Arsenals kulturella bias kräver tid och tuffa beslut att åtgärda

Framför allt var finalen ännu en bekräftelse på vad som har varit Arsenals kanske mest grundläggande problem under det senaste årtiondet, den svaga mentaliteten, bristen på genuina vinnarskallar, en alldeles för förlåtande kultur i vilken det har accepterats som okej att bara vara nästan bäst. Den stora frustrationen består kanske i att se att detta problem fortfarande i allra högsta grad lever kvar, att det inte åtgärdats.

Misstaget består kanske i att tro att ett fundamentalt kulturproblem ska ha en snabb och enkel lösning, att det räcker med att bara byta manager och kanske värva några nya spelare så är problemet ur världen. Men alla tänkbara erfarenheter av att arbeta med att förändra en djupt rotad organisationskultur säger att det alltid tar lång tid och många gånger förutsätter att människorna i organisationen byts ut.

Unai Emery har haft ett knappt år på sig och dessutom tvingats arbeta med mer eller mindre samma människor som redan fanns i organisationen. Det är inte rimligt att tänka sig att Emery utifrån de förutsättningarna redan skulle ha rensat ut alla problem. Även om det finns fog för funderingen om Unai Emery egentligen själv besitter den nödvändiga auktoriteten och förtroendekapitalet att verkligen genomföra radikal förändring.

Mycket har självfallet sagts genom åren om Arsenals brist på vinnarskallar, brist på krav och press på sig själva, att de helt enkelt saknar den nödvändiga mentaliteten. Senast var det Petr Cech som beskrev just detta rätt tydligt i termer av skillnaden mellan Arsenal och Chelsea och ”vikten av att vinna”. Ännu mer på detta tema har så klart sagts efter Europa League-finalen, och kanske behöver inte jag knåda vidare på just den surdegen.

Ett annat perspektiv känns kanske mer aktuellt, även om det i själva verket förmodligen bara är ett konkret uttryck på samma tema. Men också ett perspektiv som har sin väldigt tydliga utgångspunkt i just Europa League-finalen. För Arsenal var arguably det bättre laget i den finalen, åtminstone i första halvlek. För att sedan fallera totalt i andra halvlek och tappa allt vad gäller press och positionering i försvarsspelet.

Alla som har följt Arsenal de senaste tio åren minst vet att detta är inget nytt, detta är ingen tillfällighet. Vi har sett det om och om igen under dessa tio år, vi har sett Arsenal förlora stormatch efter stormatch på grund av detta, och vi har sett Arsenal förlora ligatitlar på grund av detta, åka ur titelstrider på grund av detta, åka ur Champions League på grund av detta, och till sist tappa Champions League-spel på grund av detta.

Arsene Wenger föresatte sig att skapa ett Arsenal som var fantastiskt med bollen, och valde under många år att värva och rekrytera spelare helt och hållet utifrån den mallen, något som gav oss den halvt skämtsamma idén att Wenger ville ha offensiva mittfältare på varje position på planen. På sätt och vis förståeligt, analysen går att  följa, och det gav ofta upphov till en estetiskt vacker fotboll som åtminstone väckte beundran.

Fotbollen i stort har däremot under dessa tio år kommit att handla alltmer om vad laget gör utan bollen. Fotbollen har blivit alltmer kollektiv, sättet att konkurrera alltmer en fråga om lagets samspel och koordination. Det revolutionära och förnyande i Pep Guardiolas, Jürgen Klopps med fleras fotboll under 2010-talet har i själva verket kanske handlat mest om vad deras lag och spelare gör utan bollen, eller oberoende av bollen.

Arsene Wengers och Arsenals fotboll har alltså under dessa år möjligen väckt beundran men inte vunnit några av de riktigt stora titlarna. Men beundran gav dem också ett slags cover från kritik om utebliven framgång. Okej, Arsenal kanske inte vann de stora titlarna längre, men man spelade i alla fall väldigt ”bra” fotboll. Samtidigt som övriga klubbar mer än gärna lät dem hållas i den föreställningen.

Det grundläggande dilemmat för Arsenal under dessa år, som har gett upphov till detta kulturella problem med sina taktiska uttryck på fotbollsplanen, är att Arsene Wenger har valt att rekrytera spelare enbart baserat på deras tekniska förmåga med boll, utan att till synes fästa någon större vikt vid dessa spelares taktiska skicklighet, och fallenhet för press- och positionsspel. Fria själar i en alltmer systematiserad fotbollsvärld.

Effekten har blivit att Arsenal under många år har värvat spelare som tycker det är roligt när de själva har bollen, men inte lika roligt när de inte har bollen. Spelare som väcks till liv när de själva har bollen eller kan få bollen, men som har föga intresse eller fallenhet för att göra det smutsiga grovjobbet i fråga om press och positionsspel när motståndarna har bollen. Något motståndare brutalt alltid kommer kunna utnyttja.

Mesut Özil är den uppenbara posterpojken för denna kulturella bias i Arsenal. Strålande med bollen vid sina fötter, allt annat än strålande utan bollen. Arsenals värvningar ända in i Arsene Wengers sista månader i klubben visar att inget nytänk i detta egentligen riktigt kom till stånd, Henrik Mkhitaryan känns även han som exakt en sådan spelare. Detta är alltså det lag som Arsene Wenger lämnar ifrån sig i Arsenal, som Unai Emery tar över.

Jaha, men om Unai Emery tar över Arsenal så är det väl ofrånkomligen hans jobb då att lära dessa spelare press och positionsspel utan boll. Men för att lära spelare sådana här saker krävs till stor del att de vill lära sig, och Arsenal har alltför många spelare som nog helt enkelt inte är särskilt villiga att lära sig detta, än mindre göra det. Det är ju inte lika roligt som med bollen, fotboll spelas ju med boll, inte utan boll?!

Alltså tar det tid. Alltså är det förmodligen aktuellt att behöva byta ut flera spelare. Unai Emery har kanske inte auktoriteten, trovärdigheten och förutsättningarna att tvinga sina spelare att inrätta sig, på samma sätt som t ex Pep Guardiola har i Man City, Jürgen Klopp har i Liverpool, Mauricio Pochettino i Tottenham etc. Emery har inte samma track record av framgång, inte samma självklara status.

Vad vi kan konstatera om Unai Emery och Arsenal under första säsongen efter Arsene Wenger är att Emery inte har lyckats åtgärda denna kulturella bias. Frågan man bör ställa sig om Unai Emery är emellertid inte om han borde ha lyckats med det på en enda säsong eller ej, det hade varit makalöst om han hade lyckats, utan om han är rätt manager att lyckas med uppgiften.

Svaret på den frågan kan enligt mig mycket väl vara ja. Arsenals absolut bästa period under säsongen kom under vintern och våren då Arsenal såg ut att vara på väg mot en Champions League-plats. Då hade Unai Emery Aaron Ramsey i laget, ofta på Mesut Özils bekostnad, en spelare som gav Arsenal en annan dimension utan boll, något som låg bakom några av Arsenals absolut bästa resultat under denna period.

Sedan blev Aaron Ramsey skadad. And it was all downhill from there! Om inte Aaron Ramsey blir skadad så spelar Arsenal förmodligen i Champions League nästa säsong och har vunnit Europa League den här säsongen. Större än så är kanske inte skillnaden mellan en i stora drag väldigt bra första säsong för Unai Emery med Arsenal, och den lynchmobb som nu verkar kräva hans avgång.

Unai Emerys första säsong med Arsenal var inte på något sätt perfekt. Men där finns också en fälla i att låta det perfekta bli det godas fiende. Och många av problemen som nu svärs över är problem som Arsenal har haft i många år, som har legat och grott i många år, och som kommer ta flera år att göra sig fria från. Inga stora namn eller stora värvningar kommer kunna förändra den saken.

Lika lite för Arsenal som för andra klubbar i liknande situationer.

Vi har egentligen sett detta vara på väg under flera år nu, även om många av sina lite olika skäl har valt att blunda för denna utveckling. Men Tottenhams och Liverpools framsteg har varit klara och tydliga, och bygger på grunden av att de båda för närvarande hör till den globala fotbollens absolut bäst skötta och organiserade klubbar. För de som har sett denna utveckling, och som förstår vikten av organisation och management vs kapital, kommer inte denna Champions League-final som en överraskning.

Både Tottenham och Liverpool är klubbar med en mycket tydlig strategi och struktur som utformats utifrån deras respektive och unika förutsättningar. Både Tottenham och Liverpool har ambitiösa, dedikerade och drivna managers som präglat laget med sin personlighet. Både Tottenham och Liverpool har tydliga och konstruktiva spelidéer och taktiska system. Både Tottenham och Liverpool har annorlunda uttryckt skapat en tydlig identitet och kraftfull kultur.

Alltså är det ingen tillfällighet att Tottenham och Liverpool spelar Champions League-final i Madrid om några dagar. Däremot är Champions League-finalen i sig naturligtvis omgiven av olika slags tillfälligheter och specifika omständigheter. Varje match är en produkt av sin tid och sitt sammanhang, och den här Champions League-finalen är så klart inte annorlunda på så sätt. Vilka är då dessa tillfälligheter, och vad kan de tänkas ha för betydelse för själva Champions League-finalen?

Champions League-finalen som en helengelsk final

En synnerligen speciell omständighet med just den här finalen är att den spelas mellan två engelska klubbar, det vill säga två klubbar från samma land. Än sen, kan kanske tänkas, det är fortfarande en europeisk cupfinal, men det är faktiskt en aspekt som har större betydelse än vad man kan tro.

Matchen får en helt annan psykologi. Dels möter man en motståndare med vilken man är bekant, och som själv är bekant med det egna laget på samma sätt, såväl taktiskt som tekniskt. Dels möter man en motståndare med vilken det kommer finnas en helt annan historik, i vissa fall en helt annan rivalitet.

Dessutom ger det matchen en ytterligare press då frågan om ”bragging rights” blir desto mer akut.

Helt vanligt är det inte med finaler mellan klubbar från samma land. En tydlig tendens är däremot att dessa finaler, egentligen oavsett aktuell form och tabellplacering, tenderar att vinnas av den ”största” klubben. Vilket tydligt visar hur sådana här finaler har ett bagage som andra finaler saknar.

Nu är inte Tottenham någon liten klubb, men i detta sammanhang är det Liverpool som är den klart och tydligt ”största” klubben, inte minst på den europeiska scenen. Liverpool har vunnit mängder med titlar, Tottenham har tvärtom kanske vunnit alldeles för få. Allt detta kan komma att spela in.

Fördel Liverpool.

Det långa uppehållet inför finalen

Lite speciellt var det att konstatera direkt efter semifinalerna att det var hela två och en halv vecka fram till finalen. Mellan den sista engelska ligaomgången och Champions League-finalen är det två veckor för Tottenham och Liverpool. Ett udda sätt att avsluta en säsong under vilken det har varit matcher non-stop för båda lagen.

Bra eller dåligt kan diskuteras. Det ger så klart tid för återhämtning och förberedelse men kan också rubba rytmen och matchtempot. Det var ingen fördel för Man Utd att vänta två veckor mellan en betydelselös sista ligaomgång och Champions League-finalen 2009. Inte är det nödvändigtvis en fördel att vänta länge på sitt lags största match.

Jamie Carragher lyckades ju komiskt nog uttrycka sig lite surt angående just detta långa uppehåll då han menade att det gynnade Tottenham mer än Liverpool. Och det kan han nog ha rätt i.

Dels hjälper det naturligtvis Tottenham i deras rätt bistra skadesituation, som varit betydligt värre än för Liverpool. Nu verkar det som om både Harry Kane, Harry Winks och Jan Vertonghen ska vara redo för spel exempelvis. Detsamma kan naturligtvis sägas om även Roberto Firmino för Liverpool.

Dels var det nog viktigare för Tottenham psykologiskt. Känsloläget var för det första klart mer uppskruvat för dem efter deras osannolika vändning mot Ajax, de behöver tiden att komma ner på jorden igen. Det är dessutom deras allra första Champions League-final, arguably den största matchen i klubbens historia. Tid kan vara deras vän.

Fördel Tottenham.

Det påstådda favoritskapet

Något snack är det inte om att Liverpool går in i Champions League-finalen som favoriter. De flesta pratar om dem som givna vinnare på förhand. Inte helt orättmätigt kanske, sett till deras säsong, samtidigt som den upplevda kvalitetsskillnaden nog överdrivs. Hur som helst är det något Liverpool bär med sig in i finalen.

Vilket inte behöver vara till Liverpools fördel. Den punkt av ligasäsongen där Liverpool i praktiken förlorade ligatiteln var just den punkt där de plötsligt på grund av resultaten tvingades bära favoritskapet.

Vi vet också att Liverpool rent taktiskt är utformade främst för att besegra lag som så att säga ska vara ”bättre” än dem. Det är så de trivs bäst och så som deras största triumfer har inträffat under Jürgen Klopp. De har blivit bättre att spela som favoriter också, men det är inte lagets taktiskt sett naturliga tillstånd.

Tottenham däremot har tagit sig till finalen fastän de aldrig varit favoriter. Mot Dortmund var det kanske jämnt skägg, mot Man City ansågs man som rejäla underdogs, och Ajax hade imponerat så stort mot både Real Madrid och Juventus att nästan alla såg dem som favoriter mot Tottenham.

För Liverpool finns även aspekten att de verkligen måste vinna den här finalen för att de inte ska stå helt tomhänta efter säsongen. Ett trots allt snopet slut på en i övrigt väldigt bra säsong. Det är en press i sig som kan vara hämmande.

Fördel Tottenham.

Betydelsen av erfarenhet och av att ”ha gjort det förr”

Helt ovanligt är det inte att lag som vinner Champions League eller stora titlar har varit väldigt nära, kanske till och med slutat tvåa, säsongen innan eller dylikt. Det finns något rätt intuitivt över detta, man kommer gradvis närmare, blir bättre och bättre, och till sist är man redo.

Liverpool var i Champions League-final redan förra säsongen. Den gången gick det inte hela vägen, men erfarenheten kan mycket väl vara dem till hjälp i år. Liverpool var även i Europa League-final för tre år sedan.

För Tottenham är det däremot helt och hållet första gången de befinner sig i en europeisk cupfinal, eller ens särskilt långt framme i ett europeiskt slutspel, åtminstone i modern tid. Det är matcher med speciella rutiner, en speciell anspänning, och ett särskilt tryck på sig. Liverpool vet vad som väntar, Tottenham gör det inte på samma sätt.

Fördel Liverpool.

Gratulationer är på sin plats till Chelsea som trots att kanske inte riktigt lika mycket stod på spel för dem i den här Europa League-finalen ändå visade att deras hunger efter en titel och att inte förlora en europeisk cupfinal till Arsenal var mer än nog med tändvätska för dem. Gratulationer även till Maurizio Sarri som i och med segern tar hem sin allra första titel, och dessutom sätter en röd rosett på sin första säsong med Chelsea.

På sin sista säsong med Chelsea? Eller på sin enda säsong med Chelsea?

Det där är nu frågan. Vad betyder egentligen den här Europa League-titeln för Chelsea och för Maurizio Sarri och deras fortsatta arbetsrelation? Det har sagts ganska tydligt att Sarris jobb är i fara alldeles oavsett hur kvällens match slutade, och det känns väl på något sätt logiskt. Engelska klubbar har sparkat sina managers förut efter att de vunnit en titel. Chelsea inte minst.

Rent resultatmässigt har Maurizio Sarri gjort en fullt godkänd säsong med Chelsea. Han slutade trea med dem i ligan och tar alltså Chelsea tillbaka till Champions League, vilket så klart var säsongens stora mål. Han går till final i Ligacupen, och så avslutar han säsongen med att vinna Europa League, en europeisk cuptitel. Det är ett bra resultat utifrån trots allt väldigt svåra förutsättningar.

Förutsättningarna förtjänar att nämnas. Han blev anställd som Chelseas manager först ett fåtal veckor innan säsongen började. Han fick tillfälle att göra endast en enda värvning till detta Chelsea. Han har haft en svår säsong med klagande och läckande spelare, och med ofta svåra relationer till Chelseas supportrar. Vid fler än ett tillfälle under säsongen såg han ut att vara dead man walking som Chelseas manager.

Att avsluta säsongen med detta utfall under dessa svåra förutsättningar är på sitt sätt imponerande och berömvärt. Samtidigt har han själv skapat sig svårare förutsättningar genom att fatta en del beslut som varit allt annat än kloka. Han har inte alltid gjort det bästa med de möjligheter han faktiskt har haft. Och det går att göra ett rätt starkt case för att Chelseas tredjeplats i ligan bygger mer på övriga klubbars oduglighet.

Till sist är däremot frågan om Maurizio Sarri ska vara kvar i Chelsea kanske inte en fråga om vad han faktiskt har uträttat med Chelsea, utan vad han har för möjligheter att uträtta med Chelsea framgent. Beslut handlar om framtiden fastän de nästan alltid beskrivs som en funktion av historisk prestation. Chelsea beskrivs som en ”vad vann vi?”-klubb men är kanske i själva verket mer av en ”vad kan vi vinna?”-klubb.

Chelseas fotboll ser helt enkelt inte särskilt bra ut efter trots allt en hel säsong med Maurizio Sarri som manager. Syrefattigheten i spelet och det många gånger planlösa tjångandet av bollen framåt och uppåt i planen vi sett prov på under säsongen, och även såg prov på i Europa League-finalen, ligger rätt långt från så kallad Sarriboll. Om Maurizio Sarri inte lyckats implementera sin fotboll bättre hittills, vad säger att det blir bättre?

Fotboll beskrivs ofta som en resultatbusiness. Detta är många gånger en rätt förenklad version av verkligheten. Faktum är att fotboll är lika mycket en relationsbusiness. En manager måste ha goda relationer för att kunna fungera effektivt som manager; goda relationer med styrelse, med spelare, med supportrar. Maurizio Sarri verkar ha ingetdera av detta, även om det säkert kommer sägas vackra saker denna kväll.

Och om Maurizio Sarri inte har detta, även om man anser att han resultaten fastän han inte har relationerna, då kommer han helt enkelt inte kunna fungera effektivt som manager. Och då är det för Chelsea en helt naturlig, självklar och rationell impuls att leta efter en ny manager.

Det finns en benägenhet i dessa frågor att dela upp diskussionen i vems fel det hela egentligen är. Antingen är det Chelseas fel som klubb att Maurizio Sarri får sparken, eller så är det Maurizio Sarris fel att han inte duger till. Sanningen är att det behöver inte vara någons specifika fel, att det bara är en fråga om att klubb och manager helt enkelt inte är en good fit. Så tror jag är fallet här.

Något jag även tror kommer accentueras under den närmaste tiden. Chelsea står inför flera tongivande spelare som ska lämna klubben. Dessutom har de ett transferförbud att förhålla sig till. Ett sätt för Chelsea att hantera den situationen är att släppa fram flera av sina unga spelare, vilket däremot Maurizio Sarri den här säsongen har haft mycket lite synbart intresse av att göra.

Alltså kanske Chelseas vinst av Europa League ska ses som ett bra sätt att sätta en trevlig punkt för en trots allt resultatmässigt lyckad säsong och för samarbetet mellan Chelsea och Sarri, snarare än som ett rätt fattigt argument för att Maurizio Sarri ska fortsätta som manager för Chelsea. Chelsea måste bestämma sig för vad de vill vara för klubb är det många som menar, och det stämmer nog. Men svaret lär inte vara Sarri.

Ser man frågan utifrån Maurizio Sarris synpunkt är detta kanske också ett väl så bra tillfälle att lämna. Han har precis vunnit en euroepisk cuptitel, kan hävda att han har gjort en bra säsong med Chelsea, och om det nu stämmer att Juventus rycker i honom från sitt Italien, där han på något sätt känns mer hemma än i Premier League, varför skulle han då vilja vara kvar i ett Chelsea där han helt tydligt inte verkar helt uppskattad?

Chelsea måste bestämma sig för vad de vill vara för klubb. Svaret kan inte vara att de vill vara en klubb som vinner Europa League. Det är inte ett argument för att Maurizio Sarri ska vara kvar som manager. Det är ett argument för att Chelsea ska börja om från noll helt och hållet. Och med ett transferförbud på horisonten, med Eden Hazard på väg till Real Madrid, och med Chelsea tillbaka i Champions League är detta rätt tillfälle.

Återstår bara att hitta rätt manager.

Möjligen kan man hävda att Liverpool är knappa favoriter i Champions League-finalen, men i mina ögon mest i så fall för att de har varit där förut. Med Europa League-finalen är det ännu värre, där ser jag det som helt omöjligt att säga vem som kommer att vinna, om jag någon gång lutar åt ena alternativet så väger det snabbt över till det andra. Ändå landar jag nog i att vilja tro att det blir Arsenal som lyfter silver ikväll.

Inte för att Arsenal är ett bättre fotbollslag än Chelsea, det finns väl egentligen ingenting som skulle tyda på att de är det. De slutade efter Chelsea i ligan och har presterat sämre i de båda cuperna. Matcherna de båda lagen emellan har slutat med varsin vinst, båda på hemmaplan. Utan för att det helt enkelt är viktigare för Arsenal att vinna Europa League ikväll än vad det är för Chelsea.

Med det menar jag inte att Chelsea inte skulle vilja vinna finalen ikväll eller inte kommer gå för fullt för att göra det. Naturligtvis kommer de göra det, den känsla av att inte riktigt bry sig som man fick i semifinalen mot Eintracht Frankfurt kommer inte finnas i en final, särskilt inte när motståndet är Arsenal. Men de allra sista procenten av desperation finns inte nödvändigtvis där på samma sätt som de finns för Arsenal.

För Chelsea är Europa League ”nice to have”. Kanske är det till och med “really, really, really nice to have”. Men för Arsenal är Europa League inte bara nice, Europa League är för dem “need to have”.

Börjar vi med det uppenbara så har Chelsea exempelvis redan säkrat Champions League nästa säsong, oavsett om de vinner ikväll eller ej. Arsenal måste vinna ikväll för att få spela i Champions League nästa säsong. Den extra moroten kan mycket väl komma att visa sig avgörande den här kvällen. Matchen gäller helt enkelt lite mer för Arsenal än vad den gör för Chelsea.

Men även om vi bara betraktar Europa League som en europeisk cuptitel i sig så känns det just nu som en större sak för Arsenal. Chelsea har vunnit både Champions League och Europa League i hyfsad närtid, Arsenal har däremot inte många framgångar i Europa och har inte vunnit en europeisk cuptitel sedan 1994, alltså för 25 år sedan. Att vinna Europa League vore både subjektivt och objektivt större för Arsenal än för Chelsea.

Dessutom vore en Europa League-titel viktigare för Arsenals känsla av framsteg under Unai Emery efter dennes första säsong. Situationen för Chelsea och Maurizio Sarri är däremot att han får eller riskerar få sparken egentligen oavsett om Chelsea vinner ikväll eller ej. Unai Emery däremot kommer tvärtom vara manager för Arsenal nästa säsong oavsett om Arsenal vinner ikväll eller ej.

Men för Unai Emery vore det ett extremt viktigt kvitto på de framsteg Arsenal har gjort under hans första säsong och att han är rätt manager att leda Arsenal vidare. Hans första säsong skulle bli en otvivelaktig succé, han har då tagit Arsenal tillbaka till Champions League och dessutom vunnit en europeisk cuptitel, händelsevis något som Arsene Wenger misslyckades med under sina 21 år i klubben.

Det skulle ge honom en helt annan trovärdighet och auktoritet. Omvänt skulle en förlust ikväll leda till att frågor kommer fortsätta ställas och kritik fortfarande formuleras, och hans renommé ifrågasättas. Vi har redan sett det vara ett problem den här säsongen, båda i relationen till spelartruppen och till supportrarna. En vinst skulle ge honom ett helt nytt förtroendekapital inför nästa säsong.

Visst kan man hävda att en vinst i Europa League skulle höja även Maurizio Sarris förtroendekapital, en invändning mot honom har ju varit att han aldrig har vunnit någon titel, vilket låter nästan lika fånigt som när folk säger det om Mauricio Pochettino och, på ett liknande sätt, om Jürgen Klopp. Detta skulle visa att han kan vinna titlar. Men det är något som höjer hans värde på marknaden, men inte hans värde för Chelsea.

Ironiskt nog är det kanske så att Unai Emerys förtroendekapital vad gäller att vinna titlar är betydligt högre än Maurizio Sarris. I synnerhet då denna titel. Unai Emery vann tre raka Europa League-titlar med Sevilla, ett facit man rimligtvis måste tänka sig spelade viss roll när Arsenal bestämde sig för att han var rätt man att ersätta Arsene Wenger. Kanske kan även den erfarenheten tala till Arsenals fördel ikväll.

Andra saker som jag tycker talar till Arsenals fördel den här kvällen är dels Chelseas rätt sura skadesituation, inte minst på mittfältet, dels att harmonin runt Arsenal verkar klart större än runt Chelsea där det fortsätter ryka från oroshärdar och ihärdiga rapporter om bråk mellan spelare, och mellan spelare och manager. Så sent som igår kväll kom nya rapporter om nya bråk. Svårt att säga vad sådant får för betydelse.

Den större betydelsen för Arsenal gör alltså att jag håller dem som favoriter ikväll, om än knappa favoriter. Det är inte nödvändigtvis så att Arsenal vill vinna Europa League-finalen mer än Chelsea, men de behöver vinna Europa League-finalen mer än Chelsea. Europeiska cupfinaler brukar kunna avgöras med väldigt fina marginaler, och detta är just en sådan marginal som kan komma att få en avgörande betydelse.

Tankegången bygger självfallet på antagandet att den större betydelsen för Arsenal i någon mening kommer vara dem till hjälp. Där finns självfallet alltid risken att det istället får motsatt effekt, att det ökar anspänningen och gör laget mer pressat och nervöst. Å andra sidan skulle Chelsea kunna spela med en större frihet och veta att de egentligen inte har så värst mycket att förlora.

Annat än möjligen nesan med att förlora en europeisk cupfinal mot en annan engelsk klubb. Något som lite glömts bort hittills den här veckan. Av erfarenhet kan jag säga att europeiska cupfinaler mot annat engelskt motstånd inte är någon mentalt helt lustig upplevelse. Alltså kan jag inte påstå att jag därför direkt avundas någon som håller på Arsenal, Chelsea, Tottenham eller Liverpool den här veckan.

Bortsett från det där med att faktiskt spela en europeisk cupfinal så klart.

:::

Hur som helst, på spel ikväll står den tredje största titeln en engelsk klubb faktiskt kan vinna, och det borde ju alla att gå igång rätt rejält, både de i rödvitt och de i blått.

Det har sagts mig att FA-cupen är större eftersom där måste man vinna mot Chelsea, Tottenham, Liverpool och så vidare för att vinna. Detta vet vi inte minst från den här säsongen att det stämmer inte riktigt. Det räcker att vinna mot Rotherham, Burnley, Newport County, Swansea, Brighton och Watford för att vinna FA-cupen.

Om däremot Arsenal vinner Europa League ikväll har de längs vägen besegrat bland andra Rennes, Napoli, Valencia och Chelsea. Övertygande dessutom.

:::

Bara att hoppas att själva arrangemanget med finalen håller måttet. UEFA verkar ju onekligen ha gjort ett rejält självmål med att låta Azerbadzjan och Baku arrangera den här Europa League-finalen, av såväl praktiska som principiella skäl.

Matchen var ett spektakel och ett skådespel också på läktarna. Och just den här veckan känns det kanske på sin plats att påpeka att UEFA onekligen borde benchmarka Englands cupfinaler och playoff-finaler på Wembley. Det är så här cupfinaler ska höras, det är så här cupfinaler ska se ut, det här är de rätta och rimliga proportionerna på antalet biljetter som går till respektive klubbs supportrar.

Kanske är det heller ingen tillfällighet att samma vecka som engelska klubbar har tagit alla fyra platser i de båda europeiska cupfinalerna så verkar intresset för att äga engelska klubbar vara större än någonsin. Bara för några dagar sedan framkom att Qatar ska vara intresserade av att köpa in sig i Leeds, och igår var det breaking news att UAE och Dubai genom Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan ska vara på god väg att köpa Newcastle.

Något som naturligtvis följer på att Sheffield United har tagit sig upp i Premier League, vilket genom ett redan befintligt delägande ger Saudiarabien en rätt så fin och praktisk ingång i Premier League om de skulle vilja det. Vad vi ganska lugnt kan konstatera är att kartan över engelsk fotboll, som har ritats om flera gånger förut de senaste 25-30 åren, kan vara på god väg att ritas om igen.

Vilket är positivt utifrån vissa aspekter, men är också moraliskt besvärligt utifrån andra aspekter. Men fotbollen och kanske samhällsdebatten i sig har ju blivit alltmer så, där finns en fundamental ovilja att se mer än en enda sida, allting är svart eller allting är vitt. Och för de som ingår i vad Barney Ronay träffsäkert beskriver som en ”demented online PR army” gäller bara imperativet att försvara den egna klubben, no matter what.

Newcastles supportrar hamnar i en kanske något udda situation. Å ena sidan kan man förstå att de jublar över idén att bli av med en genuint usel ägare i form av Mike Ashley, och om förhoppningarna om framgång som en ny ägare medför. Å andra sidan lär det kanske vara en smula obekvämt att jubla över att ännu en klubb, sin egen klubb, koopteras som ännu ett verktyg för politisk sportswashing åt en nationalstat.

