Kan Arsenal utnyttja smashläget med Wilfried Zaha?

Samtidigt vore Wilfried Zaha en mer eller mindre perfekt värvning för Arsenal. En uppenbart extremt talangfull spelare med vana av Premier League. En offensiv spelare från högerkanten där Arsenal har varit tunna under flera säsonger. En både kreativ och konstruktiv spelare som på samma gång skulle höja laget och är i allra högsta grad fortsatt utvecklingsbar.

Crystal Palace kan inte gärna heller behålla Wilfried Zaha mot dennes vilja ännu en säsong, efter att ha lyckats behålla honom under säsongen som gått. Om Zaha verkligen vill lämna klubben nu är det något de rimligtvis måste gå med på, om de inte vill ha en mycket missnöjd spelare i laget som anser sig orättvist behandlad av en klubb han trots allt gett väldigt mycket under många år.

Samtidigt är flertalet potentiella konkurrenter lite satta ur spel. Chelsea är drabbade av ett transferförbud och kan inte värva Wilfried Zaha ens om de skulle vilja. Återstår gör då bara Tottenham som dels inte riktigt behöver en sådan spelartyp på riktigt samma sätt, och som dels inte lär vara så intresserade av att betala det pris som skulle krävas för en spelare de inte till hundra procent behöver.

Ingen annan Londonklubb kan erbjuda Wilfried Zaha det han efterfrågar, alltså europeiskt cupspel. Med andra ord, om stjärnorna någon gång har fallit in i rätt linje för att en värvning ska bli av så känns det som den här gången. Vilket mycket väl och märkligt nog kan betyda att Wilfried Zaha blir spelaren som blir droppen som får en redan överfull bägare av frustration att rinna över för Arsenals supportrar.

Med Wilfried Zaha finns liksom ingenting att gömma sig bakom för Arsenal och deras ägare, Stan Kroenke. Spelaren själv vill gärna spela för Arsenal, Arsenal behöver en sådan spelare, borde vilja ha Wilfried Zaha, Crystal Palace kan inte vara alltför krångliga med att motsätta sig en försäljning, och inga realistiska konkurrenter kan kapa affären. Det finns inga som helst hinder för värvningen annat än Arsenals egen vilja.

Men det är alltså denna vilja, rättare sagt graden av vilja, det finns skäl att ifrågasätta. Vill Arsenal och Stan Kroenke verkligen investera i spelartruppen i den utsträckningen? Låt gå för att Wilfried Zaha knappast skulle vara ett billigt köp, men det skulle vara fullt möjligt att köpa honom till ett pris som åtminstone motsvarar det normala marknadsvärdet för en sådan spelare. Något överpris skulle inte vara nödvändigt att betala.

Om Arsenal avsäger sig att värva Wilfried Zaha, eller möjligen när Arsenal avsäger sig att värva Wilfried Zaha, kommer det sätta fingret rätt på en för Arsenal väldigt öm punkt, en punkt som irriterat och frustrerat supportrarna länge, nämligen att Arsenal och Stan Kroenke inte är villiga att agera på marknaden. Men en klubb som inte vill hävda sig på marknaden kommer också få svårt att hävda sig i tabellen.

Att vägra att värva Wilfried Zaha skulle demonstrera Arsenals passivitet och oförmåga att agera kraftfullt efter ännu en hyfsat blek säsong, och fortsätta ge Unai Emery den backning på transfermarknaden han uppenbart behöver om han ska ha någon möjlighet att bygga ett starkt lag. Ett intryck av passivitet som naturligtvis förstärks av att Arsenal samtidigt verkar väldigt tysta också gällande övriga affärer.

Nog för att Arsenal har investerat i spelartruppen de senaste åren. De har bland annat spenderat en bra bit över £100m på två anfallare. De har dessutom gett ett extremt högt kontrakt till en tredje spelare. Man kan fundera på om Arsenal möjligen blåste tankarna med dessa åtaganden, antingen i termer av amorteringskostnader eller lönekostnader, eller både och, och att detta nu begränsar deras handlingsutrymme.

Möjligen är detta också ett skäl till varför det den senaste månaden cirkulerar rykten om övergångar för Pierre-Emerick Aubameyang. Något som klart och tydligt indikerar att antingen hans agent eller Arsenal själva, eller både och, bjuder ut spelaren på marknaden. För Aubameyangs del skulle det i så fall handla om Champions League och, eller ett högre lönepaket. För Arsenals del om att frigöra ekonomiskt utrymme.

Men spelarnas ålder, prestationer och inte minst lönepaket gör att det är svårt att hitta klubbar villiga att köpa dem. På så vis begränsas Arsenals alternativ och de riskerar vara fast i en box som förvisso de själva har satt sig i. Vad som möjligen riskerar uppfattas som passivitet handlar kanske i själva verket mer impotens. För Arsenal och framför allt för Arsenals supportrar kan det kanske kvitta lika då effekten blir exakt densamma.

Arsenal var en av klubbarna i Premier League som den här sommaren behövde agera kraftfullt och visa att de hade ett mål och en mening med sin färd. Hittills är däremot detta något som Arsenal helt misslyckats med. Wilfried Zaha kan visa sig vara det tydligaste tecknet denna sommar på vad Arsenal verkligen vill. Arsenal står där med upplägg och smashläge.

Känslan är att de kommer försöka lägga en stoppboll.

Harry Redknapp, Tony Pulis, Sam Allardyce, David Moyes med flera. Klassiskt brittiska managers med klassiska värderingar inom fotbollen. Managers vars tid i någon mening har kommit och gått, som inte längre kan förvänta sig att hoppa mellan måltiderna på Premier Leagues smörgåsbord; om nu inte Newcastles sökande efter en ny manager till sist blir alltför desperat.

Martin O’Neill kändes ändå länge som den kanske mest progressiva av dem. Hans jobb med Aston Villa var länge beundransvärt. Hans tid med Sunderland blev kortvarig om än med positiva tendenser, och en kortare stint i Sunderland är så klart ett gemensamt drag för de flesta av dessa managers. Vilket så klart inte förhindrat Sunderlands ras ned i League One, även om det nog heller inte duger som förklaring.

Redan när Nottingham Forest anställde Martin O’Neill för cirka fem månader så var denna gamla generation på god väg att fasas ut. På sätt och vis kändes ändå O’Neill som ett mer öppet och oskrivet kort, möjligen eftersom han inte var belastad med något grovt misslyckande, möjligen eftersom han tillbringat några år utanför klubbfotbollen som Irlands förbundskapten, med vilka han haft blandad framgång.

Naturligtvis fanns även en slags nostalgifaktor över Nottigham Forests anställning av Martin O’Neill. O’Neill är en klubblegend i Nottingham Forest, en av spelarna som var med och vann ligan samt Europacupen två gånger med dem för ganska exakt 40 år sedan. Förhoppningen var självfallet att O’Neill skulle kunna smälta samman dåtid, nutid och framtid, att förankra drömmar om vad som kan vara i minnen av vad som har varit.

Och nog var det också den storyn som försökte säljas in när Nottingham Forest anställde Martin O’Neill. Men det verkar inte ha varit en story som vare sig spelare eller många av supportrarna riktigt ställde sig bakom. De kritiska synpunkterna om O’Neill kom tidigt och kom ofta från framför allt Nottingham Forests yngre supportrar, som naturligtvis inte har riktigt samma relation till historien som de äldre supportrarna.

Spelarna verkar ha respekterat Martin O’Neills historiska meriter i klubben ännu mindre då det framhävs som formellt skäl för Nottingham Forests beslut att sparka O’Neill att spelartruppen revolterade mot O’Neills metoder och mot hans taktik, som de betraktade som omoderna. Alltså såg Nottingham Forest det som osannolikt att de skulle lyckas nå uppflyttning med Martin O’Neill som manager.

Ett sätt att tänka som man förvisso måste respektera utifrån ett rationellt perspektiv, men exakt hur sannolikt tror Nottingham Forest det är att de lyckas bli uppflyttade till Premier League med Sabri Lamouchi som manager?

Martin O’Neill är så klart inte den första att dra på sig spelarnas missnöje i Nottingham Forest. Samma missöde drabbade också hans företrädare i Aitor Karanka, vilket gör att man måste börja ställa sig frågan om det kanske i själva verket är spelartruppen det gått röta i. Detta sagt lyckades O’Neill heller aldrig visa under våren, vare sig genom resultat eller genom sina taktiska beslut, att han var en manager för framtiden.

Vilket möjligen illustrerar en tämligen relevant poäng. Nämligen att historisk reverens absolut kan fylla ett syfte och en funktion för en manager inom engelsk fotboll, men att detta måste vara ett komplement till och inte ett substitut för modern relevans. Mer konkret uttryckt, vad en manager har uppnått för flera år sedan är meningslöst om det inte har en tydlig effekt på dennes arbete idag.

Beslutet att sparka Martin O’Neill kommer bara några dagar efter att Roy Keane å sin sida meddelat att han lämnar Nottingham Forest eftersom han vill ta upp sin egen karriär som manager igen. Något som sägs ha fått klubben att ompröva även O’Neills status. Det kan diskuteras om Keane möjligen visste vad som var å färde och hellre förekom än lät sig förekommas, eller om han helt enkelt inte längre dansade till samma ton som O’Neill.

Vad händer härnäst för Nottingham Forest? Supportrar och spelare som möjligen beklagade sig över spelstil och underhållning under först Aitor Karanka och därefter Martin O’Neill kan knappast förvänta sig så värst mycket mer underhållning med Sabri Lamouchi, som knappast heller har gjort sig känd som gladfotbollens absolut främsta företrädare heller. Därtill med ett mycket tunt CV.

Att Nottingham Forest anställer Sabri Lamouchi så snabbt, nästan samtidigt, efter att de sparkat Martin O’Neill säger oss naturligtvis att de redan haft kontakt och förhandling med Lamouchi ett tag, och att beslutet att sparka O’Neill således har varit i pipelinen i alla fall ett tag innan man kramade avtryckaren. Vilket gör att man lite undrar varför de valde att anställa Martin O’Neill till att börja med.

Nottingham Forest har bytt manager med väldigt hög frekvens under de senaste tio åren, och klubben har brottats med bristande stabilitet. När klubbens nya ledning, under deras nya ägare i Evangelos Marinakis, beslutade att efter en halv säsong sparka Aitor Karanka och ersätta honom med Martin O’Neill kritiserades det just på dessa grunder, det vill säga att den nya ägaren agerade precis lika förhastat som den förra.

Den gången gick det att invända mot kritiken just för att det faktiskt var deras första och därför enda gång, att det fanns rationella skäl att byta ut Aitor Karanka och att det fanns såväl rationella som emotionella skäl att anställa Martin O’Neill. Den här gången kan det mycket väl finnas rationella skäl också, men det har blivit betydligt svårare att hävda att den nya ägaren agerar med större trovärdighet än tidigare ägare.

Nottingham Forest ger inte intryck av att ha eller arbeta utifrån någon konkret plan.

:::

TRANSFERKOLLEN:

James Justin, från Luton till Leicester. Har varit en diamant i Football League de senaste åren, kapabel att spela på båda kanterna men först och främst en ung, offensivt inriktad och extremt talangfull högerback för Luton Town. Som sådan har han varit helt central för Luton Towns två raka uppflyttningar från League Two till EFL Championship, och Leicester får nog sägas ha gjort ett litet kap här, sportsligt såväl som ekonomiskt. Med beröm godkänd – (++++)

Aaron Wan-Bissaka, från Crystal Palace till Man Utd. På tal om talangfulla högerbackar så verkar alltså inte Man Utd vilja vara sämre de, men här är det kanske svårare att påstå att de har gjort något kap, åtminstone ekonomiskt. Behovet att förstärka positionen går däremot inte att ifrågasätta, och Wan-Bissaka är ung och väldigt beundrad både för sina defensiva och offensiva egenskaper. Passar väl in i Man Utds nya strategi men måste växa med uppgiften och med tröjan. Väl godkänd – (+++)

Efter beskedet har det diskuterats flitigt om David Silva faktiskt är Man Citys bästa spelare genom tiderna. Bland andra Jamie Carragher lade sig i den diskussionen till Silvas fördel, och det kan väl inte avfärdas som någon alldeles tokig ståndpunkt, även om en spelare som Colin Bell exempelvis måste ingå i diskussionen också. Så här tyckte hur som helst jag ett och ett halvt år sedan när jag rangordnade Man Citys tio bästa spelare någonsin.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/01/26/man-citys-tio-basta-spelare-genom-tiderna/

Jag placerade alltså Colin Bell före David Silva. Sedan dess har David Silva så klart varit med och fört Man City till ytterligare två ligatitlar samt ytterligare några cuptitlar. Nu var inte det där en lista som byggde enbart på vunna titlar så klart, men det faktum att Silva trots ökad ålder ändå har gjort sig till en ovärderlig del utav Pep Guardiolas lagbygge är något som ändå måste tala till hans fördel.

Skulle listan se annorlunda ut idag? Kanske. Man kan hävda att listan hade kunnat se annorlunda ut då om jag hade vaknat på en annan sida den dag jag skrev den. Vad som inte kan blundas för är däremot ett av mina argument för David Silva, nämligen att han förmodligen är 2010-talets bästa spelare i Premier League, totalt sett. Det är svårt att hitta någon annan spelare som har haft den höga och jämna effekt över så lång tid.

David Silvas tekniska färdigheter, hans spelförståelse och hans förmåga att påverka varje match han spelar i gör honom väldigt speciell. Precis som exempelvis Paul Scholes i Man Utd lyckas David Silva alltid diktera tempot i alla Man Citys matcher, och på så vis också kunna kontrollera dem. Precis som Paul Scholes i Man Utd kan David Silva visa sig fasligt svår att faktiskt ersätta. Man vet vad man har först när man blir av med det.

Ändå kan man hävda att David Silva är en smula underskattad, åtminstone att hans storhet inte alla gånger lyfts fram som helt självklar. Eller så är det bara det att han är en aning anonym. Liksom det för Paul Scholes kanske pratades mer om andra och mer bombastiska spelare som Steven Gerrard och Frank Lampard. Mycket kan det självklart också handla om personlighet, han sticker liksom inte ut.

Den konspiratoriskt lagde Man City-supportern, och det saknas ju minst sagt inte sådana dessa dagar, hade så klart kunnat påstå att David Silva är underskattad eftersom han spelar för Man City, och inte för någon mer traditionell storklubb. Andra skulle så klart kunna dra nationalitetskortet, att engelsmän alltid gynnas, men det känns minst sagt som ett föråldrat och verklighetsfrånvänt argument.

Personligen tror jag det kan ligga något i att David Silva kom fram ganska exakt samtidigt som spansk fotboll exploderade mot slutet av 2000-talet och början av 2010-talet, först med Barcelona och sedan Real Madrid. Men Silva gick till Man City och har alltså spelat där dessa år. Men det har funnits en fullständigt felaktig föreställning att spanska spelare som inte spelade för Barcelona eller Real Madrid bara inte var bra nog att göra det.

Vilket är en smula fantasilöst om jag skulle försöka uttrycka mig diplomatiskt, eller rakt av korkat om jag skulle uttrycka mig mer skarpt. David Silva hade naturligtvis varit en precis lika fantastisk spelare för Barcelona och för Real Madrid som han under dessa tio år har varit för Man City. Det kan finnas många anledningar varför en spelare inte spelar för Real Madrid eller Barcelona än att han inte är bra nog för att spela för dem.

Med viss regelbundenhet brukar det presteras listor över Premier Leagues bästa spelare någonsin. Exakt vilka som ska vara med på dessa listor, och i synnerhet i vilken ordning, brukar det kunna diskuteras om i all evighet. Vad man kan säga med säkerhet är att David Silva är en spelare som måste vara med i den diskussionen, och som faktiskt kanske skulle kunna göra ett case att vara med på en sådan topp tio-lista.

Hur många har David Silva som en av Premier Leagues tio bästa spelare någonsin?

David Silva har bara en sak kvar att vinna, och kanske kan det också vara en förklaring till att han i någon mening underskattas, det vill säga Champions League. David Silva har med Man City naturligtvis lyckats uppnå exempellösa framgångar de senaste säsongerna; först ett nytt poängrekord och därefter en domestic treble. Vad som återstår, för att Man City verkligen ska räknas bland de allra största, är att vinna Champions League.

