Det har alltid sagts att fotboll är ett lagspel, men de senaste tio åren har sett fotbollen bli mer kollektiv än vad den någonsin förut varit. Detta har varit den stora förändringen och utvecklingen av fotbollen under 2010-talet i grova drag. Trots detta fortsätter samtalet om fotbollen att utgå från individer, spelarna bedöms och utvärderas fortfarande som individer, inte som delar i ett kollektivt system.
Delvis är det fotbollens egen tvetydighet som orsakar förvirringen. På en rent taktisk nivå är dagens fotboll definitivt mer kollektiv än någonsin tidigare. Framgångsrika fotbollslag spelar betydligt mer synkroniserat nu än förut. Samtidigt har spelarna blivit mer och mer centrala som egna varumärken, som företag i sig själva, och fokuset på individen utanför planen har paradoxalt nog bara blivit större.
I dagens fotboll är det systemet eller taktiken som är den stora stjärnan. Vi ser det mer eller mindre i samtliga riktigt framgångsrika lag under 2010-talet. Men ett taktiskt system säljer inga kalsonger eller fotbollsskor, utan istället måste mänskliga hjältar hittar. Och den där inkonsekvensen gör att det inte alltid är lätt att veta vilken fot man ska stå på när man pratar om fotbollen som mer kollektivistisk eller individualistisk.
De senaste tio åren har antalet passningar per lag och match ökat med 25%. 2007-08 passade varje lag i Premier League bollen i genomsnitt 358 gånger till varandra. Tio år senare är samma siffra 453 passningar per lag och match, det vill säga nästan 100 passningar mer per match. Arsenal var laget som passade mest per match för tio år sedan med 495 passningar per match, Man Citys genomsnitt är 50% högre, 743 passningar.
De senaste tio åren har tacklingarna blivit betydligt färre. Huddersfield är laget som tacklat mest av alla lag i Premier League det senaste året med totalt 744 tacklingar. För tio år sedan var Reading laget som tacklades minst av alla lag, med 800 tacklingar. Med andra ord, laget som tacklades minst för tio år sedan tacklade fortfarande mer än det lag som tacklas mest av alla nu för tiden.
De senaste tio åren har inlägg och krossbollar blivit betydligt mindre vanliga. Antalet inlägg per match har minskat med nästan en tredjedel, där lagen idag slår i genomsnitt 4,5 inlägg per match jämfört med 6,5 inlägg per match för tio år sedan. Dessutom slås inläggen i väsentligt högre utsträckning av ytterbackarna idag jämfört med för vanliga yttermittfältare för tio år sedan.
Allt detta bygger på och utgår från en långt mycket mer utvecklad idé om betydelsen av bollinnehav. Detta är en fullt naturlig förklaring till att antalet passningar har skjutit i höjden, passningar inom laget är det självklara sättet att vårda bollinnehavet. Lagens större fokus på eget bollinnehav förklarar varför det tacklas mindre precis som det kan förklara varför inlägg och långa passningar blivit allt mindre vanliga.
Men för att få det där att fungera effektivt, och även få ytterbackarna med i offensiven, och på så sätt kunna bevara ett numerärt överläge på planens olika delar, så ställer det stora krav på samordning inom laget, där varje spelare är en del i ett system som ska arbeta tillsammans. Det är därför inte längre lika aktuellt som det en gång var för en enskild spelare att tänka enbart på sin egen uppgift eller lösa problemet på egen hand.
Men det är fortfarande så som samtalet pågår i TV-studion under och efter respektive match. Hetlevrade herrar som Graeme Souness och Roy Keane blir rosa-blå-lika i ansiktet av upprörelse när de ser spelare som till synes inte ”jagar boll” som de brukar kunna beskriva saken, vilket ganska snabbt brukar resultera i att de börjar pratar nedvärderande om spelarens frisyr, personlighet och rent allmänt hans generella manlighet.
Visst är det en fråga om kunskap och perspektiv. Graeme Souness och Roy Keane, som några exempel bland flera, utgår självfallet från hur de förstår fotboll, som är i högsta grad färgat av hur fotbollen fungerade när de själv var spelare. Men som vi alltså har sett, fotbollen har hunnit förändras mycket bara de senaste tio åren, addera ytterligare tio år för Roy Keane, och åter ytterligare femton-tjugo år för Graeme Souness.
Kanske är inte det där så mycket att bry sig om i och för sig. Det är bara vad några rätt lustiga oldtimers sitter och tycker i TV. Men många tar vad folk säger i TV-rutan som gospel och med sociala medier blir det hela snabbt viralt och överdrivet. I dess allra värsta form kan enskilda spelare bli föremål för fullständiga mobbningskampanjer baserat på vad Graeme Souness och Roy Keane orättvist och felaktigt hävdar om dem.
Den suddiga skiljelinjen mellan individualism och kollektivism inom fotbollen påverkar även synen på och diskussionerna om transfermarknaden, där värvningar fortfarande pratas om och bedöms utifrån dess individuella stjärnkraft, när det har blivit allt viktigare att värva rätt spelare för systemet. Och klubbar som helhet, liksom managers, brottas fortfarande med att de jobbar utifrån ett alltför individualistiskt synsätt på fotbollen.
Med många fler passningar, betydligt färre tacklingar och färre inlägg i fotbollen idag än för bara tio år sedan, är det kanske inte så konstigt att vi de senaste åren har sett en hel flock av den äldre brittiska managergenerationen sakta dö ut och försvinna från Premier League, bittert beklagandes sig över utländska tränare. Sådana som Sam Allardyce, Tony Pulis, David Moyes med flera.
Samhället har under 2010-talet blivit alltmer individualiserat och kan på många sätt anses vara halvt på väg åt fanders just därför. Fotbollen däremot har under 2010-talet gått i den andra riktningen och blivit alltmer kollektiviserad, och är kanske bättre än någonsin förut just därför. Nu brukar det sägas att fotbollen inte ska politiseras, men det där är ju en rätt intressant och tänkvärd kontrast.
Kanske kan samhället ta någon form av lärdom från fotbollen. Osannolikt kanske, men ändå inte riktigt lika osannolikt som att fotbollen skulle lyckas med att lära Roy Keane och Graeme Souness någonting.