Om vi börjar med Norwich så kändes det som att Daniel Farke satt löst efter deras mediokra placering ifjol och på det började Norwich säsongen svagt. De tappade James Maddison som nu briljerar i Leicester och laget bestod mestadels av okända spelare från de lägre divisionerna i Tyskland. Men Farke har hittat helt rätt. Laget spelar i sina bästa stunder en otroligt snabb, teknisk, och matchvinnande fotboll. Sättet de fyller på med spelare offensivt, på kanterna och i straffområdet, och hittar varandras löpningar ser mer ut som europeisk toppfotboll än vad som är vanligt i Football League.
Det finns såklart spelare som sticker ut men det finns matchvinnare överallt. Olikt föregångaren Huddersfield är de klart mer bolldominanta och lever inte lika mycket på kontringar. Det finns onekligen något Dortmundskt i att även de offensiva spelarna jobbar hårt defensivt, i det ökända presspelet, men lika Dortmundskt är deras sportchefs förmåga att hitta spelare som passar perfekt in i sina roller, trots att de aldrig spelat på lika hög nivå eller är tonåringar. De saknar bara en polsk högerflank.
Farke har till exempel för det mesta spelat med en backlinje bestående av tre spelare som är 21 år eller yngre. Ytterbackarna Jamal Lewis och Maximilian Aarons, som både fostrats i Lutons akademi, togs båda ut i säsongens Lag i Championship. Både känns skapade i ett labb för moderna ytterbackar. Lewis satsade till och med under några tonår på att bli 800-meterslöpare. Till det har Ben Godfrey, som också kan spela på mittfältet, tagit en ordinarie plats i mittlåset bredvid Zimmerman trots konkurrens från förra säsongens kapten Grant Hanley och schweiziska landslagsmannen Timm Klose.
Frågan består om Norwich får behålla alla tre av sina unga stjärnförsvarare till nästa säsong. Framför allt Aarons är lätt att föreställa sig bli värvad för stora pengar till en större klubb i Premier League.
På mittfältet är det mindre gott om engelsmän, även om skotska Kenny McLean slagit sig in i laget under våren. Norwich har nästan enbart spelat 4-2-3-1 med tysken Stiepermann som nr 10. Stiepermann har en ordentlig vänsterfot och fint spelsinne. Som yttrar var det först tysk-kubanen Onel Hernandez som visade vägen och lyfte Norwichs säsong men ju längre säsongen gått har allt fler av oss blivit förälskade i Emiliano Buendias spelstil. En väldigt argentinsk spelare som blandar fin teknik, näsa för mål, och som dessutom är en av ligaledarna i tacklingar per match. Norwichs enda egentliga formsvacka kom när Buendia var skadad. Längre bak på mittfältet har Alex Tettey spelat oväntat mycket men nämnda McLean, Trybull, och Leitner har imponerat. Är personligen svag för super-inhopparen Mario Vrancic som bara startat 13 matcher men gjort nio mål och sju assist.
Gott om tyskar som sagt. Sist och finskt däremot har Teemu Pukki gjort 28 mål hittills. Du behöver nog kolla på hockey för att någonsin se en annan finne göra så många mål. Pukki har varit lysande på alla sätt. Gjort mål på alla sätt men också bidragit med nästan tvåsiffrigt även i assist och inte bara bidragit inom straffområdet.
Vad det gäller Sheffield United har de en av engelsk fotbolls mest intressanta tränare i Chris Wilder. På så sätt att han beskrivits på så pass olika sätt jämfört med hur managers ofta kategoriseras inom en tydlig ram. Hans karriär har bestått av att pragmatiskt rädda kvar eller flytta upp mindre klubbar runtom i Football League. När han tog över Sheffield Utd handlade det om att han var en äldre demontränare som fick i ordning på ett underpresterande lag i League One. Laget består enbart av britter eller irländare. Det är ytterst få spelare i truppen som spelat i Premier League tidigare trots att Man Utd-lånet Dean Henderson i mål är deras enda givna startspelare yngre än 25 år. Det är lätt att se en ny Sam Allardyce, Neil Warnock, eller Sean Dyche framför sig. Sheffield United som nästa säsongs mest Brexitkompatibla PL-klubb!