Möjligen gäller samma sak för David Silva, att för att han verkligen ska räknas bland de allra största så måste han vinna Champions League. Det ligger något nästan poetiskt över att David Silva nu gör sin sista säsong med Man City, en säsong då det onekligen borde kunna vara dags, kanske den säsong det så att säga måste vara dags innan regelverkets käftar biter tag i Man City.

Storyn skriver nästan sig själv.

:::

Nästan obscent att Europa League och Champions League nu plötsligt har börjat igen, efter mindre än en månad sedan finalerna spelats.

:::

Imponerande kvartsfinal av England som gjorde processen mycket kort med ett för all del riktigt svagt spelande Norge. Lucy Bronze var smått fantastisk. I semifinalen väntar nu vinnaren i kvällens match mellan Frankrike och USA.

:::

Vad håller Arsenal på med egentligen, varför hör du aldrig av dig?

Över hälften av VM är spelat, och ännu är det egentligen svårt att säga vad som är Phil Nevilles tänkta startelva. Där finns så klart några spelare, såsom Steph Houghton, Lucy Bronze och Nikita Parris, som känns helt givna, men i övrigt har det roterats friskt. Men då faktiskt roterats på riktigt, det vill säga inte som Peter Gerhardsson som slängde ut barnen med badvattnet mot USA.

Möjligen är det en strategi som ändå kan bära frukt för England givet att inför kvällens möte just viktiga spelare som Steph Houghton och Millie Bright är ytterst tveksamma på grund av skador, samtidigt som det tydligen går ett virus genom landslagstruppen. Det kan naturligtvis i sådana lägen vara desto bättre att ha så många spelare som möjligt som är fysiskt och psykiskt förberedda på att spela VM-kvartsfinal.

Ändå går det inte riktigt att komma ifrån observationen att under ett mästerskap är det förmodligen bäst att i grund och botten ha en tydlig startelva och låta den spela ihop sig och spela så mycket som möjligt. Tittar vi på alla lag, herrar som damer, som haft de stora framgångarna i VM genom åren så är det definitivt en bild som kanske inte är helt ensidig men ändå en bild som klart och tydligt bekräftas.

En överdriven rotation, som man skulle kunna mena att Phil Neville alltså ägnar sig åt, kan möjligen anses som ett tecken på förbundskaptenens egen osäkerhet, att han inte själv riktigt vet var han har sina spelare och hur han vill att laget ska spela. Risken är så klart att en sådan osäkerhet då sprider sig till spelarna. Men med just Neville behöver det inte vara på det sättet, utan kan vara något för honom helt rationellt.

Om man lyssnar lite närmare på Man Utds gamla spelare, det vill säga förutom Phil Neville så Gary Neville, Paul Scholes, Ryan Giggs, Ole-Gunnar Solskjaer med flera, det vill säga spelarna från den generationen, och som samtliga har doppat eller doppar tårna i managervattnet, som växte upp med Alex Ferguson som managerförebild, och som knappt aldrig känt till något annat, så är det ofta honom de projicerar.

Alex Ferguson upphöjde rotationen till något utav statsförvaltandets höga konst under framför allt sina sista tio år i Man Utd. Han gjorde det alltid, han gjorde det på ett sätt som var nästan märkligt framgångsrikt, och det var så han såg till att Man Utd hela tiden kunde konkurrera på två fronter samtidigt. Att Phil Neville alltså ser rotation som en helt naturlig del i sitt förbundskaptenskap är därför inte svårt att förstå.

Men vad som är rätt för Alex Ferguson i Man Utd är inte nödvändigtvis vad som är rätt för Phil Neville med England. För all del finns det heller ingenting som säger att det är nödvändigtvis fel heller. Men det finns en potentiell svaghet i att göra något bara för att någon annan har gjort det, om man inte har gjort reflektionen om det faktiskt är något som är användbart också i den situation och det sammanhang man nu befinner sig i.

Hittills är det omöjligt att säga vad som är fallet just här. Rimligtvis är det först från och med nu vi kommer få någon tydlig indikation på det. England har förvisso vunnit samtliga sina fyra matcher hittills i VM, vilket är imponerande på sitt sätt, men också gjort det utan att egentligen ha spelat särskilt bra, utan att ha övertygat. England har helt enkelt varit lite oklart i sitt framförande, som om det dunkelt tänkta vore det dunkelt utförda.

Pressen på England kommer öka exponentiellt från och med den här matchen. De var aldrig riktigt hotade i gruppspelet, ej heller i åttondelsfinalen. De har gått in i VM med ambitionen att vinna turneringen, med vetskapen att de i alla fall kan vinna, de har också fått en lottning i slutspelet som innebär att de ”ska” ta sig till minst semifinal, allt annat vore för dem en grov missräkning.

Men Norge är naturligtvis ett motstånd som kan vända den pressen mot England på det mest brutala sätt. Norge har varit här förut, att spela slutspelsmatcher sitter i deras ryggmärg även med färska spelare, där finns en gedigen grundkompetens och trygghet att falla tillbaka på för Norge, ett taktiskt välbildat fotbollslag. De var väl så bra som Frankrike i gruppspelet, och har momentum efter straffvinsten mot Australien.

Det blir en på pappret och på förhand spännande och oviss match. Vad man får hoppas är att den inte som så många andra matcher hittills i detta VM förstörs av något märkligt och övernitiskt straffdomslut.

:::

Transferfönstret tar kanske inte fram de mest charmiga egenskaperna hos de större klubbarnas supportergrupper.

:::

Rykten om att Newcastle ska ha satt Steven Gerrard och Patrick Vieira på sin shortlist över ny manager andas väl inte precis att det är någon stor och stark ny ägare på väg att köpa klubben. Synd att Mike Ashley redan har gjort sig ovän med både Kevin Keegan och Alan Shearer, så de kan inte riktigt dra samma kort som Man Utd redan har gjort och Chelsea är på väg att göra.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Leandro Trossard, från Genk till Brighton. Brighton fortsätter dammsuga den europeiska marknaden på lovande offensiva, kreativa spelare. Graham Potter kommer inte ha en dålig trupp spelare att välja mellan. Trossard var lagkapten för det Genk som den gångna säsongen vann den belgiska ligan, och Trossard känns precis som den typ av spelare Brighton vill värva efter att ha sagt sig eftersträva en mer offensiv fotboll. Men också en position där de redan har flera spelare. Väl godkänd – (+++)

Därmed borde naturligtvis Chelseas supportrar åtminstone rent generellt sett vara mycket nöjda. De har blivit av med Maurizio Sarri, vars fotboll eller vars personlighet de aldrig fick några som helst varma känslor för, och som heller inte själv riktigt gav något större intryck av att trivas i klubben, och istället fått en otroligt uppskattad klubblegend som manager istället. För supportrar till en klubb med svängdörrar på managerposten ända sedan Roman Abramovich köpte klubben är det kanske en annorlunda känsla.

Andra sidan av det myntet är kanske däremot en smula oroväckande. För enbart det faktum att Chelsea nu anställer Frank Lampard som manager betyder ju inte att de har ändrat något om hur de fungerar. Det behöver inte vara mindre svängdörrar på det där jobbet nu för den sakens skull, vilket skulle kunna betyda att inom en inte alltför avlägsen framtid så är det dags att säga tack och adjö också till Frank Lampard, vilket kanske känns desto tristare givet att det är just en klubblegend.

Låt oss säga att det har tagit Chelsea ett litet tag att komma fram till att det faktiskt är Frank Lampard som är deras man. Vilket indikerar att det finns personer i klubben som inte är helt säkra på att han är rätt man. Vad det också kan indikera är att Lampard är kanske mindre ett faktiskt aktivt val av Chelsea, och kanske mer en fråga om tillfällets brist på alternativ. Att Chelseas situation med transferförbud helt enkelt gjort de mer etablerade managernamnen mindre intresserade.

Om vi däremot vänder också på det myntet så skulle man utan åthävor kunna säga att givet just denna situation så kanske Chelsea inte kan välja någon värst mycket bättre manager än just Frank Lampard, eller kanske mer korrekt formulerat kan de inte välja någon för dem mer rätt manager. Lampard kan klubben, han vet vad det är för uppdrag han tar på sig, han borde vilja ta tillvara klubbens unga spelare, och har även visat under sitt år i Derby County att han också vågar satsa på unga spelare.

Frank Lampard går också in på jobbet med ett enormt och hållbart förtroendekapital, supportrarna kommer ge honom ett väldigt stort utrymme. Något som kan visa sig väldigt viktigt för en klubb med en notoriskt otålig supporterbas, där situationen med ett transferförbud och vad det kan betyda för lagets chanser att vinna titlar det närmaste året hade kunnat göra livet riktigt surt och svårt för vem som helst annars som hade tagit över laget. Lampard ger Chelsea ett rätt bra politiskt cover.

Det där är något som förvisso kan sägas om de flesta av dessa anställningar som blivit om inte vanliga så åtminstone mer vanliga än förut i engelsk fotboll, eller så är det bara att de har skett på mer synliga positioner – det vill säga anställandet av relativt oprövade klubblegender som managers. Där finns alltid en aspekt av att man verkar vilja dansa efter supportrarnas pipa och ge folket vad de vill ha. Att tämligen bokstavligen försöka sopa sina faktiska problem under mattan istället.

Bra politik men inte nödvändigtvis bra policy, som har blivit ett känt uttryck på den här bloggen de senaste åren.

Vi har sett detta med all önskvärd tydlighet gällande Man Utds anställning av Ole-Gunnar Solskjaer under det senaste året. Även de befann sig naturligtvis i en rejäl knipa och man kan nog säga att de mest av allt kanske köpte sig tid och konstgjord välvilja med beslutet att anställa just Solskjaer. Något som börjar likna en draksådd då missnöjda supportrar vägrar att kritisera Solskjaer utan istället vänder all ilska mot ägarna, liksom att sparka Solskjaer vore ett beslut som vore politiskt väldigt obekvämt.

Förvisso känns Ole-Gunnar Solskjaer mer som ett sätt att sopa problemen under mattan än vad Frank Lampard gör för Chelsea. På sätt och vis kan en anställning av Lampard ses som inte att sopa problemen under mattan, utan tvärtom försöka hantera problemen så som de faktiskt är. Samtidigt går det heller inte att blunda för att Lampards meriter som manager förmodligen ännu mindre än Solskjaers motiverar att han ska få jobbet, utan att anställningen framför allt handlar om hans relation till klubben.

Frank Lampard har gjort en säsong som manager. Det var en habil säsong med Derby County, men heller inte mer än så. Förvisso var de till sist en match från uppflyttning till Premier League, men insatsen kan ha överdrivits. Trots allt slutade Derby County bara sexa i tabellen, vilket rätt väl motsvarar hur de bör sluta, varken mer eller mindre. Som någon uttryckte det: ”Derby Countys Frank Lampard gör succé sedan Frank Lampard lyft Derby County från sjätte till sjätte plats i tabellen!”

Men det är självfallet två helt olika jobb. Och Chelsea anställer Frank Lampard lika lite för dennes manager-CV som Man Utd gjorde med Ole-Gunnar Solskjaer. Vilket lika lite som för Solskjaer betyder att det enbart är en nostalgianställning som en del ljushuvuden fick för sig. Vad man anställer är personen samt dennes relation till och kunskap om klubben, vilket är väl så rationella skäl det. Naturligtvis är det en anställning som kommer med viss risk, men risk fanns som vi såg även i anställningen av t ex Maurizio Sarri.

Chelseas anställning av Frank Lampard kommer garanterat kännas bra, framför allt för supportrarna. Att Chelseas anställning av Frank Lampard faktiskt är bra finns det däremot inga som helst garantier för. Men ingenting som är värt att uppnå här i världen är utan risk.

:::

Everton gör klart med André Gomes, som tidigare bara var i klubben på lån från Barcelona. Betygsätter inte värvningen eftersom jag betygsatte den redan förra sommaren och värvningen inte i sak förändrar Everton från förra säsongen, men viktigt för Everton att göra klart med Gomes, som var väldigt bra och viktig för dem, särskilt som flera andra Premier League-klubbar ryckte i spelaren.

Tottenham sägs vara väldigt nära att göra klart med Lyons Tanguy Ndombele för norr om £60m, vilket känns som en kanonvärvning om den blir av.

På sätt och vis kommer det kanske inte som någon total överraskning. Rafa Benitez kontraktssituation har varit känd en längre tid och varit uppe i luften nästan lika länge, alla visste när kontraktet gick ut och att han ännu inte skrivit på ett nytt kontrakt. Få trodde ändå att det skulle gå så här långt, särskilt som Benitez själv så sent som i april lät påskina att han hade för avsikt att vara kvar i Newcastle.

Newcastle befinner sig nu i en ytterst brydsam situation. Halvvägs in på försäsongen, med bara någon dryg månad kvar till säsongen startar och transferfönstret stänger, så står de plötsligt utan manager och måste börja planera för en anställning snarare än att planera säsongen som kommer. Oavsett vem det än blir som ersätter Rafa Benitez så kommer förutsättningarna för säsongen vara ytterst besvärliga för Newcastle.

Att förlora Rafa Benitez specifikt är ett tungt slag även det. Det kan inte ifrågasättas att Rafa Benitez under svåra omständigheter har gjort ett bra jobb som hållit Newcastle kvar i Premier League, och börjat titta uppåt i tabellen. Benitez största bidrag som manager har kanske varit att ha lyckats skapa en positiv atmosfär runt laget, att samla supportrarna och ge dem något att tro och hoppas på, mer än sin ilska mot Mike Ashley.

Ilskan mot Mike Ashley kommer nu naturligtvis blåsa upp till orkan. För den som utan något som helst tvivel kommer få skulden för Rafa Benitez farväl är Mike Ashley. Och visst vore det helt fel att påstå att han vore skuldfri. Ashleys ägarskap av Newcastle har varit mer eller mindre katastrofalt från start, han driver Newcastle helt utan ambition och mer som ett marknadsföringsverktyg för Sports Direct än som en fotbollsklubb.

Samtidigt vore det fel att hålla Rafa Benitez helt skuldfri för den svåra situation som Newcastle nu befinner sig i. Han har känt till Newcastles situation en längre tid, han har inte varit intresserad av kompromisser fastän Newcastle faktiskt har investerat hyfsat omfattande i sin spelartrupp det senaste året, och blev lovad ytterligare investering. Om detta ej var tillräckligt hade Benitez kunnat meddela sitt avsked betydligt tidigare.

Till sist är det en fråga om kontroll respektive förtroende. Rafa Benitez sökte efter en kontroll över klubbens verksamhet som Newcastle inte var villiga att ge honom, då de hade andra idéer om ekonomi och vilken typ av spelare som skulle värvas. Samtidigt saknade Benitez, inte utan skäl, allt förtroende för att Newcastle skulle investera vad de lovat, samt faktiskt lyckas genomföra de värvningar de föresatte sig.

Också i andra sammanhang har jag pratat om hur inte enbart resultat och resurser, utan framför allt relationer är vad som håller en klubb och en manager samman. Förtroende är livsviktigt för alla relationer. Relationen mellan Ashley och Benitez har varit raserad under en längre tid, och därför kanske den mer intressanta frågeställningen inte är varför det spricker nu, utan varför det inte har spruckit långt tidigare?!

En teori är att Rafa Benitez har sett möjligheten att Newcastle skulle köpas upp av nya ägare, och att han med dem skulle få större möjligheter att realisera klubbens stora men sovande potential, i så fall vore Newcastle den största klubb han kunde hoppas på. Hans ovilja att nu förlänga kontraktet skulle kunna antyda att åtminstone inte han bedömer att något sådant uppköp faktiskt är nära förestående.

Vilket självfallet vore ännu ett tungt slag för Newcastles hårt ansatta supportrar. Det var annars en sommar som började med stora nyheter om ett arabiskt uppköp, med tunga rykten om att den dubaiske shejken Bin Zayed var på väg att köpa Newcastle. Men tidigt hördes tvivel om tillförlitligheten i dessa rykten, och om hur seriös denna påstådda shejk faktiskt var. Det vore inte första gången Newcastle ropat varg om möjliga uppköp.

Trovärdiga bedömare menar däremot att Mike Ashleys vilja att sälja klubben är genuin och uppriktig. Man kan i så fall fråga sig vad dessa möjliga uppköp hade för effekt på relationen till Rafa Benitez. Å ena sidan, som sagt, kan man tänka sig att de fick Benitez att vila på avtryckaren. Å andra sidan kan de också ha gjort Ashley ännu mer ovillig att committa till ytterligare investeringar i spelartruppen, eller längre kontrakt till Benitez.