Möjligen finns det oavsett vilket skäl till försiktighet i optimismen. Det är långt ifrån första gången vi hör utfästelser om att Mike Ashley ska vara på väg att sälja Newcastle, minst två påstådda uppköp har visat sig vara duds bara de senaste åren. Men den här gången låter det faktiskt genuint, kommentarerna eller rättare sagt ”inga-kommentarerna” låter talande, och köparen själv går ut och bekräftar sitt intresse.

Även om vi utgår från att den här gången är det verkligen seriöst, den här gången är det faktiskt skarpt läge och en försäljning av Newcastle blir verkligen av, så utesluter inte det ett antal principiellt och praktiskt intressanta frågor:

Kommer Newcastles ”nya ägare” godkännas?

Om vi tänker oss att Mike Ashley och Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan kommer överens om ett köp av Newcastle så är det ändå inte säkert att affären faktiskt godkänns. Varje ny ägare måste klara av Premier Leagues ägartest (Owner & Directors’ Test), och bland annat en regel i detta är att ingen ägare får ha ett kontrollerande intresse i mer än en enda engelsk klubb.

Motivet för denna regel är given, det är för att bevara ligans integritet. Nu har det så klart gjorts en betydande sak av släktskapet mellan Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan och Man Citys ägare, och givet hur familjekopplingar och släktskap så fundamentalt präglar hela samhället i UAE, kan det göras ett case att gränserna mellan de båda ägarna är för suddiga eller helt enkelt i praktiken obefintliga.

Formellt går sådant där så klart att komma runt. Särkoppling är naturligtvis en väldigt vanlig strategi för sådant, som exempelvis Man City mycket tydligt använder sig av för att kunna hävda något slags teoretiskt oberoende. Och eftersom Premier Leagues regelverk bara kan ta hänsyn till formellt juridiska konstruktioner så borde det inte vara omöjligt för Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan att hitta vägar runt detta.

Även om timingen, givet den politiskt heta och aktuella granskningen av Man Citys alla tveksamheter, och den extra uppmärksamhet och känslighet detta medför, kanske inte är den allra bästa för detta.

Kommer Newcastle bli ett nytt ”Man City”?

En fråga som ställs med ungefär lika delar iver och oro som det verkar. Om en shejk har gjort Man City till vad de är så är det naturligtvis en fullt förståelig fundering om en andra shejk då skulle kunna göra Newcastle till något likadant eller åtminstone liknande. Kan Newcastle med andra ord väckas upp som den sovande jätte de är och bli ännu en sådan här superklubb som slår in sig bland de just nu sex riktigt stora?

Riktigt lika självklart som det kanske var för Man City är det faktiskt inte. Där finns financial fair play-regler på plats i Premier League, som inte fanns på plats när Man Citys ägare rullade in, som sätter vissa gränser för hur mycket klubbar kan öka vad de spenderar på spelarlöner etc varje år. Detta sätter vissa gränser för hur mycket Newcastle kan göra, eller åtminstone hur snabbt de kan göra det.

Å andra sidan, Newcastle är redan en stor klubb med stor supporterbas och en grund för stark ekonomi. De kommer inte sakna möjligheter att investera stort om de kommer vilja det, även om det säkert också kommer krävas att de investerar klokt, något som Man City kanske inte alltid behövde bekymra sig om inledningsvis. Dessutom har det tagit Man City tio år att bli vad de är nu, Newcastle bör ges samma tidshorisont.

Men om Man City dessutom har visat någonting under dessa tio år, vilket de för övrigt inte är ensamma om, så är det ju att det alltid finns rätt smarta sätt att komma runt sådana där regelverk, och hitta sätt att investera pengar fastän man egentligen inte ”får”.

Kommer det visa sig vara en fejk-shejk?

Engelsk fotboll har så klart en liten tradition av så kallade fejk-shejker, det var ju bland annat en sådan som avslutade Sven-Göran Erikssons seriösa karriär. Och många verkar ta för givet att eftersom Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan kommer från UAE, och Man Citys shejk också kommer därifrån och är synnerligen genuin, så måste det betyda att även han är seriös.

Vilket kan vara ett vanskligt för givet tagande. Om Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan köper Newcastle kan vi inte i nuläget veta vad han egentligen vill med Newcastle, det behöver inte alls vara detsamma som Man Citys ägare vill med dem. Och att döma av vad som sägs från Liverpool, som samma shejk sades försöka köpa för några år sedan, så var det mycket snack utan substans från detta håll.

Men det kan de så klart också ha sina skäl att vilja säga. Men där finns även utsagor från pågående process med Newcastle som antyder lite av samma sak.

Kommer det påverka Newcastles försäsong?

Tveklöst. Bara spekulationerna i sig kommer öka förväntningarna och surret runt klubben, liksom osäkerheten. Och om det skulle visa sig att spekulationerna var ogrundade eller att köpet av någon anledning inte blir av så kommer det skapa en besvikelse med vilken Newcastle kommer behöva gå in i en ny säsong med. Det finns inget sätt på vilket detta är bra.

Ett uppköp kommer ta tid, oavsett om det går bra eller ej. Och under den tiden finns en stor risk att Newcastle befinner sig i ett beslutsvacuum i vilket inga större beslut gällande spelarköp etc kommer kunna fattas. Vad många ser som ett frikort att börja köpa spelare kan alltså åtminstone den här sommaren tvärtom resultera i att Newcastle blir begränsade och till sist stressade på transfermarknaden.

Uppe i luften finns även Rafa Benitez kontraktssituation, ett kontrakt som går ut om ganska precis en månad. Den cyniske konstaterar att ofta när det råder osäkerhet kring Benitez kontrakt så dyker det upp prat om nya ägare att klubben ska säljas, möjligen som en form av förhalningstaktik eller bait and switch-köpslagande. Hur påverkar denna osäkerhet Rafa Benitez inställning till att förlänga sitt kontrakt?

Vad som händer med Newcastle återstår att se. Vad man kan säga är däremot att för engelsk fotboll verkar silly season ha fått en helt ny betydelse, och kanske i någon mening uppgraderats till crazy.

Något som är trist, och som dessutom upprepas varje år, är hur i stort sett allt försnack om den här matchen konsekvent sker på temat om hur mycket matchen är värd i rent ekonomiska termer. Kanske handlar det om en fascination över beloppen det faktiskt är fråga om. Tjatigt är det hur som helst. Nog för att jag förstår ekonomins betydelse för fotboll, men kanske är det dumt av fotbollens skribenter att glömma bort fotbollen.

Om allt pengatjafs möjligen gör fotbollsmatchen orättvisa, så kan jag tycka att tjafset om Frank Lampard mot John Terry gör de båda klubbarna orättvisa, och mest är ett uttryck för de vars uppmärksamhet inte sträcker sig längre än toppen i Premier League. Visst, det har råkat slumpa sig så att dessa båda står på varsin sida idag, men framför allt är det så klart en helt avgörande fotbollsmatch mellan Aston Villa och Derby County.

Min uppgift här är inte att heja på ett lag över det andra. Däremot kan jag så klart ha en uppfattning om vilken av de båda klubbarna som har bäst förutsättningar att inte bara bli uppflyttade till Premier League, utan klara av och göra det bästa utav en uppflyttning till Premier League, och därför hoppas att detta lag också blir uppflyttat. Och jag ser sju skäl varför Aston Villa skulle klara Premier League bättre än Derby County nästa säsong.

Aston Villa är den större klubben med den starkare basen. Båda klubbarna är stora klubbar med engelska mått mätt, men Aston Villa är odiskutabelt den större klubben, med det större och starkare varumärket, och den bredare och mer globalt orienterade supporterbasen. Aston Villa har därför en helt annan möjlighet att utnyttja detta om de skulle bli uppflyttade till Premier League, de har helt en helt annan kapacitet och attraktionskraft som fotbollsklubb.

Aston Villa har den starkare ekonomin. Lustigt att säga detta givet att Aston Villa för ett år sedan var cirka ett dygn från att försättas under förvaltning, men de nya ägarna har stabiliserat klubben. De har fortfarande satsat högt för att ta sig till Premier League, men till skillnad från exempelvis Derby County har de ännu ägnat sig åt kullerbyttor som att i praktiken sälja sin egen arena till sig själva för att boostra klubbens intäktssida och hålla sig på rätt sida av financial fair play-strecket.

Aston Villa har den bättre fotbollsorganisationen. Låter kanske lite fånigt för en klubb som har haft sina väldokumenterade problem under flera år. Men problemet har inte varit den rent tekniska kompetensen hos staben. Mycket har sagts om Aston Villas märkliga värvningar när de fortfarande var i Premier League, men att de har sålt dessa spelare med vinst visar att det var bra spelare och bra scoutat från början. Aston Villa hade många problem, men där satt inte problemen.

Aston Villa har en mer färdig och konstruktiv spelidé. Systemets betydelse har blivit allt tydligare även i den engelska fotbollen, och ett mer tydligt system är precis vad Aston Villa har fått under Dean Smith som manager. Ett offensivt orienterat spelsystem som klart och tydligt fokuserar på lagets egna styrkor och hur Aston Villa själva ska spela, snarare än på hur motståndarnas styrkor ska nollifieras. Aston Villa reagerar inte längre enbart på matchbilden, och det kommer vara en styrka i Premier League.

Aston Villa har en tydligare identitet. Efter flera år av spretighet har Aston Villa till sist återfunnit sig själva i någon mening. Det är ingen tillfällighet att lagets manager är Dean Smith, Aston Villa-supporter sedan barnsben och uppväxt bara någon halvmil från Villa Park. Det är ingen tillfällighet att lagets kapten och bästa spelare är uppfostrad i den egna klubben. Aston Villa vet vilka de är igen, i varje del av klubben, även supportrarna är för första gången på länge helt och hållet ombord.

Aston Villa är mer kompakta som lagbygge och med färre lösa trådar. Visst har Aston Villa sina inlånade spelare, men inte riktigt i samma utsträckning som Derby County. Dessutom känns det troligare att Aston Villa kan göra dessa inlånade spelare till sina egna om de vill. Dean Smith känns betydligt mera grundmurat Aston Villa, samtidigt som Frank Lampard rätt tydligt har Derby County som ett steg på vägen mot större saker. Vi vet hur Aston Villa ”imorgon” ser ut, vi kan inte säga samma om Derby County.

Aston Villa har en bättre spelartrupp. Något måste man också utgå från fotbollens kött och potatis, det vill säga kvaliteten på spelartruppen. Det vill säga grunden som de båda klubbarna har att stå på. Här kan inte blundas för att Aston Villa har Football Leagues bästa spelare i Jack Grealish, två mycket kompetenta mittfältare i Conor Hourihane och John McGinn, en mittback med strålande kapacitet i Tyrone Mings och så vidare. Det finns betydligt mer kött på Aston Villas ben än på Derby Countys.

Om Derby County vinner matchen ikväll så vore det högst sannolika utfallet nästa säsong att Derby County åker raka vägen ut ur Premier League igen. Det kan hända även Aston Villa men det är inte alls lika sannolikt, utan Aston Villa har tvärtom även goda chanser att precis som Wolves faktiskt etablera sig i Premier League och på lite sikt faktiskt börja utmana mot den övre halvan. På längre sikt, vem vet?!

Nu är ingenting av detta några som helst garantier för att Aston Villa vinner matchen ikväll. Vad som helst kan naturligtvis hända i en enskild match, i synnerhet i en sådan här typ av match och med dess väldigt speciella förutsättningar, och så stora i termer av ren fotbollsskicklighet är det naturligtvis inte. Även om resultaten hittills den här säsongen möjligen skulle antyda detta; 3-0 och 4-0 till Aston Villa.

Just 4-0-vinsten på Villa Park i början av mars var speciell för Aston Villa. Det var första matchen med Jack Grealish tillbaka från skada, det var också Aston Villas första vinst i den tio matcher långa vinstsviten under våren som lyfte Aston Villa från tabellmittens medelmåttighet upp till playoff-platserna och återupplivade ett hopp om uppflyttning som nog såg rätt släckt ut när dessa båda sparkade av mot varandra senast.

Om Aston Villas hopp om uppflyttning och återkomst till Premier League tog sin början mot Derby County är det kanske bara passande att det också är Derby County som står där som motståndare i slutet på resan. Fotbollen kan vara märkligt symmetrisk ibland, eller är det bara vi som observerar som ser våra egna mönster i sådant som egentligen är slumpmässigt kaos eller kaotiska tillfälligheter.

Vi har hur som helst en av fotbollens mest värdefulla matcher framför oss. Pengarna har däremot inte så mycket med detta att göra, åtminstone inte mer än indirekt. Vad som verkligen står på spel i dagens match, vad som gör den så värdefull, är precis det som är fotbollens hela själ och hjärta – hopp, drömmar och visioner om framtiden! Vi ser stenrika klubbar i Premier League som känns fattiga eftersom de saknar just detta.

Aston Villa kanske jagar äran och rikedomarna i Premier League. Men vad fotbollens skribenter kanske glömmer i sin upprepning av trötta troper är att Aston Villa redan är en klubb rik på hopp, drömmar och visioner. De har redan återfunnit detta, återfunnit sig själva, i Football League. Aston Villa står inte längre på ruinens brant. Aston Villa behöver ta sig tillbaka till Premier League, Aston Villa behöver inte casha hem £180m.

Även om det hjälper.

Ofta kan det ju bli så där. Det är i den värsta motgången som de mest trogna vännerna och supportrarna kliver fram. Att Sunderland åkte ner i League One var självfallet inte något positivt i sig, men det blev en signal till samling för alla med Sunderland i sina hjärtan. Sunderland kunde under säsongen stoltsera med ett publiksnitt på över 30,000 på Stadium of Light, vilket är rätt fantastiskt för en tredjedivision.

Därför var det kanske desto mer förbryllande när ”bara” cirka 25,000 åskådare begav sig till Stadium of Light för den första playoff-semifinalen mot Portsmouth. En match som Sunderland till sist vann med 1-0, vilket lade grunden för deras vinst och deras plats i dagens playoff-final mot Charlton. Varför skulle det komma färre supportrar på vad som rimligtvis måste ha varit säsongens dittills viktigaste match?

Delvis skulle man kunna tänka sig ha rent ekonomiska orsaker. Supportrar som möjligen såg en kommande resa till Wembley framför sig valde att spara några pund. Delvis var det nog också en fråga om frustration. Sunderland hade automatisk uppflyttning i sin hand, men en enda vinst på de sju sista ligamatcherna såg till att Barnsley och Luton Town fick fira, samtidigt som Sunderland tvingades till playoff.

League One var kanske charmigt och engagerande för Sunderlands supportrar, men bara om det faktiskt är tillfälligt. Bara en säsong, inte flera säsonger. Den positivism, den glädje och det engagemang som ändå har präglat Sunderland den här säsongen skulle med allra största sannolikhet inte vara kvar nästa säsong. Då vore Sunderland plötsligt tillbaka i vardagen igen, och vardagen är som vanligt rätt mulen och grådaskig däruppe.

Man kan spekulera i att det också rör sig om någon slags psykologisk förväntan om att det kommer gå åt helvete för Sunderland. Det har ju gjort det under så många år så varför skulle det inte göra det också i år?! Att tappa sin automatiska uppflyttning, och vinna endast en av sina sista sju matcher, den oroväckande tendensen att bli sämre när det gäller som mest, känns förmodligen bara alltför bekant för Sunderland.

Å andra sidan så vann Sunderland så klart semifinalen mot Portsmouth. Det talar naturligtvis lite emot det negativa perspektivet, plötsligt verkar det som om Sunderlands säsong är på väg att kunna sluta lyckligt ändå. Men den riktigt negative, som skolats in i denna negativism under många år, skulle säga att detta bara sker för att Sunderland ska komma nära innan de nesligen förlorar på Wembley mot Charlton.

Sunderland har självfallet tragisk erfarenhet även av detta. 1998 spelades vad som kanske är och förblir den mest dramatiska playoff-finalen någonsin i engelsk fotboll, mellan just Charlton och Sunderland. Matchen slutade 3-3 i ordinarie tid, 4-4 efter förlängning, sedan Clive Mendonca gjort hattrick för Charlton, innan straffläggningen gick fram utan att någon missade fram till 7-6 för Charlton. Då missar Michael Gray, local lad.

https://www.bbc.com/sport/football/48356991

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-7058523/Charlton-vs-Sunderland-story-1998-play-final.html

Naturligtvis har det skaldats milvis om den playoff-final ända sedan det stod klart att Charlton och Sunderland skulle mötas i en playoff-final på Wembley igen. Första gången någonsin faktiskt som en playoff-final så att säga repriseras. Men Sunderland är av fullt förståeliga skäl rätt lessa på att behöva höra och tänka på den där finalen. Alldeles för många dåliga minnen väcks till liv.

Den gången var det kanske en blessing in disguise att Sunderland förlorade mot Charlton. De var kanske inte riktigt redo för uppflyttning just där och då, utan stod betydligt starkare som klubb och som lag när de säsongen efteråt i övertygande stil vann serien. Men den här gången finns det ingen välsignelse med en förlust för Sunderland, ingen realistisk förhoppning om att de skulle stå mycket starkare nästa säsong.

Tvärtom måste man förmoda. Psykologin runt klubben har redan nämnts, atmosfären kommer inte alls vara densamma nästa säsong. Men även laget kan förväntas vara svagare. Det är oroväckande för Sunderland att spelare Aiden McGeady, Bryan Oviedo och Lee Cattermole har varit lagets bästa spelare den här säsongen. Åldrande spelare, högavlönade spelare, som Sunderland redan inför den här säsongen försökte avlasta.

Vilket visar att ekonomin fortsätter vara en begränsande faktor för Sunderland, som under sitt nya ägarskap genomgår något av ett ekonomiskt stålbad som en följd av den tidigare ledningens mångåriga excesser. Många supportrar uttryckte sin olust över att Sunderlands klubbledning bara någon dag innan första matchen mot Portsmouth gick ut och aktivt sökte nya externa investerare i klubben. Gunga inte båten!

Sunderlands nya styrelse har heller knappast visat sig felfri. De sålde i januari iväg den unge och målfarlige Josh Maja, som dittills gjort 15 mål för Sunderland, för £1,5m till Bordeaux, som de menade för att få något för honom alls, detta fastän han hade 18 månader kvar på sitt kontrakt. Därefter vände sig Sunderlands styrelse om och köpte Will Grigg för £3m, som inte alls har hittat rätt i Sunderland under våren.

Sunderland har ett bra men kanske inget enastående lag, ens för League One. Jon McLaughlin har imponerat i målet. Tom Flanagan ser lovande ut i försvaret. Luke O’Nien, varje rubrikmakares våta dröm, röstades fram som säsongens unga spelare. Chris Maguire har väckt mycket entusiasm bland Sunderlands supportrar för sitt fysiska men samtidigt spektakulära spel. Men är detta en stomme att bygga ett seriesegrande lag på?

Pressen är därför tuff på Sunderland idag på Wembley, vilket inte precis har varit någon lyckosam arena för dem heller, de har förlorat sju raka matcher på Wembley, hela vägen tillbaka till 1973 och den klassiska FA-cupfinalen mot Leeds. Det har varit en säsong av återfunnen glädje för Sunderland. Men, all is well that ends well. Och detta är en säsong som också måste sluta i glädje för Sunderland.

Nog för att uppflyttning skulle vara viktigt även för Charlton, som ju har sina synnerligen väldokumenterade problem de senaste åren, inte minst med sin skandaliserade ägare Roland Duchâtelet. Charlton antas ha ett antal intresserade köpare av klubben ståendes i kö, om de flyttas upp till EFL Championship. Vilket möjligen låter lite krystat, men ändå betonar att Charlton spelar för sin framtid precis som Sunderland gör.

Två olyckliga klubbar som båda beger sig till Wembley för att söka lyckan där. En säsong i League One vore ingen säsong för Sunderland, fler säsonger vore för många. Men, på gott och på ont, allt är väl som slutar väl för Sunderland. Vinst idag och säsongen är lyckad för Sunderland. Förlust idag och inte ens vägen var längre mödan värd.

Men idag, två år senare, möts de båda ändå på Wembley. Det är playoff-final i League Two mellan Newport County och Tranmere Rovers, och i potten ligger alltså den fjärde och sista platsen i League One nästa säsong. Oavsett vem som än vinner är det alltså en strålande resa som det laget har gjort. Newport County har aldrig befunnit sig så högt upp i seriesystemet. Tranmere Rovers är desto mer rutinerade.

Det finns goda skäl att betrakta Tranmere Rovers som Merseysides ”tredje klubb”. Vilket kan låta rätt stort. Men det är klart, när de första två klubbarna är Liverpool och Everton så förstår man också att efter dem så kommer först ingenting, sedan ingenting, och därefter, kanske, möjligen, kommer Tranmere Rovers. Det är inte precis fråga om någon glidande skala.

Men Tranmere Rovers är heller inga dunungar på den engelska scenen. De har en lång och rätt stolt tradition av att kunna ställa till rejäla besvär även för Premier League-klubbar i de båda cuperna, och för inte väldigt länge sedan låg de i EFL Championship och såg ett tag ut att vara nära att gå upp i Premier League. Därifrån har förvisso Tranmere fallit, som många andra en klubb drabbad av ekonomiska problem.

Tranmere Rovers har tagit för vana att avsluta sin säsong med Wembley och en playoff-final. För två år sedan blev det alltså förlust mot Forest Green Rovers. Ett år senare var de däremot tillbaka på Wembley och en playoff-final mot Boreham Wood. Tranmere Rovers såg ut att ha satt sig själva i klistret igen sedan de dragit på sig ett rött kort efter bara några minuter av matchen, men de lyckades till sist ändå vinna matchen.

Det var uppenbart att Tranmere Rovers hade lärt sig något av sitt första besök på Wembley, att de inte var lika stressade över storleken på matchen och allting runt omkring som de var första gången. Något som naturligtvis kan vara en väldigt värdefull tillgång för dem även idag. Tranmere Rovers är rätt vana vid att spela på Wembley, Newport County är det inte alls.

Tranmere Rovers uppgång är ett klassiskt case av att ha rätt personer på rätt plats. En ny klubbledning har tagit över efter de problem som har varit och har styrt klubben med trygg hand. Men framför allt har Tranmere Rovers hittat rätt i sin manager. Micky Mellon har varit med hela den tre år långa resan med Tranmere Rovers, och kan alltså idag kröna dessa tre år med att ta Tranmere Rovers tillbaka till League One.

Två uppflyttningar på tre säsonger, samt en förlorad playoff-final under sin första säsong, måste naturligtvis räknas som ett bra facit för vilken som helst manager. Givet att om Tranmere Rovers flyttas upp i League One så har de även rätt goda chanser att hävda sig där så är det inte helt fel att säga att en 47-årig Micky Mellon kommer vara ett av engelsk fotbolls hetare tränarnamn i Football League.

Men det är klart, om å andra sidan Michael Flynn skulle lyckas ta upp Newport County i League One så vore förmodligen det en både större och mer oväntad bedrift. Flynn, som fick hoppa in som ställföreträdarer under våren 2017 när Newport County mer eller mindre i desperation för att undvika nedflyttning ville ha en manager som kunde få laget och spelarna att samlas och enas.

Flynn lyckades över all förväntan med det, och därifrån har resan mer eller mindre bara fortsatt för Newport County. Förra säsongen, Flynns första fulla säsong, flirtade Newport County med playoff-platserna, och den här säsongen tog de sig alltså dit. Längs med vägen har Newport County också imponerat stort i FA-cupen; den här säsongen slog de ut både Leicester och Middlesbrough innan Man City blev för svåra i femte omgången.

Förra säsongen slog Newport County ut Leeds ur FA-cupen innan de tog Tottenham till omspel i den fjärde omgången. Vad som framträder med Newport County är ett lag som är riktigt starkt i cupspel och när det verkligen brinner till i vinna eller försvinna-matcher, det vill säga exakt som playoff-matcher. Något Newport County även visade i semifinalen då de slog ut ett trots allt favorittippat Mansfield Town, om än på straffar.

Tranmere Rovers har så klart visat sig starka i playoff även de. Som sagt, förra säsongen vann de National Leagues playoff. Den här säsongen fick de i semifinalen revansch på Forest Green Rovers, som ju besegrade dem på Wembley för två år sedan. Och även om Forest Green Rovers möjligen var sina egna fiender genom att få en spelare utvisad i båda matcherna, så var det starkt genomförda matcher av Tranmere.

Vad vi har framför oss är alltså en ojämn och oviss playoff-final i League Two. Tranmere Rovers kan nog sägas ha historien, kompetensen och erfarenheten på sin sida. Newport County har däremot tuffheten och jävlaranammat på sin sida. Båda lagen kommer gå in till dagens match i den fulla vetskapen att de absolut kan vinna matchen, och med den klara ambitionen att också göra det.

Det enda vi kanske vet på förhand är att en manager som kallas för Micky kommer jubla när allting är klart. Vi vet däremot inte vem.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jonas Lössl, Huddersfield till Everton. Fri transfer till Everton. En smula lustig värvning kan jag tycka då Everton redan har Jordan Pickford. Å andra sidan verkar han ha det rätt tufft för närvarande, och möjligen känner Everton att de inte bör lägga alla sina ägg i den korgen, alternativt tänker de att Pickford höjer sig med konkurrensen. Lössl har visat sig kompetent under svåra förutsättningar i Huddersfield. Väl godkänd – (+++)

Jag föreställer mig att det egentligen ligger till på samma sätt med Football Leagues playoff. Naturligtvis är det bättre att som till exempel Norwich och Sheffield United redan ha säkrat sin uppflyttning till Premier League, men för antingen Aston Villa eller Derby County kommer helgen sluta med en kanske ännu mer intensiv glädje, än ännu högre high, därtill med möjligheten att få spela och vinna på Wembley.

Odiskutabelt är det en magisk och känslosprutande engelsk fotbollshelg vi har framför oss, playoff-helgen. Newport County och Tranmere Rovers i League Two på lördag, Charlton och Sunderland i League One på söndag, och så Aston Villa och Derby County i EFL Championship på måndag; för samtliga står otroligt mycket på spel och vinnarna kommer självfallet, och helt rättmätigt, lyfta armarna i total triumf.

Frågan är emellertid i vilken utsträckning det rör sig om en något bedräglig glädje. Det vill säga, klubbarna kan fira uppflyttning till Premier League, League One eller League Two, men i vilken utsträckning är glädjen egentligen beständig? Bakom frågan ligger en tankegång att det faktum att dessa klubbar har tvingats till playoff till att börja med gör att deras förutsättningar att hålla sig kvar i den högre divisionen är betydligt sämre.

Matematiken tyder åtminstone på det, i alla fall på rent generell nivå. Endast fem av 20 klubbar som under de senaste tio åren har blivit automatiskt uppflyttade från Football League till Premier League har blivit nedflyttade igen under sin allra första säsong i Premier League. Motsvarande statistik för de klubbar som blivit uppflyttade via playoff är att sex av tio klubbar har blivit omedelbart nedflyttade igen. Mer än dubbelt så många.

Eftersom jag tyckte det där lät rätt spännande så satte jag mig ner och gjorde en lättare genomgång av de senaste tio årens playoff-vinnare i Football League. Jag kollade på vad de hade för poäng i ligan den därpå följande säsongen, vad de fick för placering, och på hur många säsonger de lyckades hålla sig kvar i den högre serien innan de (eventuellt) blev nedflyttade igen.

Burnley vann playoff-finalen 2009 mot Reading med 2-0 och många var fascinerade över att en klassisk engelsk klubb återvände till Premier League. Vinsten i hemmadebuten mot Man Utd var kanske säsongens höjdpunkt för Burnley, men trots den positiva starten blev det ändå omedelbar nedflyttning för dem redan första säsongen, efter att ha slutat på artonde plats i tabellen med 30 poäng.

När Blackpool vann playoff 2010 efter att hämtat upp underläge mot Cardiff två gånger om i finalen så var det något av en skräll. Blackpool höjde även humöret säsongen efter i Premier League och lyckades charma många. Till sist gjorde det däremot ingen större skillnad, med Blackpool omedelbart nedflyttade efter en säsong, och slutade på nittonde plats fastän de ändå spelade ihop 39 poäng, nio poäng mer än Burnley.

Swansea vann en svindlande playoff-final mot Reading med luften dallrandes av Hymns and arias för fulla halsar. Vid den här tiden var Swansea något av en fräsch vind i engelsk fotboll, en klubb som styrdes annorlunda än övriga och därtill spelade en progressiv och modern fotboll. Detta visade sig göra succé även i Premier League, Swansea slutade elva med 47 poäng, och skulle hålla sig kvar i Premier League i sju säsonger.

West Ham hade lyckats ta sig till playoff-final efter att säsongen innan åkt ur Premier League, och väl där mötte man Blackpool och vann. Uppflyttningen till Premier League kom inte som någon chock för West Ham som slutade tia sin första säsong, med 46 poäng på kontot och som därefter har blivit kvar i Premier League, även om de fluktat lite på en och annan nedflyttningsstrid sedan dess.

Crystal Palace var en annan hyfsat Premier League-van klubb som tog sig upp till Premier League igen via playoff-finalen 2013 mot Watford. Kevin Phillips satte den vinnande straffen under förlängningen i en rätt kass final. Crystal Palace svarade för en bra första säsong tillbaka i Premier League då de slutade elva, med 45 inspelade poäng, och som efteråt kanske har varit nära att åka ur Premier League, men aldrig gjort det.

