Newcastle drömmer återigen drömmar om en arabisk vår

Matchen var ett spektakel och ett skådespel också på läktarna. Och just den här veckan känns det kanske på sin plats att påpeka att UEFA onekligen borde benchmarka Englands cupfinaler och playoff-finaler på Wembley. Det är så här cupfinaler ska höras, det är så här cupfinaler ska se ut, det här är de rätta och rimliga proportionerna på antalet biljetter som går till respektive klubbs supportrar.

Kanske är det heller ingen tillfällighet att samma vecka som engelska klubbar har tagit alla fyra platser i de båda europeiska cupfinalerna så verkar intresset för att äga engelska klubbar vara större än någonsin. Bara för några dagar sedan framkom att Qatar ska vara intresserade av att köpa in sig i Leeds, och igår var det breaking news att UAE och Dubai genom Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan ska vara på god väg att köpa Newcastle.

Något som naturligtvis följer på att Sheffield United har tagit sig upp i Premier League, vilket genom ett redan befintligt delägande ger Saudiarabien en rätt så fin och praktisk ingång i Premier League om de skulle vilja det. Vad vi ganska lugnt kan konstatera är att kartan över engelsk fotboll, som har ritats om flera gånger förut de senaste 25-30 åren, kan vara på god väg att ritas om igen.

Vilket är positivt utifrån vissa aspekter, men är också moraliskt besvärligt utifrån andra aspekter. Men fotbollen och kanske samhällsdebatten i sig har ju blivit alltmer så, där finns en fundamental ovilja att se mer än en enda sida, allting är svart eller allting är vitt. Och för de som ingår i vad Barney Ronay träffsäkert beskriver som en ”demented online PR army” gäller bara imperativet att försvara den egna klubben, no matter what.

Newcastles supportrar hamnar i en kanske något udda situation. Å ena sidan kan man förstå att de jublar över idén att bli av med en genuint usel ägare i form av Mike Ashley, och om förhoppningarna om framgång som en ny ägare medför. Å andra sidan lär det kanske vara en smula obekvämt att jubla över att ännu en klubb, sin egen klubb, koopteras som ännu ett verktyg för politisk sportswashing åt en nationalstat.

Möjligen finns det oavsett vilket skäl till försiktighet i optimismen. Det är långt ifrån första gången vi hör utfästelser om att Mike Ashley ska vara på väg att sälja Newcastle, minst två påstådda uppköp har visat sig vara duds bara de senaste åren. Men den här gången låter det faktiskt genuint, kommentarerna eller rättare sagt ”inga-kommentarerna” låter talande, och köparen själv går ut och bekräftar sitt intresse.

Även om vi utgår från att den här gången är det verkligen seriöst, den här gången är det faktiskt skarpt läge och en försäljning av Newcastle blir verkligen av, så utesluter inte det ett antal principiellt och praktiskt intressanta frågor:

Kommer Newcastles ”nya ägare” godkännas?

Om vi tänker oss att Mike Ashley och Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan kommer överens om ett köp av Newcastle så är det ändå inte säkert att affären faktiskt godkänns. Varje ny ägare måste klara av Premier Leagues ägartest (Owner & Directors’ Test), och bland annat en regel i detta är att ingen ägare får ha ett kontrollerande intresse i mer än en enda engelsk klubb.

Motivet för denna regel är given, det är för att bevara ligans integritet. Nu har det så klart gjorts en betydande sak av släktskapet mellan Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan och Man Citys ägare, och givet hur familjekopplingar och släktskap så fundamentalt präglar hela samhället i UAE, kan det göras ett case att gränserna mellan de båda ägarna är för suddiga eller helt enkelt i praktiken obefintliga.

Formellt går sådant där så klart att komma runt. Särkoppling är naturligtvis en väldigt vanlig strategi för sådant, som exempelvis Man City mycket tydligt använder sig av för att kunna hävda något slags teoretiskt oberoende. Och eftersom Premier Leagues regelverk bara kan ta hänsyn till formellt juridiska konstruktioner så borde det inte vara omöjligt för Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan att hitta vägar runt detta.

Även om timingen, givet den politiskt heta och aktuella granskningen av Man Citys alla tveksamheter, och den extra uppmärksamhet och känslighet detta medför, kanske inte är den allra bästa för detta.