Newcastles supportrar ville så klart både äta kakan och ha den kvar, även om det kanske är en smula elakt uttryckt. De ville ha både nya ägare och Rafa Benitez kvar som manager, men kanske var det som kineserna sägs ha uttryckt det en gång i tiden, att man får vara försiktig med att önska sig saker eftersom de kan bli verklighet. Det jublades åt ryktena om ett uppköp, men dessa ”rykten” kanske i praktiken kostade dem Rafa Benitez.

Fattas nu bara att de som så många gånger förut blir kvar med Mike Ashley som ägare också, och ryktena således visade sig förhastade.

Vem anställer Newcastle som manager nu? Här verkar finnas två olika skolor. Dels den som alltjämt framställer Newcastle som en av Englands största och mest prestigefulla klubbar som därför kommer vara högintressant för nästan alla managers, oavsett läget med Mike Ashley och supportrarna. Dels den som tvärtom menar att Newcastle i detta läge kommer få väldigt svårt att hitta någon riktigt bra manager villig att ta över.

Där tas som vanligt upp de hyfsat lätt förutsägbara namnen. Garry Monk tas upp, möjligen för att han råkar vara nyligen gjord tillgänglig. Mikel Arteta nämns även han, mest förmodar jag för att han påstods vara aktuell för Arsenal förra året. Steve Bruce nämns, kanske på grund av sin bakgrund i Newcastle och att han möjligen kan se detta som kanske sin sista chans i Premier League, för bra för att tacka nej till.

Och visst, där nämns även José Mourinho, men det känns väl ärligt talat mest pliktskyldigt nu för tiden. Hur som helst, om Rafa Benitez ansåg situationen ohållbar i Newcastle så kommer inte Mourinho vara mer tilltalad. Enda sättet han skulle kunna bli aktuell är om det verkligen blir ett uppköp av och han blir lovad prinsessan och halva kungariket, och alltså anställd som den nya ägarens statement of intent.

På så vis går det att betrakta Newcastles beslut i det nu ofrånkomliga anställandet av en ny manager som en rätt tydlig barometer för hur det egentligen ligger till med dessa påstådda uppköp. Blir det några hyfsat anonyma nobodys om uttrycket ursäktas så ger det vid handen att inte mycket förväntas hända. Ju mer intressanta och högprofilerade namn desto mer troligt känns det att det kan ligga något i dessa rykten om uppköp.

Newcastles supportrar kan bara hoppas på det senare. Newcastle har redan åkt ur Premier League två gånger under Mike Ashleys ägarskap. Arguably har Rafa Benitez så här långt förhindrat dem från att åka ur en tredje gång. Benitez är inte längre kvar i Newcastle, och med honom försvinner också den goodwill som trots allt funnits runt klubben. Åker Newcastle ur en tredje gång kan det också bli sista gången.

Än en gång stirrar Newcastle ut över avgrunden, till synes helt i onödan. Frågan är om avgrunden denna gång stirrar tillbaka, eller om Newcastle istället lyckas hitta en annan utväg som istället leder uppåt, trappan som istället leder till himlen. Men vi har befunnit oss med Newcastle i samma situation så många gånger förut, hoppandes på en morgondag som aldrig riktigt verkar vilja komma.

Detta var en olycka som bara väntade på att hända.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Josip Drmic, från Mönchengladbach till Norwich. Måste säga att jag är lite tveksam till att Norwich som redan har Football Leagues bäste anfallare i laget i Teemu Pukki plötsligt ska värva en ny anfallare, liksom Bundesligaanfallare inte vanligtvis har ett kanonfacit i Premier League, men Premier League-nykomling som värvar schweizisk landslagsman klingar väl rätt fint, och man får förmoda att Daniel Farke har rätt bra koll på vad det är han får. Väl godkänd – (+++)

Det är svårt att tänka sig att det verkligen ger Nigeria vettiga chanser att förbereda sig för matchen. Naturligtvis är det en effekt av att ha sex grupper där de fyra bästa treorna också går till slutspel, vi såg exempelvis samma sak i EM 2016. Det är ett format som jag är uppväxt med i VM, mellan 1986 och 1994, men kanske var jag då för ung och naiv för att låta mig störas av saken.

Kanske var det också så att det i dessa herr-VM fortfarande var fler dagar mellan den sista gruppspelsdagen och deras åttondelsfinal. Det vet jag inget om, men den som är nyfiken kan så klart bara kolla upp saken. Annars är kanske den främsta invändningen mot just detta format att det ger ett väldigt ”ineffektivt” gruppspel, där efter ett halvt VM endast åtta lag har blivit eliminerade.

Drygt halva VM har alltså passerat, och det har varit ett rätt bra VM. Av rapporterna att döma mer trots FIFA än tack vare FIFA förvisso, då både infrastrukturen i städerna och logistiken på arenorna verkar minst sagt bristfälligt, och marknadsföringen av matcherna mer eller mindre obefintliga, på ett sätt som aldrig någonsin hade varit aktuellt om det hade varit ett VM för herrar.

Men med VM följer också några ofrånkomliga frågor. Efter drygt halva VM är detta de fem mest påträngande frågeställningarna:

(5) Är målburarna för stora en seriös diskussion eller en nonsensdiskussion?

En diskussion som närmast inledde VM-turneringen och som var något oklar vad som konkret orsakat den. Visst, det är en gammal slagdänga, som kommer sig av att vi har sett några rätt jobbiga målvaktsmisstag genom åren. Samtidigt är det ofrånkomligt att vi ser allt färre av dem.

Å ena sidan finns det något genuint i diskussionen, eftersom måtten på målen knappast ramlat ned från himlen utan är bestämda av människor en gång i tiden. Att fundera över dem kan vara klokt. Å andra sidan är det en diskussion som i princip inte en enda av de inblandade spelarna bryr sig om. Det är en ren outsiderdiskussion.

Ett rätt intressant perspektiv som framförts är att diskussionen i själva verket drivs av dem som gärna vill hålla damfotbollen särskild från herrarnas. Ett sätt att göra det är så klart att ha olika mål, olika bollar, olika matchlängder och så vidare, fastän det egentligen inte existerar några legitima, fysiska skäl för detta.

Vi ser exakt samma sak i andra sporter som ishockey, tennis med flera.

(4) Är det sportsligt att sparka på de som ligger?

USA gasade på rejält i sin öppningsmatch mot Thailand och målen rasade in bakom den stackars thailändska målvakten, inte minst under matchens sista dryga kvart. 13-0 blev siffrorna till slut, vilket ledde till upprörda diskussioner om sportslighet och vad som är rätt och riktigt egentligen.

För en neutral betraktare som jag gick det att se uppenbara likheter mellan USA och 50-åringen som ossar och hytter med näven när han vinner med 11-0 mot en elvaårig rookie i bordtennis. Vilket ärligt talat inte är något man gör – alls! Det anses helt enkelt inte hålla god ton, eller vara sportsligt.

Mot detta lyftes två huvudsakliga invändningar. För det första att det för spelarna som kom in var viktigt att visa upp sig för förbundskaptenen och att de alltså inte gärna kunde slå av på farten. För det andra att det på något sätt vore ännu mer förnedrande för Thailand om de faktiskt slog av på farten.

Det där sista tas så klart alltid upp som ett försvar, och det är inte omöjligt att det även är något som den förlorande sidan säger, eftersom det är vad man ”ska” säga. Men i själva verket existerar naturligtvis inte den spelare som hellre blir t ex tretton-nollad, och det finns rätt snygga sätt att ”slå av på farten” om man vill.

Hope Solo gjorde en klok poäng i att det kanske inte var fel att göra målen, men att målfirandena efteråt var onödiga. När USA gjorde mål mot Chile i matchen därefter var det några av spelarna som istället gjorde golfapplåder. Lysande, som om de faktiskt inte förstod att synpunkten gällde att de faktiskt mötte Thailand.

Ingen hade haft några invändningar om exakt samma sak hänt mot t ex Sverige.

(3) Hur klokt är det egentligen att ställa över spelare och tanka en match?

Förbundskapten Peter Gerhardsson slängde onekligen bensin på midsommarbrasan när han ställde upp med ett minst sagt reservbetonat lag mot USA; ett beslut som gjorde en redan på förhand väldigt svår match mer eller mindre ovinnbar. Det kloka med detta var något som diskuterades före, under och efter matchen.

Letar man rationella argument för beslutet så går de att hitta. Sverige var redan klara för slutspel och i en lång turnering är det då viktigt att vila sina viktigaste spelare. Omvänt är det viktigt för alla att få speltid. Väntar man sig en förlust kan det vara klokt att göra den mer ”lättsmält”.

Jag har sett liknande beslut förut, både i fotboll och i andra sporter. När Sverige för något år sedan arrangerade lag-VM i bordtennis valde damförbundskaptenen att ställa över sin bästa spelare mot Kina i sista gruppmatchen, med exakt samma argument. Effekten blev den rakt motsatta, både i matchen mot Kina och i matchen därefter.

Det kan inte vara psykologiskt klokt att göra på det viset i ett mästerskap. Bra spelare vill naturligtvis spela en match mot USA. Gerhardssons beslut skickar också ut signalen att mot USA är det knappt ens någon idé att vi försöker vinna, vilket inte precis lär stärka självförtroendet inför slutspelet.

Inte minst sätter det naturligtvis en väldig press på Sverige inför åttondelsfinalen mot Kanada.

(2) Måste man vara kvinna för att faktiskt förstå offside-regeln?

Det brukar ju höhö-skojas om att kvinnor inte förstår sig på fotboll, och då i synnerhet den här mystiska offside-regeln. Något man tydligen måste ha snopp för att fatta. Ändå är det förskräckligt många män, varav många kan antas gilla denna höhö-humor, som inte själva verkar kunna greppa offsideregeln.

Inte minst har detta blivit uppenbart i VAR-tider. Varje domslut följs av en svans av rasande kommentarer som pratar om ”klara och tydliga fel”, fastän detta i själva verket är helt irrelevant i samband med offside-domslut, som är absoluta och objektiva. Antingen är det offside, eller ej.

Exakt samma sak kan sägas om handsregeln. Väldigt få vet vad reglerna faktiskt säger, istället utgår de från sin egen, felaktiga eller otillräckliga, uppfattning om vad de har hört någonstans att reglerna säger. Det där en form utav visklek som för närvarande gör det mer eller mindre olidligt att titta på fotboll.

Åtminstone om man vill hålla sig borta från våldsamma tankar.

(1) Var Kameruns beteende verkligen skadligt för damfotbollen?

Kamerun ställde till med en mindre skandal i åttondelsfinalen mot England, när de blev väldigt upprörda och griniga på två VAR-beslut varsin sida av halvtidsvilan. Först sedan VAR godkänt Englands mål som först dömts bort för offside. Därefter sedan VAR dömt bort deras eget mål för offside.

Båda VAR-domsluten var helt korrekta, och motsvarade det syfte som ändå finns med VAR, det vill säga att korrigera felaktiga beslut. Detta förhindrade inte Kameruns spelare från att till synes vara på väg att spelstrejka vid minst två tillfällen, anklaga FIFA och VAR för rasism, samt agera brutalt och fult på planen.

Phil Neville var inte nådig i sin kritik efter matchen, och han fick mycket medhåll för vad han sa. Nämligen att han skämdes över Kameruns spelares beteenden, att de aldrig hade spelat för England igen om de varit engelska spelare under honom, att världen såg detta och att det skadade intrycket av damfotbollen.

Vilket han förmodligen har rätt i att det gör, även om det inte borde göra det. I alla fall inte damfotbollen specifikt. Men det finns en risk att betrakta alla damspelare som om de vore representativa för hela damfotbollen. I själva verket är detta så klart precis lika, eller mer, ovanligt i damfotbollen som i herrfotbollen.

Dessutom är det ju heller inte så att sådana här incidenter aldrig inträffar i herrfotbollen, och då pratas det väldigt sällan om att ”herrfotbollen” tar skada. Håller vi oss enbart till VM finns ju några riktiga godbitar från 1982 inte minst. Det kan så klart hävdas vara länge sedan, men VM hade då pågått i över 50 år för herrarna, betydligt längre än för damer.

De som tillåter sig att tycka sämre om damfotbollen på grund av Kameruns beteende mot England, var nog redan från början rätt benägna att tycka sämre om damfotbollen, är min lilla gissning.

:::

TRANSFERKOLLEN

Matt Clarke, från Portsmouth till Brighton. 22 år gammal mittback från Portsmouth, där han var lagkapten. Clarke kan nog mycket väl räknas som League Ones bästa mittback och det är faktiskt inget dåligt omdöme. Helt klart redo att ta steget eller stegen upp och det ska bli intressant att se hur han kan utvecklas i Premier League när Brighton börjar fundera på att ersätta Shane Duffy och Lewis Dunk. Väl godkänd – (+++)

Diego Maradona har knappast någonting att göra med engelsk fotboll. Vill man verkligen hitta en beröringspunkt så är det kanske att Maradona en gång i tiden påstås ha varit nära att gå till Sheffield United, hur mycket sanning som egentligen ligger i det. Annars är kanske Maradonas betydelse för engelsk fotboll begränsad till en slags skurkroll efter dennes bravader i samband med VM-kvartsfinalen 1986.

En ny dokumentär har precis kommit ut om Diego Maradona, av Asif Kapadia som gjort andra dokumentärer om Ayrton Senna och Amy Winehouse. Dokumentären fokuserar på Maradonas tid i klubben Napoli och staden Neapel. Detta är inte tänkt att vara någon recension, det enda jag ska säga är att den är högst sevärd. Men liksom varje berättelse om Diego Maradona påminner det mig om varför han var världens bäste spelare.

Vem som är världens genom tiderna bästa spelare är en diskussion jag normalt sett finner rätt ointressant, men som ändå hålls ständigt aktuell eftersom det används som tillhygge mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldos och deras respektive härläger av hysteriska beundrare som ständigt diskuterar vem av dem som är bäst ever. Ännu en diskussion mellan två alternativ där jag roat konstaterar att svaret är ett annat, tredje alternativ.

Diego Maradona är världens genom tiderna bästa spelare. Jag kommer argumentera för varför han är det inom kort. Vad jag däremot snabbt kan säga är att naturligtvis finns det en bias i alla sådana omdömen. Inte för att jag skulle ha något särskilt intresse att tycka att just Maradona är bäst, utan för att han var som bäst när jag var mycket ung. Och det brukar ju sägas att vi tycker det är bäst som var bäst när vi var cirka tio år.

När jag var tio år var det 1986, det var VM i Mexiko och Diego Maradona var störst i världen. Nu finns så klart en sådan här bias för alla spelare som brukar vara aktuella i sådana här diskussioner. Det finns en bias även för Leo Messi och Cristiano Ronaldo så klart, eftersom det alltid finns en benägenhet att överbetona det som ligger oss närmast i tid, och halvt glömma sådant som ligger längre bak i tiden.

Sådana här uppfattningar kan alltid anses vara subjektiva till sin natur naturligtvis, men det går ändå att resonera kring dem på ett objektivt sätt. Och för min del bör man för att verkligen kunna anses vara världens genom tiderna bästa spelare uppfylla några tydliga och objektiva kriterier, vilket Diego Maradona men förmodligen ingen annan spelare gör. Nämligen följande:

Diego Maradona dominerade på hemmaplan!

Tio dagar innan Diego Maradona fyllde 16 år debuterade han för Argentinos Juniors och några veckor senare gjorde han sitt första mål. Han spelade fem säsonger för sin moderklubb, och gjorde 115 mål på 167 matcher, innan han 1981 flyttade till Boca Juniors, den enda klubben i Argentina han sa sig vilja spela för. Det blev en säsong i Boca Juniors, då de naturligtvis vann ligan, och Maradona lika självklart otroligt betydelsefull för detta med 28 mål på totalt 40 matcher. Maradona var gudaförklarad i hemlandet och i sina båda klubbar många år innan VM-guldet.

Diego Maradona vann VM!

