Ännu en cupfinal förlorad på det mest bedrövliga sätt. Ligacupfinalen mot Man City förra säsongen var allt annat än snygg men frågan är om inte Europa League-finalen mot Chelsea i onsdags var några nivåer värre ändå. Den här gången dessutom med betydligt värre konsekvenser. En förlust som innebär att Arsenal missar Champions League även nästa säsong och alltså måste fortsätta spela i Europa League.
Framför allt var finalen ännu en bekräftelse på vad som har varit Arsenals kanske mest grundläggande problem under det senaste årtiondet, den svaga mentaliteten, bristen på genuina vinnarskallar, en alldeles för förlåtande kultur i vilken det har accepterats som okej att bara vara nästan bäst. Den stora frustrationen består kanske i att se att detta problem fortfarande i allra högsta grad lever kvar, att det inte åtgärdats.
Misstaget består kanske i att tro att ett fundamentalt kulturproblem ska ha en snabb och enkel lösning, att det räcker med att bara byta manager och kanske värva några nya spelare så är problemet ur världen. Men alla tänkbara erfarenheter av att arbeta med att förändra en djupt rotad organisationskultur säger att det alltid tar lång tid och många gånger förutsätter att människorna i organisationen byts ut.
Unai Emery har haft ett knappt år på sig och dessutom tvingats arbeta med mer eller mindre samma människor som redan fanns i organisationen. Det är inte rimligt att tänka sig att Emery utifrån de förutsättningarna redan skulle ha rensat ut alla problem. Även om det finns fog för funderingen om Unai Emery egentligen själv besitter den nödvändiga auktoriteten och förtroendekapitalet att verkligen genomföra radikal förändring.
Mycket har självfallet sagts genom åren om Arsenals brist på vinnarskallar, brist på krav och press på sig själva, att de helt enkelt saknar den nödvändiga mentaliteten. Senast var det Petr Cech som beskrev just detta rätt tydligt i termer av skillnaden mellan Arsenal och Chelsea och ”vikten av att vinna”. Ännu mer på detta tema har så klart sagts efter Europa League-finalen, och kanske behöver inte jag knåda vidare på just den surdegen.
Ett annat perspektiv känns kanske mer aktuellt, även om det i själva verket förmodligen bara är ett konkret uttryck på samma tema. Men också ett perspektiv som har sin väldigt tydliga utgångspunkt i just Europa League-finalen. För Arsenal var arguably det bättre laget i den finalen, åtminstone i första halvlek. För att sedan fallera totalt i andra halvlek och tappa allt vad gäller press och positionering i försvarsspelet.
Alla som har följt Arsenal de senaste tio åren minst vet att detta är inget nytt, detta är ingen tillfällighet. Vi har sett det om och om igen under dessa tio år, vi har sett Arsenal förlora stormatch efter stormatch på grund av detta, och vi har sett Arsenal förlora ligatitlar på grund av detta, åka ur titelstrider på grund av detta, åka ur Champions League på grund av detta, och till sist tappa Champions League-spel på grund av detta.
Arsene Wenger föresatte sig att skapa ett Arsenal som var fantastiskt med bollen, och valde under många år att värva och rekrytera spelare helt och hållet utifrån den mallen, något som gav oss den halvt skämtsamma idén att Wenger ville ha offensiva mittfältare på varje position på planen. På sätt och vis förståeligt, analysen går att följa, och det gav ofta upphov till en estetiskt vacker fotboll som åtminstone väckte beundran.
Fotbollen i stort har däremot under dessa tio år kommit att handla alltmer om vad laget gör utan bollen. Fotbollen har blivit alltmer kollektiv, sättet att konkurrera alltmer en fråga om lagets samspel och koordination. Det revolutionära och förnyande i Pep Guardiolas, Jürgen Klopps med fleras fotboll under 2010-talet har i själva verket kanske handlat mest om vad deras lag och spelare gör utan bollen, eller oberoende av bollen.
Arsene Wengers och Arsenals fotboll har alltså under dessa år möjligen väckt beundran men inte vunnit några av de riktigt stora titlarna. Men beundran gav dem också ett slags cover från kritik om utebliven framgång. Okej, Arsenal kanske inte vann de stora titlarna längre, men man spelade i alla fall väldigt ”bra” fotboll. Samtidigt som övriga klubbar mer än gärna lät dem hållas i den föreställningen.