QPR hittade tillbaka till Premier League igen 2014 efter att Bobby Zamora skickat in vinstmålet på tilläggstid mot ett spelmässigt dominant Derby County. QPR kunde tacka sina lyckliga gudar för Premier League-platsen, Football Leagues finanspoliser var dem i hälarna, men glädjen blev inte långvarig. QPR åkte ur på en gång igen, slutade sist i ligan med endast 30 inspelade poäng.

Norwich dödade tämligen kvickt playoff-finalen 2015 mot Middlesbrough med två mål under matchens första kvart. Tyvärr dog Norwichs Premier League-förhoppningar nästan lika snabbt säsongen därpå. Trots Delia Smiths allra bästa försök till allsång på Carrow Road så slutade Norwich ohjälpligt näst sist i tabellen, med endast 34 poäng på sitt samvete, och alltså tillbaka i Football League redan efter ett år.

Hull City gjorde 2016 slut på Sheffield Wednesdays förhoppningar om att äntligen ta sig tillbaka till Premier League efter ett kanonmål av Mohamed Diamé i andra halvlek. Steve Bruce var manager för Hull City då, och för Sheffield Wednesday nu. Men det var inte Bruce som var manager när Hull City skulle börja säsongen i Premier League. Klubben var i kaos, laget tog 34 poäng, slutade på artonde plats, vilket ändå var överraskande bra.

Huddersfield var den stora överraskningen 2017, gjorde totalt ett enda spelmål i playoff-spelet, vann på straffar i både semifinal och final, mot Reading (det ska faen vara Reading och spela playoff-final för övrigt), speciella på så sätt att de blev uppflyttade till Premier League med negativ målskillnad. Otroligt nog höll de sig faktiskt kvar första säsongen, tog 37 poäng och slutade på sextonde plats, men därefter var det slut på det roliga.

Fulham hade en strålande vårsäsong 2018 och kunde nog anse sig lite nesligt fördelade att tvingas till playoff, som de ändå vann mot Aston Villa i finalen. Fulham spåddes precis som Wolves klara sig hyfsat bra i Premier League, men var till sist nära att slå rekord på helt fel sätt, exempelvis genom att släppa in flest mål av alla lag i historien. Det blev bara 26 poäng för Fulham, som slutade på nittonde plats, omedelbart nedflyttade.

Totalt sett dessa tio år har lagen som vunnit playoff-finalen under sin första säsong i Premier League tagit i genomsnitt 36,8 poäng, deras snittplacering i Premier League är 16,1, och i genomsnitt har de lyckats hålla sig kvar 2,8 säsonger i Premier League. Medianvärdet, alltså rensat för extrema fall, visar att de har tagit 35,5 poäng, slutat på artonde (18) plats, och bara håller sig kvar en säsong i Premier League.

Att rensa för speciella fall känns nödvändigt. West Ham och Crystal Palace drar exempelvis upp siffrorna i väldigt hög utsträckning, men de har också varit speciella på så vis att de nyss varit i Premier League och är hyfsat vanliga lag i Premier League. Lyfter vi ut dem ur sammanhanget visar sig bilden att det faktiskt bara är Swansea som över huvud taget har lyckats vinna playoff och därefter etablera sig i Premier League.

Normalfallet är alltså att en playoff-vinnare är nästa säsongs förlorare. Sex gånger av tio åker laget ur Premier League redan första säsongen. En sjunde gång dröjde nedflyttning till den andra säsongen, men det borde kanske ha varit den första egentligen. Trenden verkar även ha blivit mer markerad på senare tid. Ingen playoff-vinnare de senaste fem åren har lyckats hålla sig kvar mer än två säsonger, fyra av fem endast en säsong.

Nu är det en rätt tydlig skillnad för playoff-vinnare i EFL Championship jämfört med i de båda divisionerna nedanför. Övergången till Premier League verkar således klart mycket tuffare än upp till League One eller till EFL Championship. Fortfarande kvarstår däremot mönstret att lag i League One och League Two som vinner playoff generellt sett lyckas sämre än de klubbar som istället blivit automatiskt uppflyttade.

Nästa tanke är om det egentligen spelar någon roll om playoff-vinnaren slutade t ex trea under den ordinarie säsongen, eller om de istället slutade femma eller sexa, samt om det hade någon betydelse vad för avstånd i poäng de hade upp till uppflyttningsstrecket. Här visade sig siffrorna oklara. Av fyra lag som slutade trea lyckades två etablera sig, men två åkte ur första säsongen. Tabellplacering eller poängavstånd spelade ingen större roll.

Men det vore naturligtvis rätt korkat att säga att Aston Villa och Derby County därför ska vara mindre glada och exalterade om de vinner playoff-finalen på måndag och därför blir uppflyttade till Premier League. De är inte bundna av vare sig historik eller matematik, men kanske är det en indikation på att de i så fall kommer ha ett större jobb framför sig med planering och utveckling under sommaren än Norwich och Sheffield United.

Historien och matematiken visar oss att det är ovanligt att klubbarna lyckas med denna planering och utveckling. Swansea visar oss samtidigt att även om det är ovanligt så är det definitivt inte omöjligt. Så även om Swansea möjligen just nu känns mest av allt som ett avskräckande exempel så kan de fortfarande användas som en förebild för klubbar som vill etablera sig i Premier League.

Delvis är det fotbollens egen tvetydighet som orsakar förvirringen. På en rent taktisk nivå är dagens fotboll definitivt mer kollektiv än någonsin tidigare. Framgångsrika fotbollslag spelar betydligt mer synkroniserat nu än förut. Samtidigt har spelarna blivit mer och mer centrala som egna varumärken, som företag i sig själva, och fokuset på individen utanför planen har paradoxalt nog bara blivit större.

I dagens fotboll är det systemet eller taktiken som är den stora stjärnan. Vi ser det mer eller mindre i samtliga riktigt framgångsrika lag under 2010-talet. Men ett taktiskt system säljer inga kalsonger eller fotbollsskor, utan istället måste mänskliga hjältar hittar. Och den där inkonsekvensen gör att det inte alltid är lätt att veta vilken fot man ska stå på när man pratar om fotbollen som mer kollektivistisk eller individualistisk.

De senaste tio åren har antalet passningar per lag och match ökat med 25%. 2007-08 passade varje lag i Premier League bollen i genomsnitt 358 gånger till varandra. Tio år senare är samma siffra 453 passningar per lag och match, det vill säga nästan 100 passningar mer per match. Arsenal var laget som passade mest per match för tio år sedan med 495 passningar per match, Man Citys genomsnitt är 50% högre, 743 passningar.

De senaste tio åren har tacklingarna blivit betydligt färre. Huddersfield är laget som tacklat mest av alla lag i Premier League det senaste året med totalt 744 tacklingar. För tio år sedan var Reading laget som tacklades minst av alla lag, med 800 tacklingar. Med andra ord, laget som tacklades minst för tio år sedan tacklade fortfarande mer än det lag som tacklas mest av alla nu för tiden.

De senaste tio åren har inlägg och krossbollar blivit betydligt mindre vanliga. Antalet inlägg per match har minskat med nästan en tredjedel, där lagen idag slår i genomsnitt 4,5 inlägg per match jämfört med 6,5 inlägg per match för tio år sedan. Dessutom slås inläggen i väsentligt högre utsträckning av ytterbackarna idag jämfört med för vanliga yttermittfältare för tio år sedan.

Allt detta bygger på och utgår från en långt mycket mer utvecklad idé om betydelsen av bollinnehav. Detta är en fullt naturlig förklaring till att antalet passningar har skjutit i höjden, passningar inom laget är det självklara sättet att vårda bollinnehavet. Lagens större fokus på eget bollinnehav förklarar varför det tacklas mindre precis som det kan förklara varför inlägg och långa passningar blivit allt mindre vanliga.

Men för att få det där att fungera effektivt, och även få ytterbackarna med i offensiven, och på så sätt kunna bevara ett numerärt överläge på planens olika delar, så ställer det stora krav på samordning inom laget, där varje spelare är en del i ett system som ska arbeta tillsammans. Det är därför inte längre lika aktuellt som det en gång var för en enskild spelare att tänka enbart på sin egen uppgift eller lösa problemet på egen hand.

Men det är fortfarande så som samtalet pågår i TV-studion under och efter respektive match. Hetlevrade herrar som Graeme Souness och Roy Keane blir rosa-blå-lika i ansiktet av upprörelse när de ser spelare som till synes inte ”jagar boll” som de brukar kunna beskriva saken, vilket ganska snabbt brukar resultera i att de börjar pratar nedvärderande om spelarens frisyr, personlighet och rent allmänt hans generella manlighet.

Visst är det en fråga om kunskap och perspektiv. Graeme Souness och Roy Keane, som några exempel bland flera, utgår självfallet från hur de förstår fotboll, som är i högsta grad färgat av hur fotbollen fungerade när de själv var spelare. Men som vi alltså har sett, fotbollen har hunnit förändras mycket bara de senaste tio åren, addera ytterligare tio år för Roy Keane, och åter ytterligare femton-tjugo år för Graeme Souness.

Kanske är inte det där så mycket att bry sig om i och för sig. Det är bara vad några rätt lustiga oldtimers sitter och tycker i TV. Men många tar vad folk säger i TV-rutan som gospel och med sociala medier blir det hela snabbt viralt och överdrivet. I dess allra värsta form kan enskilda spelare bli föremål för fullständiga mobbningskampanjer baserat på vad Graeme Souness och Roy Keane orättvist och felaktigt hävdar om dem.

Den suddiga skiljelinjen mellan individualism och kollektivism inom fotbollen påverkar även synen på och diskussionerna om transfermarknaden, där värvningar fortfarande pratas om och bedöms utifrån dess individuella stjärnkraft, när det har blivit allt viktigare att värva rätt spelare för systemet. Och klubbar som helhet, liksom managers, brottas fortfarande med att de jobbar utifrån ett alltför individualistiskt synsätt på fotbollen.

Med många fler passningar, betydligt färre tacklingar och färre inlägg i fotbollen idag än för bara tio år sedan, är det kanske inte så konstigt att vi de senaste åren har sett en hel flock av den äldre brittiska managergenerationen sakta dö ut och försvinna från Premier League, bittert beklagandes sig över utländska tränare. Sådana som Sam Allardyce, Tony Pulis, David Moyes med flera.

Samhället har under 2010-talet blivit alltmer individualiserat och kan på många sätt anses vara halvt på väg åt fanders just därför. Fotbollen däremot har under 2010-talet gått i den andra riktningen och blivit alltmer kollektiviserad, och är kanske bättre än någonsin förut just därför. Nu brukar det sägas att fotbollen inte ska politiseras, men det där är ju en rätt intressant och tänkvärd kontrast.

Kanske kan samhället ta någon form av lärdom från fotbollen. Osannolikt kanske, men ändå inte riktigt lika osannolikt som att fotbollen skulle lyckas med att lära Roy Keane och Graeme Souness någonting.

Visst, nu förstår jag också att det handlar mest om att Daniel James kommer från Swansea, att Brighton precis har anställt Graham Potter från just Swansea, och att han nog skulle kunna vara intresserad av att ta med sig en spelare han känner till och vet hur bra han är, och hoppas kunna övertyga honom med en positiv relation samt kanske tydligare garantier om speltid och utveckling. Men ändå.

James vore knappast någon värvning som får ögonen att börja tindra på silly-fanboysen, men James vore ändå en bra värvning. En bra spelare helt enkelt. Har övertygat stort med Swansea under säsongen, Leeds försökte värva honom i januari och var så när att lyckas med det, och om Leeds hade lyckats värva James tror jag faktiskt att de hade spelat i Premier League nu. Men det är väl som mest en insatt gissning.

Daniel James, Sean Longstaff, Jadon Sancho med flera, hämta hem James Wilson igen, det här är en typ av transferrykten som har börjat surra rätt tätt runt Man Utd, och där finns så klart en rätt tydlig gemensam nämnare. Det ligger rätt väl i linje med vad som har beskrivits som en ny punkt i Man Utds transferstrategi, att fokusera på att värva ungt och brittiskt. Lite nygammalt så där kan tyckas, old school på något sätt.

Man kan diskutera kring motiven bakom en sådan delstrategi. Ett rent praktiskt motiv kan vara att Man Utd känner att de behöver tillgodose vissa kvoter av inhemska spelare, även ett skäl bakom nya kontrakt till Phil Jones med flera för övrigt. Ett mer teoretiskt motiv är att man ser det som ett sätt att bygga ett lag med mer hungriga och utvecklingsbara spelare än vad den tidigare stjärnstrategin har resulterat i.

Problemet är kanske att Man Utd samtidigt ryktas till mängder av för dem mer typiska spelare. Nu är mycket av detta naturligtvis medialt rubrikjagande samt så klart klubbar, agenter och spelare som mer än gärna utnyttjar Man Utd som en bricka i ett förhandlingsspel med andra klubbar. Ett effektivt sätt att kunna få upp priset eller lönen, väl beprövat sedan flera år tillbaka.

Men känslan är även att där fortfarande inte riktigt finns någon tydlig plan i Man Utds agerande, och att en situation därför håller på att uppstå där Ed Woodward och Ole-Gunnar Solskjaer kör vidare var och en för sig fast på två parallella spår. Woodward jagandes de stora namnen, prestigevärvningarna, och Solskjaer mest ute efter de mer funktionella värvningarna, som exempelvis Daniel James.

Av den anledningen, som jag har påpekat tidigare, och som även andra har påpekat de senaste dagarna, var det ett rätt intressant litmustest den här sommaren om Man Utd faktiskt har lärt sig något av de senaste årens misslyckanden huruvida de faktiskt skulle värva Jadon Sancho eller Gareth Bale. Båda två till synes tillgängliga, fyllandes samma teoretiska funktion, men självfallet representerandes två helt olika strategier.

Nu verkar det som om värvningen av Jadon Sancho inte blir av, eftersom Sancho enligt uppgift inte är sugen på att flytta till en klubb med sådana problem som Man Utd. Fullt förståeligt, och där kan man tala om ägg som kommer hem för att kläckas för Man Utd. Men resonemanget som sådant är ändå giltigt, och en värvning av Bale skulle fortfarande peka på samma grundläggande galactico-tänkande som funnits förut.

Som sagt, det enda konkreta runt Man Utd är känslan att man inte riktigt vet vad som är deras riktning. Två helt olika, och i flera avseenden motstridiga, strategier verkar finnas eller åtminstone ha formulerats. I det ena fallet, värva ungt och engelskt, såsom Daniel James, Jadon Sancho eller Sean Longstaff. I det andra fallet, värva globala stjärnor, såsom Gareth Bale, Antoine Griezmann och så vidare.

Eller så är det att dela upp världen för mycket i svart och vitt, och att varje strategi i realiteten kommer innehålla element från båda håll. Hur som helst vore det självfallet svårt att med exakthet placera in exempelvis en värvning av Kalidou Koulibaly längs den skalan. Självfallet inte någon ung, engelsk spelare, men heller inte riktigt den där globala stjärnvärvningen som den andra sidan så att säga syftar på.

Perception försvårar situationen. För även om värvningar liknande Daniel James i själva verket är de mest funktionella, och den typ av värvningar som Man Utd faktiskt i detta läge bör fokusera på, så finns det inte en chans i världen att detta kommer att ses som att ”satsa tillräckligt” i media och av en global supporterbas som kräver sin årliga fix av häftiga värvningar som något slags mått på ambition.

Vilket självfallet kommer vara ett tryck på och incitament för Man Utd och för Ed Woodward att ihärda med sina dysfunktionella värvningar, värvningar gjorda mest för att visa hur stora och starka man är mer än att skapa ett riktigt starkt fotbollslag. Alltså riskerar vi till sist se någon Gareth Bale, någon Antoine Griezmann, eller ännu värre, någon Arjen Robben eller Franck Ribery.

Detta fastän just denna transferstrategi sedan några år tillbaka har resulterat i att Man Utd nu befinner sig i en så besvärlig och problematisk situation att till och med Brighton känner att det är lugnt och komma fram och börja nafsa på det blödande kadavret.

Det är i själva verket en komplicerad fråga som inte riktigt har något enkelt svar, fastän den oftast resulterar i plattityder som antingen att allting kan typ hända i fotboll, eller att det inte alls är realistiskt eftersom poängavståndet som skiljer dessa klubbar upp till den där sjätteplatsen nu är som minst cirka tio poäng. Inga av dessa plattityder gör något seriöst försök att faktiskt engagera sig i frågeställningen.

För det första så nej, allting kan faktiskt inte hända i fotboll. Osannolika saker kan inträffa men inte allting. För det andra, folk sa samma sak om poängavståndet mellan Man City och Liverpool förra säsongen, trots detta käkades ett 25-poängsförsprång upp och till slut var det väldigt små marginaler som avgjorde. Och ingen ska inbilla mig att avståndet mellan exempelvis Wolves och Man Utd vore större än så.

En mer intressant observation är så klart att Wolves fastän de gör en väldigt bra säsong nu ändå ligger nästan tio poäng efter ett Man Utd som gör en katastrofal säsong, och att det därför gör det osannolikt att avståndet hämtas ikapp. Det är åtminstone ett argument som försöker ta hänsyn till en bakomliggande värdering av de olika lagens styrkor och svagheter, kvalitet och kapacitet.

Samtidigt får man vara lite noga med vad det är man egentligen jämför. Nio poäng är vad som skiljer Man Utd och Wolves åt över hela den här säsongen. Men om vi skulle titta på exempelvis de sista månadernas Man Utd och Wolves, så skiljer det troligtvis inte nio poäng mellan dessa båda lag över en hel säsong, i alla fall inte åt det hållet. Och just dessa lag är kanske mer intressant som utgångspunkt för nästa säsong.

Om Man Utd, Arsenal och Chelsea höjer sig rejält och får högre utväxling på sin rent institutionella kapacitet jämfört med den här säsongen så kommer det med största sannolikhet inte spela någon större roll vad Wolves, Everton, Leicester med flera hittar på nästa säsong. Om däremot Man Utd, Arsenal, Chelsea och Tottenham fortsätter prestera som de avslutade den här säsongen så kan alla dessa andra klubbar komma ikapp dem.

Att säga redan nu hur det kommer se ut för Man Utd, Arsenal, Chelsea och Tottenham är rätt svårt. Vi måste invänta sommaren för det. Vad vi kan säga för alla fyra dessa klubbar är att de känns som att de befinner sig i rätt osäkra situationer, och att det just i nuläget finns knappt några garantier att någon av dem kommer vara så värst mycket bättre eller starkare nästa säsong än vad de har varit denna säsong.

Wolves kommer samtidigt nästan garanterat vara starkare. De har nu gjort en säsong i Premier League och de kommer inte som den här säsongen mer eller mindre behöva spela in sig under hela höstsäsongen. Dessutom kommer de fortsätta förstärka laget över sommaren. Vad som talar till deras nackdel är att de nästa säsong kommer behöva kombinera ligaspel med europeiskt cupspel, förmodligen, vilket de är ovana vid.

Everton har haft några spretiga säsonger men efter att ha bytt ut mer eller mindre hela sin sportsliga ledning inför den här säsongen märktes det att Everton började få riktigt bra koll på sina prylar. Den här säsongen blev spelmässigt och spelarmässigt ett stort framsteg, och mycket av Evertons tidiga steg på transfermarknaden tyder på att de har lärt sig. Everton blev betydligt vassare under våren och kan bli livsfarliga nästa säsong.

Leicester hade en riktig mellanmjölkssäsong så länge som Claude Puel var manager, en säsong som även präglades mycket av helikopterkraschen där ägaren dog. Leicester såg ut att trampa vatten men hittade plötsligt rätt när de till sist drog i nödbromsen och anställde Brendan Rodgers. Rodgers verkar ha hittat en bra synergi mellan taktisk idé och faktisk spelartrupp, och Leicester såg riktigt bra ut under vårkanten.

Övriga klubbar? West Ham och Watford var de två klubbar som visade mest potential den här säsongen och lyckas de jobba vidare på sina framsteg så kan de mycket väl blanda sig i leken även de. Ett Southampton med Ralph Hasenhüttl som manager kan definitivt bli farliga igen, och inte heller skulle jag helt avfärda klubbar med teoretisk potential som Burnley, Brighton eller Sheffield United.

Att hävda att någon av dessa klubbar vore tippade på förhand att slå sig in bland de sex toppklubbarna vore lite fånigt. Att begära att de ska klara av den bedriften över enbart en säsong är kanske att begära för mycket. Men de kommer utvecklas, de kommer vara starkare, och det kommer definitivt finnas ett tryck underifrån på Man Utd, Arsenal, Chelsea och Tottenham, att de faktiskt måste prestera och höja sig.

Det trycket är i sig positivt och utvecklande, även om det slutliga utfallet skulle råka bli detsamma som i år. Och även om det är rimligt att tro att några av superklubbarna ändå kommer vara bättre nästa säsong än denna så är det kanske också rimligt att tänka att alla fyra av dem kanske ändå inte kommer lyckas på en och samma gång. Att någon eller några av dem kanske ändå faktiskt kan visa sig sårbara.

Med andra ord, om inte Man Utd, Arsenal, Chelsea och/eller Tottenham märkbart förbättrar sig till nästa säsong, då kommer risken, chansen eller sannolikheten, hur man nu än väljer att se på det, att de blir ikappsprungna av någon eller några av de jagande klubbarna inte på något sätt vara försumbar. För i Premier League gäller den vanliga sanningen att den klubb som inte rör sig framåt ofelbart faller bakåt.

Förutsättningarna för detta kommer för de inblandade klubbarna att i mångt och mycket bestämmas av vad som händer under sommaren och försäsongen.

Vissa spelare, inte många, men vissa spelare i andra klubbar är däremot så väldigt speciella och så personligt kopplade till en specifik klubb att man egentligen aldrig skulle vilja se dem spela i någon annan klubbtröja. Det var liksom fel att se Börje Salming spela i Detroit Red Wings tröja istället för Toronto Maple Leafs hans sista år i NHL, och en hel del sådana spelare hittar vi även i Premier League genom åren.

Dessa spelare är oftast sina respektive lags stora härförare, de som driver på laget inifrån och som i mångt och mycket format laget utifrån sin egen personlighet. De finns naturligtvis i alla länder och i all fotboll, men kanske är de desto mer framträdande inom just engelsk fotboll, där den här kaptensmyten alltjämt fortfarande är väldigt stark, i vissa avseenden kanske till och med en smula överdriven.

Man kan fråga sig om det är en inaktuell företeelse. Om den ultramoderna fotbollen med sitt kollektiva fokus, systemets ökade betydelse på bekostnad av individens, har gjort kaptens- och ledarrollen mindre nödvändig. Sant är att effektiv fotboll nu måste utgå mer från en sammanhängande spelidé än från blood and guts, men spelare som Virgil Van Dijk och Vincent Kompany visar att ledare fortfarande är viktiga.

Just Vincent Kompany är så klart inspirationen bakom denna måndagslista över Premier League-erans fem främsta kaptener, ledare och legender, som jag en smula sarkastiskt väljer att rubricera det. Vilka har varit de största ”ledarna” under dessa 27 år, och hur och var placerar sig Vincent Kompany i det sällskapet? Att jag gjort någon sådan lista förut, men inte orkar leta rätt på den, gör att man kan spåra hur mitt tänk ändrats, om alls.

(5) Roy Keane, Man Utd

Roy Keane var en sådan personlighet, och inte minst hans personlighet utanför planen och i TV-rutan efter karriären, och så benägen till konflikt och kontrovers, att detta för många blev allt han var, och många glömmer därför bort att han också var en fantastiskt skicklig mittfältare. Tog över kaptensbindeln efter Eric Cantona och därefter har han nog varit den som varenda kapten i Man Utd har jämförts med, och många önskar nog en Roy Keane i dagens Man Utd. Svårt att ärligt bedöma Roy Keanes specifika betydelse då han var omgiven av strålande medspelare, men den hunger på att vinna, hunger på titlar, som under alla de där åren präglade Man Utd, var en hunger som Roy Keane alltid eldade på och höll vid liv. Man Utds omutlighet var i mångt och mycket Roy Keanes omutlighet.

(4) Steven Gerrard, Liverpool

Hade TV och tidningar fått välja helt fritt hade förmodligen kaptensbindeln för hela Premier League gått till Steven Gerrard, kanske den spelare som kommer närmast av alla att personifiera och förkroppsliga den engelska fotbollens smått perversa Roy Race-fetisch. Hans stora styrka kan sägas vara att med egen kvalitet, egen drivkraft och egen karisma lyfta även tämligen medelmåttiga Liverpoollag till storhet, till framgång och till titlar. Och visst stämmer det, Istanbul är ett evigt monument över detta, men kanske bara delvis. För visst lyckades Gerrard lyfta Liverpool till enstaka cuptitlar, men aldrig så att det bar hela vägen över en hel säsong, det vill säga till ligatiteln.

(3) John Terry, Chelsea

Spelaren som fick utgöra inspiration till bloggens rubrik, en spelare som av sina egna supportrar började kallas för kapten, ledare och legend nästan innan han ens hunnit gå ur småskolan. Inte helt utan anledning så klart. Chelsea var inte bara ett fantastiskt starkt fotbollslag, det var också ett extremt fysiskt och viljestarkt fotbollslag, och mycket av detta etos kom direkt från John Terry. Likt med Roy Keane lyser kanske John Terry mindre av att han var omgiven av sådan stjärnglans, och hans stjärna kan därför se ut som om den strålar mindre, men efter att José Mourinho lämnade första gången var Chelsea fortsatt ett formidabelt fotbollslag år efter år till stor del tack vare John Terrys ledarskap.

(2) Vincent Kompany, Man City

Man City har vunnit fyra ligatitlar under 2010-talet. Hur många ligatitlar hade Man City vunnit utan Vincent Kompany? En, förmodligen två, kanske tre? Någon tillfällighet är det inte att när titelstriderna har gått in på småtimmarna för Man City under dessa år, och det kokta fläsket skulle stekas, då har det inte bara en gång, inte bara två gånger, utan flera gånger bokstavligt talat varit Vincent Kompany som klivit fram och svarat för den till sist avgörande insatsen. ”A Captain’s goal…” brölade Clive Tyldesley i Turin för 20 år sedan. Well, Vincent Kompany har gjort många sådana mål. Utan Vincent Kompany, under mellanåren mellan den första ligatiteln och Pep Guardiola, tror jag Man City hade varit i betydligt större problem än vad de ändå var om inte för Vincent Kompany.

(1) Tony Adams, Arsenal

Kapten för Arsenal redan vid 21 års ålder, och det känns sannerligen inte som en klubb i vilken man blir kapten redan så ung, i alla fall inte på den tiden. Fortsatt kapten för Arsenal sedan Arsene Wenger kommit in och började lägga grunden för en helt ny klubb i en helt ny tid. En av få spelare som framgångsrikt lyckades göra övergången från den gamla fotbollen till den moderna fotbollen, och den grund på vilken Arsene Wenger i sin tur kunde lägga sin grund. Utan Tony Adams, som ledare för kanske den bästa backlinje engelsk fotboll har sett, är det mycket möjligt att sagan om Arsene Wenger i engelsk fotboll hade fått ett helt annat och snabbare slut. We shall never see his like again!

Bubblare:

Matt Le Tissier, Southampton; Ledley King, Tottenham; Patrick Vieira, Arsenal; Eric Cantona, Man Utd, Alan Shearer, Newcastle.

För en knapp vecka sedan meddelade alltså Brighton att de och Chris Hughton gick skilda vägar, det vill säga att han fick sparken, om än en soft spark. Där fanns en oro över lagets resultat under våren men framför allt en oro över faktorerna bakom resultaten. Hughton sågs som alltför restriktiv i sin taktik och spelidé, och brottades med missnöje från en välinvesterad spelartrupp han aldrig lyckades få ut maximalt utav.

Chris Hughton råkar vara en sympatisk manager, dessutom har han gjort ett strålande jobb som har tagit Brighton till Premier League, och även lyckats hålla dem kvar i Premier League under två säsonger. Alltså finns ingenting att förvånas över att Brightons beslut togs emot med både löje och och hård kritik, vi har sett det förr. Att Hughton dessutom är engelsman, och svart därtill, är bara bensin på den elden.

Kritiken är emellertid missriktad i meningen att Brighton inte ger Chris Hughton sparken för de prestationer och resultat han har gjort, utan för att de gör den inte helt vansinniga bedömningen att Chris Hughton inte är rätt manager att ta Brighton vidare härifrån, att de strävar efter att vara ett något annat lag än det lag som Chris Hughton egentligen har möjlighet att erbjuda dem.

”Höhö vadå, ett Football League-lag?!” skrockar dock de lustigkurrar som främst ägnar sig åt punchline-retorik över substans. Nej, det är väl inte tanken, det finns trots allt fler möjliga utfall med sådana här reformer än att spela defensivt och hålla sig kvar i Premier League, eller spela offensivt och åka ur Premier League. Lustigkurrarna har några exempel på sin sida, liksom det lika självfallet finns nutida exempel också på motsatsen.

Någonstans grundar sig kritiken på någon slags föreställning om vad vissa klubbar har rätt att hoppas och drömma om. Den engelska fotbollens sociala kastsystem. Vissa klubbar, såsom Brighton exempelvis, ska helt enkelt bara bliva vid sin läst och bara vara nöjda med att få vara med i Premier League, att få sitta med vid bordet. Varje försök att bli något mer än så ska förlöjligas, i synnerhet om det misslyckas.