Många tyckte att Diego Maradona borde ha varit med i VM redan 1978, men blott 17 år gammal ansåg inte César Luis Menotti att han var gammal nog. Det tog Maradona hårt, men åtta år senare skulle han få sin stora revansch. Fotboll är ett lagspel, men frågan är om någon turnering eller stort mästerskap någon gång i sådan utsträckning har vunnits av en enda spelare som VM gjorde 1986, när Maradona med blixtrande briljans ledde sitt Argentina hela vägen till VM-guld. Gå tillbaka och titta på klipp och dokumentärer från detta VM, det är en fantastisk upplevelse. En världsspelare på sin absoluta topp, bredvid vilken alla andra spelare, och det är inga dåliga spelare, blev till statister och biroller.

Diego Maradona vann Serie A! – med Napoli!

En klubb från södra Italien hade aldrig vunnit Serie A. Någonsin! Serie A var klassiskt sett en liga för de stora klubbarna i norra Italien, möjligen kunde någon av Romklubbarna sticka upp ibland. Diego Maradona skulle ändra allt detta, och i farten skriva historia. När Maradona kom till Italien var Serie A dessutom världens bästa liga med marginal, att vinna den ligan var det svåraste som gick att göra. Maradona kom till ett Napoli som alltid varit ett lag i botten av tabellen hotade av nedflyttning. Han lyfte dem steg för steg till helt nya höjder, och med honom i laget skulle Napoli vinna scudetton både 1986-87 och 1989-90. Dagens motsvarighet vore kanske om han hade gått till Newcastle och tagit dem till ligatitel, ofattbart stort, ofattbart svårt.

På gott och på ont blev Diego Maradona en gud också i Neapel. Dokumentären visar inte minst på baksidorna, svårigheterna att hantera detta, och hans personliga brister. Och de fanns där, men kan knappast tillåtas bestämma helheten, eller förminska hans storhet som fotbollsspelare. Med Diego Maradona tog sig Napoli även an Europa. Deras första runda i Europacupen blev inte helt lyckad, det var ett annat format på den tiden, men några år senare ledde Maradona Napoli till deras första och enda stora europeiska titel när de 1988-89 vann UEFA-cupen. När Napoli för andra gången skulle spela Europacupen var Diego Maradona inte längre kvar i klubben.

Man måste även komma ihåg med Diego Maradona att han presterade under helt andra yttre förutsättningar än någon av dagens spelare. Många vill gärna prata om hans brister och använda dem som argument mot honom även som fotbollsspelare, men inte riktigt lika många försöker föreställa sig vad det kräver att prestera på den nivå han presterade utsatt för den ständiga press, det ständiga tryck och det ständiga strålkastarljus som han hela tiden tvingades leva med tätt inpå kroppen, så fort han lämnade fotbollsplanen. Han var inte skyddad som dagens spelare, dagens spelare är skyddade och avskärmade som de är mycket på grund av vad Diego Maradona fick utstå och leva med.

Andra spelare uppfyller något eller några av dessa kriterier, men inte alla. Pelé vann VM och Pelé var enormt stor och framgångsrik i Brasilien, men han tog aldrig steget över till Europa och spelade och vann där, förvisso i en tid när det inte alls var så självklart att göra som det är idag. Leo Messi har naturligtvis dominerat spansk och europeisk fotboll i tio års tid och varit makalöst framgångsrik, men också hela tiden gjort det i en fotbollens absoluta supermakter, aldrig i en klubb som Napoli. Messi har heller aldrig vunnit VM och har heller inte vunnit något hemma i Argentina. För varje spelare går det att göra sådana här sammanfattningar. Endast en spelare har gjort det allt. Endast Diego Maradona.

Visst är det inte enbart en fråga om vunna titlar. Det kan omöjligtvis vara bara det, men det måste rimligtvis ingå som en viktig komponent, inte minst för att det visar på spelarens förmåga att höja sin omgivning och göra sitt lag och sina medspelare bättre genom sin blotta närvaro. Jag kan kritiseras för att inte ha sagt något om Diego Maradonas faktiska färdigheter som fotbollsspelare, som ju ändå är vad som till sist måste göra honom till den spelare han är, men det är mest för att jag ärligt talat anser det helt överflödigt att börja recensera Maradonas tekniska färdigheter, hans vision på planen och hans spelintelligens.

Above him only sky.

:::

Med den här bloggen gör jag midsommar. Bloggen återkommer, om inget fullständigt vansinnigt och oförutsett inträffar de närmaste dagarna, på måndag.

Glad midsommar!

Pogbas önskemål är å andra sidan inte särskilt märkligt. Han är så pass bra och i en sådan ålder att det inte riktigt kan tilltala honom att vara utan Champions League, särskilt inte som han redan gjort en sådan säsong med klubben, särskilt inte som det heller inte finns några som helst garantier för att det är helt tillfälligt. Lägg därtill vad det rent konkret betyder för honom i lönekuvertet så finns ytterligare skäl att utvärdera alternativen.

Dessa alternativ verkar å andra sidan en smula luddiga. Real Madrid verkar helt klart sugna på honom, precis som de var för några år sedan, men kanske inte så sugna att de är villiga, ens om de kunde, att betala den summa Man Utd nu kräver. Möjligen är det detta som nu har fått Pogba att antydningsvis säga sig föredra Juventus istället, men det är ju inte lättare att se dem hosta upp den aktuella summan.

Man kan som alltid diskutera vad motivet egentligen är. Möjligen är det även agentens sätt tillsammans med spelaren att förhandla till sig ett bättre kontrakt med Man Utd. Om Man Utd nu menar allvar med att de ser Pogba som en central pjäs för deras ”nystart” så är det i så fall ett kontrakt Pogba förtjänar, givet vad andra spelare i klubben tjänar, givet att hans nuvarande kontrakt knappast får det att vattnas i ögonen.

Mycket tyder på att Ole-Gunnar Solskjaer såg Paul Pogba just som en sådan central pjäs, och att det var något han kommit överens med Pogba om. Vilket nu beskrivs som ett tecken på Pogbas opålitlighet. Må så vara, vi känner inte till bakgrunden, och frågan är väl i så fall när Solskjaer hade det samtalet med Pogba; före eller efter det stod klart att Man Utd inte spelade i Champions League nästa säsong till exempel?!

Paul Pogba är en kontroversiell figur och har så varit åtminstone ända sedan han för snart tre år sedan skrev på för Man Utd, för vad som då var en världsrekordsumma, en summa som också har hängt honom runt halsen och skapat helt orimliga krav. Han är färgstark som personlighet, extrovert och spektakulär, flamboyant för att använda ett pseudo-franskt uttryck, och det ligger honom nog också i fatet. Han är en lätt måltavla.

Själv är jag något tudelad i min inställning till honom. Han har inte varit den spelare man hoppades han skulle vara, men ej heller den bov han framställs som. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, uttryckte sig rätt klokt på twitter så har Paul Pogba under dessa tre år inte varit den spelare Man Utd behövde att han skulle vara, men Man Utd har heller inte varit den klubb eller det lag som Paul Pogba behövde att det skulle vara.

Förklaringen är således komplex, och det går inte riktigt att separera spelaren från sitt sammanhang. Man får bara försöka jobba med hypotetiska tankeexperiment. Placera Paul Pogba istället i till exempel Liverpools mycket tydliga taktiska system och han hade kunnat vara ligans mest dominanta spelare. Flytta Kevin De Bruyne från Man City till Man Utd allt annat lika och även han hade framstått som ojämn och bristande i sitt spel.

Paul Pogbas prat om en ”ny utmaning” och hans rätt tydliga flirtande med andra klubbar faller naturligtvis inte i särskilt god jord hos Man Utds supportrar. De supportrar finns inte som uppskattar när deras spelare uppenbarligen föredrar andra klubbar, men supportrar till en klubb som Man Utd reagerar av lätt insedda skäl extra starkt, då man kan tänka sig att såväl självbild som självkänsla får sig en smäll.

Vilket betyder att ett framträdande karaktärsdrag i reaktionen på ”nyheten” har varit rätt tydlig affekt. En affekt som tar sig uttryck på ett av två olika sätt. Antingen leder det till reaktionen att ”ingen spelare är större än klubben, vem tror han att han är?!” med den självklara slutsatsen att sälj honom då! Eller så leder till den motsatta attityden att inte sälja till någon annan klubb alls bara för att markera att ”vi är Man Utd”.

Testosteron är ett dåligt substitut för rationalitet i beslut och diskussion.

Man Utd har inte råd att låta sina beslut om spelare styras av affekt. Man kan hävda att alltför många av deras beslut om spelare de senaste fem-sex åren har styrts av just affekt, av att brösta upp sig själva och visa för världen hur stora och starka man är, och att detta kanske mer än något annat har landat dem i de problem de nu sitter med. Man Utd måste istället fatta beslut utifrån den effekt de önskar uppnå.

Vad gäller Paul Pogba resulterar det alltså i att Man Utds beslut måste utgå från hur viktig de anser att Pogba faktiskt är som central pjäs i Ole-Gunnar Solskjaers ”nystart”, hur stor sannolikhet det är att Pogba kommer vara fullt motiverad att axla den rollen nästa säsong och därefter, samt i vilken utsträckning de bedömer att Pogba snarare är (eller inte är) ett störande element i spelartruppen, för klubbkulturen och för Solskjaers ”nystart”.

Allt detta är subjektiva bedömningar som är på gränsen till omöjliga att säga något särskilt djupt eller insiktsfullt om från utsidan. I grund och botten gäller det relationer som vi inte kan observera eller vet något om. Vad vi kan säga är att hittills har vi sett de senaste åren att Pogba kan vara en distraktion, en oroshärd, att detta inte alltid är hans eget fel, men att han saknat mognaden att hantera det på ett bra sätt.

Om detta bedöms som förebådande hur det kommer se ut också framgent kan inte Man Utd vara rädda att fatta beslutet att sälja Paul Pogba. Spelarens kommersiella värde får i så fall inte ens vara en faktor om ambitionen faktiskt är att bygga ett vinnande lag. Om man däremot bedömer att Pogba kan vara en konstruktiv del i byggandet av ett sådant lag finns heller ingen anledning att sälja honom av någon slags missriktad stolthet.

Man Utd måste betrakta Paul Pogba antingen som en orealiserad tillgång eller som en sunk cost. Vad av dessa han är måste däremot vara en funktion av vilken effekt Man Utd rationellt tror sig kunna få av hans vara eller icke vara, inte en funktion av affekt och sårat ego.

Nej, detta är inte ännu en blogg om United. Eller jo, det är det kanske. West Ham United var under många år just denna klubb. En klubb som drevs utan någon riktig strategi. Där den ena managern avlöste den andra utan att några gemensamma nämnare riktigt gick att hitta. Spelare värvades med hagelbössa, av märkliga skäl utan att riktigt sättas in i något genomtänkt taktiskt system, i de fall som spelare faktiskt värvades alls.

West Ham var en klubb där det alltid hände en massa saker utan att man någonsin kände att West Ham faktiskt rörde sig framåt. Där saknades inte positiva resultat men de gick aldrig att uppleva som någon följd av ett medvetet, systematiskt arbete, utan enbart som isolerade ögonblick.

West Ham under den gångna säsongen har varit ömsom vin, ömsom vatten. Deras slutliga tiondeplats i ligatabellen vittnar kanske om exakt detta. Manuel Pellegrini har haft svårt att verkligen övertyga, många gånger har man undrat om han verkligen har den rätta energin för jobbet. Samtidigt har han ofrånkomligen bidragit med ett lugn och en stilla auktoritet till laget, och hans jobb handlar kanske främst om att skapa en struktur.

Möjligen var detta också exakt vad West Ham eftersträvade när de för ganska exakt ett år sedan meddelade att David Moyes inte längre var deras manager, utan istället var Manuel Pellegrini deras man. En tanke var definitivt att namnet Pellegrini skulle hjälpa West Ham att värva större och bättre spelare, men lika viktigt för det ändamålet var kanske en annan som så att säga kom med Manuel Pellegrini, det vill säga Mario Husillos.

Mario Husillos är West Hams director of football, en position han anställdes för förra sommaren, på Manuel Pellegrinis bestämda inrådan. De båda känner varandra sedan förut och syftet var helt uppenbart att systematisera och professionalisera West Hams sätt att arbeta med spelarrekrytering, samt naturligtvis ge Pellegrini själv en tydligare röst i vilka spelare som värvades eller ej.

Skillnaden har blivit tämligen markant i såväl substans som form.

Substantiellt kan skillnaden kanske bäst beskrivas som att West Ham förut tenderade att värva spelare som Pablo Zabaleta, Jack Wilshere, Marko Arnautovic, Robert Snodgrass och så vidare, det vill säga rätt trötta värvningar. Sedan Mario Husillo anställdes har West Ham värvat Felipe Anderson, Lukasz Fabianski, Issa Diop, Fabian Balbuena och Andriy Yarmolenko.

Sett till form är skillnaden som natt och dag. West Ham hade en tendens att bedriva sina värvningar inför öppen ridå, där de meddelade vilka spelare de ville värva och hur mycket de budat för spelaren på hemsida och sociala medier. Buden var sällan tillräckliga, och mer ofta än inte blev värvningarna aldrig av. Med Mario Husillos håller West Ham en betydligt lägre profil och verkar utan att synas hellre än att synas utan att verka.

West Ham har börjat agera som en smart fotbollsklubb. Möjligen är detta att betrakta som Manuel Pellegrinis och Mario Husillos stora bidrag, att bygga en plattform för West Ham, att bygga en struktur och sätta ett system, att bringa ordning i vad som förut var kaos. Med tiden bör detta naturligtvis ge avtryck även på fotbollsplanen och i tabellen, men det vore kanske orättvist att just nu bedöma Pellegrini enbart utifrån detta.

Förra sommarens smarta värvningar ser ut att följas upp denna sommar. Pablo Fornals är en riktigt bra värvning, en spelare som Arsenal bland andra har varit genuint intresserade av. Precis en sådan typ av spelare som en smart klubb av West Hams storlek ska försöka värva. En sådan spelare är även Maxi Gomez, Celta Vigos högklassige anfallare, som West Ham tillsammans med Valencia har fått ett bud accepterat på.

Maxi Gomez är så klart en rätt klar kontrast till anfallare som redan lämnat West Ham eller kan vara på väg att lämna, såsom Andy Carroll, Lucas Perez och Javier Hernandez; återigen en rätt tydlig skillnad i transferstrategi. Trots att West Ham värvat samtliga dessa spelare, och fler med dem, är behovet av en anfallare trots detta stort, och Gomez vore en värvning av en helt annan kaliber.

Dessutom, som sagt, precis en sådan anfallare West Ham ska försöka värva. En spelare som skapat sig ett namn i europeisk fotboll, men inte tillräckligt stor och bra för att få någon av de allra största europeiska klubbarna att hugga. Och när inte dessa ger sig in i leken kan West Ham definitivt göra det, de har resurserna och spelar i rätt liga. Deras enda svaghet är att de (ännu) inte kan erbjuda Champions League-fotboll.

Samtidigt håller det där möjligen på att öppna upp sig. Fler och fler klubbar av West Hams storlek kommer komma närmare och börja utmana om Champions League-platser och europeiska cupplatser. Regelbundet Champions League-spel kommer förmodligen aldrig vara något som West Ham kan garantera, men det är heller inte något som måste helt och hållet uteslutas för en spelare som väljer dem.

En annan viktig aspekt med West Hams sommar är naturligtvis också att behålla de spelare de faktiskt vill behålla. En sådan spelare är Issa Diop, mittbacken som närmast är att beskriva som en succévärvning, som Man Utd har påståtts rycka i, vilket han förvisso verkar vara långt ifrån ensam om. Men West Hams både vilja och goda tro att de även trots ett bud kommer kunna behålla Diop vittnar om resurser och självförtroende.

Även om det verkar som om Man Utd den här sommaren mer än någon annan klubb får erfara vad de enorma TV-intäkterna betyder för klubbar av West Hams storlek, nämligen att de inte av ekonomiska skäl längre måste acceptera bud på deras bästa spelare. Vad som återstår är klubbar som kan erbjuda Champions League-spel och titlar, vilket fortfarande är och alltid kommer vara hårdvaluta.

Men det ger West Ham en betydligt starkare ställning på marknaden och i konkurrensen, och West Ham har dessutom börjat utnyttja denna ställning på ett smart sätt. Allt tar sin lilla tid naturligtvis, men West Ham gör framsteg, och West Hams framgångar kommer inte längre kännas som isolerade ögonblick, utan som den naturliga följden av ett medvetet, systematiskt arbete.