Kommer Newcastle bli ett nytt ”Man City”?

En fråga som ställs med ungefär lika delar iver och oro som det verkar. Om en shejk har gjort Man City till vad de är så är det naturligtvis en fullt förståelig fundering om en andra shejk då skulle kunna göra Newcastle till något likadant eller åtminstone liknande. Kan Newcastle med andra ord väckas upp som den sovande jätte de är och bli ännu en sådan här superklubb som slår in sig bland de just nu sex riktigt stora?

Riktigt lika självklart som det kanske var för Man City är det faktiskt inte. Där finns financial fair play-regler på plats i Premier League, som inte fanns på plats när Man Citys ägare rullade in, som sätter vissa gränser för hur mycket klubbar kan öka vad de spenderar på spelarlöner etc varje år. Detta sätter vissa gränser för hur mycket Newcastle kan göra, eller åtminstone hur snabbt de kan göra det.

Å andra sidan, Newcastle är redan en stor klubb med stor supporterbas och en grund för stark ekonomi. De kommer inte sakna möjligheter att investera stort om de kommer vilja det, även om det säkert också kommer krävas att de investerar klokt, något som Man City kanske inte alltid behövde bekymra sig om inledningsvis. Dessutom har det tagit Man City tio år att bli vad de är nu, Newcastle bör ges samma tidshorisont.

Men om Man City dessutom har visat någonting under dessa tio år, vilket de för övrigt inte är ensamma om, så är det ju att det alltid finns rätt smarta sätt att komma runt sådana där regelverk, och hitta sätt att investera pengar fastän man egentligen inte ”får”.

Kommer det visa sig vara en fejk-shejk?

Engelsk fotboll har så klart en liten tradition av så kallade fejk-shejker, det var ju bland annat en sådan som avslutade Sven-Göran Erikssons seriösa karriär. Och många verkar ta för givet att eftersom Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan kommer från UAE, och Man Citys shejk också kommer därifrån och är synnerligen genuin, så måste det betyda att även han är seriös.

Vilket kan vara ett vanskligt för givet tagande. Om Sheik Khaled Bin Zayed Al Nahyan köper Newcastle kan vi inte i nuläget veta vad han egentligen vill med Newcastle, det behöver inte alls vara detsamma som Man Citys ägare vill med dem. Och att döma av vad som sägs från Liverpool, som samma shejk sades försöka köpa för några år sedan, så var det mycket snack utan substans från detta håll.

Men det kan de så klart också ha sina skäl att vilja säga. Men där finns även utsagor från pågående process med Newcastle som antyder lite av samma sak.

Kommer det påverka Newcastles försäsong?

Tveklöst. Bara spekulationerna i sig kommer öka förväntningarna och surret runt klubben, liksom osäkerheten. Och om det skulle visa sig att spekulationerna var ogrundade eller att köpet av någon anledning inte blir av så kommer det skapa en besvikelse med vilken Newcastle kommer behöva gå in i en ny säsong med. Det finns inget sätt på vilket detta är bra.

Ett uppköp kommer ta tid, oavsett om det går bra eller ej. Och under den tiden finns en stor risk att Newcastle befinner sig i ett beslutsvacuum i vilket inga större beslut gällande spelarköp etc kommer kunna fattas. Vad många ser som ett frikort att börja köpa spelare kan alltså åtminstone den här sommaren tvärtom resultera i att Newcastle blir begränsade och till sist stressade på transfermarknaden.

Uppe i luften finns även Rafa Benitez kontraktssituation, ett kontrakt som går ut om ganska precis en månad. Den cyniske konstaterar att ofta när det råder osäkerhet kring Benitez kontrakt så dyker det upp prat om nya ägare att klubben ska säljas, möjligen som en form av förhalningstaktik eller bait and switch-köpslagande. Hur påverkar denna osäkerhet Rafa Benitez inställning till att förlänga sitt kontrakt?

Vad som händer med Newcastle återstår att se. Vad man kan säga är däremot att för engelsk fotboll verkar silly season ha fått en helt ny betydelse, och kanske i någon mening uppgraderats till crazy.