Men om man istället skulle se Chris Wilder och Sheffield United ur ett annat perspektiv ser det annorlunda ut. Framför allt spelar de inte likt Cardiff eller Burnley. De spelar 3-5-2 med väldigt offensiva wingbacks och allra mest innovativt använder de sina yttre mittbackar nästan som traditionella ytterbackar genom att de överlappar på kanterna och turas om att följa med i anfall. Det har inte alls varit ovanligt att se en Bladesmittback slå ett inlägg från kanten som möts i straffområdet av en wingback från motsatt sida som fyllt på i straffområdet. På högersidan har det framför allt sköts av Chris Basham som tidigare under sin karriär aldrig riktigt passat som mittback eller mittfältare eller högerback men i Sheffield Utd är han en perfekt offensiv mittback, som även spelat på mittfältet ibland.
Mittfältet består oftast centralt av tre ganska offensiva spelare. John Fleck, Oliver Norwood, och Mark Duffy har alla samlat ihop mer än tio mål plus assists denna säsong. De offensiva wingbackarna har både bidragit med inläggsassist och mål från inne i straffområdet.
Anfallet är det som känns mest klassiskt. Wilder har en förkärlek till äldre anfallare. Lagkaptenen Billy Sharp 33 år gammal nu men fortsatt lagets bästa målskytt. Hans radarpartner David McGoldrick är 31 år gammal men gör sin bästa säsong någonsin, precis likt Leon Clarke gjorde ifjol.
Wilder är alltså en hårdhänt, gammaldags manager med försmak för inhemska spelare men också en väldigt flexibel manager med nytänkande offensiv spelstil. Den stora utmaningen blir om han kan lyckas passa in ännu bättre och förmodligen yngre spelare i laget. Kommer de överlappande mittbackarna försvinna mot bättre motstånd? Kommer mittfältet bli mer spelförstörande än kreativt?
:::
Det kommer bli väldigt spännande att se Norwich och Sheffield Utd i Premier League. Det känns som om att Norwich har högre potential än Sheffield United just för att de har så gott om unga spelare som redan imponerar varje vecka och en spelstil som borde passa in i Premier League. Samtidigt är det enklare att se Sheffield Utd vara ett svårslaget och flexibelt lag med gott om rutin och finurlighet. Norwich lovar mer men Sheffield Utd känns mer stabila. Skillnaden för mig är att det går att se Norwich etablera sig i Premier League på ett sätt som Southampton eller Bournemouth gjort. Det värvas bra från framför allt Tyskland men också från Spanien eller inom England och deras unga spelare är redan landslagsmän i ungdomssammanhang eller Nordirland till exempel. Å andra sidan kan det mycket väl visa sig att flera av Sheffield Uniteds spelare har en högre nivå i sig, det finns gott om late bloomers här i världen. Flera tidigare lag som snabbt gått upp igenom divisionerna har behållit spelare som tidigare aldrig spelat i PL och sett dem anpassa sig väl. Det mest uppenbara exemplet är förstås Jamie Vardy som varit mycket bättre i Premier League än i Championship men jag är också svag för exempel som att Jose Fonte, Adam Lallana, och Morgan Schneiderlein spelade i League One med Southampton innan de vann EM eller värvades till en storklubb.
Om man ska jämföra dem med förra säsongens uppflyttade lag är Norwich ett bättre Fulham, med klart bättre organisation på och utanför planen. Sheffield United är någonstans mellan ett mer flexibelt och nytänkande Cardiff och ett budget-Wolves. Sheffield Utd har inte investerat nämnvärt i spelare men de ägs till 50% av en saudisk prins som verkar vilja köpa upp resterande delen av klubben så det kan förändras fort.
:::
Nu när vi pratat om Norwich och Sheffield Utd följer en snabb genomgång om lagen som inte blivit direktuppflyttade, men som det ändå pratades om i de trakterna inför eller under säsongen.
