Pep Guardiola blev säsongens manager, och det går väl egentligen inte att säga något om den saken. Han blev med sitt Man City den förste managern detta årtionde att försvara en ligatitel, och så mycket som det nu än faktiskt har pratats om Liverpools poäng så går det inte att komma ifrån att Man City och Guardiola faktiskt tog en poäng mer än dem, och det är egentligen inte mindre imponerande det.
Men om planeterna hade stått på ett annat sätt, om politiken bakom dessa frågor hade varit en aning annorlunda, så hade Javi Gracia mycket väl kunnat vara eller åtminstone pratas om som säsongens manager han också. Nu kanske något av luften gick ur den ballongen mot slutet av säsongen när Watford förlorade sex av sina åtta sista matcher och slutade elva, men under stora delar av säsongen var de best of the rest.
Desto mer imponerande givet att inte många gav Watford någon större chans inför säsongen. Många, bland dem jag, pratade om dem som ett lag för nedflyttningsstriden, som skulle behöva kriga för att hålla sig kvar i Premier League. Istället slåss Watford alltså om en plats på tabellens övre halva, har dessutom tagit sig till FA-cupfinal, och är alltså en enda match från den första titeln i klubbens historia, och från europeiskt cupspel.
Varje sammanställning över klubbar som överträffat förväntningarna den här säsongen måste ha Watford mycket högt upp. Och även om det nu inte är Watfords modell att sätta sin manager i centrum går det inte att blunda för Javi Gracias betydelse för att få ihop en annars rätt spretig spelartrupp. Gracia har i någon mening även lyckats bryta Watfords ekorrhjul av att börja säsongen starkt för att falla samman under våren.
Watfords framgångar baseras mycket på deras utmärkta scoutingnätverk. De värvar spelare på ett sätt som andra klubbar liksom flertalet bedömare har fnyst och rynkat på näsan åt förut men som alltmer har blivit en modell och förebild också för övriga klubbar. Ingen klubb i Premier League representerar kanske den kontinentala sportchefstrategin i samma utsträckning som Watford gör.
Watford har idag möjligheten att skriva ett stycke engelsk fotbollshistoria. De har aldrig vunnit FA-cupen förut, de har i själva verket aldrig vunnit någon stor titel förut, så detta vore första gången i deras historia de vann. De har spelat final en gång förut, 1983-84, men förlorade den gången finalen mot Everton. Lite typiskt för Watford lyckas de alltså i båda sina finaler få möta den tidens kanske bästa fotbollslag just då i England.
Man City har naturligtvis vunnit FA-cupen förut, och Man City har kanske sitt fokus på att vinna större titlar än just FA-cupen. Men även Man City har en god möjlighet att skriva så kallad engelsk fotbollshistoria idag. Om Man City vinner FA-cupen idag, efter att redan ha vunnit Ligacupen och Premier League, blir Man City den första och därför enda engelska klubben att någonsin ha vunnit en så kallad ”domestic treble”, alla tre inhemska titlar.
Det är kanske något som har sjunkit i värde de senaste tio plus åren, detta att vinna flera av de inhemska titlarna. Dels beror det helt säkert på framväxten av Champions League i vårt allmänna medvetande och på bekostnad av de båda cuperna. Dels har det att göra med koncentrationen av ekonomiska resurser till en handfull superklubbar. Men det är ändå något jag fortfarande anser vara viktigt, värt att uppmärksammas, och firas.
Onekligen vore det en fin punkt på säsongen för Man City, och ett rätt fint sätt att knyta samman två strålande säsonger. En första säsong där de slår nytt poängrekord i Premier League med 100 poäng, och en andra säsong där de alltså försvarar ligatiteln samt vinner tre titlar och skapar denna ”domestic treble”. Två bokstavligt talat unika prestationer som gör dem till ett unikt mästarlag.
Nu är det faktiskt inte bara Watford och Man City som har ett järn i elden den här dagen, utan andra klubbar kanske också tittar med större intresse än normalt på dagens FA-cupfinal. Framför allt handlar det nog om Wolves och Man Utd, och båda dem lär nog hoppas på att Man City vinner idag, om än av helt olika skäl. Wolves för att då får de spela i Europa League, Man Utd eftersom då slipper de spela i Europa League.
Förenklat uttryckt kanske. Wolves slutade hur som helst sjua i Premier League vilket betyder att de är kvalificerade till Europa League om Man City vinner FA-cupen, eftersom de redan är i Champions League. Om Watford däremot vinner FA-cupen idag så är det istället de som nyper den där Europa League-platsen, och dessutom hoppar raka vägen in i gruppspelet.
Det där sista påverkar i hög utsträckning Man Utd. Därför att om Watford vinner FA-cupen och alltså tar sig till Europa Leagues gruppspel, så innebär det att Man Utd istället för att gå direkt till gruppspel själva, tvingas till ett kvalspel till Europa League som inleds redan under andra halvan av juli, från och med den tredje kvalomgången. Man kan lugnt säga att det är ingenting Man Utd har planerat med, eller över huvud taget önskar sig.
Ändå är det svårt att föreställa sig att ens den mest förhärdade Man Utd-supporter skulle kunna förhindra ett snett leende om Watford ändå gick och vann idag. Delvis så klart för nesan det skulle innebära för den lokala rivalen. Men först och främst för att det trots allt vore en så fin fotbollsstory, om en klubb som Watford går och vinner FA-cupen, och gör det i finalen mot en klubb som Man City dessutom.
Det är sådant vi nästan, men bara nästan, har blivit övertygade om inte längre kan hända i den moderna fotbollen. Det är däremot sådant många av oss har blivit uppväxta med. Vi kommer ihåg Southampton mot Man Utd 1976. Vi kommer ihåg West Ham mot Arsenal 1980. Vi kommer ihåg Coventry mot Tottenham 1987. Vi kommer ihåg Wimbledon mot Liverpool 1988. Fyra klassiska finaler, fyra klassiska segrare.
Skulle Watford lyckas vinna FA-cupen idag kommer vi kunna foga Watford mot Man City 2019 till den listan. Det vore en seger av samma storhet. Utöver de närmast berörda är det väl förmodligen bara Wolves som kan anses ha legitima skäl att önska sig ett annat utfall.