“Cripples, bastards and broken things.” Tottenham har sina cripples i form av skador på Harry Kane, Harry Winks, Serge Aurier, Erik Lamela samt lättare skador och osäkra tillstånd på Moussa Sissoko och Jan Vertonghen. Tottenham har sina bastards i form av avstängde Heung-Min Son. Och Tottenham har sina broken things i form av brustna titeldrömmar både i ligan och i de båda cuperna.
Det är kanske inte det allra bästa utgångsläget för Tottenham att spela sin allra första Champions League-semifinal, och allra första europeiska cupsemifinal sedan världen först såg TV i färg. Men Tottenham har så klart genomfört hela den här säsongen så långt ifrån det allra bästa utgångsläget som i stort sett är möjligt att komma, och lik förbaskat ändå lyckats överträffa alla rimliga förväntningar.
Tottenham är den enda klubben att faktiskt ge Man City och Liverpool en match den här säsongen, även om drömmarna vittrade samman när vintern tog slut och började ge vika för våren. Tottenham är fortfarande den av de fyra klubbarna som har det klart bästa läget att ta sig till nästa säsongs Champions League. Tottenham har trots alla besvär ändå tagit sig hela den långa vägen till Champions League-semifinal.
Och det har verkligen varit en riktigt lång väg. Tottenham lottades först i en horribelt tuff grupp mot Barcelona, Inter och PSV i vilken man dessutom fick en mardrömsstart. Ändå lyckades de ta sig vidare från gruppen. Därefter lottades de mot Dortmund, som vid det tillfället ledde Bundesliga och väckt beundran under hela säsongen. Sedan lottades de mot världens just nu kanske bästa fotbollslag i Man City.
Men som det sägs, vägen gör mödan värd. Vilket rimligtvis måste betyda att ju tuffare vägen faktiskt är desto mer värd är mödan. Och vi såg så klart alla under de dramatiska minuterna före och efter slutsignalen på Etihad hur mycket mödan faktiskt är värd för Tottenhams alla spelare och ledare, och det tog inte lång tid innan vi också fick veta hur mycket den var värd för supportrarna.
Fortfarande finns naturligtvis de som av sina egna personliga skäl försöker förminska Tottenhams framgångar och framsteg de senaste fem åren genom att reducera ner allt till en fråga om antal titlar som har vunnits. Som om en vinst i Ligacupen, för ett lag som Tottenham, hade överträffat att ta sig till semifinal i Champions League, eller flera år av ökad och bibehållen konkurrenskraft i Europa och i världens tuffaste liga.
Visst hade det varit fint om Tottenham hade lyckats vinna en av cuperna under dessa trots allt relativt få år, även om betydelsen av det hela i form av praktiska effekter nog har en tendens att överdrivas, men att inte ha gjort det förtar inte helheten. Vi kan resonera helt analogt med Liverpool, men de som vägrar erkänna båda dessa klubbars framsteg under dessa år måste betraktas som fotbollens motsvarighet till ”flat earthers”.
En imponerande aspekt med Tottenham den här säsongen är och har varit att de har lyckats producera riktigt bra matcher och starka resultat trots skador och avstängningar under säsongen. De saknar inte spelare av hög kvalitet, men deras spel och resultat är i första hand baserade på systemet och på lagspelet, inte på individuella spelare. Ingen spelare har hittills visat sig helt och hållet outbytbar, vilket är en styrka.
Även om jag tror att kvällens frånvaro av Heung-Min Son, åtminstone i kombination med övriga frånfällen, kan komma att sätta den tesen på ett rejält prov. Å andra sidan kanske kvällens match framför allt handlar för Tottenham om att sätta sig själva i en så stark position som möjligt inför returen i Amsterdam, precis som man lyckades göra mot Man City i kvartsfinalen. De måste inte gå ”for broke” just ikväll.
Mittfältet kanske egentligen är mer oroväckande för Tottenham, där de för närvarande är något av ett slitet lapptäcke. Mest oroande är kanske den möjliga frånvaron på Moussa Sissoko, och den som trodde inför säsongen att det skulle vara rimligt att skriva något sådant om Sissoko mot slutet av säsongen hade förmodligen ombetts uppsöka någon form av professionell hjälp eller jourhavande kompis.
Och på tal om vad man trodde och hade sagt inför säsongen. Motståndet i semifinalen är alltså Ajax. Vilket nog heller ingen inför säsongen ens sett som något troligt eller ens realistiskt utfall. De flesta hade betraktat Tottenham som väldiga favoriter i ett sådant möte inför säsongen. Hur möjligt det nu är att betraktas som väldiga favoriter mot ett lag som precis slagit ut både Real Madrid och Juventus.
Men Ajax besegrade inte Real Madrid och Juventus för att de var favoriter mot dem. De var inte favoriter mot Juventus fastän de besegrade Real Madrid. Favoriter är de heller inte mot Tottenham för att de besegrade Juventus. Men de är som vi har sett ett väldigt skickligt fotbollslag. Men både Real Madrid och Juventus tog ”för givet” att de skulle vinna. Tottenham är inte ett lag i dessa sammanhang som tar sådant för givet.
Tottenhams främsta styrka inför semifinalen är kanske just ödmjukheten. Just att de inte tillhör den klassiska europeiska cupetablissemanget som allt mer, och särskilt under 2010-talet, har börjat betrakta vinster i Champions League som ett naturligt tillstånd och en sorts rättighet. Just ödmjukheten att veta att nyckeln till deras framgångar är laget, systemet och hårt arbete, inte varumärket (Real Madrid) eller stjärnan (Juventus).
Både Tottenham och Ajax har gjort sport av att kasta omkull förväntningar och ruska om slitna föreställningar om vad som betyder mest inom fotbollen. Pengar betyder allt säger många samtidigt som Tottenham spelar skjortan av Man Utd och slår ut Man City ur Champions League. Pengar betyder allt säger många samtidigt som Ajax spelar ut både Real Madrid och Juventus i Champions League av alla ställen.
Om pengar betydde allt skulle vi aldrig få se en Champions League-semifinal mellan Tottenham och Ajax. Att vi ändå får det är en påminnelse om att pengar betyder mycket men långt ifrån allt inom fotbollen, vilket är värt att firas, samt att Champions League trots all kritik som riktas mot turneringen för att vara de rikas sandlåda fortfarande är en turnering där en sådan här semifinal är möjlig.
Vilket gör Champions League till ett betydligt bättre alternativ än det som det europeiska cupetablissemanget fortsätter att försöka tvinga på fotbollen. Ett förslag som kanske gör sig bäst i någon av kvällens majbrasor.