Stoke: Bara tre lag har släppt in färre mål än Stoke, som ligger på sextonde plats, men å andra sidan har bara två lag gjort färre mål än Stoke denna säsongen. Inget lag har fler oavgjorda matcher denna säsongen än Stokes 21 lika resultat. Vid detta laget borde folk förstå att man inte kan bygga ett anfall kring Tom Ince, Benfik Afobe, och Saido Berahino.
Brentford: Sedvanligt ojämna. Har två av ligans bästa spelare i Neal Maupay (24 mål!) och Said Benrahma (14 assists!) men lyckas inte hålla en hög nivå över en hel säsong. Tappade sin manager Dean Smith till Aston Villa och bästa mittback Chris Mepham till Bournemouth under säsongen och lär tappa fler viktiga kuggar till nästa säsong.
Preston: Om de någonsin har sina nyckelspelare friska en hel säsong, eller lyckas bredda truppen, har de ett spel som kan räcka till playoff.
Swansea: Har tappat nyckelspelare hela säsongen. Höll till och med på att sälja världens snabbaste Daniel James till Leeds i januari. Har dock ett ungt lovande lag och bör ge Graham Potter fortsatt förtroende. Risken finns väl att få av de lovande spelarna dem har ens är kvar till nästa säsong.
Nottingham Forest: Försökte efterlikna Wolves portugisiska importsuccé men bortom den härliga Joao Carvalho är deras spelare långt ifrån Ruben Neves och Diogo Jota-kvalitet. Dessutom är varken Aitor Karanka eller Martin O’Neill några Nuno Espirito Santos.
Sheffield Wednesday: Inte ligans bästa lag men har gjort flera av säsongens snyggaste mål
Bristol City: Lee Johnson tappar sina bästa spelare varje säsong men fortsätter hänga kvar i närheten av playoff-platserna. Ligans, enligt mig, bästa mittback Adam ”Paolo Webdini” Webster lär vara nästa spelare att lämna Bristol City. Har fortfarande en liten chans att nå playoff när detta skrivs.
Middlesbrough: Har verkligen saknat Adama Traore som otroligt nog sprudlade och var konsekvent bra i slutet av förra säsongen. Har varit lika tråkiga som ett Pulis-lag förväntas vara och bara Leeds har släppt in färre mål men på något sätt har de förlorat mycket matcher, särskilt under våren. Kan fortfarande ta sig till playoff om Derby gör bort sig, men vet inte ens om Boro-fansen hoppas på det.
Derby: Det är fascinerande att se ett lag så tydligt bestående av unga, de flesta inlånade, och äldre spelare. Har i stort sett bara spelare som är yngre än 23 år eller äldre än 32. På slutet har deras ytterbackar varit Jayden Bogle, 18 år, och Ashley Cole, ja den Ashley Cole! som är 38 år. Har varit för beroende av Harry Wilsons målskytte och verkligen saknat långtidsskadade Curtis Davies i mittförsvaret.
Aston Villa: Var ganska bra under Steve Bruce men inte tillräckligt bra och hittade aldrig sin bästa elva. Har blivit bättre under Dean Smith och går in till playoff-spelet i toppform. Det är svårt att hitta ett lika spelskickligt och elakt mittfält som det bestående av McGinn, Hourihane, och Grealish. Har hittat ett fint, om än inlånat, mittbackspar under våren i Tyrone Mings och Axel Tuanzebe.
West Brom: Är likt grannarna Aston Villa ett playoff-lag trots att man sparkat en manager under säsongen. Nya managern James Shan verkar ha hittat viss stabilitet i 3-5-2 där Gayle och Jay Rodriquez kan spela tillsammans på topp utan att offra folk på mittfältet. Blir en tuff motståndare i playoff-spelet.
Leeds: Evigt detta Leeds. Man ska inte glömma att de har en tunn trupp som dessutom varit ganska skadedrabbad men det måste vara frustrerande att vara så nära Premier League men inte nå dit. Blir spännande att se i playoff-spelet. Möter troligen först Derby, Brian Clough-historiska rivaler likväl som laget Bielsas scouter spionerade på, och kan sedan möta Aston Villa mot vilka laget spelade en otroligt känslosam match mot i helgen. Vet inte vad som ska hända med Bielsa i en så redan galen situation som playoff-spelet är.
Av: Peter Linhem, @linhem