West Hams sommar blir intressant att följa, precis som deras kommande säsong. Allt för att man för ett år sedan anställde Manuel Pellegrini och, framför allt, med honom en director of football i form av Mario Husillos. Under tiden har en av världens största och rikaste klubbar i form av Man Utd pratat i minst två år om att de ska anställa en director of football, utan att ännu ha kommit till skott.

Vilket är på gränsen till ofattbart, omöjligt att föreställa sig i något annat sammanhang eller i någon annan bransch, och säger oss allt vi behöver veta. Liksom det säger oss att West Ham är en av många klubbar som arbetar smartare än Man Utd för närvarande och också är en av många klubbar med kvaliteten, kompetensen och kapaciteten att sluta före dem nästa säsong.

Har man väl konstaterat det så har man också konstaterat att Champions League må vara ett långskott för West Ham nästa säsong, men att vi har sett längre skott än så faktiskt gå i mål.

Men icke. Lee Bowyer skulle förhandla med Charlton om ett förlängt anställningskontrakt och förhandlingarna verkar inte riktigt ha gått så bra. Under gårdagen tyckte så Roland Duchatelet, Charltons kontroversiella belgiske ägare, att det var en klok idé att gå ut med ett officiellt uttalande om varför förhandlingarna brutit samman, och varför det inte har gått att komma överens med Lee Bowyer om ett nytt kontrakt.

https://www.cafc.co.uk/news/view/5d07a7df422e2/charlton-unable-to-reach-an-agreement-with-lee-bowyer-on-contract-extension

Vi kommer till det specifika innehållet i uttalandet, men det första som måste sägas är att det så klart är enastående anmärkningsvärt att en klubb över huvud taget går ut med ett sådant här uttalande. Det hör inte till god sed och även om man skulle välja att betrakta det som en slags förhandling så kan det knappast leda till en förtroendefull relation mellan klubb, ägare och manager.

Så uppseendeväckande är uttalandet att Charltons anställda på kansliet vägrade att sprida det vidare på sociala medier. Vad uttalandet kort och gott gör är att framställa Lee Bowyer som girig och att det är dennes fel att man nu inte lyckas komma överens. Det är helt och hållet Roland Duchatelets försök att förekomma storyn, att försöka forma hur vad som hänt framställs genom att presentera sin version först.

Vilket naturligtvis känns som ett rätt hopplöst projekt, givet att Roland Duchatelets förtroendekapital  är obefintligt för att inte säga negativt. Ingenting han säger kommer ha den effekt han önskar, snarare motsatt effekt. Detta är han möjligtvis för blind och socialt isolerad för att förstå. Bättre hade självfallet varit att hålla korten nära bröstet, och spela ut dem betydligt mer diskret.

”The fact the club is up for sale has not helped with finding an agreement. The current owner needs to take into account that a new owner may want to appoint his own manager. However, this concern did not stop the current owner proposing a contract extension of one year to Lee Bowyer, even though the club may be sold in a few weeks. Under those circumstances a multi-year extension would not be good business practice.”

Att prata om sig själv i tredje person är så klart alltid lite udda, men frågan är om inte Roland Duchatelet har tagit detta till en annan nivå. Om klubben faktiskt är på väg att säljas om några veckor hade det naturligtvis varit fullt möjligt för att inte säga klokare att vänta med alla förhandlingar till dess. Och ligger man så nära en försäljning går det så klart att fråga aktuell köpare hur denne faktiskt ser på saken.

”In addition, since the club is still losing money, which is one of the reasons why the club has not been sold yet, the focus on reducing costs means that we are extremely limited on payroll increases.”

Roland Duchatelet gick in som ägare för Charlton för fem år sedan. Att Charlton gör förlust är med andra ord något som skett helt och hållet med honom som ägare, och kan inte fem år senare beskrivas som något han är oskyldig till och försöker rensa upp i. Ett annat sätt att undvika att göra förlust är så klart att öka eller åtminstone behålla intäkter, och det är väl inte minst där som Duchatelets ägarskap har misslyckats totalt.

Duchatelet har påstått sig vilja sälja Charlton under flera år utan att ha lyckats, eller ha kommit till skott. Att detta inte har blivit av beror inte på att Charlton har gått eller går med förlust, utan på att Duchatelet själv begär ett för högt pris för klubben, inte minst sett till att klubben alltså går med förlust. Att skylla det på för höga kostnader, och använda detta som förklaring till Lee Bowyers situation, är direkt oärligt.

”Lee has been offered a one-year extension to his contract at a level which is approximately three times what he had since his last increase when he became permanent manager in September. /…/ This reflects the strong desire we have to continue to have Lee as our manager. But Lee wanted much more.”

Naturligtvis ville Lee Bowyer ha ”mycket mer”. Kontraktet han faktiskt har erbjudits är värt £200,000 för ett år, vilket är cirka en femtedel av vad som beskrivs som genomsnittet för en managers årslön i EFL Championship. Roland Duchatelet är inte intresserad av att betala sin manager en marknadsmässig lön och drar sig inte för att framställa Bowyer som girig för att skyla över detta faktum.

Inte heller är det svårt att tänka sig att kontraktets längd är ett problem i sig. Att erbjuda endast ett års förlängning ger inte Lee Bowyer någon som helst trygghet, kommer skapa flux i hela organisationen under detta år, och är närmast en garanti för ett kortsiktigt sätt att tänka och agera i klubben. Lee Bowyer vill förmodligen anställas som manager, inte som någon sorts glorifierad vikarie.

Roland Duchatelet motiverar det alltså med att klubben ”kanske” säljs inom några veckor, men återigen, om så faktiskt vore fallet hade det varit bättre att vänta dessa veckor, eller låta den tilltänkte ägaren delta informellt i samtalet. Nu väljer Duchatelet att förlänga utan att egentligen förlänga, vilket mest framstår som ett sätt att försöka äta kakan och ha den kvar på samma gång.

”Another element may have influenced as well. Unlike previous contract discussions, Lee wanted an agent to handle it. We reluctantly accepted. However, involving a player agent in a manager’s contract discussion is not healthy. /…/ a conflict of interest. Obviously, Lee is above such things, but it is nevertheless not a healthy situation.”

Obviously… Generellt sett, om man faktiskt menar att en person står över ett beteende, så kan det vara klokt att inte lägga ett stycke på att egentligen helt utan grund föra ut den misstanken i rymden. Återigen drabbas man av känslan att vilja äta kaka och ha den kvar. Att Bowyer vill ha en agent den här gången är inget märkligt, nu är engagemanget mer långsiktigt. Dessutom upplever han kanske inte Duchatelet som pålitlig.

”The club hasn’t started to look for any other manager in the meantime and does not intend to appoint a permanent manager, since the club is going to be sold. A caretaker manager will be announced in due course and in the meantime the other staff members will continue to prepare the upcoming season for which a lot of good work has been performed already.”

Möjligen anar man att Roland Duchatelet här börjar försäga sig en aning. Nej, han har väl just inte för avsikt att anställa en permanent manager, och det var väl egentligen den roll han faktiskt också erbjöd Lee Bowyer, en slags caretaker. Följaktligen är han heller inte beredd att betala för mer än en caretaker. Hans ovilja att investera i klubben han nu ägt i fem år sträcker sig alltså nu till att klubbens inte ens har en manager.

Allt hänger på att Roland Duchatelet faktiskt har för avsikt att sälja Charlton, och här är det intressant att plötsligt är det inte längre fråga om att Charlton ”kanske” kommer säljas inom några veckor, som det lät i början av uttalandet, utan nu ska Charlton säljas, fast oklart när. Om det faktiskt var inom några veckor kan man återigen tycka att det känns onödigt av honom att börja anställa en caretaker, inte minst ”in due course”.

Sådana där inkongruenser och motsägelser gör att det är svårt att tillskriva uttalandet någon som helst form av trovärdighet. Man kan därför fråga sig vad som kan förklara Roland Duchatelets uttalande, i vilket intresse det ligger. En tanke som ligger nära till hands är att det under sommaren kommer ytterligare ett uttalande från Duchatelet som förklarar att han inte lyckats sälja klubben, ”på grund av managersituationen”.

Inte ett slags Moment 22 som Charlton vill befinna sig i när de måste planera och förbereda för sin första säsong i EFL Championship på tre år. Glädjen och euforin från playoff-finalen på Wembley blev kortvarig. Det är länge sedan allt var frid och fröjd i Charlton.

Grundtanken bakom begreppet kan däremot användas även om helt andra saker, det vill säga när man gör något just för att skapa en slags reaktion, eller där åtminstone att skapa en reaktion är en framträdande orsak eller effekt av en specifik handling, eller ett specifikt beslut. Det är kanske inte det huvudsakliga skälet varför vi gör detta, men det är helt klart ett skäl, en positiv bieffekt eller för all del en bonus.

Håller vi oss till fotbollen så är värvningar kanske den enskilda aktivitet som framför allt provocerar fram reaktioner hos andra människor och grupper av människor. Absolut inga supportrar är naturligtvis särskilt förtjusta i att få sina spelare värvade av andra klubbar, och det blir ofta rätt infekterat. Få klubbar värvar så klart spelare för att provocera, men ibland kan det naturligtvis vara en del av motivbilden, eller i alla fall en positiv bieffekt.

Bloggen syftar till att lista de fem främsta trollvärvningarna, som jag väljer att kalla dem, under Premier League-eran. Viktigt blir för mig att skilja mellan dessa trollvärvningar å ena sidan och enbart kontroversiella värvningar å andra sidan. Värvningar kan naturligtvis vara kontroversiella av många olika skäl, men görs inte för att de är kontroversiella, och används heller inte på det sättet för att skapa någon slags effekt.

Ashley Coles övergång från Arsenal till Chelsea kan beskrivas som en typiskt kontroversiell värvning, men mest för att det var en övergång mellan två stora klubbar, för att det skett oegentligheter längs vägen och konflikt uppstått. Paul Inces övergång från West Ham till Man Utd blev kontroversiell, men egentligen bara för att han låtit sig fotograferas i en Man Utd-tröja innan övergången faktiskt blivit aktuell.

Men sedan finns alltså de här värvningarna där en stor del av motivet bakom dem var just att skapa och provocera någon slags reaktion, eller där en stor del av värdet med dem kan beskrivas just som reaktionen den skapade. Dessa är alltså enligt mig trollvärvningar, och dessa fem är enligt mig de fem främsta:

(5) Michael Owen, Newcastle till Man Utd

Owen till Man Utd var egentligen ingen stor värvning, hans höjdpunkt i karriären hade vid det här laget redan passerat. Owens tid i Man Utd blev heller inte särskilt märkvärdig, han fick sin ligatitel och Man Utd-fans menar nog att hans vinstmål i Manchesterderbyt räckte gott för att motivera värvningen. Men det roligaste med värvningen, och helt säkert något som Alex Ferguson inte hade något emot, var reaktionerna den framkallade hos Liverpools supportrar, där Owen alltså tidigare spelat. Och om Owen kanske inte var en värvning som direkt imponerade på Man Utds supportrar så räckte nog detta mer än väl till för att få dem ombord.

(4) Paul Ince, Inter till Liverpool

Nästan samma samma, fast omvänt. Paul Ince hade varit en viktig spelare i Man Utds första titelvinnande lag under 1990-talet, men var en av dem som offrades på de ungas altare sommaren 1995. Hans flytt gick till Inter, men bara ett kort tag senare återvände han till England, till Premier League, och till Liverpool. Vi får hoppa tillbaka till 1960-talet för den spelare som senast gick direkt mellan dessa båda klubbar, men Ince kändes farligt nära. För Liverpool, som fått se sin dominans av engelsk fotboll övertagen av Man Utd under 1990-talet, var detta helt säkert en rätt fin tagg i sidan på sin rival, ett sätt att påminna dem om att de fortfarande fanns kvar.

(3) Nick Barmby, Everton till Liverpool

Nick Barmby tillhörde Everton och var en av engelsk fotbolls mest lovande spelare på sin tid, och det var mycket runt den spelaren som Everton hoppades kunna börja bygga sin återkomst som en stor kraft inom engelsk fotboll, efter några år i skuggan. Det var klart och tydligt att Everton satsade helhjärtat på Barmby, och kanske var det därför särskilt hjärtekrossande när Barmby år 2000 meddelade Everton att han själv ville spela för Liverpool. Liverpool behövde knappast värva Barmby egentligen, men möjligheten var så klart lite för bra för att tacka nej till. Evertons supportrar har fortfarande inte förlåtit Barmby för sin synd, och för Liverpools supportrar är det fortfarande en käpp de gillar att slå Everton med.

(2) Carlos Tevez, Man Utd till Man City

Rent tekniskt tillhörde inte Carlos Tevez Man Utd när den här värvningen genomfördes, men i praktiken var han självfallet en Man Utd-spelare. Tevez var en mäkta populär spelare i Man Utd under sina två år i klubben, och de allra flesta ville nog att Man Utd skulle förlänga med honom. Man City hade å sin sida precis blivit med olja att letade efter stora värvningar med vilka de skulle sjösätta sitt stora projekt. Tevez agent lade snabbt ihop ett och ett och så blev det alltså. Att Man City såg som ett egenvärde att norpa en spelare just från Man Utd kan knappast betvivlas, om inte annat avslöjades dessa intentioner mycket tydligt när Tevez strax därefter hälsades ”Welcome to Manchester”.

(1) Sol Campbell, Tottenham till Arsenal

Helt klart den främsta trollvärvningen sett till vilken reaktion den faktiskt har framkallat hos båda klubbarnas supportrar, samt sett till hur omtalad värvningen blev då men också har varit ända sedan dess. Nu fanns det självfallet fullständigt rationella skäl för Arsenal att värva Campbell också, han var vid den här tiden en av världens bästa mittbackar, och kom gratis. Det där var en aspekt i värvningen, att Campbell kommit till Tottenham som 15-åring, spelat i klubben hela sitt vuxna liv, aldrig skulle spela för någon annan klubb, men sedan på ett rätt sneaky sätt ordnar till en gratisövergång till Arsenal. Det har gått 17 år sedan värvningen genomfördes, och Arsenal har under alla dessa 17 år använt just denna värvning som ett sätt att markera storlek och överlägsenhet över Tottenham.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jota, från Birmingham till Aston Villa. På tal om trollvärvningar. Aston Villa gör klart med Jota från värsta rivalklubben Birmingham, ett rätt tydligt sätt att markera att en av dem gick upp i Premier League, och den andra klubben icke. Kreativ och målfarlig spelare som imponerat både i Birmingham och innan dess i Brentford, där Dean Smith var manager förut. Smith är alltså mycket bekant med Jota och vet precis vad han kan få ut av spelaren, som ska bli spännande att se i Premier League. Med beröm godkänd – (++++)

Swansea, West Brom och Middlesbrough blev alla av med sin manager på ett eller annat sätt efter säsongen. Swansea när Graham Potter valde att ta sitt pick och pack och flytta till Brighton, West Brom efter att först ha sparkat Darren Moore och därefter valt att inte förlänga med James Shan, och så till sist Middlesbrough som efter säsongen valde att gå skilda vägar med Tony Pulis som varit deras manager förut.

Alla tre klubbar meddelade mot slutet av veckan vem som blir deras nye manager. Och varje klubb gjorde minst sagt fundamentalt olika val. Swansea gick på Steve Cooper, vars tidigare jobb var som Englands U17-tränare, kort sagt gör man alltså en ungdomstränare till sin nye manager. West Brom valde som vi pratade om igår Slaven Bilic, ett meriterat namn. Middlesbrough presenterade under fredagen Jonathan Woodgate.

Som sagt, tre helt olika anställningar, tre helt olika strategier, och det är intressant att fundera på vad dessa olika val faktiskt säger om respektive klubb och vilken situation de befinner sig i.

Swansea, Steve Cooper

En reflex när man ser att en klubb har anställt en manager med ungdomsmeriter är att tänka att det är en visionär anställning. Att där finns ett långsiktigt tänkande, och att det är en anställning styrd av en idé snarare än kall, kortsiktig pragmatism.

Det var åtminstone min första tankegång när jag såg att Swansea valt att anställa Steve Cooper, som alltså är Englands U17-tränare. Sedan insåg jag att det förmodligen minst lika mycket handlar om att Swansea befinner sig i ett så jävligt läge att de helt enkelt inte har andra realistiska alternativ att välja mellan.