Jantelagen är inte någon helt och hållet svensk företeelse med andra ord. Även i den engelska fotbollen gäller den järnhårda grundlagen att du ska minsann inte komma här och tro att du är något.

Brighton gör helt rätt som försöker satsa framåt, mot något nytt och mot något större. Var sak har sin tid, så även Chris Hughton. Brighton har organisationen, inte minst med sin technical director i Dan Ashworth, att backa upp en reform mot en mer positiv och expansiv fotboll. Brighton har investerat därefter i sin spelartrupp. Brighton har även arenan och infrastrukturen som gör det möjligt för dem att växa i sin egen kostym.

Brighton är med andra ord inte Crystal Palace, och det är så klart en smula ironiskt på det lustiga sättet att deras värsta rivaler redan har försökt sig på den här resan, fast sämre, och utgör åtalets främsta bevisföring varför det är en dum idé. Men Crystal Palace sade sig bara vilja införa Ajaxmodellen. Det följdes inte upp med någon organisation, inte med någon motsvarande investering i spelartruppen. Det var bara ord, ingen plan.

Brighton har en plan, de snackar inte bara. Naturligtvis är inte det någon garanti för att de faktiskt kommer lyckas, eller för att de ens kommer lyckas särskilt mycket bättre än vad Crystal Palace gjorde. Även om det känns sannolikt att riktigt så illa kommer det inte gå. Det finns inga sådana garantier i Premier League, inte för Brighton. Detta kan inte få betyda att man aldrig ska försöka. Vi har sett exempel på vad som sker då också.

Hur som helst, Graham Potter kliver in i ett getingbo. Nu surrar det kanske inte så förskräckligt inuti boet, i Brighton kommer han självfallet ha stöd. Men skulle det börja råka gå sideways för Brighton nästa säsong, rättare sagt så fort det någon gång faktiskt börjar gå dåligt, vilket det någon gång rimligen gör, så kommer det inte saknas tyckare utanför klubben som kommer älska att säga ”vad var det vi sa?!”

Delvis kommer Graham Potter däremot vara skyddad av sin egen nationalitet, han är själv engelsman. Brighton var smarta på det viset. De lyckades hitta den rätta balansgången mellan att å ena sidan genomföra den reform de faktiskt eftersträvade, med en manager mer anpassad för ändamålet, och att å andra sidan undvika att anklagas för ”hybris” efter att ha anställt någon mer eller mindre känd kontinental manager.

Friskt vågat är det hur som helst av Brighton att våga satsa på en manager i Graham Potter som är relativt oprövad på den här nivån. På så vis sitter kanske Brighton och Potter lite i samma båt, båda två har hoppat i den djupa änden av poolen. Det kan ses som en svaghet, att rubba för många cirklar samtidigt. Det kan också ses som en styrka som kan få klubb och manager att arbeta i samförstånd med varandra.

För Graham Potter måste naturligtvis det komma som en skön omväxling. Han lämnar alltså Swansea efter en enda säsong. Det har varit en uppskattad säsong av Swanseas supportrar, Potter har gjort en utifrån förutsättningarna strålande säsong med dem. Ett projekt som inte alls höll vad det lovade Potter när han anställdes förra sommaren. Ett projekt som alltmer riskerar bli ett nytt Blackpool, eller Portsmouth.

Och någon större nöd kommer det väl inte gå på Chris Hughton. Flera klubbar i Football League har redan släppt sina managers efter säsongen, bland dem kanske framför allt West Brom och Middlesbrough. Det är väl långt ifrån omöjligt att Hughton rullar upp på någon av dessa stränder. En så pass uppskattad manager, med ett så pass bra facit trots allt, kommer alltid landa på fötterna.

Var Brighton och Graham Potter landar, det får framtiden utvisa!

:::

Idag kollar vi på finalerna i FA Vase och FA Trophy:
FA Vase – 13:15 – Chertsey Town vs Cray Valley
FA Trophy – 17:15 – Leyton Orient vs AFC Fylde

:::

TRANSFERKOLLEN:

Christian Pulisic, Dortmund till Chelsea. Chelsea agerade redan i januari på rätt tunga signaler dels att Eden Hazard ville lämna klubben, dels att de riskerade att drabbas av ett tungt transferförbud. Pulisic är väldigt talangfull, den amerikanska fotbollens second coming mer eller mindre, och har tillräckligt mycket talang för att fortsätta utvecklas även i Chelsea och i Premier League. Med beröm godkänd – (++++)

Lloyd Kelly, Bristol City till Bournemouth. Bournemouth har ett bra tag nu haft som policy att värva ungt och engelskt, och naturligtvis lovande. Något det finns både sportsliga och finansiella skäl för. Kelly är definitivt en värvning enligt den linjen, en back som presterat bra i Bristol City med meriter för det engelska U21-landslaget. En affär både klubb och spelare kan vinna på. Väl godkänd – (+++)

Men om planeterna hade stått på ett annat sätt, om politiken bakom dessa frågor hade varit en aning annorlunda, så hade Javi Gracia mycket väl kunnat vara eller åtminstone pratas om som säsongens manager han också. Nu kanske något av luften gick ur den ballongen mot slutet av säsongen när Watford förlorade sex av sina åtta sista matcher och slutade elva, men under stora delar av säsongen var de best of the rest.

Desto mer imponerande givet att inte många gav Watford någon större chans inför säsongen. Många, bland dem jag, pratade om dem som ett lag för nedflyttningsstriden, som skulle behöva kriga för att hålla sig kvar i Premier League. Istället slåss Watford alltså om en plats på tabellens övre halva, har dessutom tagit sig till FA-cupfinal, och är alltså en enda match från den första titeln i klubbens historia, och från europeiskt cupspel.

Varje sammanställning över klubbar som överträffat förväntningarna den här säsongen måste ha Watford mycket högt upp. Och även om det nu inte är Watfords modell att sätta sin manager i centrum går det inte att blunda för Javi Gracias betydelse för att få ihop en annars rätt spretig spelartrupp. Gracia har i någon mening även lyckats bryta Watfords ekorrhjul av att börja säsongen starkt för att falla samman under våren.

Watfords framgångar baseras mycket på deras utmärkta scoutingnätverk. De värvar spelare på ett sätt som andra klubbar liksom flertalet bedömare har fnyst och rynkat på näsan åt förut men som alltmer har blivit en modell och förebild också för övriga klubbar. Ingen klubb i Premier League representerar kanske den kontinentala sportchefstrategin i samma utsträckning som Watford gör.

Watford har idag möjligheten att skriva ett stycke engelsk fotbollshistoria. De har aldrig vunnit FA-cupen förut, de har i själva verket aldrig vunnit någon stor titel förut, så detta vore första gången i deras historia de vann. De har spelat final en gång förut, 1983-84, men förlorade den gången finalen mot Everton. Lite typiskt för Watford lyckas de alltså i båda sina finaler få möta den tidens kanske bästa fotbollslag just då i England.

Man City har naturligtvis vunnit FA-cupen förut, och Man City har kanske sitt fokus på att vinna större titlar än just FA-cupen. Men även Man City har en god möjlighet att skriva så kallad engelsk fotbollshistoria idag. Om Man City vinner FA-cupen idag, efter att redan ha vunnit Ligacupen och Premier League, blir Man City den första och därför enda engelska klubben att någonsin ha vunnit en så kallad ”domestic treble”, alla tre inhemska titlar.

Det är kanske något som har sjunkit i värde de senaste tio plus åren, detta att vinna flera av de inhemska titlarna. Dels beror det helt säkert på framväxten av Champions League i vårt allmänna medvetande och på bekostnad av de båda cuperna. Dels har det att göra med koncentrationen av ekonomiska resurser till en handfull superklubbar. Men det är ändå något jag fortfarande anser vara viktigt, värt att uppmärksammas, och firas.

Onekligen vore det en fin punkt på säsongen för Man City, och ett rätt fint sätt att knyta samman två strålande säsonger. En första säsong där de slår nytt poängrekord i Premier League med 100 poäng, och en andra säsong där de alltså försvarar ligatiteln samt vinner tre titlar och skapar denna ”domestic treble”. Två bokstavligt talat unika prestationer som gör dem till ett unikt mästarlag.

Nu är det faktiskt inte bara Watford och Man City som har ett järn i elden den här dagen, utan andra klubbar kanske också tittar med större intresse än normalt på dagens FA-cupfinal. Framför allt handlar det nog om Wolves och Man Utd, och båda dem lär nog hoppas på att Man City vinner idag, om än av helt olika skäl. Wolves för att då får de spela i Europa League, Man Utd eftersom då slipper de spela i Europa League.

Förenklat uttryckt kanske. Wolves slutade hur som helst sjua i Premier League vilket betyder att de är kvalificerade till Europa League om Man City vinner FA-cupen, eftersom de redan är i Champions League. Om Watford däremot vinner FA-cupen idag så är det istället de som nyper den där Europa League-platsen, och dessutom hoppar raka vägen in i gruppspelet.

Det där sista påverkar i hög utsträckning Man Utd. Därför att om Watford vinner FA-cupen och alltså tar sig till Europa Leagues gruppspel, så innebär det att Man Utd istället för att gå direkt till gruppspel själva, tvingas till ett kvalspel till Europa League som inleds redan under andra halvan av juli, från och med den tredje kvalomgången. Man kan lugnt säga att det är ingenting Man Utd har planerat med, eller över huvud taget önskar sig.

Ändå är det svårt att föreställa sig att ens den mest förhärdade Man Utd-supporter skulle kunna förhindra ett snett leende om Watford ändå gick och vann idag. Delvis så klart för nesan det skulle innebära för den lokala rivalen. Men först och främst för att det trots allt vore en så fin fotbollsstory, om en klubb som Watford går och vinner FA-cupen, och gör det i finalen mot en klubb som Man City dessutom.

Det är sådant vi nästan, men bara nästan, har blivit övertygade om inte längre kan hända i den moderna fotbollen. Det är däremot sådant många av oss har blivit uppväxta med. Vi kommer ihåg Southampton mot Man Utd 1976. Vi kommer ihåg West Ham mot Arsenal 1980. Vi kommer ihåg Coventry mot Tottenham 1987. Vi kommer ihåg Wimbledon mot Liverpool 1988. Fyra klassiska finaler, fyra klassiska segrare.

Skulle Watford lyckas vinna FA-cupen idag kommer vi kunna foga Watford mot Man City 2019 till den listan. Det vore en seger av samma storhet. Utöver de närmast berörda är det väl förmodligen bara Wolves som kan anses ha legitima skäl att önska sig ett annat utfall.

Normalt sett är jag inte förtjust i offerkoftan. Den kliar något alldeles förbaskat, och den är ju inte precis särskilt snygg heller. Men även jag har ju ett barnsligt behov av att passa in på skolgården, så på precis samma sätt som en gång i tiden med hockeyfrillan och kinasandalerna, Beverly Hills, grungen och de dubbla lagren skjortor, så får jag väl så lov att dra på mig den där satans koftan jag med.

UEFA har så klart sina helt egna problem. De har till synes ställt sig bakom ett förslag från European Club Association (ECA) om att i praktiken stänga Champions League, göra om den till något slags bastardiserat ligasystem med marginell upp- och nedflyttning. Ett förslag som milt uttryckt hela världen verkar tycka är riktigt korkat och som verkar helt och hållet dött i vattnet.

Men det förhindrar dem inte från att ha försatt sig själva i en mängd konfliktzoner med engelsk fotboll för närvarande. Nu larvar jag mig kanske lite, några av problemen är helt enkelt generella konflikter och problem, och egentligen inte specifikt riktade mot engelsk fotboll, men sammanträffandet att det råkar vara så många problem vid ett och samma tillfälle gör att jag inte kan motstå att göra paj av det.

UEFA vs Man City

Förmodligen den främsta och mest sprängstoffade konflikten just nu. Utgångspunkten är inte särskilt svår, Man City har avslöjats med att nog ha dribblat lite med sanningen om vad som var sponsorintäkter och ägarbidrag i tidigare financial fair play-granskning vilket så klart är ajabaja. Detta har gjort att utredningen öppnats upp igen, och UEFA:s egna organ har skickat fallet vidare och förordar att Man City avstängs från Champions League.

Man City bestrider anklagelserna och ger alla intryck av att vilja sätta hårt emot hårt i den här frågan. Huruvida de egentligen har något att försvara sig med rent substantiellt är något osäkert, hittills verkar deras strategi mest gå ut på att fokusera på processfrågor, teknikaliteter och på att försöka få avsändaren att framstå som partisk mot dem; med andra ord ett försvar som taget ur Trumps och altrights playbook.

Lite blir det så klart som med mördaren som inte försvarar sig med att han skulle vara oskyldig utan med att ingen kan bevisa att han har gjort det. Det är ett försvar som nog kan visa sig framgångsrikt i rätten, om han har rätt, men som knappast övertygar någon om dennes oskuld. De flesta förstår nog att Man City har lirat vänster med regelverket, enda frågan är kanske hur mycket UEFA på den tiden (!) visste om det och spelade med.

Nu tycker inte jag, som jag har sagt mängder med gånger, att UEFA ska ha några som helst synpunkter på hur klubbar drar in sina intäkter, så länge det inte handlar om olaglig verksamhet, men där finns andra instanser som håller koll på sådant. Så att stänga av Man City från Champions League därför vore idioti. Samtidigt är det också ett etablerat regelverk som Man City har accepterat och gått med på att följa.

För UEFA står självfallet trovärdigheten i hela detta regelverk på spel. Om de har kommit fram till att Man City inte bara har brutit mot regelverket utan dessutom vilselett dem om saken så måste de helt enkelt statuera exempel, alternativt i praktiken avskaffa regelverket i dess nuvarande form. Och mot klubbar som Man City, ägda av nationalstater, statuerar man så klart inte något exempel med böter.

Fallet kokar nu ned till två punkter. Hur vattentätt rent juridiskt är faktiskt UEFA:s case mot Man City? Samt hur ser egentligen tidsperspektivet på fallet ut, kommer det avgöras redan inför nästa säsong, eller till säsongen därefter?

UEFA vs Arsenal och Chelsea

Man kan säga att UEFA positionerade sig själva som präktiga byråkrathäckar när de först skulle försvara valet av Baku som arrangör och arena för Europa League-finalen, sedan det kommit fram både synpunkter på antalet biljetter som gjordes tillgängliga, samt på allehanda visumproblem. Baku hade inte möjligheten eller infrastrukturen att hantera större folkmassor, så allt var egentligen bara för klubbarnas bästa!

Vem var det då som valde Baku som arrangör och arena, det vill säga som valde en Europa League-värd som rent tekniskt inte hade kapacitet eller infrastruktur att hantera en final mellan två stora klubbar som Arsenal och Chelsea? Jo, men UEFA naturligtvis, som uppenbarligen inte kunde föreställa sig att Arsenal och Chelsea skulle mötas i final, utan kanske mer hade gissat på BK Kenty mot Bayer Uerdingen.

För Arsenal tar det för övrigt inte stopp där. En av deras spelare, Henrikh Mkhitaryan, råkar nämligen vara armenier, och UEFA eller för den delen arrangören klarar tydligen inte av att garantera dennes säkerhet om han beger sig till Azerbadzjan. UEFA, som för övrigt gör stor sak PR-mässigt om sitt sociala och politiska ansvar, har alltså utsett att arrangera en europeisk cupfinal ett land som inte accepterar vissa nationaliteter.

Inte precis det bästa sättet att marknadsföra sig själva eller Europa League på. Vad som borde vara en av säsongens absoluta höjdpunkter håller på att bli travesti. Och ett trist läge för Arsenal och Chelsea som även om det ”bara” är Europa League-final ändå borde kunna förbereda sig i glädje. Visst är det viktigt att alla länder ska ha möjlighet att arrangera finaler, men vissa grundläggande krav måste ändå uppfyllas.

UEFA vs England

UEFA har gjort stor sak av sin nya turnering Nations League. Och på det stora hela har det väl varit ett riktigt lyckat projekt, något som definitivt har varit en förhöjning från de där träningslandskamperna, som har gett alla länder större ytor för matcher mot mer jämbördigt motstånd, och en turnering som i mina ögon på sikt borde kunna ersätta vad vi nu känner till som EM.

England, Holland, Schweiz och Portugal har nu tagit sig till slutspel i Nations Leagues A-division, finalspelet så att säga med först semifinaler och därefter final, där vinnaren alltså kan säga att de har vunnit Nations League. Teoretiskt en rätt stor pryl. Då kan man så klart fråga sig hur UEFA egentligen tänker när den första semifinalen alltså ska spelas redan den 6 juni, det vill säga fem (!) dagar efter Champions League-finalen.

Nu var det inte möjligt att veta att det skulle drabba England i den utsträckning som blivit fallet, men någon skulle det ju ofrånkomligen alltid drabba, men Englands förutsättningar att förbereda sig för det där Nations League-slutspelet, med både Tottenham och Liverpool i Champions League-finalen, och endast tre dagar tidigare dessutom Arsenal och Chelsea i Europa League-finalen, får anses som begränsade och suboptimala.

Det finns för närvarande många skäl för engelsk fotboll att känna sig en smula sura på UEFA.

Det såg onekligen också ut som om Marcelo Bielsa och Leeds hade full kontroll på playoff-semifinalen mot Derby County. De hade vunnit med 1-0 på bortaplan, utan att Derby County hade tillåtits ett enda skott på Leeds mål, och aldrig någonsin har det förut hänt att ett lag som förlorat den första matchen på hemmaplan därefter har vänt och gått vidare till playoff-final.

Men i matchen på Elland Road igår kväll hann till sist Football League ifatt Marcelo Bielsa och Leeds. Från första minuten till sista minuten var det aldrig någon organiserad och strukturerad fotbollsmatch utifrån Bielsas myriad av olika modeller. Det var rätt och slätt kaos, det var odisciplinerat, ostrukturerat och osammanhängande mönster över hela planen. Mot engelsk playoff-fotboll bet inte längre Bielsas alla mönster och modeller.

Det lättaste sättet att försöka förklara det hela är naturligtvis med psykologi, att spelarna helt enkelt är människor. Och det var uppenbart att framför allt Leeds spelare hade väldigt svårt att hantera situationen, pressen på dem själva, trycket från ett helt samhälle att gå upp i Premier League igen, efter att antydningsvis ha ”slängt bort det” under säsongen, bokstavligt talat precis allt att förlora.

Marcelo Bielsa lyckades förbereda sitt lag tekniskt, taktiskt, men helt uppenbart inte mentalt. Det kan låta som en tung kritik, men behöver inte nödvändigtvis vara det, det är svårt att veta på förhand hur spelare kommer hantera en viss situation, och vi har sett andra lag med betydligt mer erfarna spelare krackelera på liknande sätt. Kom bara ihåg Barcelona för någon dryg vecka sedan.

Kiko Casilla, kanske Leeds mest erfarna spelare, med flera säsonger av målvaktsspel bakom sig i La Liga, var dramats kanske största bov på så vis. Hans ofattbara dribbel när Derby County tillåts kvittera precis innan halvtid, och svänger hela matchpsykologin över till deras fördel, blev inte mindre ofattbart av att det var inte första gången i matchen han hamnade i liknande besvär.

Något som i sin tur skapade väldig osäkerhet och besvär i Leeds backlinje. Liam Cooper hamnade snett i situation efter situation som ledde till Derby Countys mål, och Gaetano Berardi gav till slut fysiskt utlopp för sin förvirring och drog på sig ett rött kort med cirka en kvart kvar av matchen. Vilket visade sig helt och hållet avgörande, den utvisningen skulle leda till Derby Countys avgörande och vinnande 4-2-mål.

Utifrån ett kanske något präktigt svenskt perspektiv går det att fråga sig varför Pontus Jansson satt på bänken i den här matchen. Det var kanske den punkt som förvånade de allra flesta inför matchen. Vi vet så klart inte hur Marcelo Bielsa tänkte, och vad han hade för anledning till detta, bara att Gaetano Berardis och Liam Coopers bekymmer till ytan kan användas som ett sätt att kritisera detta beslut.

Ingen av oss vet så klart hur matchen hade sett ut om Pontus Jansson startat den här matchen. Att påstå att Leeds skulle ha agerat lugnare, på ett annat sätt, och inte varit lika stirriga och tenderande till felbeslut på planen som de nu var, känns som att man drar väldigt dryga slutsatser och tillskriver Pontus Jansson en betydelse som förmodligen knappast någon spelare i världen har.

Men man kan ifrågasätta Marcelo Bielsas agerande under matchen, eller snarare brist på agerande. Framför allt att Bielsa väljer att göra sitt allra första byte först i den 87:e minuten, det vill säga omedelbart efter att Derby County gjort 4-2, och Leeds situation är fullständigt utsatt. Då byter han in Jack Clarke istället för Mateusz Klich. Man ska inte göra byten bara för att göra byten, men hanterade Bielsa verkligen den här matchen rätt?

Framför allt måste man fundera över beslutet att inte göra något byte, i synnerhet att inte byta in exempelvis Pontus Jansson, när Gaetano Berardi faktiskt blev utvisad. Ett redan stirrigt Leedsförsvar blev desto mer kaotiskt och vidöppet. Att spela med tio man är alltid svårt, men Derby County tillåts tre vidöppna frilägen mot Kiko Casilla, Harry Wilson träffar bland annat stolproten, innan Jack Marriott till slut gör mål på det tredje.

Man kan så klart titta på den här matchen och välja att se det som en förklaring till varför Leeds återigen misslyckas med att gå upp i Premier League, varför deras säsong inte höll hela vägen in i mål, varför en till synes given uppflyttning blev till en playoff-plats, blev till ett nesligt uttåg i semifinalen. Men det fanns ingenting i hur Leeds genomförde den här matchen mot Derby County som är talande för hur de spelade under säsongen.

Leeds har varit ett dygdemönster av struktur, system och idé under säsongen. I vissa fall kanske de, om man vill dra saken till sin spets, faktiskt var lite för strukturerade några gånger, på bekostnad av kreativitet och flexibilitet. Men det var inte alls vad vi såg mot Derby County. Då såg vi strukturen upplöstes framför våra egna ögon, och hur all tänkt kontroll övergick i ett suddigt kaos ute på planen.

Vi såg Football League komma ifatt Marcelo Bielsa. Frågan är vad som händer med Leeds härifrån, och om Marcelo Bielsa anser sig ha sett nog av Football League. Det häftigaste vore så klart om han stannade. Det bästa för Leeds vore om han blev kvar.

För det första fanns det en kanske förståelig farhåga att Leeds skulle gå in i detta playoff demoraliserade och nedslagna. Leeds hade tappat den automatiska uppflyttningsplatsen under de sista omgångarna, mycket av egen förskyllan, och detta var ännu ett exempel på ett Leeds som typiskt dem själva satte krokben för sig själva. Men matchen mot Derby County visade på raka motsatsen, ett hungrigt Leeds gjorde sin bästa match på länge.

För det andra har det under hela säsongen funnits en tanke om att Leeds skulle ”ta slut” mot slutet av säsongen på grund av Marcelo Bielsas energiska fotboll och svårt intensiva träningsupplägg. Vi befinner oss nu i slutet av säsongen, rent tekniskt befinner vi oss kanske till och med efter slutet på åtminstone den ordinarie säsongen, och mot Derby County sprang Leeds mer och mer intensivt än vid någon annan gång under säsongen.

För det tredje vågade jag mig inför säsongen på en fundering om i vilken utsträckning som Pontus Jansson skulle passa in i Marcelos Bielsas fotbollstänkande. Jag uttryckte viss tveksamhet. Säsongen har visat att farhågan inte var motiverad, Jansson är en av de som har spelat mest för Leeds under säsongen samtidigt som Bielsa har beskrivit honom som sin viktigaste spelare. Även om det kanske inte ska tas bokstavligt.

En aspekt som däremot har visat sig motiverad med Leeds, och som förmodligen är den främsta anledningen till att de nu har tvingats till ett ovisst playoff istället för att redan vara uppflyttade till Premier League, istället för att troligtvis ha vunnit Football League, är att Leeds är alldeles för ineffektiva i sitt målskytte, att de missar för många chanser och behöver alldeles för många chanser för att göra ett mål.

Det är en svaghet som fortsätter plåga Leeds, i synnerhet som det nu står klart att Kemar Roofe inte kommer till spel ikväll igen, på grund av återkommande skadebekymmer. Mot Derby County på Pride Park var det Roofe som trots ett övertygande spelövertag för Leeds ändå bara gjorde matchens enda mål. Utan honom har Leeds ofta drabbats mer än normalt av sin relativa oförmåga att göra mål på sina chanser.

Problemet har också blivit mer omfattande under säsongen. Under säsongens första 23 matcher tog Leeds 48 poäng, gjorde 39 mål och släppte in 20 mål, med endast tre förluster längs vägen. Under säsongens sista 23 matcher tog Leeds 35 poäng, gjorde 34 mål, släppte in 30 mål och förlorade tio matcher. Samtidigt visar underliggande statistik att Leeds trots detta har skapat fler chanser per match under säsongens andra halva.

Förklaringen går kanske främst att finna i hur klubbarna i Football League har anpassat sig taktiskt till Leeds. Alltfler klubbar har valt att hantera det hot som Leeds utgör genom att försvara sig lågt och centralt, vilket alltmer har tvingat Leeds ut på kanterna och försöka anfalla därifrån. Mycket riktigt har även Leeds under säsongens andra halva producerat betydligt fler inlägg och krossbollar än tidigare.

Arguably är detta mindre av ett problem för Leeds när de möter de bättre lagen i Football League, lag som själva försöker anfalla och inte är lika benägna att enbart försvara sig mot Leeds. Spelet blir då öppnare vilket Leeds vet att utnyttja. Alltså kan man tänka sig att Leeds med detta har en fördel i playoff nu jämfört med mot slutet av den ordinarie ligasäsongen. De får helt enkelt mer utrymme att spela på.

Motståndet är kanske på sitt sätt väl valt för Leeds också. Varken Derby County som Leeds möter i semifinalen, eller Aston Villa som Leeds möter i en eventuell final, är lag som är benägna att backa hem och försvara sig, eller som rent komparativt är särskilt bra på det. Det är två motståndare mot vilka Leeds borde kunna maximalt utnyttja styrkorna i sin egen spelidé.

Kanske har Leeds därför anledning att vara glada över att ett lag som Middlesbrough inte lyckades ta sig till playoff, eller att ett lag som West Brom förlorade i semifinalen mot just Aston Villa. Mycket finns kvar att spela om så klart, men helt klart känns det som att stjärnorna står rätt på himlen för Leeds för närvarande. Sant är att Derby County och Frank Lampard inte har lyckats komma underfund med Leeds hittills under säsongen.

Inte mycket talar för att de ska lyckas ikväll. De ligger under i semifinalen, de spelar på bortaplan, framför ett kokande och bubblande Elland Road. Visst, Derby County har under säsongen besegrat Man Utd på Old Trafford (å andra sidan, vilka har inte gjort det vid det här laget?) samt gett Chelsea en rejäl match på Stamford Bridge. Men detta är naturligtvis något helt annat.

Till skillnad från gårdagens semifinal går ett av lagen, det vill säga Leeds, in till kvällens match som hyfsat tydliga favoriter. Men, som vi vet med Football League, detta behöver inte betyda så mycket när det väl smäller, och den dramatik och ångest vi upplevde igår kväll kommer vi mycket väl kunna få uppleva också ikväll. Som vanligt får man kanske vara glad över att man inte själv har några ägg i omeletten.

Och Leeds supportrar är förmodligen alldeles för luttrade att trots ledning, övertag och hemmaplan ta ut någon seger på förhand. De har haft alldeles för mycket erfarenhet av att se Leeds rycka en förlust från vinstens käftar.

Man kan komma åt det där på lite olika sätt. Det självklara för mig hade ju varit att sänka åldersgränsen till låt oss säga 21 år. Man skulle även kunna lägga till ett kriterium som säger att man får max ha gjort en eller möjligen två säsonger med ett visst högsta antal matcher i ligan för att anses behörig till priset. Lättast vore kanske att egentligen inte rent direkt koppla priset till åldern i sig, utan kanske ha som man har i andra sporter, det vill säga årets rookie.

Distinktion utan differens skulle kanske vissa säga, men jag håller nog bara delvis med om den saken. Naturligtvis kommer åldern vara en stor komponent även för ett sådant pris, men där läggs även in hur mycket man faktiskt förut har spelat i den liga det alltså handlar om. Hur som helst tänkte jag ägna onsdagsbloggen åt just detta begrepp, att utse de fem spelare jag ser som Premier Leagues fem främsta rookies under den gångna säsongen.

Vad är en rookie? En rookie är en spelare som gör sin första riktiga säsong i Premier League. Detta syftar då teoretiskt på två saker. För det första åldern, det vill säga han är så ung att han gör sin första säsong därför. För det andra historik, det vill säga att det kan även vara så att spelaren har tillbringat sin tidigare fotbollstid i andra ligor. Här kommer jag göra så att en spelare som spelat regelbunden fotboll i någon annan av Europas eller världens etablerade ligor (t ex James Maddison) kommer ej räknas som rookie.

Jag avslutar med bisatsen att snabbt nämna några spelare jag tror ligger närmast till hands att bli nästa säsongs främsta rookies i Premier League, eller som i alla fall borde bli det om deras klubbar agerar klokt.

