En spelare säger att han har två år kvar på sitt kontrakt och att han absolut inte har någon som helst avsikt att lämna Arsenal under sommaren. En annan spelare har på sätt och vis redan lämnat Arsenal men fick igår bekräftat att han på grund av skada har gjort sin sista match i Arsenals tröja. Att den första råkar vara Mesut Özil och att den andra är Aaron Ramsey borde på pappret få folk att fistpumpa nöjt, men på gräs får det förmodligen de flesta att frustrerat knyta näven i fickan.
Aaron Ramsey skadade sig i bortamatchen mot Napoli i Europa League för exakt två veckor sedan. Under dessa två veckor har Arsenals säsong mer eller mindre fallit samman med tre raka förluster i ligaspelet, därtill utspelade i två raka bortamatcher mot Wolves och mot Leicester. Mesut Özil är den stora stjärnan, lagets överlägset bäst betalde spelare, men Aaron Ramsey har under säsongen varit den betydligt bättre och viktigare spelaren för Arsenal.
Situationen är en direkt följd av att Arsenals beslutsfattande under Arsene Wengers sista år kom att handla mer om politik än om policy. Arsenals två stora stjärnor satt båda på utgående kontrakt och Arsenal kunde inte tänka sig att bli av med båda två. Özil var den som saknade konkreta alternativ men lyckades ändå klämma Arsenal på ett väldigt fett nytt kontrakt. Situationens effekt blev att spelare som Aaron Ramsey börjar förvänta sig motsvarande löneökningar.
Konsekvensen är att Arsenal nu har blivit av med Aaron Ramsey, men ser ut att vara fast med Mesut Özil. Även om det kanske är ett värdeladdat sätt att uttrycka saken på. Det finns ingen anledning att betvivla Özils rent tekniska talang, men hans taktiska talang och hans arbetsinsats har aldrig riktigt varit vad Arsenal har behövt, och det är uppenbart att Unai Emery har haft sina besvär med Özil under säsongen. Mot Wolves var Özil borta i bildlig mening och mot Leicester var Özil borta också bokstavligt.
Något går det ju också att skrocka åt Mesut Özils försäkran om att han minsann blir kvar i Arsenal. Frågan är väl egentligen om han har så värst många andra val, åtminstone sett till vad han verkar prioritera. Inte många andra klubbar lär vara särskilt intresserade av just den kombinationen av extremt hög lön och extremt volatil prestationsnivå. Özil själv verkar inte intresserad av att gå ned i lön och det finns väl trots allt en gräns även för Man Utd hur många gånger man kan gå i den fällan.
Arsenals oro gällde att de skulle bli av med Mesut Özil. Oron borde kanske snarare ha gällt att bli av med en spelare som Aaron Ramsey. Detta gäller både på lång sikt men som vi nu ser också på kort sikt. Ramsey har varit central för Arsenals uppryckning under våren och deras push mot Champions League i ligaspelet, liksom han har varit central för Arsenals marsch framåt i Europa League där Arsenal i tur och ordning har slagit ut BATE, Rennes och Napoli.
Blickar vi istället framåt blir den svårfrånkomliga slutsatsen att Arsenal kommer få svårare kommande motståndare utan Aaron Ramsey. Arsenal är nu framme i semifinal och där är inte motståndet lätt, utan snarare ett defensivt stabilt Valencia som vi vet är spelskickliga, som vi vet är rutinerade i europeiskt cupspel, och som vi vet att det inte finns utrymme för felmarginaler mot. I en eventuell final väntar förmodligen Chelsea och även där vore Ramsey saknad.
Aaron Ramsey var den viktigaste länken på Arsenals mittfält. Han var den som bäst lyckades foga samman försvar med anfall och ge Arsenals spel ett helt annat flyt och en helt annan sammanhållning. Utan Aaron Ramsey på planen har Arsenal oftast hamnat i dilemmat att de antingen spelat med Mesut Özil och då blivit defensivt för sårbara eller spelat utan Özil och då istället blivit offensivt för uddlösa. Mesut Özil blev den felande länken, Ramsey var spelaren som balanserade ekvationen.
Läget i ligaspelet har gjort Europa League desto viktigare för Arsenal. De har inte längre Champions League i egna händer där och deras resultat på senare tid antyder allt annat än att de skulle lyckas hämta igen två poäng på Chelsea eller fyra poäng på Tottenham, eller ens behålla försprånget om en poäng till Man Utd. Och om Europa League har blivit viktigare som turnering så blir kvällens hemmamatch mot Valencia automatiskt viktigare som match.
Att åka till Mestalla och behöva vinna vore knappast tillrådligt. Nog för att Arsenal mycket väl skulle kunna lyckas med den uppgiften, men det är en tuff uppgift, framför allt i dessa europeiska cupsammanhang. Nu har Arsenal visat sig ruggigt stabila på hemmaplan hittills i Europa League med Unai Emery som manager. Inte minst kvartsfinalen mot Napoli var imponerande, där just förmågan att hålla nollan även vid 2-0-ledning var helt och hållet avgörande.
Det är kanske ett något tendentiöst resonemang, då vi inte riktigt kan veta så klart, men det är svårt att se att Arsenal innan Unai Emery hade lyckats hålla nollan i det läget, att de inte hade släppt in det där bortamålet som hade ändrat kvartsfinalens hela komplexion. Vi kan inte veta, men vi såg tillräckligt många exempel på just den oförmågan av Arsenal under så många år att vi kan göra en tämligen väl utbildad gissning. Arsenals framsteg under Unai Emery visar sig inte minst i just denna stabilitet.
Om nu inte stabiliteten försvann med Aaron Ramsey.
:::
Swansea räddar Middlesbroughs förhoppningar om uppflyttning. 1-1 mot Derby County betyder att Derby måste vinna hemma mot tabellfyran West Brom om Middlesbrough vinner borta mot redan nedflyttade Rotherham. Bakom dem smyger även Bristol City som fortfarande har en utsida på playoff.
Lyckas Derby County ändå knipa den där sjätteplatsen till sist så har vi några ruggiga semifinaler framför oss i Leeds vs Derby County och West Brom vs Aston Villa. Football League är gåvan som bara fortsätter att ge.