Swansea är en klubb i kaos, vars amerikanska ägare har lovat runt men hållit tunt, som har sålt spelare utan att investera i spelartruppen, vars tränare precis har lämnat för att inte säga flytt klubben, och som ligger i farozonen för ytterligare en nedflyttning.

Vilken respektabel manager tar över en klubb i ett sådant läge, där chansen att faktiskt nå framgång är så osannolik redan från start? Enda sättet för Swansea att få en manager är att erbjuda jobbet till så små fiskar som inte har råd att tacka nej.

Swansea ska hur som helst förbereda sig för en lång, hård och tuff säsong i Football League med en ungdomstränare som sin manager. Det krävs ingen större fantasi för att inse hur det förmodligen kommer sluta, både för Swansea och för Steve Cooper.

West Brom, Slaven Bilic

West Brom kör den mer eller mindre rakt motsatta strategin, de väljer istället att gå på ett känt och etablerat managernamn, en manager med erfarenhet från Premier League och från flera länder och ligor.

Detta efter att ha gjort ett försök med en mer intern rekrytering i form av Darren Moore, som av olika skäl inte riktigt lyckades. Inte heller den mer temporära lösningen med James Shan slog särskilt väl ut.

För och mot om Slaven Bilic i West Brom tog jag upp redan i gårdagens blogg, men vad det säger oss om West Brom är att det är en klubb som definitivt siktar på att ta sig tillbaka till Premier League igen.

Middlesbrough, Jonathan Woodgate

En gång vågade jag mig på att antyda att fotbollen var modestyrd. Detta väckte tuffa protester från några som därmed trodde att jag pratade om kläder och smink, och var alldeles för manliga för att vilja höra talas om något sådant.

Mode är däremot ett bredare begrepp. Och det går ofta mode i beslutsfattande inom alla branscher och samhällssektorer, vi ser det ofta, och så verkar onekligen vara fallet just nu inom engelsk fotboll och dess manageranställningar.

Man Utd anställde en gammal klubbikon i Ole-Gunnar Solskjaer som nye manager, kort därefter började det bli aktuellt för Chelsea att anställa Frank Lampard, och hej och hopp så har Middlesbrough plötsligt blivit med Jonathan Woodgate.

Helt säkert fick Man Utd sin idé någonstans ifrån även de. Men precis som det finns goda skäl att undra hur klokt det egentligen är på sikt för Man Utd med Solskjaer, så kan man av liknande skäl tänka detsamma om Lampard och om Woodgate.

Chelsea må ha sina rationella eller åtminstone praktiska skäl att köra på Frank Lampard, men det är inte riktigt lika tydligt varför Middlesbrough skulle vilja lägga alla sina ägg i Jonathan Woodgates korg.

Middlesbrough är en klubb som precis som West Brom potentiellt borde vilja sikta på uppflyttning till Premier League nästa säsong. Att från en sådan utgångspunkt satsa på ett oprövat och osäkert kort som Woodgate känns riskfyllt.

Självfallet kan det också bli succé.

På sätt och vis befinner sig kanske Middlesbrough i ett liknande läge som West Brom befann sig i för ett år sedan. De har precis tagit avsked av Tony Pulis som manager och tänker sig att sikta mot en mer positiv och offensiv fotboll.

Jonathan Woodgate har inte precis hymlat i sin beskrivning av hur Middlesbrough ska spela fotboll, och betoningen på en mer offensiv och underhållande fotboll är självfallet ingen tillfällighet. Det är en tydlig kontrast mot det som varit.

Det är inte svårt att tänka sig att just detta fokus var vad som fick Middlesbroughs ägare och styrelse att fastna för Jonathan Woodgate. Möjligen även med insikten att Woodgate vore ett populärt val bland supportrarna. Bakgrunden är också att publiksiffrorna har sjunkit på Riverside det senaste året.

Football League utvecklas alltmer till ett slags post-Pulisianskt slagfält. Svårt att se vilken klubb som vill bränna sig på honom efter detta. Inte ens Derby County kan väl agera så inkonsekvent.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pablo Fornals, från Villarreal till West Ham. En av La Ligas mest omtalade unga talanger, och precis den typ av värvning som man vill se klubbar som West Ham göra, men alltför sällan sett. Det känns som att West Ham efter många år av shotgun tactics på transfermarknaden, med högst tveksamt resultat, har börjat agera som en smart klubb med stora planer. Med Fornals får West Ham en kreativ mittfältare. Med beröm godkänd – (++++)

Kanske såg vi något av detta när West Brom ryktades vara intresserade av Wolfsburgs Bruno Labbadia. Möjligen ser vi även något av just detta när West Brom nu istället har valt att anställa Slaven Bilic som deras nye manager, att ta över efter Darren Moore som ersattes åtminstone temporärt av James Shan. Bilic, tidigare med meriter, från Ryssland, Turkiet, Premier League med West Ham, och det kroatiska landslaget.

Hur som helst är det West Broms blott tredje icke-brittiska anställning någonsin, och den första på fem år. Förhoppningsvis går det inte för Slaven Bilic som det gick för den senaste, nämligen Pepe Mel, utan i så fall mer som för Roberto Di Matteo som för ganska exakt tio år sedan tog West Brom upp i Premier League. Pepe Mel ledde via omvägar fram till Tony Pulis, och kanske var Bilic så ”icke-brittisk” som West Brom vågade.

”Fantastisk värvning….” var en spontan reaktion när jag twittrade nyheten under gårdagen. Först var jag lite osäker på om personen ifråga möjligen var sarkastisk, men så visade det sig inte vara, det var en helt genuin uppfattning. Och även om det kanske inte var riktigt i den änden jag själv började tänka, så har West Broms anställning av Slaven Bilic ändå växt i mina ögon under dagen som gått.

Inte nödvändigtvis för att det är en särskilt prestigefull anställning. Slaven Bilic är förvisso ett respekterat managernamn, men kanske ändå inte ett av namnen med högst kaliber, men han är också hyfsat inkörd som ett namn inom engelsk fotboll. Efter sin tid som West Hams manager har han varit en uppskattad expert i TV-rutan, och det är uppenbart att det är i England han själv känner sig som mest hemma.

Framför allt är det en anställning som får mig att känna att West Brom åtminstone har tänkt till, att det verkar finnas någon form av riktning och konsekvens i hur de agerar, och att de inte har tappat koncepterna bara för att de misslyckades med att gå upp i Premier League, efter att förlorat playoff-semifinalen på straffar. Det hade varit väldigt lätt att göra, och när vissa namn började snurra runt klubben var det en farhåga jag hade.

West Brom åkte ur Premier League förra säsongen, eller om det nu möjligen är dags att kalla det för förrförra säsongen. Hur som helst åkte West Brom ur efter att en bit in på säsongen ha sparkat Tony Pulis, något de flesta och då i synnerhet i efterhand många menade var riktigt korkat eftersom Pulis var en garanti att hålla sig kvar i Premier League. Vilket var rent trams naturligtvis, West Brom var i rejäla problem även med Pulis kvar.

Misstaget West Brom gjorde i just det läget var inte att sparka Tony Pulis, utan att ersätta honom med Alan Pardew, som för det första inte var något särskilt långt kliv bort från det som Pulis själv representerade, och som för det andra fullständigt misslyckades med att ladda såväl laget som supportrarna med energi och optimism. Det var en halvmesyr, att säga att man vill ha förändring men i själva verket inte riktigt ändra någonting alls.

Men med nedflyttningen verkade West Brom ha dragit någon slags lärdom. Med Darren Moore inleddes ett genuint försök att spela en betydligt mer offensiv fotboll, en fotboll som låg betydligt närmare vad som normalt sett alltid kännetecknat West Brom, som har ställt upp några riktigt fint spelande fotbollslag genom historien. Och det gav effekt, West Brom var ett av Football Leagues mest målglada och chansproducerande lag under året.

Kontrasten var naturligtvis mycket tydlig. West Brom under Tony Pulis hade varit något av raka motsatsen, ett lag som gjorde få mål och var mest inriktat på försvarsspel, en klubb vars totala ambition verkade vara att hålla sig kvar i Premier League. Dödsstöten för Pulis hela projekt var när West Brom säsongen innan nedflyttningen, med en klar och tydlig chans på europeiskt cupspel, i princip lade ner säsongen när 40 poäng uppnåtts.

Med en mer offensiv fotboll den här säsongen var West Brom betydligt mer ambitiösa både på och utanför planen, men med en mer offensiv fotboll lyckades West Brom inte alltid bevara rätt balans med en stabil defensiv. Något som kostade dem framför allt under andra halvan av säsongen, då West Brom började tappa i toppen av tabellen och till sist bara lyckades ta en playoff-plats.

Reaktionen på ett sådant resultat hade kunnat vara att anställa en manager inriktad på att stabilisera lagets defensiv. Vilket vore ett ganska fint exempel på reaktivt tänkande. När så Brighton meddelade att de sparkade Chris Hughton var det en hel del som lade ihop ett och ett och kom fram till att West Brom borde anställa Hughton. Vilket med all respekt för Hughton ändå hade känts som ett mycket märkligt beslut.

Chris Hughton fick sparken av Brighton eftersom han med en alltför defensivt orienterad fotboll inte passade in i Brightons egen fotbollsidé. Om West Brom, som i sin tur för cirka ett och ett halvt år sedan sparkade Tony Pulis för att han var alltför defensivt orienterad, nu anställer en manager som precis själv fått sparken av exakt samma skäl så hade det med rätta känts som bara ännu ett varv på exakt samma ekorrhjul.

Slaven Bilic är inte en sådan anställning. Slaven Bilic är i själva verket en fortsättning på samma linje som West Brom inledde med Darren Moore, en mer offensiv inriktad fotboll, men kanske med lite mer lyster bakom det egna namnet. Vad man än anser om Bilic som manager så är det åtminstone ett sätt för West Brom att fortsätta på en inslagen väg, att tro på den idé som åtminstone har gett dem supportrarna och glädjen tillbaka.

Nu gjorde inte Slaven Bilic någon större succé med West Ham, åtminstone inte efter den första Dimitri Payet-inspirerade säsongen. Det var ofta svårt att se hur West Ham ville spela fotboll och inte minst defensivt var West Ham många gånger all over the place med Bilic som manager. Samtidigt var West Ham under de där åren heller inte en klubb som precis gjorde livet lätt för någon manager.

Med Slaven Bilic har West Brom anställt en meriterad manager, men framför allt har West Brom även anställt en engagerad och energisk manager. Och om West Broms supportrar i flera år har fått leva med Tony Pulis något gråaktig framtoning så kommer de med Bilic få uppleva en helt annan och mer eldfängd karaktär. Med West Brom måste Bilic också visa, rättare sagt har han chansen att visa, att han är mer än bara en cheerleader.

Även om det knappast skadar att också vara en cheerleader. Med Slaven Bilic presenterad av West Brom som deras nye manager har West Brom samtidigt presenterat sig som en av nästa säsongs förhandsfavoriter i Football League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Moussa Djenepo, från Standard Liège till Southampton. Snabb, teknisk och framför allt målfarlig forward från den belgiska ligan. Bara 20 år gammal är det kanske mycket begärt att den maliske (?) talangen omedelbart ska kunna ta Premier League med storm, men det är en intressant och potentiellt bra och nyttig värvning. Bör ge Southampton vassare spets framåt. Väl godkänd – (+++)

Wesley Moraes, från Club Brügge till Aston Villa. Mitt i Newcastles besluts- och maktvakuum med oklarhet gällande både ägare och manager så smiter Aston Villa in och nyper ett av deras transfermål framför näsan på dem. Wesley har gjort några riktigt bra säsonger i Belgien, och vunnit ett par ligatitlar med Club Brügge, och känns som en smart och välscoutad värvning. Med beröm godkänd – (++++)

Själva idén om playoff går att ha olika uppfattningar om. Det principiella argumentet är så klart att tanken om ett playoff går emot ligaspelets hela grundidé som bygger på att hela säsongen ska spela roll, inte en enskild match. Och visst kan det ge rätt märkliga effekter när en klubb kan flyttas upp som slutade sexa och kanske så mycket som 15-20 poäng efter den klubb som slutade trea.

Det betydligt mer praktiska argumentet är lika klart att även om man håller med om den saken så är ett playoff alldeles för bra underhållning, alldeles för mycket dramatik, för att tacka nej till. Visst hade det på många sätt känts mer rätt om de tre bäst placerade lagen i EFL Championship gick upp i Premier League, men det hade också känts rejält fattigt att ha gått miste om playoff-spelet den här säsongen.

Även om jag så klart är övertygad om att Leeds nog inte har riktigt samma upplevelse som jag i just den frågan.

Har man väl kommit fram till att playoff trots allt är något man ska ha så går det att fundera över vad detta playoff ska ha för format. Hur många klubbar ska exempelvis få delta i detta playoff? Den frågan tangerar så klart ett annat pragmatiskt motiv med playoff, nämligen att göra så att säsongen lever så länge som möjligt för så många klubbar som möjligt. Det vill säga maximera spänningen.

Standarden, åtminstone den engelska standarden, är fyra klubbar. Normalt sett har det då rört sig om platserna 3-6, även om League Two sabbar den symmetrin av anledning som jag inte begriper mig på. På senare år har detta format experimenterats med i National League, där istället sex klubbar tar sig till playoff, där först kvartsfinaler och därefter även semifinaler spelas i enkelmöten, med finalen till sist på Wembley.

Ett format som jag var tveksam till inledningsvis men som jag efter att ha fått tugga på det ett år eller två faktiskt tycker känns fräschare än Football Leagues klassiska.

Utöver detta finns däremot även mer övergripande frågor gällande hur man faktiskt lägger upp ett playoff och vilka klubbar som ska delta. Där kan sägas finnas några olika grundmodeller för detta. Olika länder och olika ligor använder sig av någon av dessa modeller, och man får väl säga att varje modell nog har sina styrkor och svagheter, sina fördelar och nackdelar.

Den engelska modellen – att spela upp sig!

Den engelska modellen bygger på att playoff är något som är specifikt för Football League och alls inte blandar in någon Premier League-klubb. Playoff spelas mellan fyra klubbar från EFL Championship, alltså från samma division, och gäller den tredje och sista uppflyttningsplatsen.

För: Ett playoff som spelas mellan klubbar som utgår från liknande förutsättningar vilket ökar känslan av rättvisa. Positiv dramatik där alla klubbar spelar för att ”vinna” något och alla har en bra säsong. Mot: Playoff innehåller ingen nyhet utan alla klubbar har redan mött varandra tidigare under säsongen. Måste inte ”ta” någons Premier League-plats.

Den icke-existerande modellen – att spela sig kvar!

Helt omvänt kan man tänka sig en playoff-modell som istället går ut på att ett antal klubbar i Premier League, låt oss säga platserna 15-18, eller platserna 17-18, istället spelar ett playoff om att hålla sig kvar i Premier League. Nu tror jag inte den renodlade modellen faktiskt används någonstans, åtminstone inte som jag känner till.

För: Nedflyttningsstriden kan vara extremt dramatisk, och detta skulle så klart ställa den saken på sin spets. Kan ge klubbar som av olika skäl haft en tung period under säsongen en räddningsplanka. Mot: Blir en slags negativ dramatik, som riskerar bli underhållning på samma sätt som en bilolycka. Intresset är lågt när inget finns att vinna, bara undvika att förlora.

Den tyska modellen – att spela sig upp eller kvar!

Den tredje vägens politik är så klart att göra både och, och det är så man har valt att göra det i exempelvis Tyskland, där ett playoff spelas mellan trean i 2. Bundesliga och det sextonde laget i Bundesliga, i form av dubbelmöte. Detta är i själva verket en rätt vanlig modell, och den används frekvent även i Sverige.

För: Finns något poetiskt rättvist över att behöva slå ut ett Premier League-lag för att få spela i Premier League, om man inte tar sig upp direkt. En dramatik kring att ett lag kommer vara en naturlig underdog. Mot: Inte förtjust i den ojämlika psykologin där ett lag har en bra säsong och det andra laget en dålig säsong, lagen spelar utifrån helt olika utgångspunkter.

Vilken modell föredrar ni?

Nu är det väl knappast en värvning som direkt får jorden att sluta snurra. Daniel James är trots allt inte mer känd än att vissa av bloggens läsare inte riktigt lyckas undvika att blanda ihop honom med David James, den gamle Liverpoolmålvakten som gillar vita armanikostymer till vardags. Men lik förbaskat är det en värvning, och dessutom en värvning som åtminstone antyder att Man Utd har börjat tänka efter en aning.