(5) Sean Longstaff, Newcastle

Att debutera borta mot Liverpool, och sedan följa upp det med nästa match borta mot Chelsea, är väl knappast det lättaste sättet att introduceras till Premier League. Men Rafa Benitez slängde ut Longstaff på djupt vatten och Longstaff lärde sig väldigt kvickt att simma. När Newcastle besegrade Man City hemma på St James Park var Longstaff förmodligen bäst på plan och därefter har etablerade spelare som Mohamed Diame, Jonjo Shelvey och Ki Sung-Yueng haft svårt att ta sig tillbaka in i startelvan. Supportrar som inte har mycket att vara glada för kan vara glada för Sean Longstaff.

(4) Dwight McNeil, Burnley

När man tänker Burnley och Sean Dyche är det väldigt lätt att tänka gamla ärrade veteraner från den engelska fotbollens tortyrkammare. Därför är det kanske desto mer av en aha-upplevelse när det just där plötsligt dyker upp en helt ny ung talang, därtill samtidigt som Burnley faktiskt låg lite surt till i nedflyttningsstriden. Fick göra sin debut på annandagen mot Everton och har exploderat sedan dess med tre mål och fem assists på nitton startade matcher på sin vänsterytterposition. Under samma period ryckte Burnley upp sig väsentligt i ligaspelet, vilket inte är någon tillfällighet.

(3) Aaron Wan-Bissaka, Crystal Palace

Nu var det många som gjorde i brallorna av att jag hade Wan-Bissaka med i säsongens lag som högerback före Trent Alexander-Arnold. Nu får det vara hur det vill med den saken, Wan-Bissaka har hur som helst gjort en fullständigt strålande säsong för Crystal Palace. Ett bevis för vad som kan ske om man faktiskt vågar ge sina unga spelare en chans. Enligt mitt sätt att se på saken lär ytterback vara den kanske svåraste positionen att slå igenom på, men Wan-Bissaka lyckas trots ung ålder kombinera både en mycket stabil defensiv med ett mycket konstruktivt bidrag till anfallsspelet.

(2) Declan Rice, West Ham

Här befinner vi oss kanske i gränslandet för vem som är en rookie, givet att Rice faktiskt började göra sig ett namn i Premier League redan förra säsongen. Men det är den här säsongen han verkligen har tagit en plats i Premier League. Med 33 matcher i ligan har Rice snabbt blivit en av West Hams viktigaste spelare, har visat prov på stort spel på West Hams defensiva mittfält, och det är absolut ingen tillfällighet att han pratas om både som en framtida West Ham-lagkapten (möjligen naivt om man vill vara cynisk) och spelare för England. Bli inte förvånade om Rice dyker upp i Englands trupp till Nations League.

(1) David Brooks, Bournemouth

Är faktiskt redan 21 år gammal fastän han ser yngre ut. Värvades för £10m från Sheffield United i somras av Bournemouth, varav många höjde på ögonbrynen en del. Det har visat sig vara väldigt väl spenderade pengar. Brooks har redan under sin debutsäsong i Premier League blivit en viktig kreativ spelare för Bournemouth, gett deras anfallsspel en helt ny kick, och bidrar till att skapa chanser i samma utsträckning som betydligt större spelare som Sadio Mané, Paul Pogba och Pedro, för Bournemouth. Det har redan börjat pratas om större klubbar som tittar på Brooks inför sommaren.

Bubblare:
Matteo Guendouzi, Arsenal; Callum Hudson-Odoi, Chelsea; Harvey Barnes, Leicester,

:::

PREMIER LEAGUES FEM FRÄMSTA ROOKIES 2019-20?

Reece James, Chelsea
Har varit fullständigt strålande som framför allt högerback för Wigan i Football League den här säsongen, där han fick en stående ovation under sin sista match. Blir inte han helt ordinarie på en av Chelseas problempositioner nästa säsong äter jag min hatt.

Harry Wilson, Liverpool
Det gnölas, gnälls och gnatas om bredden i Liverpools spelartrupp, i synnerhet kanske offensivt. Nästa säsong har de inte riktigt några ursäkter i det avseendet, Harry Wilson har visat med Derby County att han gott och väl hållet måttet för Liverpool.

Phil Foden, Man City
Har självfallet gjort sina pliktskyldiga matchminuter den här säsongen, men nästa säsong måste han göra sitt riktiga genombrott om det ska vara någon som helst mening för honom att vara kvar i Man City. Ett sätt för Pep Guardiola att fräscha upp spelartruppen.

Ruben Vinagre, Wolves
Mycket prat om häftiga spelare som Neves, Moutinho, Jota, Jimenez och så vidare med Wolves, men frågan är om inte den häftigaste talangen av dem alla ändå är Ruben Vinagre. Håll ögonen på honom, särskilt om Wolves går till Europa League.

Axel Tuanzebe, Man Utd
Har varit strålande för Aston Villa den här säsongen. Hade varit ett betydligt bättre mittbackspar tillsammans med Victor Nilsson Lindelöf redan den här säsongen än något annat mittbackspar Man Utd underhållit oss med under säsongen om han hade fått chansen till det.

Samtidigt kan Jack Grealish sannerligen inte beskyllas för att inte göra allting för att dra, slita och släpa Aston Villa till playoff. Det är hans moderklubb och det är uppenbart att han faktiskt bryr sig. Aston Villa såg ut att vara ett rätt menlöst mittenlag fram till cirka mitten av maj då Grealish kom tillbaka från långvarig skada. Därifrån påbörjades Aston Villas svit om tio raka vinster som bar dem hela vägen till detta playoff.

Många gånger brukar sådana där saker mer vara en fråga om korrelation snarare än kausalitet, men inte i det här fallet. Jack Grealish har varit magisk för Aston Villa under våren, kapten trots sina relativt ringa 23 år, mer mogen som person, en spelare som klarar av provokationer både från motståndare och deras supportrar, och som har gett Dean Smiths Aston Villa en helt annan spets i sin offensiva fotboll.

När Jack Grealish kom tillbaka från sin tre månader långa skada i mitten av mars låg Aston Villa på fjortonde plats i tabellen. De hade misslyckats med att vinna ett antal matcher som hade kunnat ta dem in i playoff-diskussionen och säsongen började se förlorad ut. Grealishs influens visade sig omedelbar, Aston Villa vann med 4-0 mot Derby County och därifrån har de aldrig tittat bakåt.

Möjligen ser vi ett fall av en spelare som mått bra av sin skadefrånvaro. Tre månaders relativ vila gör att Jack Grealish nu är en pigg spelare där de flesta av hans motståndare börjar bli utmattade i slutet av en väldigt lång säsong. Och det är klart att det hjälper, på de tretton match som Grealish nu har spelat har han gjort två matchvinnande mål, och varit med om att avgöra ytterligare två matcher sent med avgörande passningar.

Få spelare i Football League skapar lika många chanser och levererar så många viktiga passningar som Jack Grealish. Ingen spelare i Football League är riktigt lika påpassad som Jack Grealish av motståndarna, som helt tydligt har definierat honom som spelaren som måste stoppas om de ska komma till tals med Aston Villa. Förut har Jack Grealish inte reagerat så bra på det. Hittills den här säsongen har Grealish hanterat det väldigt väl.

Med Jack Grealish så dominant, med Aston Villas säsong så fullständigt pendlandes från ena hållet till det andra före och efter Grealishs återkomst från skada, finns så klart rätt goda skäl att oroa sig över vad som händer med Aston Villa om de inte lyckas vinna detta playoff, om West Brom ikväll, eller Derby County eller Leeds i finalen, visar sig för svåra, och Grealish lämnar Aston Villa under sommaren.

Aston Villas supportrar kommer säkert hoppas att Jack Grealish stannar kvar i Aston Villa ändå, men det är helt enkelt inte realistiskt att tänka sig, inte heller vore det rättvist mot Jack Grealish, som sannerligen har dragit sitt strå till Aston Villas stack betydligt längre än vad många andra spelare har gjort. Vi vet att Grealish var väldigt nära att gå till Tottenham redan förra sommaren.

Samtidigt befinner sig Aston Villa i en bättre och starkare position nu än vad de gjorde för exakt ett år sedan, när de också var i playoff men till sist förlorade playoff-finalen mot Fulham. För det första var det ett betydligt mycket mer sårbart lag, ett lag som spelade tämligen reaktivt och mest förlitade sig på några individuella spelare i laget. Dagens Aston Villa, Dean Smiths Aston Villa, känns betydligt mycket mer sammansatt.

För det andra har Aston Villa en helt annan styrka som klubb nu än då. Då fanns genuina skäl att oroa sig för att om Aston Villa skulle förlora playoff skulle klubben under Tony Xias som det visade sig kataklysmiska ägarskap riskera finansiellt och administrativt fritt fall. Aston Villa har sedan dess fått nya ägare i Nassef Sawiri och Wes Edens. Med dem har Aston Villa börjat jobba långsiktigt igen, i kontrast till Tony Xias riskfyllda bombasm.

För ett år sedan fanns det skäl att tänka att uppflyttning till Premier League om än en kortsiktig seger hade varit en långsiktig tragedi för Aston Villa. Att det hade lett till att Tony Xia var kvar som ägare, Steve Bruce kvar som manager, klubben i fortsatt limbo och att en sannolik nedflyttning nästa säsong hade varit början på slutet. Sådan är inte längre känslan kring Aston Villa den här säsongen. Härifrån finns något att bygga på.

Alltså vore det kanske inte samma katastrof för Aston Villa att bli av med Jack Grealish den här sommaren som det hade varit förra sommaren. Att bli av med sin bästa och viktigaste spelare kommer självfallet aldrig vara något positivt, men Aston Villa har nu plattformen, planen och kompetensen att kompensera för hans frånfälle. Aston Villa kommer vara en av nästa säsongs förhandsfavoriter till uppflyttning.

Det vill säga, om inte Aston Villa går upp i Premier League redan i år. De fick som vi vet en bra start i semifinalen mot West Brom, där de vann första matchen på Villa Park med 2-1, efter att ha vänt ett underläge i andra halvlek. Ikväll spelas returen på The Hawthorns, Aston Villa tar sig till final om de lyckas undvika förlust, West Brom saknar dessutom både Dwight Gayle och Hal Robson-Kanu på grund av avstängning.

Dean Smiths taktiska uppställning kommer vara en diskussionspunkt. I hemmamatchen mot West Brom ställde han upp med Glenn Whelan som defensivt skydd på mittfältet, och hade Conor Hourihane på bänken. Logiken är lätt att se, men laget blev för defensivt balanserat och matchen vände när Hourihane byttes in i andra halvlek. Hur tänker Dean Smith inför kvällen, en match på bortaplan, med en ledning att försvara?

Problemet är kanske att Aston Villa, och det gäller för all del också West Brom, är offensivt väldigt skickliga och produktiva, men de är inte alls särskilt bra på att försvara sig eller stänga en match som det brukar heta. Aston Villas bästa försvar är kanske därför inte nödvändigtvis att försöka försvara sig genom kvällens match. Det är heller inte riktigt Aston Villas etos eller personlighet under Dean Smith. De är ett offensivt lag.

”Dance with the one who brung ya!” är ett relativt välkänt uttryck inom politik och ekonomi, och är giltigt även inom fotbollen. Aston Villa tog sig till playoff genom att våga släppa loss offensiven. Viktigt därför att våga fortsätta göra detsamma i playoff. Vågar Aston Villa göra det finns alla chanser att Aston Villa faktiskt vinner detta playoff, och går upp i Premier League.

Och då kommer Jack Grealish definitivt spela i Premier League. Detta redan nästa säsong, med Aston Villa.

Målens betydelse demonstreras så klart också av den ceremoniella tyngd som vigs åt den så kallade skytteligavinnaren. Ofta något förment prestigefullt. Själv är det alltid något jag har haft svårt att engagera mig för, möjligen för att det är ännu ett exempel på viljan att betona individen över laget. Det faktum att tre spelare för mig kan vinna priset samtidigt demonstrerar närmast postmodernt perfekt hur meningslös frågan om skytteligavinnaren egentligen är.

Kvantitet av mål är så klart en sak, målens kvalitet är en annan. Varje månad utses det snyggaste målet i Premier League bland ett relativt stort antal kandidater. Då har jag för mig att det är supportrarna som ringer, textar och på andra sätt röstar på målen, vilket lätt får sina mycket lätt förutsägbara effekter på vilka mål som vinner. Därefter brukar även säsongens mål utses. Det tänkte jag nu också göra, dock är jag mer diktatorisk än att låta er rösta, utan detta är de fem snyggaste målen enligt mig.

Därefter kan de självfallet kommenteras, avfärdas och kompletteras i kommentarsfältet om man så vill.

(5) Lagmålet – Aaron Ramsey, vs Fulham

Ett svepande fotbollsmål som går över hela planen, från Arsenals högerbacksposition till deras vänsterforward, på kort tid innan det avslutas med teknisk finess. Vad som talar mot målet jämfört med dess alternativ är att det flera gånger längs vägen känns ganska stökigt och turligt, men för målet talar antalet inblandade spelare, avståndet över vilket målet tar form, samt Ramseys delikata avslutning. Bubblare: Abdoulaye Doucouré, vs Man Utd; Gonzalo Higuain, vs Burnley

(4) Frisparken – James Maddison, vs Burnley

(VIDEO)

Många frisparkar har varit riktigt snygga den här säsongen. Inte minst James Maddison själv har svarat för några riktiga pärlor. Jag fastnar däremot mest för denna frispark, då den inte är som alla andra. Från ett kortare avstånd och en betydligt snävare vinkel än normalt vilket gör det tekniska numret bakom frisparken desto svårare. Maddisons beslut att placera bollen i det närmaste krysset ökar definitivt målets betyg. Bubblare: James Ward-Prowse, vs Man Utd; Granit Xhaka, vs Crystal Palace

(3) Solomålet – Eden Hazard, vs West Ham

Hur högt placerar sig detta solomål på den så kallade Maradonaskalan? Det är naturligtvis det enda rimliga kriterium att använda för att bedöma solomål. Det som för mig kommer högst den här säsongen är Eden Hazards soloräd mot West Ham, ett mål där han kombinerar både fart och genuina avdribblingar innan han iskallt placerar in bollen i målet. Övriga mål kanske inte innehåller lika mycket dribbling eller är mer renodlat baserade på fart. Bubblare: Roberto Pereyra, vs Huddersfield; Heung-Min Son, vs Chelsea

(2) Volleyn – Andros Townsend, vs Man City

Rackarrökaren som fick den förväntade titelstriden att sätta julmaten i vrångstrupen. Ett volleymål skiljer sig från ett vanligt kanonskott på så vis att det oftast kräver en helt annan teknik bakom det hela. I övrigt kan målen så klart se rätt lika ut. Townsends mål mot Man City går knappast att prata bort, det är mer eller mindre det perfekta volleymålet, från en spelare som svarade för en hel del rätt snygga mål den här säsongen. Bubblare: Christian Eriksen, vs Everton; Lucas Digne, vs Man Utd

(1) Kanonskottet – Vincent Kompany, vs Leicester

Rätt överlägset den största kategorin denna säsong, vi har fått se många väldigt snygga kanonskott från distans den här säsongen. Men tusan vet om inte det bästa ändå sparades till sist. Man kan inte blunda för situationens betydelse här naturligtvis, det är i praktiken målet som vinner ligan åt Man City, lika lite som man kan bortse från personens betydelse, att det är just Vincent Kompany. Det närmast perfekta skottet, från distans, och så perfekt i krysset ett skott egentligen kan vara med målvakten helt utan chans. Bubblare: Jean Michael Seri, vs Burnley; Anthony Knockaert, vs Crystal Palace

Utgångspunkten är relativt okomplicerad. Brightons resultat och prestationer har sjunkit skarpt under Chris Hughton, som anses spela en alltför konservativ och restriktiv fotboll, samtidigt som Brighton vill spela en mer expansiv fotboll, och även har värvat spelare för att göra just detta.

Å ena sidan har Chris Hughton gjort ett jättejobb som har tagit Brighton till Premier League och även i någon mening etablerat dem där. Å andra sidan har det under den här säsongen blivit alltmer uppenbart att ska Brighton utvecklas vidare så är förmodligen inte Hughton rätt manager för det jobbet.

Som väntat har nu detta delat upp debatten i två läger. De som hånar Brighton, tycker att det är elakt mot Chris Hughton, samt verkar ha inställningen att Brighton borde bliva vid sin läst, och vara nöjda bara med att hålla sig kvar i Premier League. Och de som å sin sida uttrycker förståelse för Brightons beslut att vilja gå framåt.

Det första lägret befolkas framför allt av de mer generella åsiktsmaskinerna samt de journalister som inte specifikt följer Brighton. Visst, det finns ammunition med vilka man kan häckla sådana här ambitioner. Det är bara att se hur det gick för Crystal Palace med deras Ajaxmodell förra säsongen. Eller Ipswich den här säsongen.

Men där finns även positiva exempel, och åsiktsmaskinen har haft fel förut. Möjligen hoppas Brighton göra samma steg som Southampton gjorde när de sparkade Nigel Adkins och anställde Mauricio Pochettino. Eller Wolves som gick från Kenny Jackett till Nuno Espirito Santo. Everton från Sam Allardyce till Marco Silva.

Vad som känns givet är att Brighton kreativt och offensivt faktiskt har en av Premier Leagues mest underskattade spelartrupper. Det har värvats spännande av Brighton de senaste åren. Men dessa spelare har spelat en marginell roll under Chris Hughton. En klubb och en manager som inte längre är riktigt rätt fit.

Brighton har kunnat anklagas för att vara alldeles för beroende av Glenn Murray offensivt, en skicklig men åldrande och rätt begränsad anfallare. Samtidigt har klubben spenderat £16m på José Izquierdo, som fått begränsat med speltid och gjort noll mål, samt £17m på Alireza Jahanbakhsh, ringa speltid och noll mål.

Är Graham Potter rätt fit för Brighton? Han framstår för närvarande som Brightons huvudkandidat till jobbet. Han står som vi vet för en offensiv och expansiv fotboll och skulle på så sätt passa väldigt väl in med Brightons ambitioner, utan att samtidigt kännas som en klubb som blivit för stor för sina stövlar.

Hans jobb med fotbollen, och med spelarna som människor, med olika balett- och kulturprojekt, som vi känner så väl till från Östersunds FK, skulle dessutom helt säkert få igång många i England att börja prata om feminin fotboll.

Alisson Becker tar målvaktströjan av det enkla skälet att Liverpool har gått från att släppa in fler mål än förväntat till betydligt färre, och hela deras imponerande titelpush bygger på färre insläppta mål på lika många tillsläppta chanser. Virgil Van Dijk och Aymeric Laporte känns givna i mittförsvaret. Ytterbackarna mindre givna men Wan-Bissaka och Digne har svarat för imponerande säsonger under tuffare förutsättningar.

Bernardo Silva har svarat för en fantastisk säsong, i synnerhet en fullständigt lysande vårsäsong då han många gånger var motorn bakom Man Citys omutliga och malande titelpush. João Moutinho har varit fullständigt strålande på Wolves mittfält, en spelare av väldigt hög klass. Jämnt skägg mellan Fabinho och Fernandinho men jag fastnar för Fabinho som växt fram som ankaret på Liverpools mittfält.

Utan Sergio Aguero vinner inte Man City ligan den här säsongen, har svarat för mängder av helt matchavgörande mål, och etablerat sin position som 2010-talets bästa anfallare i Premier League. Eden Hazard har till synes på sina egna axlar burit ett haltande Chelsea tillbaka till Champions League. Raheem Sterling har levererat en säsong långt utöver det vanliga och har varit ovärderlig för Man City.

SÄSONGENS MANAGER: Pep Guardiola. Bara att låta sig imponeras av Pep Guardiolas lagbygge. Det finns de som kommer mumla om hur mycket pengar som spenderats men som vi redan vet är det inte alltid lätt att få ihop heller. Pep Guardiola gör fortfarande sina spelare bättre, håller fortfarande sitt lag hungrigt, och svarade för en stor insats när han fick Man City att samla ihop sig efter besvikelserna runt årsskiftet, äta upp Liverpools stora försprång och ge sig iväg på en omutlig vinstsvit som gav dem andra raka ligatiteln.

SÄSONGENS SPELARE: Raheem Sterling. Finns flera möjliga kandidater till detta vilket inte minst illustreras av hur olika spelare har röstats fram av spelare respektive journalister med flera. Jag fastnar för Raheem Sterling på grund av dennes ständiga närvaro i och betydelse för Man Citys säsong, insatser som många gånger hamnar lite i skymundan eftersom det inte alltid är lika spektakulärt och synligt. Vilket däremot inte betyder att det är det minsta mindre värdefullt. Strålande säsong av Sterling.

SÄSONGENS OVERACHIEVERS: Wolves. Väldigt svårt att välja här mellan Wolves och Watford. Vad som kanske talar emot Wolves är i vilken utsträckning deras säsong faktiskt kommer som någon större överraskning. Watford kan sägas ha rubbat cirklarna ännu mer samtidigt som de dessutom tagit sig till FA-cupfinal. Men att som Wolves under sin allra första säsong i Premier League etablera sig som bäst av resten och det kanske just nu största hotet mot de etablerade sex superklubbarna smäller väldigt högt.

SÄSONGENS UNDERACHIEVERS: Man Utd. Även här kan man ha invändningen att hur överraskande är egentligen Man Utds minst sagt väldigt svaga säsong? Jag hade dem till exempel som sexa redan inför säsongen. Men det byggde också på en tanke att övriga lag skulle vara något bättre än vad de har varit i sin tur. Spelmässigt och strukturellt har Man Utd befunnit sig i fritt fall den här säsongen, det har till och med sett värre ut än vad som var rimligt att befara, och till sist finns egentligen ingen konkurrens i kategorin.

Man City lyfter Premier League-titeln 2018-19, för andra säsongen i rad. De gör det med en nästan lika enastående poängsiffra som förra gången, men ändå bara en enda poäng före Liverpool på andra plats. Det var en ligatitel som bokstavligt talat krävde att Man City vann samtliga av sina 14 sista ligamatcher, dessutom vann 18 av sina 19 sista ligamatcher. På så vis naturligtvis en helt enastående titelstrid.

Liverpool har haft sin del i denna titelstrid, men en sådan här kväll är det Man City vi framför allt bör prata om, som framför allt bör hyllas. För hur bra Liverpool än har gjort det den här säsongen så har Man City ofrånkomligen gjort det bättre. Men hur kommer det sig egentligen att Man City vinner Premier League 2018-19? Här tänkte jag försöka sammanfatta det svaret i sju punkter.

Bredd och djup. Det självklara svaret måste gälla kvaliteten på Man Citys spelartrupp, och inte minst djupet i denna kvalitet. Briljanta spelare spelar för Man City, inte bara tekniskt och taktiskt utan även mentalt och attitydmässigt. Alla jobbar för laget, alla jobbar för varandra. Men framför allt är det imponerande att Man City har kunnat byta in olika spelare av olika skäl (skador, avstängningar etc) utan att det gör väldigt stor skillnad.

Taktiken. En stor förklaring till Man Citys väldiga kvalitet är även deras taktik, som maximalt och brutalt utnyttjar deras kvalitetsövertag. Fokus på bollinnehav gör att de släpper till få chanser bakåt, vilket skyddar en backlinje som inte är immun mot misstag när den väl sätts på prov, och som framåt leder inte bara till väldigt många chanser utan också till väldigt många bra chanser, vilket alltid ger Man City en bra chans att vinna varje match.

Attityden. Det är lätt hänt efter att ha vunnit en ligatitel att laget slappnar av, känner sig en smula mätta. Inte minst kanske efter en sådan fantastiskt överlägsen ligaseger som Man City tog förra säsongen. Pep Guardiola förtjänar enormt beröm för att inte ha låtit en sådan känsla smyga sig in hos Man City, istället har de varit precis lika hungriga den här säsongen som förra. Delvis behjälpta av att Liverpool nafsat dem i hälarna så klart, delvis för att Pep Guardiola förflyttat tonvikten till nya spelare.

Moral i motvind. Årsskiftet och januari var en tung period för Man City, de hade klart överraskande förlorat två raka matcher, mot Crystal Palace och mot Leicester, och även efter att ha besegrat Liverpool hemma på Etihad så gav Newcastle dem en käftsmäll strax därefter. Liverpools försprång var stort, till synes ointagligt, och det hade varit otroligt lätt för Man City att vika ned sig där. Men mycket tack vare Pep Guardiolas psykologiska spel gnagde sig Man City ifatt. Han höll ihop skeppet genom att hålla blicken på horisonten.

Uddamålsvinster. Förra säsongen präglades i mångt och mycket av att Man City totalt körde över allt motstånd och många gånger vann med mycket stora siffror. Det gjorde de förvisso då och då även den här säsongen, men mer framträdande var faktiskt deras förmåga att vinna knappt, matcher som åtminstone målmässigt stod och vägde. Det blev ännu tydligare under just den avgörande vårsäsongen då de vann åtta matcher med uddamålet. Vilket blir ännu fler om vi räknar de matcher där Man City ledde matchen med ett mål innan de satte spiken i kistan under slutminuterna.

Sergio Aguero. Många spelare bidrog självfallet till Man Citys ligaseger, och några av dem var så klart ovärderliga. Men Man City vinner inte den här ligatiteln om det inte är för Sergio Aguero, som svarar för en mängd helt avgörande och poänggivande mål för Man City, inte minst illustrerat av att det är just han som sätter den förmodligen mycket viktiga omedelbara kvitteringen mot Brighton idag. Mer än kanske någon annan av Man Citys tre ligatitlar under 2010-talet är kanske detta Sergio Agueros ligatitel, och det säger ärligt talat en hel del då han var rätt viktig för dem också.

Man City vinner! På förekommen anledning har det nästan fetischerats kring i engelsk fotboll att inte förlora fotbollsmatcher. Det är ju liksom hela logiken bakom detta med Invincibles. Man City förlorade i själva verket fyra gånger så många ligamatcher som Liverpool den här säsongen, ändå vinner de ligan före Liverpool. Anledningen är så klart att Man City vunnit fler matcher än Liverpool, rättare sagt att Liverpool spelat för många oavgjorda matcher. Man City har i större utsträckning lyckats hitta sätt att vinna matcher.

Vilket förklarar varför Man City också vinner Premier League 2018-19. Och förmodligen måste räknas som världens just nu bästa fotbollslag. Helt säkert ett av de bästa lagen i Premier League-historien.

Veckan började fantastiskt redan på måndagen då Man City skulle spela sin hängande match i den näst sista omgången hemma mot Leicester. En match de var piskade att vinna för att hålla Liverpool bakom sig i tabellen inför sista omgången. Spelet såg dock trögt ut, Leicester stod emot bra, och nerverna hade börjat ge sig till känna, när Vincent Kompany av alla spelare brajade iväg bollen rätt upp i krysset från 25 meter.

Ett hammarslag mot Liverpool kunde tyckas som däremot inte visade några större tecken under tisdagen på att vara alltför nedslagna vare sig av Man Citys vinst eller Barcelonas målmässigt stora seger på Camp Nou en vecka tidigare. När röken skingrats och Anfield äntligen slutat vibrera stod Liverpool där som 4-0-vinnare efter en episk semifinal, och än en gång till synes mot alla odds i Champions League-final.

Det var den värsta vändningen i Champions Leagues historia, ylade talkören mer eller mindre gemensamt, med olika grad av frågetecken på slutet. Och det var det kanske, i ganska exakt ett dygn. Onsdagen såg Tottenham genomföra en kanske ännu sjukare vändning borta mot Ajax, även de i underläge med 0-3, 0-2 på kvällen i halvtid, men som med matchens allra sista spark skickar in 3-2 och sig själva in i historieböckerna.

Torsdagen hade kanske svårt att leva upp till dessa omvälvande känslostormar på Anfield och i Amsterdam. Men Arsenal avfärdade enkelt en svår motståndare som Valencia och Chelsea lyckades med stor möda och stora besvär också på straffar besegra Eintracht Frankfurt. Vilket skapade lite historia även det då för första gången någonsin båda de europeiska cupfinalerna under samma år spelas mellan klubbar från samma land.

Resten av veckan har under fredagen och lördagen framför allt ägnats åt den engelska fotbollens playoff. Salford City gick upp i Football League. De första semifinalerna har spelats i EFL Championship där Aston Villa i en händelserik match vände underläge till 2-1-vinst hemma på Villa Park, och där Leeds fick med sig ett bra resultat till Elland Road efter en väl genomförd match mot Derby County på bortaplan.

Efter en sådan vecka måste man så klart fråga sig vad söndagen egentligen kan servera för att överträffa elle addera till detta. Några saker trots allt. Om Man City vinner, som alla nog utgår från att de kommer göra mot ett Brighton utan något att egentligen spela för, så blir de blott den tredje klubben under Premier League-eran som lyckas med bedriften att försvara sin ligatitel, vinna ligan två år i rad, ett viktigt kriterium för ett stort lag.

För Man City vore det också det andra benet i jakten på en så kallad ”domestic treble”, det vill säga att vinna ligan och de båda cuperna under en och samma säsong, något som faktiskt ingen annan klubb har lyckats med hittills. Lägg en sådan säsong till Man Citys förra säsong med ligavinst med väldigt imponerande 100 poäng i bagaget, och det är ett lag som förtjänar att pratas om i samma diskussion som de allra största.

