problem som fanns där i laget redan från början, varav vissa problem gjordes värre av José Mourinho och andra problem fanns där oberoende av honom, inte plötsligt bara försvann för att det råkade komma in en norsk solstråle i klubben. Nyhetens behag avtog, den positiva energin förbyttes, och återigen började många hellre se över sitt eget hus.
Visst måste det ligga och gnaga i bakgrunden att Man Utd riskerar att missa Champions League. Dels handlar det om spelare som inte verkar särskilt motiverade att ta sitt egna ansvar för detta misslyckande. Dels börjar spelarna leta efter Champions League-spel i andra klubbar. Ju fler gånger Man Utd missar Champions League, desto svårare kommer det vara för dem att hävda att det bara är rena tillfälligheter.
Om Man Utd missar Champions League den här säsongen, vad ska man då säga om Ole-Gunnar Solskjaer för den sakens skull? Sant är, vilket som glömts bort, att utan Solskjaer, om de istället kört vidare i José Mourinhos tågspår, så hade Man Utd aldrig befunnit sig i positionen att kunna ”missa” Champions League. Att börja såga Solskjaer som ett fiasko om Man Utd missar Champions League är att vända hans framgång mot honom.
Ingen förväntade sig när Ole-Gunnar Solskjaer tog över som Man Utds manager att han skulle lyckas ta Man Utd till Champions League den här säsongen. Det sågs redan som ett bortkastat projekt den här säsongen. Som bäst såg nog de flesta det som ett osannolikt långskott. Att plötsligt börja såga Solskjaer om Man Utd missar Champions League är inte en hederlig analys. Åtminstone inte någon fullständig analys.
Å andra sidan är det ofrånkomligen också så att Ole-Gunnar Solskjaer trots allt tog Man Utd tillbaka in i Champions League-striden. Till och med kanske som en av favoriterna att ta sig till Champions League. Och från den positionen har Man Utd ofrånkomligen tappat under Ole-Gunnar Solskjaer, och tappat till synes helt i onödan. En fullständig analys av Solskjaers managerarbete i Man Utd tar även med detta i beräkningen.
Champions League betyder mycket för Man Utd. Mycket talar för att Ole-Gunnar Solskjaer lyckades hålla hjulen på vagnen så länge som han gjorde för att Man Utd hade Champions League kvar på schemat. Den osannolika vinsten mot PSG förlängde hans smekmånad. Men till synes så fort Man Utd brakade ur Champions League mot Barcelona började hjulen falla av vagnen.
Om Man Utd, inte minst Man Utds spelare, tycker detta med Champions League är så väldigt viktigt så är det onekligen dags för dem att visa det ikväll. Problemet är att få spelare idag riktigt har det konsekvenstänkandet. Deras approach är inte att ta sitt eget ansvar för situationen, utan snarare söka någon annan klubb som kan erbjuda dem vad de inte själva lyckades uppnå med sin nuvarande klubb.
Både Eden Hazard och Paul Pogba verkar söka sig till nya klubbar den här sommaren, av en händelse nämns Real Madrid för båda. Jämförelserna tycks naturliga. Skillnaderna är ändå omfattande. Hazard har gjort sju som helhet strålande säsonger i Chelsea, burit dem halvt om halvt på sina axlar, spelat dem till två ligatitlar. Hazard har ändå gjort sitt jobb för Chelsea och vill han söka en ny utmaning så har han kanske gjort rätt för det.
Vad har Paul Pogba gjort?