Realism och rimlighet står inte särskilt högt i kurs på internet dessa dagar när det alltid är möjligt att hitta de som delar just sin uppfattning som gör det möjligt att inbilla sig att ens egna åsikter är att jämställa med fakta. Då landar man till sist i befängda positioner såsom att Arsenal skulle ha en rimlig chans att hämta upp åtta mål på en ligaomgång på Tottenham, som möter Everton hemma samtidigt som Arsenal möter Burnley borta.
Orealistiska värderingar av det egna lagets möjlighet att lyckas med enastående vändningar verkar vara poppis. Bara något sådant kan så klart ligga bakom de som tänker sig att Liverpool ska lyckas vända ett 0-3-underläge mot Barcelona på Anfield ikväll. Det kommer så klart pratas om andra vändningar av Liverpool, och på Anfield, men det här är ett helt annat läge, och Barcelona är till sist Barcelona.
Egentligen betvivlar jag inte Liverpools förmåga att göra tre mål på Barcelona. Det tror jag faktiskt de är fullt kapabla till, även utan Roberto Fimino och Mohamed Salah med i laget som det verkar. Och vi vet sedan förra säsongen att Barcelona inte är vaccinerade mot galna vändningar på bortaplan. Liverpool kan mycket väl göra tre mål, men det finns ingen realistisk chans att de gör det utan att Barcelona även gör sina mål.
Och det är i slutänden där som denna semifinal avgjordes. Det kan göras en lustig liten poäng av att samtliga tre engelska klubbar som hittills åkt ur Champions League har åkt ut på grund av de släppt in tre mål i en och samma match. Vilket möjligen råkar stämma som ett slags ytligt fakta men som inte gör det mer sant för den sakens skull. Liverpool åker ur Champions League för att de inte lyckades göra ett enda mål på Camp Nou.
Liverpools akilleshäl tidigare säsonger har varit deras försvarsspel, att de helt enkelt inte har lyckats hålla tätt, undvika de kostsamma misstagen. Vad som fällde Liverpool den här gången var en oförmåga att göra mål på sina chanser. För Liverpool saknade sannerligen inte målchanser på Camp Nou, men lyckades inte göra mål på någon av dem, vilket till sist öppnade dörren för Barcelona och Leo Messi att sätta spiken i kistan.
Att Barcelona vinner med 3-0 på Camp Nou låter tämligen ensidigt. Men det var en allt annat än ensidig matchbild, och visar på hur relativt små saker kan få oväntat stor effekt på det slutliga utfallet, och varför det ofta kan vara ganska dumt eller leda tämligen fel att ägna sig åt alltför mycket resultatanalys utan hänsyn till matchen som sådan. Ett mål för Liverpool på någon av deras chanser och det är därifrån en helt annan match.
Det hade också varit en helt annan semifinal. Man behöver bara föreställa sig hur olik känslan inför kvällens match hade varit om Liverpool hade fått med sig bara ett enda bortamål, om Barcelona istället hade vunnit med 3-1. Barcelona hade fortfarande haft fördelen att spela med men plötsligt känns en vändning av Liverpool alls inte lika svår eller orealistisk. Att vinna med 2-0 är ingen omöjlighet på något sätt.
Ett mål för Barcelona hade då inte varit någon katastrof. Ett mål för Barcelona ikväll i rådande läge skulle fullständigt punktera matchen. Liverpool kan göra mål, men att tro att de ska lyckas göra fem mål på Barcelona är inte rimligt. Både Liverpool och Barcelona startar naturligtvis också matchen med den vetskapen i sina bakhuvuden. Barcelona är tillräckligt bra och tillräckligt rutinerade att utnyttja det till fullo.
En semifinal är ändå en semifinal för Liverpool, som rimligtvis måste vara nöjda även med denna Champions League-säsong. De visar än en gång att de har kommit tillbaka för att stanna på den europeiska scenen. De hade sannerligen inget lätt grupp att ta sig vidare ifrån, och lottningen mot Bayern München i åttondelsfinalen var smått elak. Liverpool har all rätt att vara nöjda även om det inte bar hela vägen fram den här gången heller.
Det vackra misslyckandet, eller ”the beautiful failure”, som Jürgen Klopp kallade det, verkar för närvarande bli ett tema för Liverpools säsong. De gör naturligtvis en strålande säsong, framför allt i ligaspelet, en på alla sätt beundransvärd säsong, även om det inte ser ut att räcka hela vägen fram till ligatiteln. Kvaliteten på laget och på fotbollen är där kanske ett viktigare mått på storheten än de respektive poängantalen.
Möjligen är det något som går att trösta sig med, åtminstone med lite distans. Samtidigt tror jag knappast Liverpool eller deras supportrar blir särskilt lyckliga över att just deras misslyckande är vackert, det är fortfarande i någon mening ett misslyckande, i alla fall i meningen att man inte lyckades uppnå det man hoppades på att uppnå. Det väcker även frågan i vilken utsträckning man egentligen kommer ihåg en tvåa.
En i min mening relevant fråga. Exempelvis är det en av mina käpphästar att Arsenals lag mot slutet av 1990-talet, mellan cirka 1998-2000, var det bästa Arsenal vi har sett under Premier League-eran. Alltså bättre än det Arsenal alla pratar om i efterhand, det vill säga de så kallade Invincibles. Men det glöms oftast bort, eftersom de råkade ha oturen att leva i samma tidsrymd som ett minst lika formidabelt Man Utd.
Är det rättvist? Nej. Det bara är som det är. Det delas inte ut några titlar eller pokaler för att göra sitt bästa i Premier League, för att sluta tvåa. Även om det faktiskt ringer in Liverpoolsupportrar till olika pratshower som tycker att just den här gången borde man faktiskt göra det. Om 20 år kanske detta Liverpool är lika ”bortglömda” som Arsenal är nu, även om man hoppas att de liksom Arsenal ändå lever kvar i minnet hos somliga.
Nu verkar inte Jürgen Klopp riktigt vilja se det alternativet framför sig. Liverpool kommer vinna titlar under de kommande fyra åren säger han, annars kommer han ta sitt pick och pack och flytta som manager till Schweiz istället. Vilket så klart givet Klopps förmåga att tvingas äta upp de dumheter han säger inte bådar särskilt gott vare sig för Liverpool eller för Schweiz. Varför just inom fyra år frågar sig då den smått cyniske?!
Men han har så klart rätt. Besvikelsen må vara stor just nu, men det finns inga skäl till pessimism för Liverpool. Påståendet att om inte Liverpool vinner ligan i år så vinner de den aldrig är naturligtvis bogus och nonsens. Nästa säsong är en ny säsong med helt nya förutsättningar. Andemeningen bakom Jürgen Klopps uttalande är att den här säsongen, även med dess förväntade förluster, istället är skäl för optimism.
Och vem vet, mirakel kan trots allt inträffa. Barcelona kan falla samman, och Brighton kan bestämma sig för att vilja avsluta säsongen med en bang. Det är kanske inte helt och hållet realistiskt och rimligt. Men det verkar ju inte längre spela någon större roll.