Men en vecka av mirakel kanske även måste avslutas med ett mirakel. Och ett mirakel vore det väl på sätt och vis också. Inte bara för det trots allt osannolika i att Man City skulle misslyckas med att vinna en match mot ett Brighton som mest lyckades hålla sig kvar i Premier League tack vare andras oduglighet snarare än egen skicklighet, och som inte längre har något att spela för, utan för att en sådan twist aldrig förut hänt.

Om vi återigen håller oss till den förvisso något vanskliga avgränsningen till Premier League-eran så har vi förvisso sett ett antal väldigt spektakulära titelstrider, som jag bland annat redan har bloggat om, men det har aldrig hänt att ett lag har stått som ligavinnare efter sista omgången som inte också gick in som ligaledare till sista omgången. Premier League-titeln har hittills aldrig ”svängt” under sista omgången.

Några gånger har det varit nära att ske. 1994-95 exempelvis när Blackburn Rovers och Man Utd kämpade om ligatiteln, 1998-99 när Man Utd och Arsenal utkämpade sin episka tvekamp, och så naturligtvis 2011-12 när Sergio Aguero 93:20 såg till att frälsa den ljusblå delen av Manchester. Men om Liverpool lyfter ligatiteln ikväll, eller snarare dess replika, så har något hänt som inte förut har hänt, och som varit synnerligen ovanligt i alla år.

Hänvisningen till 2011-12 är kanske särskilt passande. Den gången precis som denna gång skulle ju Man City bara gå in spela hem ligatiteln i sista omgången i en match alla tog för givet att de skulle vinna. Den gången var det QPR på hemmaplan, denna gång alltså Brighton på bortaplan. Men som vi alla vet och kommer ihåg, det bjöds på klart mycket mer dramatik den dagen än vad någon hade gissat på förhand.

Nu är det en haltande jämförelse på sätt och vis. Då var Man City ett väldigt bra lag men också ett lag som inte vunnit en ligatitel på 44 år, som inte var vana vid pressen, alltjämt med ett rykte om sig som bottlers, och som heller aldrig kändes riktigt lika stabila som Pep Guardiolas strålande lagbygge. Likaväl spelade QPR till skillnad från Brighton för att undvika nedflyttning, något de fick veta i slutminuterna att de lyckats med.

Nu är Man City ett helt annat fotbollslag, förmodligen är de världens bästa fotbollslag och dessutom relativt vana ligavinnare, med tre ligatitlar under 2010-talet, med briljanta spelare och drillade som maskiner under Pep Guardiola. Deras rykte jobbar för dem nu istället för mot dem, och Brighton som sagt har ingenting alls att spela för, annat än möjligen att vilja avsluta säsongen fint på hemmaplan.

Den viljan ska förvisso inte underskattas i engelsk fotboll, som exempelvis både Man Utd och Arsenal har upptäckt till sin förskräckelse de senaste veckorna. Men allt är beroende av Brightons lagledning i det avseendet skulle jag tro, och det är egentligen omöjligt att spekulera i på förhand hur det kommer se ut, om Brighton har käkat taggtråd till frukost eller redan sitter på stranden och sippar små drinkar med parasoller i dem.

Och någonstans kanske det ändå måste börja spöka i Man Citys och Pep Guardiolas huvuden att ödet verkar vara på Liverpools sida den här säsongen, efter deras osannolika vändning i tisdags. Förvisso inte det enda som verkar spöka i Guardiolas huvud att döma av senaste veckans svammel om mediala konspirationer, men kanske ändå något som sår tvivel bland de ljusblå och hopp hos de röda.

Mer spännande än så där blir det kanske inte i Premier League denna söndag, i den sista omgången. Vi vet redan vilka tre klubbar som blir nedflyttade till Football League, vi vet vilken klubb som slutar sjua och således alltjämt hoppas på den där sista europeiska cupplatsen, och vi vet med intill visshet gränsande sannolikhet vilka klubbar som kommer spela i Champions League respektive Europa League nästa säsong.

Har det varit en bra Premier League-säsong? Ja, det måste vi trots allt säga att det har varit. Detta fastän tre av superklubbarna har underpresterat grovt den här säsongen av lite olika skäl, och fastän tre klubbar i botten av tabellen har varit sämre än vad liknande klubbar har varit på länge. Men titeltstriden är episk, Tottenham har överlag varit starka under svåra omständigheter, och flera storklubbar visar tecken på att utmana underifrån.

Just den här dagen kommer det däremot vara något speciellt med att höra stämningen inför match både på Anfield och på New Hart Lane. Efter veckans äventyr misstänker jag att det kommer vara något alldeles extra.

Man skulle kunna tro att detta gnäll vore begränsat till Premier League, det är ju där de riktigt stora pengarna finns och det allra mesta av uppmärksamheten. Men så är alltså icke fallet utan samma mönster upprepar sig också längre ned i seriesystemet. Vilket inte minst dagens playoff-final på Wembley är ett monument över. Playoff-finalen i National League mellan AFC Fylde och Salford City.

Varken AFC Fylde eller Salford City har någon gång förut spelat i Football League, vilket betyder att för första gången på länge kommer Football League få sällskap av en för dem helt ny klubb. Både AFC Fylde och Salford City har tvärtom gjort stora och snabba resor uppåt i det engelska seriesystemet för att ta sig dit de nu är. AFC Fylde från den elfte divisionen till den femte på elva år. Salford City från den åttonde divisonen på åtta år.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/03/31/afc-fylde-ar-publaget-som-snart-kommer-spela-i-football-league/

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/07/21/haller-salford-city-pa-att-kopa-sig-en-plats-i-football-league/

Både AFC Fylde och Salford City har uttalat långsiktiga målsättningar som de är på god väg att uppnå med gott om tid kvar. När Salfords Citys nya ägare tog över klubben för fem år sedan meddelade de att de siktade på att spela i EFL Championship inom 15 år, vilket börjar kännas alltmer realistiskt. AFC Fylde har 2022 som ett av klubbens motton sedan elva år tillbaka, det vill säga året de senast såg sig som en Football League-klubb.

Både AFC Fylde och Salford City har på sätt och vis dykt upp lite från ingenstans under dessa senaste fem-tio år. Salford City naturligtvis mycket mer uppmärksammat då deras ägare är Class of 92, de gamla storspelarna i Man Utd med den profil och exponering som följer av detta. AFC Fylde likaså, som mest ett ambitiöst publag innan den lokale krösusen David Haythornthwaite köpte klubben.

Både AFC Fylde och Salford City har kritiserats av andra klubbar och dess supportrar för att förstöra fotbollen, låter bekant kanske, samtidigt som de livat upp både sina egna klubbar och dess lokala område markant. Salford City var flera gånger nära ruinens brant innan de nya ägarna byggde om klubben från grunden. AFC Fylde hade fortfarande varit ett publag om Haythornthwaite lyckats med något av sina två försök att köpa Blackpool.

Både AFC Fylde och Salford City har det gemensamt att även fastän en av dem kommer stå där som vinnare ikväll på Wembley, för första gången i klubbens historia en Football League-klubb, så kommer i stort sett alla andra klubbar i och runt deras tabellmässiga närhet önska att ingen av dem vann. Möjligen, möjligen, betraktas kanske AFC Fylde generellt som det minst onda av två onda alternativ.

Avundsjuka och egenintresse är två starka drivkrafter inom fotbollen och supporterskapet i största allmänhet. Detta visar sig på många sätt. Leyton Orient är framför allt klubben som tampats med Salford City och AFC Fylde, och som dessutom drog det längsta strået. Som klara seriesegrare efter sista omgången var spelarnas och supportrarnas omedelbara reaktion att fira sin egen stora och omvälvande framgång med ramsan ”F-ck off Salford!”

Mitt i stormens epicentrum hittar vi Adam Rooney, den 30-årige anfallaren som inför säsongen lämnade Aberdeen i skotska Premier League för att spela för Salford City i den engelska femtedivisionen, för £4,000 i veckan. Utöver att djupt såra skotsk självkänsla gick de flesta övriga klubbar bananas. Andy Holt, Accrington Stanleys utåtriktade ägare och ordförande, anklagade Salford City för att försöka ”stjäla” en plats i Football League.

Flera apade efter. Alltså ”stjäla” (!), man nöjde sig alltså inte ens längre med det i sammanhanget mer vanliga epitetet att ”köpa”. Ett sätt att bättre förstå graden av upprördhet måhända.

AFC Fylde står på tröskeln till sin sjunde uppflyttning på elva år. Salford City på samma tröskel till sin fjärde uppflyttning på fem år. Det är en takt och ett tempo i framgång och framsteg som många andra klubbar bara kan drömma om, och som många andra klubbar faktiskt drömmer om. Att se två andra klubbar leva dessa drömmar är naturligtvis något som kan leda till avundsjuka och irritation, särskilt när man ser sig själva passerade.

Dagens playoff-final är ett monument till denna framgång och dessa framsteg. Inte bara att båda lagen har chansen att för första gången i båda klubbarnas historia ta sig upp i Football League, utan även att båda klubbarna för första gången någonsin ska spela en match på Wembley. Vilket för fem-tio år sedan självfallet hade betraktats som en total orimlighet både för AFC Fylde och för Salford City.

På ett sätt skiljer sig däremot AFC Fylde och Salford City åt. Salford City har valt att steg för steg byta manager. Så sent som inför denna säsong anställde de Graham Alexander, med många års meriter från Football League, ännu en värvning som onekligen höjde mångas ögonbryn. AFC Fyldes manager är Dave Challinor, som aldrig varit manager i Football League, som följt med dem på nästan hela deras långa resa ända sedan 2011.

Men i slutänden, oavsett vem av dem som vinner eller förlorar, kommer det naturligtvis inte spela någon som helst roll vad andra klubbar och supportrar tycker. En av dem kommer dansa av lycka, den andra kommer få börja om på nytt nästa säsong. Det underliggande dramat i varje playoff-final.

:::

Fullspäckad playoff-lördag:

13:30 – EFL Championship – Aston Villa vs West Brom
16:00 – National League – AFC Fylde vs Salford City

:::

EFL CHAMPIONSHIPS PLAYOFF
Aston Villa vs West Brom – 11 & 14 maj
Derby County vs Leeds – 11 & 15 maj

Men givet att detta misslyckande nu är ett faktum, och givet framför allt de främsta och fundamentala orsakerna till detta misslyckande, känns två slutsatser mer eller mindre självklara. För det första att Man Utd rent sportsligt inte har någonting alls i Champions League att göra för närvarande. För det andra att Champions League vore och under många år har varit en distraktion för att faktiskt göra något åt dessa orsaker.

Mycket har skrivits om Man Utds många problem och misstag de senaste fem-sex åren, inte minst av mig. Att sammanfatta alla dessa komplexa problem i ett stycke är inte helt lätt, men ett försök vore att Man Utd inte lyckats modernisera sin organisation, att Man Utd ser som viktigare att framstå som en storklubb än att spela som en storklubb, och att Man Utd värvar spelare av fel skäl som i sin tur väljer att spela för Man Utd av fel skäl.

Problemet med Champions League för Man Utd är att turneringen har fungerat som ett slags strålskydd under vilket dessa problem och orsaker har kunnat leva vidare och växa i föreställningen att de egentligen inte är några problem, Man Utd spelar ju trots allt i Champions League! Champions League har blivit en bekväm ursäkt att blunda för de problem som existerar och strunta i att ta tag i dem, liksom förut var fallet för Arsenal.

Champions League är den stora arenan där världens alla bästa och mest ambitiösa spelare vill vara och synas. Man Utd har på senare år blivit en bekväm genväg för många av dem att ta sig dit, utan att behöva eller vilja göra jobbet först. Spelare väljer Man Utd, och Man Utd värvar spelare, mest för att de vill synas och bli berömda, kort sagt vara stjärnor, än för att de faktiskt är hungriga och vill jobba hårt med sin fotboll.

Utan Champions League försvinner åtminstone denna dragningskraft, i alla fall delvis och i alla fall för en liten stund. Spelare som gått till Man Utd av fel skäl från början kommer vilja söka sig bort. Spelare som är intresserade av att gå till Man Utd av fel skäl kommer istället börja leta efter andra klubbar. Att slippa Champions League kan vara början på en helt nödvändig utrensningsprocess och på ett omtänk i klubbens policy.

Champions League har blivit den snuttefilt med vilken Man Utd fortfarande kan framhäva sig själva som en storklubb, att framstå som en storklubb även om man inte längre spelar som en storklubb, fastän Man Utd som de var aldrig hade accepterat Champions League-spel enbart utan stora titlar som standard. Champions League har gjort möjligt att värva de största och mest profilstarka namnen, därmed bekräftandes den egna självbilden.

Utan Champions League rycks denna snuttefilt undan från Man Utd. De tvingas till sist inse att för att få spela i Champions League räcker det inte med att framstå som en storklubb, man måste till slut också spela och arbeta som en storklubb. Man tvingas till att börja utveckla laget, inte enbart värva nya spelare, och spelare som värvas måste ofrånkomligen mer vara de bästa spelarna (för sin uppgift) än de största stjärnorna.

Just detta är självfallet ett väldigt populärt slagträ att drämma Ed Woodward i skallen med, dennes inkompetenta och ineffektiva transferstrategi, i brist på bättre ord. Men, som flera också påpekat de senaste dagarna, de supportrar som svingar slagträt bör också komma ihåg sin egen del i problemet, hur de själva hurrat varje stjärnvärvning när de gjordes och många gånger buat åt förslag om mer anonyma, men nyttiga, spelare.

Champions League har gjort det möjligt för Man Utd att hålla fast vid en föråldrad organisation, baserad på och helt beroende av Alex Fergusons ledarskap. Man har jobbat vidare med samma modell som visat sig otillräcklig under många år samtidigt som flera andra klubbar sprungit förbi dem. Idén om managern (!) lever fortfarande stark i Man Utd, förvisso av förståeliga skäl, och den har de inte lyckats modernisera.

Utan Champions League kommer Man Utd till slut tvingas ta tag i dessa frågor, även om det inte ser ut att bli någon smärtfri process. Framför allt har Man Utds ägare, Glazers, så länge som Man Utd har spelat i Champions League inte haft någon anledning att gripa tag i Man Utds fotbollsorganisation. Med Man Utd utanför Champions League är det något de till sist kommer bli tvingade att göra.

Just detta är också det stora och relevanta slagträt mot Glazers. David Conn, Oliver Holt med flera väljer att fokusera på pengarna och hur Glazers inte har lagt in ett enda pund i Man Utd, underförstått till skillnad från andra, fastän alla borde veta att Man Utd har investerat enorma summor i sin spelartrupp, och att det knappast är spenderade pengar som är det faktiska problemet. Problemet är management, pengar är en red herring.

Vad som alltid varit den stora invändningen mot Glazers, precis som mot Stan Kroenke i Arsenal, är att de aldrig varit fotbollsfolk utan riskkapitalister, helt och hållet in it for the money. Vilket betyder att de kommer inte som supportrar låta sig störas av frånvaro av titlar så länge det inte drabbar intäkterna, men däremot reagera än värre om cashen inte kommer in. Alltså finns en tydlig uppsida för Man Utd med att missa Champions League.

Naturligtvis, detta bygger på att det finns personal och en organisation på plats för detta hårda arbete att göra lemonad av lemoner, att vända Man Utds kortsiktiga fiasko att misslyckas ta sig till Champions League till en styrka på längre sikt. Men för en klubb som inte ens verkar veta om de vill anställa en sportchef, mest babblar om olika gamla spelare varje dag som denne sportchef, är nog detta ett överoptimistiskt antagande.

Man Utd förtjänar för närvarande inte att spela i Champions League. Och kanske är detta en ny och behövlig insikt för Man Utd, att de faktiskt måste förtjäna (!) att spela i Champions League, att de inte har någon gudnådelig rätt till det bara för att de råkar vara Man Utd. Och om Man Utd kommer till den insikten, från ägare och styrelse hela vägen till supportrarna, då finns det gott hopp om framtiden.

Alternativet är så klart att hoppa på UEFA:s och ECA:s (European Club Association) tankar om att reformera Champions League mer mot ett europeiskt ligaspel, med uppflyttning och nedflyttning. Ett säkert sätt att se till att vissa klubbar kommer få spela Champions League utan att egentligen förtjäna det. Väldigt modernt för en fotbollsklubb, det man inte vinner på fotbollsplanen får man vinna i sammanträdesrummet istället.

Men för Man Utd som att kleta honung över ett öppet sår. Det lindrar skönt till en början men leder efter ett tag till infektion och förruttnelse.

:::

LEAGUE ONES PLAYOFF
Sunderland vs Portsmouth – 11 & 16 maj
Doncaster vs Charlton – 12 & 17 maj

De som observerade helgens resultat och såg Eintracht Frankfurt förlora med 1-6 mot Bayer Leverkusen undrar så klart om jag är riktig i huvudet. Men återigen ser vi faran med alltför renodlad resultatanalys. Vi kan vara helt säkra på att Eintracht Frankfurt i den matchen hade alla sina tankar på semifinalen i Europa League, och på kvällens match på Stamford Bridge mot Chelsea.

Helgens resultat kan även komma att påverka Chelsea ikväll. Samtidigt som de själva vann mot Watford såg Arsenals och Man Utds oförmåga att vinna sina matcher till att Chelsea blev klara för spel i Champions League nästa säsong. Den frågan har så klart hängt över Chelseas huvuden under hela säsongen, och varit en drivkraft för dem även i Europa League. Nu finns inte längre den drivkraften.

Man kan självfallet säga att det där kan slå åt båda håll. Å ena sidan är det möjligt att en i övrigt någon oharmonisk och desillusionerad spelartrupp tappar den motivation och drivkraft som ändå hållit dem samman under säsongen, vilket skulle kunna öppna dörren för Eintracht Frankfurt. Å andra sidan är det lika möjligt att Chelsea nu kan spela utan press och bara rikta in sig på det positiva i att kunna vinna en europeisk cuptitel.

Överlag måste man säga att Maurizio Sarri har lyckats tämligen väl under sin första säsong i Chelsea utifrån rätt besvärliga förutsättningar. Han har fått mycket kritik under säsongen, oftast med all rätt, men när säsongen ska sammanfattas har Chelsea ändå tagit sig till Champions League via ligaspelet, de tog sig till final i Ligacupen, och vinner de dessutom Europa League vore det en guldstjärna på en i övrigt godkänd säsong.

Chelsea, precis som Arsenal och Man Utd, har under säsongen plågats av interna brister och strider. Ett tag såg det ut som om Chelseas säsong var på väg att fullständigt falla samman med stort missnöje riktat mot Maurizio Sarri. Men kanske till skillnad från i alla fall Arsenal har Chelsea med Sarri varit betydligt mer konsekventa i sin fotboll. Definitivt till skillnad från Man Utd lyckades Chelsea bättre hantera sina interna strider.

Vi kan alltså säga att en anledning att Chelseas säsong och Maurizio Sarris första säsong till slut måste betraktas som lyckad kanske inte har så väldigt mycket att göra med deras egen förträfflighet, utan snarare med de två andra klubbarnas relativa oförmåga att göra något åt sina egna brister. Vi kan så klart i den analysen heller inte blunda för den relativt höga kvaliteten på Chelseas spelartrupp.

Vilket ofrånkomligen leder oss till funderingar om framtiden för Chelsea. För även om Chelseas säsong nu måste betraktas som godkänd, kanske till och med lyckad i någon mening, i alla fall resultatmässigt, känns det inte alls givet att Chelsea väljer att gå vidare med Maurizio Sarri som manager. Det kommer visa sig under sommaren självfallet, men slitningarna som varit under säsongen kommer inte bara försvinna.

Vad som spetsar till situationen ytterligare är Chelseas transferförbud under kommande två transferfönster som ålagts dem på grund av deras tidigare värvningar av ungdomar, något som självfallet sätter frågetecken kring deras närmaste framtid. Kanske inte minst gällande Eden Hazard, som ju klart och tydligt vill flytta till Real Madrid, men hur sugna är Chelsea på att sälja honom om de inte samtidigt kan köpa spelare?

Om å andra sidan Eden Hazard verkligen sätter hårt mot hårt, har Chelsea i realiteten något val i det läget? Maurizio Sarris spelidé behöver uttryckligen spelare som bättre passar in i hans tänkta spel, men om Chelsea inte kan värva spelare, anser sig Sarri då ha de rätta förutsättningarna att göra sitt jobb på ett för honom önskvärt sätt? Är Maurizio Sarri i det läget verkligen rätt manager för Chelsea att jobba med?

Många av Chelseas supportrar väljer att se positivt på transferförbudet som ett sätt att till slut mer eller mindre av tvång börja använda sig av vad som alltid varit en av klubbens stora styrkor under de senaste tio åren, deras unga spelare. Spelare som Callum Hudson-Odoi, Reece James, Ruben Loftus-Cheek, Mason Mount, Tammy Abraham med flera som i flera fall imponerat i de klubbar de varit eller är utlånade till.

Men hur synkade är dessa förhoppningar med Maurizio Sarris egen syn på dessa unga spelare, spelare som han sannerligen inte har gett särskilt mycket uppmärksamhet den här säsongen. Om Chelsea blir tvingade att förlita sig mer på dessa spelare, något som kan verka som en svaghet men som på sikt kan visa sig vara en strategisk styrka, är då Maurizio Sarri verkligen rätt manager att leda det arbetet?

Tidigare under säsongen spekulerade jag i om Chelseas förväntade transferförbud gjorde det mer eller mindre sannolikt att Maurizio Sarri skulle lämna Chelsea efter säsongen, antingen med fötterna eller med huvudet först. Min slutsats var att transferförbudet gör det mer sannolikt att Sarri lämna. Jag ser ingen anledning att revidera den slutsatsen nu, även om det kommer bero på vad Chelsea faktiskt har för alternativ att välja istället.

Eller kanske ger Chelseas återstående matcher den här säsongen oss ytterligare ledtrådar. Om Chelsea trots att de redan är klara för Champions League nästa säsong ändå presterar positivt, framför allt i Europa League, finns större skäl att tro att det fortfarande finns liv efter detta i Maurizio Sarris lagbygge. Om Chelsea däremot faller samman säger det oss att Chelsea hölls samman av en yttre drivkraft trots Sarri, inte tack vare Sarri.

Osäkerheten kring just detta gör att jag även känner en gnagande osäkerhet inför Chelsea returmatch i semifinalen mot Eintracht Frankfurt ikväll.

:::

LEAGUE TWOS PLAYOFF
Newport County vs Mansfield Town – 9 & 12 maj
Tranmere Rovers vs Forest Green Rovers – 10 & 13 maj

Men sedan var det som om något hände i halvtid, som om Tottenham i andra halvlek plötsligt kom ihåg hur man vinner fotbollsmatcher igen. Tottenham behöver inte ett mirakel, Tottenham behöver bara vinna en fotbollsmatch, var vad jag sa. Verkligheten visade sig bli att Tottenham behövde inte bara vinna en fotbollsmatch, Tottenham behövde ett mirakel!

Vad jag också sa var att Tottenhams hela tema den här säsongen har varit att krångla sig vidare mot alla odds och trots alla besvär. De tog sig vidare från gruppspelet med minsta möjliga marginal efter en smått katastrofal inledning. De lottades mot tyska ligaledarna i åttondelsfinalen och gjorde mos av dem. De lottades mot Man City i kvartsfinalen och hamnade i underläge på bortaplan, två gånger om.

Lik förbannat tog sig Tottenham till semifinal i Champions League. Men i den semifinalen såg det onekligen ut som om Tottenham lyckats skapa en uppförsbacke för sig själva så brant att det fanns ingen som helst chans att de skulle ta sig upp för den. Förlust med 0-1 på hemmaplan, därefter 0-2 i halvtid på bortaplan. Detta mot ett ungt, fräckt och härligt Ajax spelandes framför en euforisk hemmapublik.

Lik förbannat spelar nu Tottenham Champions League-final i Madrid om ett par veckor, mot Liverpool alla lag. Laget som visade redan igår kväll att absolut ingenting är omöjligt när ett engelskt lag ger sig fan på det.

Många kraftord just nu, men känsloläget är uppskruvat. Det var en smått ofattbar upplevelse igår kväll. Frågan är däremot om inte vad som hände ikväll var några nivåer värre ändå. Om det sedan beror på att det kom mer oväntat ur det blå, var på bortaplan och att man fick mindre tid på sig att smälta intrycken, eller om det beror på någon slags kumulativ effekt av ”andra kvällen i rad”, det kan väl kvitta lika.

Tottenham är i sin första Champions League-final någonsin. De blir den nionde brittiska klubben att spela Champions League-final. Den kanske största engelska klubben att hittills inte ha gjort det, definitivt en engelsk storklubb som i alla fall inte har haft den upplevelsen ännu. Detta fastän Tottenham faktiskt var den första engelska klubben att vinna en europeisk cuptitel på 1960-talet.

En helengelsk final. Ett bevis så gott som något på hur mycket starkare Premier League har blivit efter några år i öknen. Liksom det är ett bevis på hur det inte är pengar som skapar framgång, utan bra management. Både Liverpools och Tottenhams framgångar handlar framför allt om bra management, inte pengar. En helengelsk final fastän arguably det bästa engelska laget av dem alla åkte ut redan i kvartsfinalen.

Vilken fantastisk final det kan bli. Vilken enorm uppladdning vi har framför oss. Final mellan Liverpool och Tottenham, två klubbar som båda redan visat den här säsongen i Champions League att de helt enkelt vägrar förlora. Två lag som trotsat all logik och alla odds för att ta sig till den där finalen. Två klubbar som mer än några andra klubbar verkligen förtjänar att få spela den där finalen.

Utom möjligen Ajax.

Självfallet kan Tottenham vinna mot Ajax ikväll. Något som förbättrar deras möjligheter avsevärt är att Heung-Min Son är tillbaka i laget efter avstängning, något som innebär att Tottenham får en helt annan spets i sitt anfallsspel än vad de hade på New Hart Lane, då de tvärtom var väldigt trubbiga framåt. Och kan Tottenham ta ledningen, så därifrån blir det i så fall en väldigt jobbig match för Ajax.

Bortaplan är inte något som Tottenham nödvändigtvis räds. Tvärtom har de varit väldigt starka just på bortaplan den här säsongen, i mångt och mycket faktiskt bättre där än vad de har varit på hemmaplan, åtminstone i relativa termer. Det finns alltså ingen anledning för Tottenham att oroa sig i onödan, de borde tvärtom vara hyfsat bekväma. Ajax å andra sidan kanske plötsligt måste börja spela med favorittrycket på sig.

Någonstans måste man ju också tänka att Tottenham kanske låter sig inspireras av andra engelska klubbars insatser i Champions League under säsongen. Så sent som igår vände Liverpool ett till synes hopplöst underläge mot Barcelona och tog sig till final. För några månader sedan vände Man Utd 0-2 på bortaplan mot PSG. Kan Liverpool och Man Utd vinna dessa matcher så naturligtvis kan Tottenham göra detsamma mot Ajax.

Om inte annat kan Tottenham självfallet vara sin egen inspiration. För de har ju minsann rett ut till synes omöjliga situationer i Champions League redan. De hamnade i ett massivt underläge i gruppspelet innan de mot alla odds ändå lyckades ta sig vidare till slutspelet, och de hamnade även i underläge på bortaplan i kvartsfinalen mot Man City innan de lyckades vrida sig ur även den situationen med livet i behåll.

Tottenhams hela story i Champions League den här säsongen har varit att krångla sig vidare mot alla odds och trots alla besvär. Misstagen haglade tätt under gruppspelets första halva, men Tottenham tog sig samman. På så vis kanske det är passande, eller i alla fall i enlighet med gällande berättelse, att Tottenham måste krångla sig vidare mot alla odds också i semifinalen.

Något måste Tottenham ändå gräma sig över den första matchen. Enkelt uttryckt var Mauricio Pochettinos taktiska uppställning i början av matchen felaktig. Sedan Tottenham hamnat i underläge, och Jan Vertonghen tvingats till byte, gick Pochettino istället över till ett mer diamantliknande mittfält, och Tottenham fick betydligt bättre kontroll över matchbilden, om än utan att lyckas göra mål.

Positivt för Tottenham är däremot att de har med sig den vetskapen i bagaget. De kan gå in till kvällens match med vetskapen att de kan kontrollera matchbilden mot Ajax, och hur de ska kunna göra det. Det är knappast någon garanti för vinst, men det är en betydligt bättre känsla att gå in i matchen med än om de blivit överkörda i förra matchen utan att egentligen någon gång ha fått något fotfäste i matchen.

En annan tyngd har naturligtvis också lyfts från Tottenhams axlar. De är nämligen klara för Champions League nästa säsong, åtminstone i praktiken. Resultaten under helgen såg till den saken, vilket gör att Tottenham bara har Champions League kvar att fokusera på den här säsongen, bara kvällens match mot Ajax. De behöver inte lägga någon energi på att planera för söndagens match mot Everton.

Tottenham behöver bara vinna en fotbollsmatch konstaterade jag inledningsvis. Så enkelt är det så klart i teorin, men i praktiken har Tottenham haft väldigt svårt att vinna matcher på sistone. Tottenham har vunnit endast tre av sina senaste elva ligamatcher, förlorat tre av sina fyra senaste, samt därtill rent tekniskt även förlorat sina två senaste matcher i Champions League. Det har gått troll i Tottenhams maskineri.

