”Daniel James har kommit överens om personliga villkor med Man Utd, sedan Brighton misslyckats med att kapa värvningen…” Ungefär så, fritt översatt, löd ett av gårdagens rykten. Och det lite lustiga med det, och rätt talande för hur illa ställt det egentligen står till med Man Utd, är kanske idén att till och med Brighton börjar få för sig att de skulle kunna kapa en Man Utd-värvning.
Visst, nu förstår jag också att det handlar mest om att Daniel James kommer från Swansea, att Brighton precis har anställt Graham Potter från just Swansea, och att han nog skulle kunna vara intresserad av att ta med sig en spelare han känner till och vet hur bra han är, och hoppas kunna övertyga honom med en positiv relation samt kanske tydligare garantier om speltid och utveckling. Men ändå.
James vore knappast någon värvning som får ögonen att börja tindra på silly-fanboysen, men James vore ändå en bra värvning. En bra spelare helt enkelt. Har övertygat stort med Swansea under säsongen, Leeds försökte värva honom i januari och var så när att lyckas med det, och om Leeds hade lyckats värva James tror jag faktiskt att de hade spelat i Premier League nu. Men det är väl som mest en insatt gissning.
Daniel James, Sean Longstaff, Jadon Sancho med flera, hämta hem James Wilson igen, det här är en typ av transferrykten som har börjat surra rätt tätt runt Man Utd, och där finns så klart en rätt tydlig gemensam nämnare. Det ligger rätt väl i linje med vad som har beskrivits som en ny punkt i Man Utds transferstrategi, att fokusera på att värva ungt och brittiskt. Lite nygammalt så där kan tyckas, old school på något sätt.
Man kan diskutera kring motiven bakom en sådan delstrategi. Ett rent praktiskt motiv kan vara att Man Utd känner att de behöver tillgodose vissa kvoter av inhemska spelare, även ett skäl bakom nya kontrakt till Phil Jones med flera för övrigt. Ett mer teoretiskt motiv är att man ser det som ett sätt att bygga ett lag med mer hungriga och utvecklingsbara spelare än vad den tidigare stjärnstrategin har resulterat i.
Problemet är kanske att Man Utd samtidigt ryktas till mängder av för dem mer typiska spelare. Nu är mycket av detta naturligtvis medialt rubrikjagande samt så klart klubbar, agenter och spelare som mer än gärna utnyttjar Man Utd som en bricka i ett förhandlingsspel med andra klubbar. Ett effektivt sätt att kunna få upp priset eller lönen, väl beprövat sedan flera år tillbaka.
Men känslan är även att där fortfarande inte riktigt finns någon tydlig plan i Man Utds agerande, och att en situation därför håller på att uppstå där Ed Woodward och Ole-Gunnar Solskjaer kör vidare var och en för sig fast på två parallella spår. Woodward jagandes de stora namnen, prestigevärvningarna, och Solskjaer mest ute efter de mer funktionella värvningarna, som exempelvis Daniel James.
Av den anledningen, som jag har påpekat tidigare, och som även andra har påpekat de senaste dagarna, var det ett rätt intressant litmustest den här sommaren om Man Utd faktiskt har lärt sig något av de senaste årens misslyckanden huruvida de faktiskt skulle värva Jadon Sancho eller Gareth Bale. Båda två till synes tillgängliga, fyllandes samma teoretiska funktion, men självfallet representerandes två helt olika strategier.
Nu verkar det som om värvningen av Jadon Sancho inte blir av, eftersom Sancho enligt uppgift inte är sugen på att flytta till en klubb med sådana problem som Man Utd. Fullt förståeligt, och där kan man tala om ägg som kommer hem för att kläckas för Man Utd. Men resonemanget som sådant är ändå giltigt, och en värvning av Bale skulle fortfarande peka på samma grundläggande galactico-tänkande som funnits förut.
Som sagt, det enda konkreta runt Man Utd är känslan att man inte riktigt vet vad som är deras riktning. Två helt olika, och i flera avseenden motstridiga, strategier verkar finnas eller åtminstone ha formulerats. I det ena fallet, värva ungt och engelskt, såsom Daniel James, Jadon Sancho eller Sean Longstaff. I det andra fallet, värva globala stjärnor, såsom Gareth Bale, Antoine Griezmann och så vidare.
Eller så är det att dela upp världen för mycket i svart och vitt, och att varje strategi i realiteten kommer innehålla element från båda håll. Hur som helst vore det självfallet svårt att med exakthet placera in exempelvis en värvning av Kalidou Koulibaly längs den skalan. Självfallet inte någon ung, engelsk spelare, men heller inte riktigt den där globala stjärnvärvningen som den andra sidan så att säga syftar på.
Perception försvårar situationen. För även om värvningar liknande Daniel James i själva verket är de mest funktionella, och den typ av värvningar som Man Utd faktiskt i detta läge bör fokusera på, så finns det inte en chans i världen att detta kommer att ses som att ”satsa tillräckligt” i media och av en global supporterbas som kräver sin årliga fix av häftiga värvningar som något slags mått på ambition.
Vilket självfallet kommer vara ett tryck på och incitament för Man Utd och för Ed Woodward att ihärda med sina dysfunktionella värvningar, värvningar gjorda mest för att visa hur stora och starka man är mer än att skapa ett riktigt starkt fotbollslag. Alltså riskerar vi till sist se någon Gareth Bale, någon Antoine Griezmann, eller ännu värre, någon Arjen Robben eller Franck Ribery.
Detta fastän just denna transferstrategi sedan några år tillbaka har resulterat i att Man Utd nu befinner sig i en så besvärlig och problematisk situation att till och med Brighton känner att det är lugnt och komma fram och börja nafsa på det blödande kadavret.