Andra värvningar av Man Utd finns helt klart på rykteslistan. Matthijs De Ligt är kanske den främsta spelaren att omges av sådana rykten. Här gäller det så klart att hålla reda på vad som faktiskt är ärliga och uppriktiga rykten med substans bakom sig, och vad som mest är media eller agenter som av lätt insedda skäl tänker sig att ett vältajmat Man Utd-rykte skulle kunna vara till deras fördel på något sätt.

Vilket knappast är något nytt, utan tvärtom något som har blivit något utav en fin liten tradition varje sommar, och i mindre utsträckning även i januari. På något sätt är det så klart ett rätt tydligt tecken på att en klubb inte går så bra, det är väldigt sällan som smarta och funktionella klubbar utnyttjas på det sättet, eftersom ryktena helt enkelt då inte blir trovärdiga. Men Man Utd är tillräckligt mycket chumps för att det ska funka.

Ole-Gunnar Solskjaer har ett jättejobb framför sig, det vet vi alla. Om han är rätt person att lyckas med detta går att ha olika åsikter om. Jag är en skeptiker, jag tror han väger för lätt i sammanhanget, att han är en politiskt bekväm kandidat som mest gick ut på att hålla värdefulla spelare nöjda och glada. Personligen hade jag gärna sett att Man Utd gjorde en ”riktig” anställning i sommar, men det kommer så klart inte hända.

I slutänden kommer det hur som helst inte vara ett jobb som enbart hänger på vad Ole-Gunnar Solskjaer gör eller inte gör. Det är klubben som helhet som måste få ordning på sina prylar, vilket Man Utd inte har haft på sex år. En riktig fotbollsorganisation behöver sättas men där Solskjaer mest verkar ha blivit ännu en red herring för att slippa undan att göra dessa reformer, vars innehåll man inte ens verkar vara överens om.

Man Utd är en klubb i kris och kaos, åtminstone sett utifrån sina egna ambitioner, resurser och förutsättningar. Om detta råder nog fullständig enighet och konsensus. Men runt Man Utd snurrar även ett antal rätt tunga missförstånd som kan vara rätt klokt att försöka reda ut.

Man Utds stora problem är inte att de inte spelar i Champions League, utan att  de ses som en klubb i kris och kaos!

När det stod klart att Man Utd skulle missa Champions League så började händerna genast vridas om hur svårt det nu skulle bli för Man Utd att värva spelare, åtminstone de spelare de verkligen skulle vilja värva.

Vilket stämmer så till vida att det börjar bli svårt för Man Utd att avfärda det som en ren tillfällighet eller olycksfall i ämbetet att de inte spelar i Champions League. Det har hänt lika ofta som det inte har hänt sedan Alex Ferguson tackade för sig trots allt.

Men vi vet också att Man Utd har missat Champions League förut, och det har knappast varit en bromskloss för dem att värva riktigt tunga spelare. Det är bara att backa bandet tre år till sommaren 2016 för motsvarande situation.

Skillnaden var att Man Utd då kändes som en klubb med ambition, plan och en tydlig riktning. Att denna plan sedan gick åt fanders ändrar inte detta. Samtidigt som Man Utd nu uppfattas som en klubb i kris och kaos, en klubb utan ambition eller riktning.

Någon i Barcelona ska ha sagt, med anledning av Matthij De Ligts påstådda val mellan Barcelona och Man Utd, att gå till Man Utd som klubben nu drivs är nästan likvärdigt med att flytta till Kina och spela fotboll.

Och det trista är väl att det går inte att säga att påståendet är helt fel.

Problemet med Glazers är inte pengarna, utan att deras ägande och styrning har gjort Man Utd till en klubb i kaos och utan plan!

Att kritisera Glazers, Man Utds amerikanska ägare, är naturligtvis omåttligt populärt och har så varit ända sedan de köpte klubben för snart 15 år sedan. Problemet är att kritiken riktar in sig på helt fel sak, på pengar snarare än på kompetens.

Under hela 2010-talet har kritiken mot Glazers riktat in sig på hur de plockar pengar ut ur Man Utd, direkt och indirekt, och underförstått hur dessa kapitaluttag resulterar i mindre och alltför små investeringar i spelartruppen.

Verkligheten under större delen av 2010-talet har naturligtvis varit ett Man Utd som har slängt pengar på spelartruppen, både i transfersummor och på spelarlöner, så även ett minimum av sunt förnuft skulle säga att det har nog inte riktigt varit problemet.

Lik förbaskat är det en story som hålls vid liv, möjligen för att media, journalister och olika intressenter runt klubben själva inte förstår så mycket bättre, eller möjligen för att de ser det som lättare att bilda supporteropinion mot Glazers med den storyn.

Kritiken mot Glazers bör snarare rikta in sig på deras fallerande styrning och ledning av Man Utd, att de alldeles för länge har låtit klubben förfalla administrativt och organisatoriskt, åtminstone på fotbollssidan.

Glazers köpte Man Utd när Alex Ferguson var manager. Då fanns ingen som helst anledning för dem att gå in och peta i fotbollssidan i Man Utd, det hade Ferguson så klart järnkoll på. Helt säkert ett starkt argument varför de köpte Man Utd till att börja med.

Men de var helt enkelt inte redo för vad som skulle krävas när Alex Ferguson inte längre fanns kvar i Man Utd. Och om de senaste sex åren har visat någonting så är det att de helt och hållet har saknat och fortfarande saknar en tydlig plan att hantera detta.

Och detta kostar Man Utd betydligt mycket mer, och drabbar lagets konkurrenskraft betydligt värre, än några som helst räntekostnader, konsultarvoden, utdelningar etc.

Man Utds brist på resurser är inte en fråga om pengar utan om den kanske mest värdefulla resursen av dem alla – tid!

Pengar är knappast en bristvara för Man Utd, något som knappast kan hävdas under de senaste fem-sex åren, i synnerhet inte av de som på samma gång kritiserar Man Utd för hur dåliga de är trots att de har spenderat så väldigt mycket.

Tvärtom skulle man kunna säga att Man Utds större pengarelaterade problem i så fall har varit ett överflöd av pengar. Att de helt enkelt aldrig har känt sig tvingade att tänka till i sina beslut eftersom det ändå alltid går, tror man, att lösa problem med plånboken.

Men Man Utd lider brist på en väldigt viktig resurs, nämligen tid. Det finns helt enkelt ingen tid för en manager eller spelare i Man Utd att bygga ett lag, resultat krävs omedelbart och varje dåligt resultat möts av en kanonad av kritik, frustration och krisretorik.

Man Utd, och detta har de gemensamt med Arsenal, lider av ett av media och supportrar påtvingat ettårsperspektiv, där synsättet i alltför hög utsträckning enbart bygger på vad som ska uppnås den här säsongen eller som mest nästa säsong.

Vad som måste ske är att framför allt supportrarna bättre förstår och accepterar den situation och den realitet som Man Utd faktiskt befinner sig i, och byter tidshorisont, och istället börjar tänka och agera utifrån ett treårsperspektiv.

Att bygga upp ett konkurrenskraftigt Man Utd igen kommer ta minst så lång tid. Att tro att det ska gå snabbare än så, och kräva att det ska gå snabbare än så, kommer bara leda till de förhastade och okloka beslut som satt Man Utd där de nu sitter.

Liverpool och Tottenham har med framgång tillämpat treårsperspektiv och rönt stora framsteg och framgångar på så vis. Och hur surt det än kan vara för Man Utds supportrar, kanske också deras självbild, är dessa klubbar nu viktiga förebilder.

Frågan är om Man Utd är smarta nog att se det.

Sanningen att säga får väl Chelsea vara rätt nöjda om de får ut lika mycket värde av Pulisic som Man Utd fick av Valencia. Men någon ersättning för Cristiano Ronaldo var Valencia naturligtvis inte, och var väl i ärlighetens namn heller aldrig riktigt tänkt att vara det, och det är på samma sätt svårt att se att Christian Pulisic ska kunna ersätta Eden Hazard, om han nu alls är tänkt att göra det. Normalt sett ersätter man inte sådana spelare en för en.

Andra illa dolda hemligheter för Chelsea är att Maurizio Sarri under veckan ska vara på väg att göra klart med Juventus som deras nye manager. Detta naturligtvis efter en längre tids spekulation om att Sarris första säsong med Chelsea även skulle bli hans sista. Man kan nog tänka sig att både finansiellt och PR-mässigt vore det en lösning som passade Chelsea alldeles utmärkt om Sarri skulle ge sig iväg frivilligt. Chelsea sparar på detta pengar, de sparar tid, och de sparar kritik.

Plus och minus med Maurizio Sarri för Chelsea har jag redan gått igenom vid ett antal tillfällen, liksom många andra har gjort. Där finns de klassiska argumenten varför det är en dålig idé för Chelsea att byta manager igen, och där finns goda argument varför det är en bra idé. Flippar vi myntet så måste det för Maurizio Sarri själv kännas som en väldigt god idé att i detta läge byta Chelsea mot Juventus, då han knappast kan känna sig särskilt uppskattad i Chelsea.

Återstår gör då bara två saker. För det första att det faktiskt ska bli av, men ärligt talat, om det inte inträffar härifrån så känns situationen och relationen minst sagt en smula etwas anders framgent. För det andra att då komma fram till vem som är näste man till rakning, det vill säga vem som tar över som Chelseas näste manager. Här finns en handfull olika kandidater som nämns mer frekvent än andra. I bakgrunden skvalpar också att Chelsea alltjämt har ett transferförbud under två fönster.

Frank Lampard. Supportrarnas våta dröm om man skulle våga sig på att försöka läsa av opinionen. Lampard vore onekligen en klubblegend som tog över, och det har ju minst sagt blivit på modet på senare tid med sådana lösningar. Det saknas inte argument för Lampard, såsom att han vore ett stabilt alternativ för Chelsea med ett transferförbud och rätt manager att lyfta upp klubbens många unga spelare. Frågan är om Lampard själv anser läget är det rätta med ett transferförbud. Chelsea kan även fråga sig om Lampard är redo, hans debutsäsong med Derby County var bra men inte övertygande. Prognos: Ljummen – (+++)

Massimiliano Allegri. Så fort det stod klart att Allegri lämnar Juventus efter säsongen började ryktesmaskinen snurra. Chelsea känns som den perfekta och naturliga klubben för Allegri, åtminstone i England. Chelsea själva kanske är comme ci, comme ca gällande en tredje italiensk manager på raken, men sex raka italienska ligatitlar är ett rätt brutalt facit. Allegri är dessutom betydligt mer pragmatisk på alla vis än både Antonio Conte och Maurizio Sarri, och det kan mycket väl passa Chelsea utmärkt. Allegri själv har sagts vilja avvakta vad som händer med Barcelona innan han låser upp sig, och Chelseas transferförbud kan ligga dem i fatet. Men Premier League hägrar. Prognos: Varm – (++++)

Javi Gracia. Watford gör en rätt svag säsongsavslutning annars hade Javi Gracia varit en självklar kandidat som säsongens manager i Premier League. Krigade länge om sjundeplatsen och tog Watford till FA-cupfinal, och har gjort det genom en förmåga som kan vara vad som gör honom särskilt intressant för Chelsea, nämligen att ta en befintlig spelartrupp och få den att prestera maximalt, med en tydlig idé och taktisk flexibilitet. Det låter från många håll som att Chelsea har placerat Javi Gracia på sin shortlist, vilket så klart vore surt för Watford, särskilt som man tänker sig att Chelsea då nog mest ser det som en övergångslösning. Prognos: Varm – (++++)

Nuno Espirito Santo. En annan succétränare i Premier League den här säsongen, Wolves inte bara krigade om sjundeplatsen utan tog den, som nykomling. Men Espirito Santo vore en helt annan och mer ambitiöst menad anställning än Javi Gracia, samtidigt som det även vore att desavouera en potentiell konkurrent. Espirito Santo har framgångsrikt applicerat en taktisk idé, som för övrigt borde passa alldeles utmärkt in på Chelseas nuvarande spelartrupp. Det vore en smart anställning, en anställning som Chelsea helt klart borde överväga, men samtidigt är det svårt att se att Espirito Santo skulle vara intresserad av att lämna Wolves redan i sommar. Prognos: Sval – (++)

Patrick Vieira. Man förmodar att Patrick Vieira nämns av framför allt två skäl. För det första för att han är ett känt Premier League-namn. För det andra för att han har gjort vad vissa kallar för succé med Nice under sin första säsong där. Slår man då ihop ett med ett, samt får veta att Chelsea letar efter en ny manager, då får man väldigt snabbt tre. Nu är det där så klart en något svajig logik och man får förmoda att Chelsea nog anser att det är rätt rejäl skillnad på att vara manager för storklubb i Premier League och att ha haft kortsiktig framgång som manager på mellannivå i Ligue 1. Prognos: Iskall – (+)

Steve Holland. Gareth Southgate passade på att bekräfta sitt åtagande till det engelska landslaget sedan ryktesmaskinen gjort gällande att Chelsea funderade på honom som deras nye manager. Vilket gjorde mig lite fnissig, för det känns onekligen som fel man på helt fel plats. Däremot kan det möjligen ligga lite mer i andra rykten att Chelsea ska fundera på dennes assistent, alltså Holland, som dessutom har sin bakgrund i Chelsea, och deras tränarstab. Detta känns möjligen som en Lampard Light-tankegång för Chelsea, men skulle kunna resoneras hem som en temporär lösning om andra alternativ ställer sig avvaktande på grund av transferförbudet. Prognos: Sval – (++)

Ernesto Valverde. Svårt att värdera Valverde. Å ena sidan har Barcelona nesligen åkt ut i Champions League på de mest ömkliga sätt de senaste säsongerna vilket definitivt ligger honom i fatet och riskerar ge honom sparken. Å andra sidan har Barcelona varit extremt framgångsrika i ligaspelet, men å andra sidan med högst tvivelaktig konkurrens. Väljer Barcelona att ge Valverde sparken så kan det påverka Chelsea på flera sätt. Dels genom att Massimiliano Allegri väljer Barcelona före dem. Dels genom att Valverde kan vara en kandidat för Chelsea. Men vad har egentligen Chelsea för skäl att anställa Valverde annat än att han har varit Barcelonas manager? Prognos: Iskall – (+)

En manager som inte nämns, men som sannerligen borde nämnas både gällande Chelsea och alla engelska klubbar som möjligen funderar över sin managersituation, är Erik ten Hag i Ajax.

Dessa listor släpptes under veckan som gick och det var väl någorlunda intressant läsning, om än heller inga större överraskningar. Den kanske största överraskningen var att Fulham åtminstone hade varit kloka nog att inte övertrassera sig med Ryan Babel som värvades i januari, utan han fick bara ett kontrakt säsongen ut. Givet att Fulham åker ner i Football League kan det vara ett beslut de är rätt nöjda med nu.

https://www.fotbollskanalen.se/england/lista-baines-babel-sturridge—har-ar-samtliga-spelare-som-pl-klubbarna-slapp/?utm_source=t.co&utm_medium=social&utm_campaign

Normalt sett kan man så klart tänka sig att det finns rätt goda skäl till att klubbarna släpper dessa spelare, och om det är så att man funderar på att försöka fynda längst ned i botten av rea-hyllan så riskerar kvaliteten också bli därefter. Men här och där kan man ändå lyckas hitta något guldkorn, och en spelare som kasseras av en klubb kan mycket väl tänkas vara intressant och värdefull för en annan klubb.

Alltså kan man ställa sig den rätt förutsägbara frågan – vilka är de fem främsta fynden bland Premier Leagues släppta spelare den här sommaren, och för vilka klubbar skulle de  i första hand kunna vara intressanta?