Märkligt är förvisso inte det. Tottenham är den engelska klubb som hade överlägset flest spelare med mest speltid i sommarens VM, en försäsong som i praktiken bestod av en knapp vecka, spelare som lämnade under sommaren, inga förstärkningar, och en säsong präglad av skador, avstängningar och frånvaro på viktiga spelare av andra skäl. Det var anmärkningsvärt att Tottenham hängde med så länge som de ändå gjorde kan tyckas.

Men om tanken börjar bli tom på bensin går det ändå att spela på adrenalin. Och just den här typen av matcher som den ikväll mot Ajax, Tottenhams första Champions League-semifinal sedan 1960-talet, med en plats i Champions League-finalen på spel, är så klart maximalt adrenalinframkallande. Klarar Tottenham av att utnyttja detta till sin fördel, då har de god chans att boka biljett till Madrid.

Fram måste de stora och viktiga spelarna kliva. Jan Vertonghen och Toby Alderweireld måste bossa försvaret. Moussa Sissoko måste äga mittfältet. Dele Alli måste göra en bra match och inte läcka energi på onödiga saker. Christian Eriksen måste stråla som den stjärna han är som kreativ mittfältare, och Heung-Min Son måste visa samma kirurgiska precision som sänkte Man City i kvartsfinalen.

De stora spelarna kliver fram i de stora matcherna. Tottenham har inte spelat någon större match än denna på väldigt länge. Går Tottenham till Champions League-final kommer dessa spelare räknas bland Tottenhams största spelare på väldigt länge.

Barcelona visste att Liverpool kan hitta på sådana här saker. Liverpool har vänt till synes hopplösa underlägen förut, inte minst på Anfield. Vi har matcher mot Olympiakos och mot Dortmund i våra bakhuvuden, men inte minst så klart den kanske mest berömda upphämtningen av dem alla, den mot Milan i Champions League-finalen i Istanbul för 14 år sedan. Det sitter i klubbens ryggmärg.

Barcelona visste att sådant här kan hända även dem, eftersom det faktiskt hände dem så sent som förra året. De vann då kvartsfinalen mot Roma hemma på Camp Nou med 4-1 bara för att spektakulärt förlora med 0-3 i Rom. Den här gången hade de en ännu mer trygg ledning men tappade ändå, och när Liverpool själva gjorde 3-0 var erfarenheten från förra säsongen inte längre någon tillgång utan enbart en belastning.

Vi kan diskutera i evighet huruvida detta är Liverpools största upphämtning eller vändning i hela sin europeiska cuphistoria. Framför allt konkurrerar den så klart med just upphämtningen mot Milan 2005. Olika saker talar till båda alternativens fördel. För denna match talar att Barcelona hade möjligheten att förbereda sig på ett annat sätt än Milan. För Istanbul talar framför allt just att det var Champions League-final.

Vi kan diskutera i evighet huruvida Jürgen Klopp själv faktiskt trodde att en vändning var realistisk den här kvällen, huruvida han kanske till och med medvetet ställde upp med en relativt reservbetonad startelva för att ytterligare vagga in Barcelona i någon slags känsla av falsk trygghet. Det känns långsökt. Jürgen Klopp såg nog framåt mot helgen snarare, men sedan fick kvällens match ett helt eget liv längs vägen.

Divock Origi gör två mål. Först målet som gav Anfield någon slags känsla av litet hopp trots allt. Därefter målet som avgjorde hela matchen. Det sista målet är så klart typiskt för matchen och för Barcelonas attityd till matchen. Samtidigt måste man beundra Trent Alexander-Arnolds speluppfattning att ta den hörnan på det sättet, och Origi hade kylan att inte överarbeta avslutet. Den mest osannolike hjälten som går att föreställa sig.

Georginio Wijnaldum gör två mål. De båda målen i andra halvlek som kommer inom en väldigt kort tidsrymd och som river Liverpool tillbaka in i den här semifinalen på fullaste allvar och som skickar en elektrisk chock av rädsla längs med Barcelonas ryggrad. Och på något sätt är det ju väldigt vackert att just Wijnaldum får göra målen. En i mina ögon rätt underskattad spelare, tekniskt, taktiskt och mentalt.

Vi kan självfallet strunta i alla frågor om rangordning av speciella ögonblick och bara konstatera att vi har fått uppleva ett ögonblick av europeisk fotbollshistoria på Anfield ikväll. Och det måste man kunna uppskatta oavsett färg på lagtröjan. Inte ens den mest förhärdade Man Utd-supporter med inbillningar om att man måste önska Liverpool all olycka i världen kan förhålla sig kall till vad han eller hon har sett ikväll.

Vi kan även återigen upprepa den sanning som i dessa tider av individuell idoldyrkan tål att upprepas om och om igen, att fotboll är i första hand ett lagspel. Och denna semifinal vanns av laget Liverpool, mot Barcelona med stjärnan Leo Messi. När Barcelona den här kvällen kollapsade som lag var det inte möjligt ens för Messi att rädda dem. Även ett på pappret för kvällen rätt beskedligt Liverpool körde då över dem.

Och till sist är kanske det vad man framför allt måste beundra med Jürgen Klopps lagbygge med Liverpool. Känslan för laget, avsaknaden av stjärnor som tror sig stå över kollektivet, den obändliga tron att allting faktiskt är möjligt även när det ser som mest omöjligt ut, laget som fortsätter fungera fastän enskilt viktiga spelare plockas bort från startelvan. Kanske det tydligaste tecknet på ett väl fungerande lag.

Det kommer kanske på sina håll sörjas för att Leo Messi inte får spela sin Champions League-final. Personligen tycker jag ändå det är vackrare att fotbollen belönar just lagen i dessa sammanhang. Att Liverpool som lag får spela Champions League-final är för mig finare, inte minst med tanke på vad som hände i finalen förra säsongen. Det visar att fotbollen trots sin individualisering inte har förlorat sin grundkaraktär.

Liverpool vill naturligtvis vinna ligatiteln mer än någon annan titel i nuläget. Det var i början av säsongen till och med tal om att man borde prioritera bort Champions League för att ge sig själva en större och bättre chans i ligaspelet. Nu börjar det alltmer se ut som om Liverpool kanske ändå får nöja sig med en Champions League-titel. Vilket ju är en rätt absurd tankegång till att börja med.

Det är självfallet inte klart än. En final ska spelas också, antingen mot Ajax eller mot Tottenham. Men efter kvällens urladdning och explosion är det kanske oavsett vilka som står på andra sidan planen svårt att se hur Liverpool ska kunna stoppas rent mentalt.

Orealistiska värderingar av det egna lagets möjlighet att lyckas med enastående vändningar verkar vara poppis. Bara något sådant kan så klart ligga bakom de som tänker sig att Liverpool ska lyckas vända ett 0-3-underläge mot Barcelona på Anfield ikväll. Det kommer så klart pratas om andra vändningar av Liverpool, och på Anfield, men det här är ett helt annat läge, och Barcelona är till sist Barcelona.

Egentligen betvivlar jag inte Liverpools förmåga att göra tre mål på Barcelona. Det tror jag faktiskt de är fullt kapabla till, även utan Roberto Fimino och Mohamed Salah med i laget som det verkar. Och vi vet sedan förra säsongen att Barcelona inte är vaccinerade mot galna vändningar på bortaplan. Liverpool kan mycket väl göra tre mål, men det finns ingen realistisk chans att de gör det utan att Barcelona även gör sina mål.

Och det är i slutänden där som denna semifinal avgjordes. Det kan göras en lustig liten poäng av att samtliga tre engelska klubbar som hittills åkt ur Champions League har åkt ut på grund av de släppt in tre mål i en och samma match. Vilket möjligen råkar stämma som ett slags ytligt fakta men som inte gör det mer sant för den sakens skull. Liverpool åker ur Champions League för att de inte lyckades göra ett enda mål på Camp Nou.

Liverpools akilleshäl tidigare säsonger har varit deras försvarsspel, att de helt enkelt inte har lyckats hålla tätt, undvika de kostsamma misstagen. Vad som fällde Liverpool den här gången var en oförmåga att göra mål på sina chanser. För Liverpool saknade sannerligen inte målchanser på Camp Nou, men lyckades inte göra mål på någon av dem, vilket till sist öppnade dörren för Barcelona och Leo Messi att sätta spiken i kistan.

Att Barcelona vinner med 3-0 på Camp Nou låter tämligen ensidigt. Men det var en allt annat än ensidig matchbild, och visar på hur relativt små saker kan få oväntat stor effekt på det slutliga utfallet, och varför det ofta kan vara ganska dumt eller leda tämligen fel att ägna sig åt alltför mycket resultatanalys utan hänsyn till matchen som sådan. Ett mål för Liverpool på någon av deras chanser och det är därifrån en helt annan match.

Det hade också varit en helt annan semifinal. Man behöver bara föreställa sig hur olik känslan inför kvällens match hade varit om Liverpool hade fått med sig bara ett enda bortamål, om Barcelona istället hade vunnit med 3-1. Barcelona hade fortfarande haft fördelen att spela med men plötsligt känns en vändning av Liverpool alls inte lika svår eller orealistisk. Att vinna med 2-0 är ingen omöjlighet på något sätt.

Ett mål för Barcelona hade då inte varit någon katastrof. Ett mål för Barcelona ikväll i rådande läge skulle fullständigt punktera matchen. Liverpool kan göra mål, men att tro att de ska lyckas göra fem mål på Barcelona är inte rimligt. Både Liverpool och Barcelona startar naturligtvis också matchen med den vetskapen i sina bakhuvuden. Barcelona är tillräckligt bra och tillräckligt rutinerade att utnyttja det till fullo.

En semifinal är ändå en semifinal för Liverpool, som rimligtvis måste vara nöjda även med denna Champions League-säsong. De visar än en gång att de har kommit tillbaka för att stanna på den europeiska scenen. De hade sannerligen inget lätt grupp att ta sig vidare ifrån, och lottningen mot Bayern München i åttondelsfinalen var smått elak. Liverpool har all rätt att vara nöjda även om det inte bar hela vägen fram den här gången heller.

Det vackra misslyckandet, eller ”the beautiful failure”, som Jürgen Klopp kallade det, verkar för närvarande bli ett tema för Liverpools säsong. De gör naturligtvis en strålande säsong, framför allt i ligaspelet, en på alla sätt beundransvärd säsong, även om det inte ser ut att räcka hela vägen fram till ligatiteln. Kvaliteten på laget och på fotbollen är där kanske ett viktigare mått på storheten än de respektive poängantalen.

Möjligen är det något som går att trösta sig med, åtminstone med lite distans. Samtidigt tror jag knappast Liverpool eller deras supportrar blir särskilt lyckliga över att just deras misslyckande är vackert, det är fortfarande i någon mening ett misslyckande, i alla fall i meningen att man inte lyckades uppnå det man hoppades på att uppnå. Det väcker även frågan i vilken utsträckning man egentligen kommer ihåg en tvåa.

En i min mening relevant fråga. Exempelvis är det en av mina käpphästar att Arsenals lag mot slutet av 1990-talet, mellan cirka 1998-2000, var det bästa Arsenal vi har sett under Premier League-eran. Alltså bättre än det Arsenal alla pratar om i efterhand, det vill säga de så kallade Invincibles. Men det glöms oftast bort, eftersom de råkade ha oturen att leva i samma tidsrymd som ett minst lika formidabelt Man Utd.

Är det rättvist? Nej. Det bara är som det är. Det delas inte ut några titlar eller pokaler för att göra sitt bästa i Premier League, för att sluta tvåa. Även om det faktiskt ringer in Liverpoolsupportrar till olika pratshower som tycker att just den här gången borde man faktiskt göra det. Om 20 år kanske detta Liverpool är lika ”bortglömda” som Arsenal är nu, även om man hoppas att de liksom Arsenal ändå lever kvar i minnet hos somliga.

Nu verkar inte Jürgen Klopp riktigt vilja se det alternativet framför sig. Liverpool kommer vinna titlar under de kommande fyra åren säger han, annars kommer han ta sitt pick och pack och flytta som manager till Schweiz istället. Vilket så klart givet Klopps förmåga att tvingas äta upp de dumheter han säger inte bådar särskilt gott vare sig för Liverpool eller för Schweiz. Varför just inom fyra år frågar sig då den smått cyniske?!

Men han har så klart rätt. Besvikelsen må vara stor just nu, men det finns inga skäl till pessimism för Liverpool. Påståendet att om inte Liverpool vinner ligan i år så vinner de den aldrig är naturligtvis bogus och nonsens. Nästa säsong är en ny säsong med helt nya förutsättningar. Andemeningen bakom Jürgen Klopps uttalande är att den här säsongen, även med dess förväntade förluster, istället är skäl för optimism.

Och vem vet, mirakel kan trots allt inträffa. Barcelona kan falla samman, och Brighton kan bestämma sig för att vilja avsluta säsongen med en bang. Det är kanske inte helt och hållet realistiskt och rimligt. Men det verkar ju inte längre spela någon större roll.

Vi vet att Norwich och Sheffield United kom etta och tvåa i Football League, och därför spelar i Premier League nästa säsong. Av naturliga skäl har det pratats en hel del om dem redan. Vi vet också att Leeds, West Brom, Aston Villa och Derby County kommer spela playoff om den tredje platsen i Premier League, och av samma skäl, samt att det är fyra stora klubbar, har det naturligtvis pratats mycket även om dem.

Ned från Premier League vet vi också redan att Huddersfield, Fulham och Cardiff kommer göra övriga sällskap i Football League. Av dem känns det kanske som om det är Fulham som kan komma att få det svårast med omställningen. Upp från League One vet vi att Luton Town och Barnsley kommer att ersätta Rotherham, Bolton Wanderers och Ipswich Town. Den tredje ersättaren ska där utses av deras playoff.

Men hur är det med klubbarna däremellan egentligen, det vill säga de som varken hotat om uppflyttning eller playoff under säsongen, annat än möjligen under kortare tid, eller hotats av nedflyttning i seriös mening, således de där klubbarna som det av naturliga skäl inte pratas lika mycket om? Bland dem finns det ett antal klubbar som överträffat förväntningarna och som, om de spelar sina kort rätt, kan bli farliga nästa säsong.

Enligt mig är de fem klubbar som främst överträffat förväntningarna i Football League denna säsong följande:

(5) Blackburn Rovers

Ett av de tre lag som gick upp i EFL Championship förra säsongen men det enda av dem som aldrig riktigt behövde bekymra sig om nedflyttning. Rotherham åkte raka vägen ned i League One igen och Wigan, fastän de avslutade säsongen rätt snyggt, satt ett bra tag in på våren med hjärtat i halsgropen och såg nedflyttningsstrecket närma sig i en hiskelig fart. Men Blackburn körde sin grej, Bradley Dack var lika förföriskt bra i EFL Championship som han var i League One, och kan Tony Mowbray bygga vidare på det här laget så kan Blackburn Rovers möjligen börja hota om playoff igen.

(4) Preston North End

Frågan för Preston är kanske framför allt om de lyckas behålla Alex Neil som manager eller om de tvingas till ett byte igen. Stora klubbar verkar titta intresserat på vad som händer på Deepdale, inte utan anledning eftersom Neil har skapat ett väldigt spännande lag i Preston, ett aggressivt spelande och pressande lag som varje given lördag kan ställa till rejäla problem för alla motståndare. Ett tag framåt vårkanten såg det ut som om Preston faktiskt skulle kunna nå playoff, och skulle Preston lyckas hitta en större jämnhet i sitt spel är de definitivt ett lag som vore aktuellt för playoff eller kanske till och med ett steg bättre än så.

(3) Bristol City

Vi har pratat om Bristol City ett par säsonger i rad nu. De hade naturligtvis sina cupframgångar förra säsongen som följdes upp av att de länge såg ut att ha ett öga på playoff för att till sist falla tillbaka. Den här säsongen höll sig Bristol City kvar i playoff-snacket ännu längre, och tappade chansen först under sista omgången. Vi vet alltså att Bristol City är bra men det är anmärkningsvärt inte bara att de är så bra utan att de lyckas hålla uppe kvaliteten. Lee Johnson är en manager som förtjänar stora pluspoäng för den saken. Det pratas mycket om den och den klubbens ”Eddie Howe”, och Johnson är en av dem som faktiskt gör mest skäl för saken.

(2) Hull City

När Hull City åkte ur Premier League förrförra säsongen var man orolig för att det skulle resultera i fritt fall genom seriesystemet. Hull hade haft svårt att få ihop fullt lag redan förra säsongen, slets fortfarande av interna stridigheter mellan osugna ägare och tungt frustrerade supportrar. Lägg till det att Nigel Adkins knappast kändes som något direkt inspirerat managerval. Men Adkins har faktiskt fått god ordning på Hull City, och inte minst med hjälp av Jarrod Bowen som spottat in mål under säsongen, lyfte sig Hull City upp från en högst förväntad nedflyttningsstrid till mitten av tabellen, ett tag hotandes om playoff. Framför allt vinstsviten under mitten av säsongen imponerade.

(1) Swansea City

Vad man kanske ser utifrån är att Graham Potter har tagit nyss nedflyttade Swansea och parkerat dem hyfsat i mitten av tabellen, utan att egentligen någon gång vara riktigt nära playoff eller uppflyttning. Det låter inte så väldigt imponerande. Men gnugga lite på ytan och det framträder en riktigt stark bedrift av Potter som förmodligen blev anställd just för att ägarna inte hade några större ambitioner av att investera sig tillbaka till Premier League. Att beskriva saken på det viset vore dock missvisande, Swansea har inte ”inte investerat”, de har tvärtom avyttrat flertalet viktiga spelare utan någon tanke på att ens försöka ersätta dem. Graham Potter fick ett på gränsen till omöjligt uppdrag, som under annat ledarskap hade kunnat skicka Swansea ned i League One Sunderland-style, men bromsade fallet, placerade Swansea på övre halvan, och har vunnit uppskattning bland supportrarna för att ha fått laget att röra sig i rätt riktning igen.

Everton. Någon sjundeplacering och något europeiskt cupspel nästa säsong blir det inte för Everton, mitten av säsongen var alldeles för svag för att lyckas med det. Ändå avslutar Everton säsongen på ett riktigt starkt sätt, och på ett sätt som onekligen ger gott hopp och optimism om framtiden och med Marco Silva i en stark ställning. Everton började få ihop spelet mot slutet av säsongen och vinster mot Chelsea, Arsenal och Man Utd har gett dem råg i ryggen inför nästa säsong.

Liverpool. Oavsett hur det än slutar för Liverpool den här säsongen måste man lik förbannat beundra deras envishet och uthållighet. Det kan inte ha varit lätt att med ryggen mot väggen, och med den tunga och och inte helt rättfärdiga förlusten mot Barcelona i veckan, gå ut och besegra Newcastle på St James Park. Dessutom satt det riktigt långt inne. Men Liverpool har hittat sätt att vinna på den här säsongen, och med sitt sena vinstmål behåller de trycket på Man City in i sista omgången.

Wolves. Om Liverpools supportrar behöver vatten på sin kvarn om att alla håller på Man City så är det just nu bara att peka på Wolves. Endast Leicester kan nu hota Wolves om den där sjundeplatsen och kan Man City undvika förlust mot Leicester på måndag kväll så är det Wolves som slutar sjua. Därefter kommer Wolves helt säkert hålla alla tummarna för Man City i FA-cupfinalen också, eftersom vinner Man City den så ger sjundeplatsen en plats i Europa League. Strålande första säsong i Premier League av Wolves.

OMGÅNGENS DOWNS

Cardiff. Rimligtvis borde väl ett misslyckande att vinna hemma mot ett redan klart Crystal Palace, när man är piskade att vinna för att hålla sig kvar I Premier League, leda till att man hamnar som omgångens Cliff Barnes. Men nu kommer så klart inte Cardiffs svaghet som någon större överraskning längre. Cardiff stretade emot rätt så bra, både i matchen och under säsongen, men räckte helt enkelt inte till. Neil Warnock har fortfarande inte lyckats genomföra en enda Premier League-säsong utan att antingen ha fått sparken eller ha blivit nedflyttad.

Brighton. Hårt att sätta en down på Brighton samma omgång som de faktiskt klarar sig kvar i Premier League, men det är ju knappast deras egen förtjänst, utan de får nog mest vara tacksamma att det fanns tre klubbar som faktiskt var sämre än dem den här säsongen, annars hade spelat i Football League nästa säsong. Chris Hughton förtjänar stort beröm för det jobb han har gjort som tagit Brighton till Premier League och gett dem en plattform i Premier League, men det börjar bli dags för Brighton att efter den här säsongen börja ställa sig frågan om hur de egentligen ser på framtiden, och vem som är bäst lämpad att leda dem mot den framtiden.

Man Utd. Nu var det förvisso i praktiken klart redan förra helgen när Man Utd misslyckades med att vinna hemmamatchen mot Chelsea att det med största sannolikhet inte skulle bli något Champions League för dem. En liten chans fanns ju så klart ändå om Man Utd bara slog de båda redan nedflyttade klubbarna Huddersfield och Cardiff i sina två sista matcher. Men föga förvånande, och rätt talande för Man Utds förfall under våren, så stupade Man Utd redan på första hindret. På sätt och vis skönt att det blev helt och hållet klart redan nu så att man slapp gå in i sista omgången och lyssna på allt struntprat om vad som skulle krävas för ett Champions League där Man Utd ändå inte har något att göra i nuläget.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Tottenham. Tottenham hade tre matchbollar att ta sig till Champions League. Den första sumpades mot West Ham på hemmaplan. Den andra matchbollen sumpades denna helg mot Bournemouth. Tottenham såg tröga ut från start, och inte blev det väl precis bättre när de i praktiken inom loppet av några minuter fick två spelare utvisade egentligen mest på grund av ren klantighet. Med nio spelare på planen hade Tottenham inte längre mycket att sätta emot, men såg ändå ut att kunna få med sig en poäng, innan Nathan Aké gjorde vinstmålet på tilläggstid för Bournemouth. Tottenhams enda glädje är att de fortfarande har en matchboll kvar, hemma mot Everton.

OMGÅNGENS J.R.

Maurizio Sarri. Allt är ju inte på något sätt lugnt, fint och harmoniskt i Chelsea och vad som faktiskt händer efter säsongen återstår väl att se, oavsett om Chelsea tar sig vidare till Champions League eller ej. Men utbuade i halvtid så kommer Chelsea ändå ut till andra halvlek och kör över Watford, och en möjlig tredje- eller fjärdeplats i ligan tillsammans med en cupfinal och en möjlig Europa League-final så får man kanske ändå säga att Sarri har lyckats utifrån förutsättningarna förhållandevis väl. Även om han också har att tacka andra klubbars oduglighet för detta.

OMGÅNGENS SPELARE

Andros Townsend. Magnifik för Crystal Palace, ständigt närvarande, ständigt skapande och avgjorde matchen med ett mycket fint mål från distans. Presterar sådana här matcher ibland då han håller hög Premier League-nivå. Behöver kanske bli jämnare, eller så blir han begränsad av att spela för ett lag som behöver fokusera så mycket på det defensiva spelet.

OMGÅNGENS MÅL

Wilfried Zaha, 1-0 Crystal Palace. Det fanns ett antal skott längs marken och från distans att välja på mellan Cardiff och Crystal Palace, men jag låter mig imponeras mest av Zahas första skott som till skillnad från Andros Townsends 3-1-mål inte gick in via stolpen (som däremot var snyggare) och till skillnad från Bobby Reids 2-3-mål inte placerades in i bortre burgaveln utan istället snyggt i närmaste hörnet, fel hörn för målvakten. Kan ofta se ut som missade skott men är tekniskt svårare och kräver speluppfattning. En liten delikatess.

BTW…

Arsene Wenger till Newcastle? Arsenal-on-the-Tyne indeed…

Det delas inte ut några pokaler för att göra sitt bästa i Premier League, men det är många som verkar väldigt sugna på att ge Liverpool en sådan pokal.

Alla blickar mot Etihad och Leicester imorgon kväll.

Ett satans tjat och tjut om Liverpools domarfördelar efter Newcastles första kvittering i lördags kväll, fastän domaren dömde helt och hållet enligt regelboken.

Southampton hade hållit sig kvar i Premier League med endast de poäng de spelat ihop under Ralph Hasenhüttl, alltså utan att behöva räkna med Mark Hughes 14 omgångar.

När ett lag likt Man Utd gör juniormisstag i match efter match så är det ett symptom på lagets problem, inte individuella brister.

Man Utd och Arsenal, en dialog i inkompetens.

Men hur sugen är man egentligen på att skriva om de clownerier som de fyra klubbar som under ett tag har varit och fortfarande är inblandade i Champions League-striden ägnar sig åt? Så sent som igår fick Tottenham för sig att få två spelare utvisade innan de släppte in matchens enda mål på tilläggstid. Vilket kanske vore lustigt nog om inte alla fyra klubbar ägnat sig åt liknande saker de senaste veckorna.

Tottenham har trots sina besvär fortfarande en matchboll kvar hemma mot Everton i sista omgången. Man Utd borde vinna borta mot ett nedflyttat Huddersfield, och kanske till och med gör det. Chelsea borde vinna hemma mot Watford som förmodligen inte når den där sjunde platsen ändå. Arsenal borde definitivt vinna hemma mot Brighton som från och med igår inte längre har något de måste spela för.

Det enda man kan konstatera om de där sakerna är helt enkelt att det går som det går, och att det inte längre vore särskilt klokt att underskatta Tottenhams, Man Utds, Chelseas och Arsenals förmågor att krångla till det för sig själva.

Vad vi istället kan prata om är Football League och EFL Championship som spelar sin allra sista omgång under tidig eftermiddag. Det är slutet på en makalöst jämn och spännande säsong i EFL Championship, som ända in i dess slutomgångar har varit mer eller mindre omöjlig att förutsäga. Ändå sitter vi alltså här inför slutomgången med det mesta mer eller mindre redan avgjort.

Vi vet exempelvis redan att Norwich och Sheffield United blir automatiskt uppflyttade och alltså spelar i Premier League nästa säsong. Två riktigt intressanta nykomlingar som utan tvekan kommer ge Premier League mer färg än vad Huddersfield och Cardiff egentligen lyckades med, två klubbar som nu åker ur Premier League. Vad vi inte riktigt, bara nästan, vet är om Norwich eller Sheffield United vinner Football League.

Nedflyttade vet vi redan att Rotherham, Bolton Wanderers och Ipswich Town blir. Av dem är det nog bara Rotherham det är möjligt att känna någon sympati för. Bolton har strulat mest hela säsongen och den senaste tiden har det blivit farsartat. Den förre ägaren skötte inte klubben administrativt, den ”nye” ägaren hade inga pengar, och Bolton lyckades inte slutföra sitt spelschema senast, och väntar såväl förvaltning som tungt poängavdrag.

Ipswich Town har onekligen haft en riktig skitsäsong. Supportrarna mer eller mindre tvingade ut Mick McCarthy ur klubben eftersom de tyckte att hans fotboll var tråkig och trist. De fick som de ville inför den här säsongen, men Ipswichs säsong visar tydligt på att vara försiktig med vad man önskar sig, eftersom man kan få som man vill. Ipswich åker ner i League One för första gången sedan 1950-talet.

Nu är självfallet inte Football League slut bara därför, där återstår ju som bekant playoff fortfarande, och just runt playoff råder fortfarande ovisshet. Förvisso inte så mycket. Vi vet exempelvis att Leeds, West Brom och Aston Villa kommer spela playoff, vi vet bara inte riktigt i vilken ordning. Om West Brom vinner samtidigt som Leeds förlorar så går West Brom i själva verket upp på tredje plats före Leeds.

Dramatiken idag gäller emellertid den sjätte och sista playoff-platsen. Om den krigar tre lag under den sista omgången; Derby County, Middlesbrough och Bristol City. Där får Middlesbrough (och Bristol City) tacka Swansea att de spelade oavgjort mot Derby County i veckan och gav dem chansen. Derby County måste vinna hemma mot West Brom, om Middlesbrough samtidigt vinner mot nedflyttade Rotherham borta.

Bristol Citys enda chans till playoff är att de vinner borta mot Hull City, samtidigt som Derby County förlorar mot West Brom och Middlesbrough inte vinner mot Rotherham. En inte särskilt stor chans med andra ord, men ändock en chans. Ändå en stark bedrift av Bristol City och av Lee Johnson att fortfarande ha chansen på playoff med endast en omgång kvar av säsongen.

Den som däremot räknar på sannolikheterna märker emellertid att vi kan komma att ha några riktigt spännande semifinaler framför oss i playoff. Leeds mot Derby County till exempel vore en semifinal mellan två klassiska klubbar och rivaler, både historiskt och den här säsongen, det var ju mellan dessa båda klubbar som det blev sådan uppståndelse kring spygate i vintras. Det vore något att bita i.

Men den andra semifinalen vore i så fall kanske ännu saftigare. West Brom mot Aston Villa är naturligtvis ett möte mellan två tunga rivaler, ett regionalt derby. Ett riktigt, rejält prestigemöte. Aston Villa går in i playoff i en ruskig form, med tio vunna matcher i rad innan Leeds satte stopp för vinstsviten förra omgången, obesegrade i ligaspelet i själva verket sedan mitten av februari, då West Brom av alla vann mot dem.