Det grundläggande dilemmat för Arsenal under dessa år, som har gett upphov till detta kulturella problem med sina taktiska uttryck på fotbollsplanen, är att Arsene Wenger har valt att rekrytera spelare enbart baserat på deras tekniska förmåga med boll, utan att till synes fästa någon större vikt vid dessa spelares taktiska skicklighet, och fallenhet för press- och positionsspel. Fria själar i en alltmer systematiserad fotbollsvärld.
Effekten har blivit att Arsenal under många år har värvat spelare som tycker det är roligt när de själva har bollen, men inte lika roligt när de inte har bollen. Spelare som väcks till liv när de själva har bollen eller kan få bollen, men som har föga intresse eller fallenhet för att göra det smutsiga grovjobbet i fråga om press och positionsspel när motståndarna har bollen. Något motståndare brutalt alltid kommer kunna utnyttja.
Mesut Özil är den uppenbara posterpojken för denna kulturella bias i Arsenal. Strålande med bollen vid sina fötter, allt annat än strålande utan bollen. Arsenals värvningar ända in i Arsene Wengers sista månader i klubben visar att inget nytänk i detta egentligen riktigt kom till stånd, Henrik Mkhitaryan känns även han som exakt en sådan spelare. Detta är alltså det lag som Arsene Wenger lämnar ifrån sig i Arsenal, som Unai Emery tar över.
Jaha, men om Unai Emery tar över Arsenal så är det väl ofrånkomligen hans jobb då att lära dessa spelare press och positionsspel utan boll. Men för att lära spelare sådana här saker krävs till stor del att de vill lära sig, och Arsenal har alltför många spelare som nog helt enkelt inte är särskilt villiga att lära sig detta, än mindre göra det. Det är ju inte lika roligt som med bollen, fotboll spelas ju med boll, inte utan boll?!
Alltså tar det tid. Alltså är det förmodligen aktuellt att behöva byta ut flera spelare. Unai Emery har kanske inte auktoriteten, trovärdigheten och förutsättningarna att tvinga sina spelare att inrätta sig, på samma sätt som t ex Pep Guardiola har i Man City, Jürgen Klopp har i Liverpool, Mauricio Pochettino i Tottenham etc. Emery har inte samma track record av framgång, inte samma självklara status.
Vad vi kan konstatera om Unai Emery och Arsenal under första säsongen efter Arsene Wenger är att Emery inte har lyckats åtgärda denna kulturella bias. Frågan man bör ställa sig om Unai Emery är emellertid inte om han borde ha lyckats med det på en enda säsong eller ej, det hade varit makalöst om han hade lyckats, utan om han är rätt manager att lyckas med uppgiften.
Svaret på den frågan kan enligt mig mycket väl vara ja. Arsenals absolut bästa period under säsongen kom under vintern och våren då Arsenal såg ut att vara på väg mot en Champions League-plats. Då hade Unai Emery Aaron Ramsey i laget, ofta på Mesut Özils bekostnad, en spelare som gav Arsenal en annan dimension utan boll, något som låg bakom några av Arsenals absolut bästa resultat under denna period.
Sedan blev Aaron Ramsey skadad. And it was all downhill from there! Om inte Aaron Ramsey blir skadad så spelar Arsenal förmodligen i Champions League nästa säsong och har vunnit Europa League den här säsongen. Större än så är kanske inte skillnaden mellan en i stora drag väldigt bra första säsong för Unai Emery med Arsenal, och den lynchmobb som nu verkar kräva hans avgång.
Unai Emerys första säsong med Arsenal var inte på något sätt perfekt. Men där finns också en fälla i att låta det perfekta bli det godas fiende. Och många av problemen som nu svärs över är problem som Arsenal har haft i många år, som har legat och grott i många år, och som kommer ta flera år att göra sig fria från. Inga stora namn eller stora värvningar kommer kunna förändra den saken.
Lika lite för Arsenal som för andra klubbar i liknande situationer.