Leeds är ett kapitel för sig naturligtvis. Lite typiskt för dem så tvingas de nu alltså till playoff, sedan det var de som vek ned sig under slutomgångarna. Inte mycket att säga om den saken nu, bara att ta nya tag för Leeds och Marcelo Bielsa. Och vem vet, kanske visar sig uppståndelsen under matchen mot Aston Villa ändå vara till deras fördel, något som rycker dem upp ur deras lilla dvala.

Frågan är om Middlesbrough ändå kan krascha det tänkta partyt. Det vore på något sätt ändå lite typiskt dem. De vore onekligen något av den udda fågeln i sammanhanget, den fula ankungen i ett playoff av svanar. Frågan är om ens de egna supportrarna skulle känna någon större glädje i nuläget över en oväntad playoff-plats, om den innebär ännu en säsong med Tony Pulis som manager.

:::

FOOTBALL LEAGUES PLAYOFF

League Two
9 & 12 maj – Newport County vs Mansfield Town
10 & 13 maj – Tranmere Rovers vs Forest Green Rovers

League One
11 & 16 maj – Doncaster vs Charlton
12 & 17 maj – Sunderland vs Portsmouth

EFL Championship (?)
11 & 14 maj – Aston Villa vs West Brom
11 & 15 maj – Derby County/Middlesbrough vs Leeds

Tottenham förlorade alltså hemma mot West Ham förra omgången, en förlust som rent teoretiskt hade kunnat visa sig rätt kostsam för dem. Men då fick å andra sidan samtliga konkurrenter för sig att inte heller vinna sina matcher. Arsenal tog dyngstryk borta mot Leicester samtidigt som Man Utd och Chelsea gjorde sitt bästa för att minimera skadan för Tottenham genom att spela 1-1.

Om Tottenham har varit spursiga, så har de tre övriga klubbarna i Champions League-striden varit ännu mer spursiga.

Tottenham kan sägas ha och ha haft tre matchbollar i den Champions League-striden att slå in under de tre sista omgångarna. Matcher de helt enkelt bör kunna vinna. Den första matchbollen sumpades förra helgen mot West Ham. Idag har de sin andra matchboll, borta mot Bournemouth. Helt fel vore det kanske inte för Tottenham att slå in den matchbollen, för att därefter kunna fokusera hundra procent på returen mot Ajax.

En annan match av potentiellt väldigt stor betydelse under lördagen är Cardiffs match hemma mot Crystal Palace. En match som Cardiff helt enkelt måste vinna om de ska ha någon som helst förhoppning om att kunna hålla sig kvar i Premier League, genom att i så fall sätta press på Brighton. Allt annat än en vinst idag för Cardiff och de är antingen teoretiskt eller åtminstone i praktiken nedflyttade från Premier League.

Tveksamt om Neil Warnocks gamla klubb Crystal Palace är särskilt sugna på att göra honom några väntjänster.

Fulham verkar ha hittat någon slags dunderhonung alldeles för sent på säsongen. Tre raka vinster har de nu under bältet och det ska väl bli rätt intressant att se hur de kan följa upp det borta mot Wolves, en av klubbarna som förra säsongen följde med dem upp i Premier League. Wolves spelar så klart för att säkra den där sjundeplatsen, möter Liverpool på Anfield i sista omgången, och behöver nog mot Fulham.

Möjligen sparar vi det mest intressanta till sist på kvällen. Liverpool beger sig till St James Park för match mot Newcastle. De måste självfallet vinna för att behålla trycket på Man City, men det är en tuff match på pappret, och i skallen lär de helt säkert ha veckans tunga förlust mot Barcelona. Klarar de av att ladda om batterierna till den här matchen, eller kommer Man City få matchboll och smashläge inför måndagskvällen?

Mindre tveksamt kanske om Liverpools gamle manager Rafa Benitez är sugen på att göra Liverpool en och annan väntjänst. Newcastle är trots allt klara för Premier League nästa säsong redan.

Gissningsvis kan man tänka sig att Liverpool, åtminstone deras supportrar, håller ett rätt så vaksamt öga på Cardiffs match precis innan deras egen. Även Liverpool borde nämligen hålla tummarna rätt hårt för en Cardiffvinst i kvällens match, så att Brighton, om de inte småskräller mot Arsenal imorgon, verkligen är piskade att försöka vinna mot Man City i sista omgången.

Synnerligen tveksamt förvisso om Neil Warnock är sugen på att göra Liverpool några som helst tjänster, på grund av gammalt groll. Men den här gången råkar ju Warnocks och Liverpools intressen sammanfalla.

:::

Avslutning i League Two under eftermiddagen, där Lincoln City och Bury redan är klara för uppflyttning.

Endast målskillnad skiljer Mansfield (+29) och MK Dons (+21) i tabellen, och placerar dem på varsin sida uppflyttningsstrecket. Idag möts de i en direkt avgörande match om vilka som når uppflyttning. MK Dons har hemmaplan.

Notts County måste vinna borta mot Swindon Town, och hoppas att Macclesfield inte klarar oavgjort hemma mot redan klara Cambridge, annars åker Notts County för första gången ur Football League.

:::

Avslutning i League One under kvällen, där Luton Town och Barnsley redan är klara för uppflyttning, och slåss om seriesegern på exakt samma poäng.

Luton Town meddelade i veckan att de anställer Graeme Jones som sin näste manager omedelbart efter säsongen. En spännande anställning. Jones med assistentmeriter från Swansea, Wigan, Everton, Belgien och West Brom. Hämtad ur samma nätverk och från samma form som Graham Potter.

:::

Första semifinalen i National Leagues playoff under tidig eftermiddag, Solihull Moors vs AFC Fylde.

I den andra semifinalen (imorgon) möts Salford City och Eastleigh. Vilket betyder att vi oavsett vilken klubb som vinner playoff kommer få upp en klubb i Football League som aldrig förut spelat i Football League.

Om vi börjar med Norwich så kändes det som att Daniel Farke satt löst efter deras mediokra placering ifjol och på det började Norwich säsongen svagt. De tappade James Maddison som nu briljerar i Leicester och laget bestod mestadels av okända spelare från de lägre divisionerna i Tyskland. Men Farke har hittat helt rätt. Laget spelar i sina bästa stunder en otroligt snabb, teknisk, och matchvinnande fotboll. Sättet de fyller på med spelare offensivt, på kanterna och i straffområdet, och hittar varandras löpningar ser mer ut som europeisk toppfotboll än vad som är vanligt i Football League.

Det finns såklart spelare som sticker ut men det finns matchvinnare överallt. Olikt föregångaren Huddersfield är de klart mer bolldominanta och lever inte lika mycket på kontringar. Det finns onekligen något Dortmundskt i att även de offensiva spelarna jobbar hårt defensivt, i det ökända presspelet, men lika Dortmundskt är deras sportchefs förmåga att hitta spelare som passar perfekt in i sina roller, trots att de aldrig spelat på lika hög nivå eller är tonåringar. De saknar bara en polsk högerflank.

Farke har till exempel för det mesta spelat med en backlinje bestående av tre spelare som är 21 år eller yngre. Ytterbackarna Jamal Lewis och Maximilian Aarons, som både fostrats i Lutons akademi, togs båda ut i säsongens Lag i Championship. Både känns skapade i ett labb för moderna ytterbackar. Lewis satsade till och med under några tonår på att bli 800-meterslöpare. Till det har Ben Godfrey, som också kan spela på mittfältet, tagit en ordinarie plats i mittlåset bredvid Zimmerman trots konkurrens från förra säsongens kapten Grant Hanley och schweiziska landslagsmannen Timm Klose.

Frågan består om Norwich får behålla alla tre av sina unga stjärnförsvarare till nästa säsong. Framför allt Aarons är lätt att föreställa sig bli värvad för stora pengar till en större klubb i Premier League.

På mittfältet är det mindre gott om engelsmän, även om skotska Kenny McLean slagit sig in i laget under våren. Norwich har nästan enbart spelat 4-2-3-1 med tysken Stiepermann som nr 10. Stiepermann har en ordentlig vänsterfot och fint spelsinne. Som yttrar var det först tysk-kubanen Onel Hernandez som visade vägen och lyfte Norwichs säsong men ju längre säsongen gått har allt fler av oss blivit förälskade i Emiliano Buendias spelstil. En väldigt argentinsk spelare som blandar fin teknik, näsa för mål, och som dessutom är en av ligaledarna i tacklingar per match. Norwichs enda egentliga formsvacka kom när Buendia var skadad. Längre bak på mittfältet har Alex Tettey spelat oväntat mycket men nämnda McLean, Trybull, och Leitner har imponerat. Är personligen svag för super-inhopparen Mario Vrancic som bara startat 13 matcher men gjort nio mål och sju assist.

Gott om tyskar som sagt. Sist och finskt däremot har Teemu Pukki gjort 28 mål hittills. Du behöver nog kolla på hockey för att någonsin se en annan finne göra så många mål. Pukki har varit lysande på alla sätt. Gjort mål på alla sätt men också bidragit med nästan tvåsiffrigt även i assist och inte bara bidragit inom straffområdet.

Vad det gäller Sheffield United har de en av engelsk fotbolls mest intressanta tränare i Chris Wilder. På så sätt att han beskrivits på så pass olika sätt jämfört med hur managers ofta kategoriseras inom en tydlig ram. Hans karriär har bestått av att pragmatiskt rädda kvar eller flytta upp mindre klubbar runtom i Football League. När han tog över Sheffield Utd handlade det om att han var en äldre demontränare som fick i ordning på ett underpresterande lag i League One. Laget består enbart av britter eller irländare. Det är ytterst få spelare i truppen som spelat i Premier League tidigare trots att Man Utd-lånet Dean Henderson i mål är deras enda givna startspelare yngre än 25 år. Det är lätt att se en ny Sam Allardyce, Neil Warnock, eller Sean Dyche framför sig. Sheffield United som nästa säsongs mest Brexitkompatibla PL-klubb!

Men om man istället skulle se Chris Wilder och Sheffield United ur ett annat perspektiv ser det annorlunda ut. Framför allt spelar de inte likt Cardiff eller Burnley. De spelar 3-5-2 med väldigt offensiva wingbacks och allra mest innovativt använder de sina yttre mittbackar nästan som traditionella ytterbackar genom att de överlappar på kanterna och turas om att följa med i anfall. Det har inte alls varit ovanligt att se en Bladesmittback slå ett inlägg från kanten som möts i straffområdet av en wingback från motsatt sida som fyllt på i straffområdet. På högersidan har det framför allt sköts av Chris Basham som tidigare under sin karriär aldrig riktigt passat som mittback eller mittfältare eller högerback men i Sheffield Utd är han en perfekt offensiv mittback, som även spelat på mittfältet ibland.

Mittfältet består oftast centralt av tre ganska offensiva spelare. John Fleck, Oliver Norwood, och Mark Duffy har alla samlat ihop mer än tio mål plus assists denna säsong. De offensiva wingbackarna har både bidragit med inläggsassist och mål från inne i straffområdet.

Anfallet är det som känns mest klassiskt. Wilder har en förkärlek till äldre anfallare. Lagkaptenen Billy Sharp 33 år gammal nu men fortsatt lagets bästa målskytt. Hans radarpartner David McGoldrick är 31 år gammal men gör sin bästa säsong någonsin, precis likt Leon Clarke gjorde ifjol.

Wilder är alltså en hårdhänt, gammaldags manager med försmak för inhemska spelare men också en väldigt flexibel manager med nytänkande offensiv spelstil. Den stora utmaningen blir om han kan lyckas passa in ännu bättre och förmodligen yngre spelare i laget. Kommer de överlappande mittbackarna försvinna mot bättre motstånd? Kommer mittfältet bli mer spelförstörande än kreativt?

:::

Det kommer bli väldigt spännande att se Norwich och Sheffield Utd i Premier League. Det känns som om att Norwich har högre potential än Sheffield United just för att de har så gott om unga spelare som redan imponerar varje vecka och en spelstil som borde passa in i Premier League. Samtidigt är det enklare att se Sheffield Utd vara ett svårslaget och flexibelt lag med gott om rutin och finurlighet. Norwich lovar mer men Sheffield Utd känns mer stabila. Skillnaden för mig är att det går att se Norwich etablera sig i Premier League på ett sätt som Southampton eller Bournemouth gjort. Det värvas bra från framför allt Tyskland men också från Spanien eller inom England och deras unga spelare är redan landslagsmän i ungdomssammanhang eller Nordirland till exempel. Å andra sidan kan det mycket väl visa sig att flera av Sheffield Uniteds spelare har en högre nivå i sig, det finns gott om late bloomers här i världen. Flera tidigare lag som snabbt gått upp igenom divisionerna har behållit spelare som tidigare aldrig spelat i PL och sett dem anpassa sig väl. Det mest uppenbara exemplet är förstås Jamie Vardy som varit mycket bättre i Premier League än i Championship men jag är också svag för exempel som att Jose Fonte, Adam Lallana, och Morgan Schneiderlein spelade i League One med Southampton innan de vann EM eller värvades till en storklubb.

Om man ska jämföra dem med förra säsongens uppflyttade lag är Norwich ett bättre Fulham, med klart bättre organisation på och utanför planen. Sheffield United är någonstans mellan ett mer flexibelt och nytänkande Cardiff och ett budget-Wolves. Sheffield Utd har inte investerat nämnvärt i spelare men de ägs till 50% av en saudisk prins som verkar vilja köpa upp resterande delen av klubben så det kan förändras fort.

:::

Nu när vi pratat om Norwich och Sheffield Utd följer en snabb genomgång om lagen som inte blivit direktuppflyttade, men som det ändå pratades om i de trakterna inför eller under säsongen.

Stoke: Bara tre lag har släppt in färre mål än Stoke, som ligger på sextonde plats, men å andra sidan har bara två lag gjort färre mål än Stoke denna säsongen. Inget lag har fler oavgjorda matcher denna säsongen än Stokes 21 lika resultat. Vid detta laget borde folk förstå att man inte kan bygga ett anfall kring Tom Ince, Benfik Afobe, och Saido Berahino.

Brentford: Sedvanligt ojämna. Har två av ligans bästa spelare i Neal Maupay (24 mål!) och Said Benrahma (14 assists!) men lyckas inte hålla en hög nivå över en hel säsong. Tappade sin manager Dean Smith till Aston Villa och bästa mittback Chris Mepham till Bournemouth under säsongen och lär tappa fler viktiga kuggar till nästa säsong.

Preston: Om de någonsin har sina nyckelspelare friska en hel säsong, eller lyckas bredda truppen, har de ett spel som kan räcka till playoff.

Swansea: Har tappat nyckelspelare hela säsongen. Höll till och med på att sälja världens snabbaste Daniel James till Leeds i januari. Har dock ett ungt lovande lag och bör ge Graham Potter fortsatt förtroende. Risken finns väl att få av de lovande spelarna dem har ens är kvar till nästa säsong.

Nottingham Forest: Försökte efterlikna Wolves portugisiska importsuccé men bortom den härliga Joao Carvalho är deras spelare långt ifrån Ruben Neves och Diogo Jota-kvalitet. Dessutom är varken Aitor Karanka eller Martin O’Neill några Nuno Espirito Santos.

Sheffield Wednesday: Inte ligans bästa lag men har gjort flera av säsongens snyggaste mål

Bristol City: Lee Johnson tappar sina bästa spelare varje säsong men fortsätter hänga kvar i närheten av playoff-platserna. Ligans, enligt mig, bästa mittback Adam ”Paolo Webdini” Webster lär vara nästa spelare att lämna Bristol City. Har fortfarande en liten chans att nå playoff när detta skrivs.

Middlesbrough: Har verkligen saknat Adama Traore som otroligt nog sprudlade och var konsekvent bra i slutet av förra säsongen. Har varit lika tråkiga som ett Pulis-lag förväntas vara och bara Leeds har släppt in färre mål men på något sätt har de förlorat mycket matcher, särskilt under våren. Kan fortfarande ta sig till playoff om Derby gör bort sig, men vet inte ens om Boro-fansen hoppas på det.

Derby: Det är fascinerande att se ett lag så tydligt bestående av unga, de flesta inlånade, och äldre spelare. Har i stort sett bara spelare som är yngre än 23 år eller äldre än 32. På slutet har deras ytterbackar varit Jayden Bogle, 18 år, och Ashley Cole, ja den Ashley Cole! som är 38 år. Har varit för beroende av Harry Wilsons målskytte och verkligen saknat långtidsskadade Curtis Davies i mittförsvaret.

Aston Villa: Var ganska bra under Steve Bruce men inte tillräckligt bra och hittade aldrig sin bästa elva. Har blivit bättre under Dean Smith och går in till playoff-spelet i toppform. Det är svårt att hitta ett lika spelskickligt och elakt mittfält som det bestående av McGinn, Hourihane, och Grealish. Har hittat ett fint, om än inlånat, mittbackspar under våren i Tyrone Mings och Axel Tuanzebe.

West Brom: Är likt grannarna Aston Villa ett playoff-lag trots att man sparkat en manager under säsongen. Nya managern James Shan verkar ha hittat viss stabilitet i 3-5-2 där Gayle och Jay Rodriquez kan spela tillsammans på topp utan att offra folk på mittfältet. Blir en tuff motståndare i playoff-spelet.

Leeds: Evigt detta Leeds. Man ska inte glömma att de har en tunn trupp som dessutom varit ganska skadedrabbad men det måste vara frustrerande att vara så nära Premier League men inte nå dit. Blir spännande att se i playoff-spelet. Möter troligen först Derby, Brian Clough-historiska rivaler likväl som laget Bielsas scouter spionerade på, och kan sedan möta Aston Villa mot vilka laget spelade en otroligt känslosam match mot i helgen. Vet inte vad som ska hända med Bielsa i en så redan galen situation som playoff-spelet är.

Av: Peter Linhem, @linhem

Aaron Ramsey skadade sig i bortamatchen mot Napoli i Europa League för exakt två veckor sedan. Under dessa två veckor har Arsenals säsong mer eller mindre fallit samman med tre raka förluster i ligaspelet, därtill utspelade i två raka bortamatcher mot Wolves och mot Leicester. Mesut Özil är den stora stjärnan, lagets överlägset bäst betalde spelare, men Aaron Ramsey har under säsongen varit den betydligt bättre och viktigare spelaren för Arsenal.

Situationen är en direkt följd av att Arsenals beslutsfattande under Arsene Wengers sista år kom att handla mer om politik än om policy. Arsenals två stora stjärnor satt båda på utgående kontrakt och Arsenal kunde inte tänka sig att bli av med båda två. Özil var den som saknade konkreta alternativ men lyckades ändå klämma Arsenal på ett väldigt fett nytt kontrakt. Situationens effekt blev att spelare som Aaron Ramsey börjar förvänta sig motsvarande löneökningar.

Konsekvensen är att Arsenal nu har blivit av med Aaron Ramsey, men ser ut att vara fast med Mesut Özil. Även om det kanske är ett värdeladdat sätt att uttrycka saken på. Det finns ingen anledning att betvivla Özils rent tekniska talang, men hans taktiska talang och hans arbetsinsats har aldrig riktigt varit vad Arsenal har behövt, och det är uppenbart att Unai Emery har haft sina besvär med Özil under säsongen. Mot Wolves var Özil borta i bildlig mening och mot Leicester var Özil borta också bokstavligt.

Något går det ju också att skrocka åt Mesut Özils försäkran om att han minsann blir kvar i Arsenal. Frågan är väl egentligen om han har så värst många andra val, åtminstone sett till vad han verkar prioritera. Inte många andra klubbar lär vara särskilt intresserade av just den kombinationen av extremt hög lön och extremt volatil prestationsnivå. Özil själv verkar inte intresserad av att gå ned i lön och det finns väl trots allt en gräns även för Man Utd hur många gånger man kan gå i den fällan.

Arsenals oro gällde att de skulle bli av med Mesut Özil. Oron borde kanske snarare ha gällt att bli av med en spelare som Aaron Ramsey. Detta gäller både på lång sikt men som vi nu ser också på kort sikt. Ramsey har varit central för Arsenals uppryckning under våren och deras push mot Champions League i ligaspelet, liksom han har varit central för Arsenals marsch framåt i Europa League där Arsenal i tur och ordning har slagit ut BATE, Rennes och Napoli.

Blickar vi istället framåt blir den svårfrånkomliga slutsatsen att Arsenal kommer få svårare kommande motståndare utan Aaron Ramsey. Arsenal är nu framme i semifinal och där är inte motståndet lätt, utan snarare ett defensivt stabilt Valencia som vi vet är spelskickliga, som vi vet är rutinerade i europeiskt cupspel, och som vi vet att det inte finns utrymme för felmarginaler mot. I en eventuell final väntar förmodligen Chelsea och även där vore Ramsey saknad.

Aaron Ramsey var den viktigaste länken på Arsenals mittfält. Han var den som bäst lyckades foga samman försvar med anfall och ge Arsenals spel ett helt annat flyt och en helt annan sammanhållning. Utan Aaron Ramsey på planen har Arsenal oftast hamnat i dilemmat att de antingen spelat med Mesut Özil och då blivit defensivt för sårbara eller spelat utan Özil och då istället blivit offensivt för uddlösa. Mesut Özil blev den felande länken, Ramsey var spelaren som balanserade ekvationen.

Läget i ligaspelet har gjort Europa League desto viktigare för Arsenal. De har inte längre Champions League i egna händer där och deras resultat på senare tid antyder allt annat än att de skulle lyckas hämta igen två poäng på Chelsea eller fyra poäng på Tottenham, eller ens behålla försprånget om en poäng till Man Utd. Och om Europa League har blivit viktigare som turnering så blir kvällens hemmamatch mot Valencia automatiskt viktigare som match.

Att åka till Mestalla och behöva vinna vore knappast tillrådligt. Nog för att Arsenal mycket väl skulle kunna lyckas med den uppgiften, men det är en tuff uppgift, framför allt i dessa europeiska cupsammanhang. Nu har Arsenal visat sig ruggigt stabila på hemmaplan hittills i Europa League med Unai Emery som manager. Inte minst kvartsfinalen mot Napoli var imponerande, där just förmågan att hålla nollan även vid 2-0-ledning var helt och hållet avgörande.

Det är kanske ett något tendentiöst resonemang, då vi inte riktigt kan veta så klart, men det är svårt att se att Arsenal innan Unai Emery hade lyckats hålla nollan i det läget, att de inte hade släppt in det där bortamålet som hade ändrat kvartsfinalens hela komplexion. Vi kan inte veta, men vi såg tillräckligt många exempel på just den oförmågan av Arsenal under så många år att vi kan göra en tämligen väl utbildad gissning. Arsenals framsteg under Unai Emery visar sig inte minst i just denna stabilitet.

Om nu inte stabiliteten försvann med Aaron Ramsey.

:::

Swansea räddar Middlesbroughs förhoppningar om uppflyttning. 1-1 mot Derby County betyder att Derby måste vinna hemma mot tabellfyran West Brom om Middlesbrough vinner borta mot redan nedflyttade Rotherham. Bakom dem smyger även Bristol City som fortfarande har en utsida på playoff.

Lyckas Derby County ändå knipa den där sjätteplatsen till sist så har vi några ruggiga semifinaler framför oss i Leeds vs Derby County och West Brom vs Aston Villa. Football League är gåvan som bara fortsätter att ge.

Detta Liverpool går nu alltså upp till kamp mot den globala fotbollens kanske främsta representant för den glittriga borgerligheten, adeln och etablissemanget. Klubben som vältrar sig så väldigt i sin egen förträfflighet att den på fullt allvar benämner och betraktar sig själv som mer än en klubb. Å andra sidan kanske inte Barcelona är ensamma i denna semifinal om att möjligen tro lite för mycket på sin egen exceptionalism.

Två fundamentalt olika spelsystem som ställs mot varandra, och på så sätt också en rent fotbollsteoretiskt intressant semifinal. Barcelonas fotboll som är så beundrad och som vi har blivit så bekanta med inte minst de senaste tio åren. Och så Liverpools fotboll, eller kanske snarare Jürgen Klopps fotboll, i mångt och mycket utformad som ett vapen just mot Barcelonas typ av fotboll. Bollinnehav mot bollvinst.

Barcelona dominerar för närvarande den spanska fotbollen, och Barcelona har världens just nu förmodligen bästa fotbollsspelare, kanske den bästa genom alla tider. Samtidigt ett Barcelona som förmodligen är betydligt mer beroende av Leo Messi nu än vad de var när de var som allra bäst. Med andra ord ett Barcelona som inte är riktigt lika bra som de faktiskt har varit, vilket även märkts på resultaten de senaste fem åren.

Mot detta ställer Liverpool så att säga i sann socialistisk anda upp laget och systemet. De saknar inte på något sätt spelare av riktigt hög klass men Liverpools stora stjärna är deras spelsystem, deras sätt att spela fotboll. Att besegra Liverpool handlar inte så mycket om att neutralisera deras stora stjärna, utan mer om att neutralisera deras möjligheter att spela fotboll på det sätt de så väldigt gärna vill.

För Liverpool är kanske denna semifinal något av deras coming of age-ögonblick. De var i final redan förra säsongen och de har varit bra så länge nu att de borde vara mogna att kunna gå in i sådana här matcher utan att känna sig eller för den delen faktiskt vara underlägsna. Liverpool har all anledning i världen att respektera Barcelona och deras kvalitet, men de har ingen anledning alls att vara rädda för Barcelona.

Framför allt kanske det är en semifinal i vilken Liverpool ställs inför spektrat av sitt gamla jag, den klubb de under Jürgen Klopp strävat och strävar så hårt för att inte längre vara, klubben som slåss ur ett underläge, klubben som säljer sina bästa spelare. Det är inte minst till Barcelona som dessa spelare har sålts. På andra sidan planen ställer Luis Suarez och Philippe Coutinho upp sig för att möta Liverpool.

Båda spelarna lämnade Liverpool för Barcelona delvis men framför allt för att komma till en klubb som gav dem större chans att vinna och utmana om de riktigt stora titlarna, ligatiteln och Champions League-titeln. För Liverpool att vinna mot Barcelona vore att visa att de fattade ett felaktigt beslut, åtminstone att Coutinho gjorde det. Om Liverpool förlorar kan både Suarez och framför allt Coutinho hävda att de gjorde och hade rätt.

Inte minst är det en semifinal i vilken Liverpool kan visa att de nu är på banan i varje relevant avseende. De har under hela säsongen pressat Man City i vad som har varit en rasande högkvalitativ och jämn titelstrid i ligaspelet, och gör det allra högsta grad fortfarande. Slår de ut Barcelona och tar sig till en andra raka final i Champions League, i vilken de oavsett motstånd vore favoriter, vem kan då längre förneka dem?

Paralleller med Man Utd är alltid på sätt och vis populära, och inte minst ligger de kanske för mig nära till hands och nära till minnet. Men mycket med denna semifinal påminner om Man Utds motsvarande semifinal för elva år sedan. Andra säsongen tillbaka på vad som var en kvalitativ peak, efter att ha gått långt i Champions League säsongen innan, match mot Barcelona först borta, därefter hemma.

Nyckeln den gången visade sig vara att hålla nollan mot Barcelona vilket möjligen kan omformuleras som att försvara sig stabilt och säkert, att inte låta matchen på något sätt rinna iväg utan få med sig ett spelbart resultat tillbaka till Anfield. Ett bortamål vore så klart otroligt värdefullt. Men vi kommer garanterat kunna vänta oss en rätt konservativ matchattityd av Liverpool, som knappast kommer gå balls to the wall.

Liverpool kan knappast vinna semifinalen ikväll, det vore ytterst osannolikt, däremot kan de mycket väl förlora den. Vad Liverpool framför allt alltså måste undvika är att förlora semifinalen på Camp Nou ikväll. Den attityden och den strategin är vad som måste prägla Liverpools matchplan den här kvällen. Det handlar om att försvara sig väl samt vara effektiva i att utnyttja Barcelonas allt annat än bombsäkra mittfält och försvar.

Teoretiskt är det sådana här matcher och sådant här motstånd som Liverpools fotboll är direkt anpassad och utformad för. En motståndare som gillar att anfalla och som gillar att hålla i bollen. Men mot en motståndare som Barcelona, och med motståndsspelare som Leo Messi, är teori en sak och vad som därefter faktiskt händer en annan. Det är svårt att planera och teoretisera för den typen av briljans, bara lita på att systemet håller.

Dagen går i de röda flaggornas tecken. Det återstår att se om även kvällen kommer göra det. Hur som helst, första maj är knappast vad dagen en gång har varit, kampen, talen och demonstrationstågen alls inte lika omfattande. Inte heller kan väl Liverpool längre sägas representera det där socialistiska idealet särskilt väl, åtminstone inte i någon större utsträckning än vad andra motsvarande klubbar gör.

Men det vore en fin story.

:::

Vinner Derby County ikväll borta mot Swansea så säkrar de den sjätte och sista playoff-platsen i EFL Championship.

Portsmouths förlust igår kväll betyder att Luton Town och Barnsley blev klara för uppflyttning till EFL Championship.

Leyton Orient sedan tidigare tillbaka till Football League.

:::

Ikväll inleds även playoff i National League, först med kvartsfinaler, enkelmöten på hemmaplan för högst placerade laget i tabellen.

AFC Fylde vs Harrogate Town, där vinnaren möter Solihull Moors på bortaplan i semifinalen.

Imorgon Wrexham vs Eastleigh, där vinnaren möter Salford City på bortaplan i semifinalen.

Playoff-finalen i National League spelas på Wembley den 11 maj.