(5) Fernando Llorente

Låt oss säga att det verkar finnas viss förvirring kring om Tottenham verkligen har släppt Fernando Llorente. Han var hur som helst med på en lista. Frågan är om han skulle ha varit med på listan. Llorente har haft en rätt tuff tid i Tottenham och i Premier League, vilket kanske var väntat när han är där samtidigt som Harry Kane. Llorente har på samma gång visat under våren att han fortfarande kan vara nyttig, och att han är en skicklig anfallare går inte att ifrågasätta. Jag kan mycket väl tänka mig att han skulle kunna göra nytta för en klubb lite längre ned i hierarkin. Klubbar: Newcastle, Crystal Palace

(4) Danny Welbeck

Vansinnigt skadedrabbad och otursförföljd spelare de senaste åren, men uppenbarligen en skicklig och nyttig anfallare när han väl kommer till spel. Ibland utskälld för att missa för många chanser men det har också gått lite till överdrift. Beroende på Welbecks fysiska status skulle han kunna vara en kanonvärvning för en klubb som satsar uppåt. Något Man Utd eller Arsenal kommer det inte bli tal om för Welbeck, men det finns fler klubbar som kan vara intresserade av Welbeck, och intressanta för Welbeck, och där han får spela mer regelbundet än vad han annars fått. Klubbar: Bournemouth, Aston Villa

(3) Gary Cahill

Meriterad och rutinerad mittback som i praktiken har vunnit allt som finns att vinna på klubbnivå, utan att han därför fått någon särskild respekt för den sakens skull. Har haft en bedrövlig säsong i Chelsea i Maurizio Sarris frysbox, och har väl kanske gjort sitt som mittback på Chelseas nivå, men borde fortfarande kunna vara extremt nyttig för klubbar längre ned på skalan. En sådan klubb vore närmast självklart hans egen moderklubb, alltså Aston Villa, som onekligen behöver stadga upp sin backlinje. Som sådan spelare har Cahill några år kvar i kroppen. Klubbar: Aston Villa, West Brom.

(2) Lazar Markovic

Värvades med vissa förhoppningar en gång i tiden till Liverpool, och har väl sedan dess huvudsakligen snurrat runt på den engelska lånekarusellen. Det vill säga innan han i januari såldes till Fulham, även här på ett korttidskontrakt. Min kanske främsta minnesbild av Markovic är däremot från hans tid med Hull City, och då i synnerhet när Marco Silva var manager där, då han hade en riktigt bra period och visade vilken ettrig och effektiv fotbollsspelare han kan vara. Där syntes det att Markovic har något stort i sig, och för mig är det förvånande att Jürgen Klopp missade den guldklimpen. Klubbar: Everton, Burnley

(1) Daniel Sturridge

En av Premier Leagues tre bästa anfallare har Sturridge nog aldrig varit, lika lite som han faktiskt med handen på hjärtat skulle kunna beskrivas som någon ”modern-day great” för Liverpool. Men en skicklig anfallare är han, dessutom fortfarande i något som kan anses som fullt produktiv ålder. Han kan visa sig vara en kanonvärvning för en klubb strax under toppen, ett steg som han ärligt talat borde ha tagit för flera år sedan. Han kan även visa sig bli en dyr kalkonvärvning så klart. Det är lite av dilemmat med Sturridge, men tar man ingen risk får man heller ingen avkastning. Klubbar: Aston Villa, Bournemouth, Southampton

Bubblare:

Jason Puncheon, Shinji Okazaki, Anders Lindegaard, Adrián

Vilket onekligen är något att jubla över för alla som håller på Leyton Orient. Klubben som inte bara åkte ur Football League utan vars hela existens faktiskt var hotad sedan den köpts av den italienske bondfångaren Francesco Becchetti, som på bara några få år lyckades med konststycket att förstöra en fotbollsklubb som var en straffspark från att gå upp i EFL Championship till en klubb som åkte ur Football League för första gången i klubbens historia.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/10/13/kan-leyton-orient-era-sig-tillbaka-till-football-league/

Nedflyttningen, tillsammans med omfattande supporterprotester, ledde till att Francesco Becchetti tvingades sälja klubben. Ny ägare blev supportern sedan barnsben Nigel Travis som föresatte sig att få klubben upp på fötter igen. Rent organisatoriskt måste man säga att han har lyckats med den saken. Samtidigt var hans kanske bästa beslut att mitt under förra säsongen anställa Justin Edinburgh som manager. Med Edinburgh kom även laget upp på fötter igen.

Igår meddelade Leyton Orient att Justin Edinburgh gått bort. Detta efter att i måndags ha lagts in på sjukhus efter att hjärtat slutat slå. Justin Edinburgh var 49 år, före detta spelare på mycket hög nivå. Tre veckor efter att Leyton Orient alltså firade seriesegern i National League och uppflyttningen till Football League är de samtidigt en klubb i sorg. Glädjen som alltid kommer finnas över återkomsten till Football League, och klubbens återkomst till livet, kommer alltid åtföljas av en känsla av sorg och saknad.

Justin Edinburgh var en tongivande personlighet som gav Leyton Orient livet tillbaka från en punkt där klubben kändes död och begraven. Frågan är Edinburghs livsgivande insats som manager bidrog till att kosta honom livet. Att spekulera om orsaker till Edinburghs hjärtstillestånd vore opassande, men att vara manager är ett väldigt stressigt arbete, och vad för tillstånd än Edinburgh led av så inte lär stressen ha gjort det bättre. Man får bara hoppas och tro att han gjorde något han älskade.

Vittnesmålen som under lördagskvällen strömmade in från spelare och från supportrar beskriver i sig själva hur omtyckt och uppskattad Justin Edinburgh var. Hans stora styrka var att få ihop laget till en enhet, att skapa en nästan familjär känsla över laget, där alla var bröder, och med alla andra i klubben, där alla var syskon. Förhoppningsvis har Justin Edinburgh skapat en familj som är stark nog att gå vidare även utan honom. Vilket vore det finaste man i så fall skulle kunna säga om honom som manager.

Leyton Orient saknar inte bra spelare. Allt från stjärnanfallarna, om uttrycket ursäktas på den här nivån, Josh Koroma och Macauley Bonne, till pitbull-mittfältarna Dale Gorman och Craig Clay, ned till den tekniskt strålande ytterbacken Joe Widdowson. Mycket talar för att Leyton Orient hade hävdat sig mycket väl även i League Two, åtminstone om de kunde behålla sina viktigaste spelare. Men vilka spelare skulle vilja lämna Leyton Orient efter detta?

Men å andra sidan, vilken manager skulle vilja ta över Leyton Orient efter detta? Möjligen en absurd tankegång men det kan ju inte vara någon lustig sits att sätta sig själv i, att ersätta en älskad manager som bokstavligt talat dog på posten. Ändå är detta något som Leyton Orient nu behöver börja ta tag i, förr hellre än senare, att hitta en manager villig att ta över Justin Edinburghs arbete och leda Leyton Orient tillbaka i Football League och League Two.

Justin Edinburgh ledde Leyton Orient tillbaka till Football League och League Two. Någon annan får leda dem vidare därifrån. Fotbollen är underbar ibland, men andra gånger också brutalt sorglig, och ibland är det tvära kast däremellan. Ingen klubb känner av den saken mer hårt och brutalt nu än Leyton Orient. Under tre härliga veckor har de firat sin serieseger i National League och uppflyttning till Football League.

Nu tvingas de sörja sin manager.

https://www.telegraph.co.uk/football/2019/06/08/justin-edinburgh-will-always-have-special-place-heart-thousands/?WT.mc_id=tmgliveapp_iosshare_Asmw0nZJXTWH

:::

Damernas VM rullar vidare och ikväll är det dags för England att gå in i turneringen i sin första match – mot Skottland av alla möjliga motståndare. För två år sedan blev det 6-0 till England när dessa båda länder möttes i EM, men det kommer det inte bli ikväll.

:::

Det finns något djupt komiskt, och naturligtvis något lika djupt ironiskt, över att Andrea Agnelli beklagar sig över motståndet mot hans och ECA:s reformförslag av Champions League med att det handlar om protektionism från de stora ligornas och de största klubbarnas sida. Vad hela hans förslag går ut på är naturligtvis i sig enbart en fråga om en slags protektionism.

:::

Nigel Adkins lämnar Hull City på grund av ”creative differences”, eller vad som nu råkar vara fotbollens motsvarighet. Därmed befinner sig Hull City, Swansea, Middlesbrough och West Brom samtliga på jakt efter managers för närvarande.

Bakom förslaget stod European Clubs’ Association (ECA) med dess ordförande Andrea Agnelli, varav vi förstår att Juventus hade sina nävar i den syltburken. Men inte bara ECA utan också UEFA satte sitt namn på det förslaget, och det kan tyckas en smula märkligt, men måste kanske förstås som att UEFA känner sig rejält pressade kring hotet om en europeisk superliga, möjligen även utmanade av FIFA:s idé om ett större klubb-VM.

Men naturligtvis var det ett förslag som alltid skulle stöta på våldsamma protester. Dels självfallet från i princip varenda klubb och varenda liga som i praktiken blir utestängda från Champions League-kalaset av ECA:s förslag. Dels minst lika självfallet från varenda ligaorganisation givet att ECA:s reformförslag skulle kastrera det traditionella ligaspelet, och reducera dess betydelse i väldigt hög utsträckning.

Bundesliga, La Liga och Premier League gick samtliga till frontalangrepp mot förslaget under veckan. Vilket de inte gör om de saknar ett omfattande stöd för detta från sina medlemmar och i synnerhet sina största och mest betydelsefulla medlemmar. Lägg till dem ett stort antal klubbar från dessa och övriga ligor och det var tydligt att ECA:s förslag simmade rätt rejält mot  strömmen.

Utifrån Champions Leagues perspektiv är det svårt att se varför man skulle vilja förändra turneringen. Vi har precis avslutat en alldeles fenomenal upplaga som sannerligen visar att formatet lever i allra högsta grad. Utifrån vissa större klubbars perspektiv är däremot deras motiv rätt lätta att förstå. Deras egna ligor är helt enkelt för begränsade i fråga om konkurrens och resurser, och en europeisk liga vore mer rätt för dem.

Bakvägen är det rätt lätt att räkna ut vilka dessa storklubbar framför allt är. Vi vet att det är Juventus, som med åtta raka ligatitlar förmodligen anser sig större än Serie A. Omöjligt är det inte, kanske är det troligt, att även Milan och Inter är med på spåret, två klubbar som kan se det som ett sätt att säkra kontinuerligt europeiskt cupspel bakvägen. Det är ett förslag med italiensk avsändare hur som helst.

Även Real Madrid och Barcelona anses allmänt stå bakom förslaget. Två klubbar som sannerligen inte behöver oroa sig för att missa Champions League, men som nog kan se en europeisk liga som ett sätt att generera större intäkter och framför allt adressera ett allt större resursgap till Premier League och de engelska klubbarna. PSG kan nog tänkas vara för förslaget av exakt samma skäl som Juventus.

Förslaget betraktades som seriöst. Det kan nog till och med sägas att det på många håll beskrevs som mer eller mindre genomfört. Vilket möjligen är ett exempel på hur det sällan tänks så värst mycket längre än näsan räcker när det skrivs om dessa saker. Dels vet vi sedan gammalt att de nationella strukturerna är väldigt starka inom fotbollen. Dels är det för många parter som inte har något att vinna på förslaget.

Enda sättet att få riktig flyghöjd på ett nytt tävlingsformat är att få med sig de allra största engelska klubbarna. Utan de engelska klubbarna kommer det aldrig gå att sälja in ett ”nytt” Champions League som en seriös turnering. Men varför i hela friden skulle de största engelska klubbarna någonsin vilja ge upp Premier League, en otroligt stark produkt som ger dem höga intäkter och en väldigt viktig konkurrensfördel?!

Den analysen verkar inte många ha gjort gällande ECA:s förslag. Men det säger på sätt och vis sig självt. Om ett stort motiv för Juventus, Real Madrid med flera med förslaget är att lyckas jämna ut skillnaden i TV-intäkter gentemot Premier League, så följer av det att det alltid kommer ligga i Premier Leagues och dess klubbars intressen att jobba i helt motsatt riktning. Det ena ger bokstavligen det andra.

Alltså har det aldrig riktigt funnits någon anledning att oroa sig över det där förslaget, det var aldrig riktigt aktuellt att det någonsin skulle kunna bli av. Dess främsta effekt är kanske att lyckas skrämma UEFA och dess medlemmar till ytterligare eftergifter gällande Champions Leagues format och upplägg. Även om rätt stora eftergifter redan har gjorts bara med förändringen att de fyra högst rankade ligorna har fyra platser i gruppspelet.

Visst går det att tänka sig förändringar i framför allt gruppstrukturen, att man rör sig bort från det klassiska formatet med fyrgrupper och kanske istället jobbar med större grupper som på så sätt ger fler matcher. Det skulle adressera några av ECA:s önskemål. Annars är kanske en teoretisk möjlighet att man väljer att öka de största ligornas antal platser i Champions League till fem eller sex platser.

Låt mig gissa att Premier League och dess klubbar knappast skulle säga nej till det senare förslaget.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Daniel James, Swansea till Man Utd. Första värvningen för sommaren klar för Man Utd, och den känns rätt intressant. Förstärker högersidan i Man Utd. Leeds ville värva James i januari men affären sprack på deadline day. Hade Leeds lyckats värva James är det högst troligt att de nog spelat i Premier League nu. Väldigt lovande spelare, och ett lite annat grepp på transfermarknaden av Man Utd. – Väl godkänd (+++)

VM i Frankrike, som har kallats för en turnering som kommer förändra damfotbollen i grunden, känns åtminstone på förhand som en större affär än normalt. Oavsett hype i det påståendet kan vi konstatera att det är ett VM som kommer under en tid då det har gjorts stora framsteg i damfotbollen, med publikrekord, allt större professionalism, nya sponsor- och TV-avtal och så vidare.

Men kvinnorna gör framsteg på alla områden, vi ser det inom övriga sporter, vi ser det på filmduken och på TV, vi ser det i de flesta former av underhållning, och vi ser det alltså även inom fotbollen. Kort sagt är det förmodligen återigen ett exempel på att marknaden styr förändring, att det till sist helt enkelt har trillat ned att det går att tjäna pengar också på damfotboll och på att rikta sig även mot kvinnor som kunder.

Nu är sådant här sällan en helt linjär process, i bästa fall kanske man bör prata om två steg framåt och ett steg bakåt, i andra fall kanske det omvända. Fortfarande är det svårt att uppnå helt lika villkor för kvinnor på landslagsnivå. Ada Hegerberg, arguably världens bästa spelare, tackar nej till spel i Norges landslag på grund av upplevda brister. Det tyska landslaget presenterade en minst sagt spetsig video när deras VM-trupp annonserades.

England befinner sig i Grupp D. Där har de fått sällskap av Skottland, Japan och Argentina, rankade 20:e, 7:e respektive 37:e plats i världen, jämfört med England som är rankade trea i världen. Ärligt talat en rätt tuff grupp. Japan är absolut inte något dåligt lag, och både Skottland och Argentina har kvaliteter att ställa till det för England i en enskild match, liksom där naturligtvis finns den klassiska rivaliteten med dem båda.

England och Japan är favoriter att gå vidare från gruppen. Men Englands nyckelmatch kan mycket väl bli deras första match i VM, mot Skottland. Många av spelarna i Skottland är verksamma i de engelska klubblagen och är spelare på heltid. Långt ifrån ett lag för England att ta lätt på, och en VM-premiär är alltid speciell. Nu finns så klart, med sex grupper, även en god chans för grupptreorna att gå till slutspel.

England har naturligtvis större ambitioner än så. Phil Neville, Englands förbundskapten, har inte varit blyg med att säga att de vill vinna VM. Rimligtvis måste de då tänka att det faktiskt är en realistisk möjlighet, och spelartruppen antyder att så nog är fallet. Där finns flera spelare av världsklass, exempelvis Lucy Bronze, Nikita Parris och Steph Houghton, samtliga med erfarenhet från dessa sammanhang.

Men att vinna VM är självfallet svårt. Att dra paralleller till herrlandslaget vore kanske elakt mot damlandslaget men England har så klart under många år haft tillgång tillgång till spelare av världsklass på herrsidan utan att därför över huvud taget ha fått till det som ett lag i ett mästerskap. Phil Neville är så klart uppfostrad med en viss attityd i fotbollen genom sin klubbtillhörighet, men press brukar sällan vara England till hjälp.

Samtidigt känns det kanske som ett naturligt steg för detta England. 2007 och 2011 gick England till kvartsfinal. 2015, det vill säga det förra världsmästerskapet, gick England för första gången till semifinal. Där förlorade de mot just Japan för övrigt. Naturligtvis kommer England sikta på att ta ytterligare kliv framåt den här gången. Men det står några riktigt tuffa motståndare i vägen.

Vilka dessa motståndare är överraskar knappast någon. USA, Tyskland, Frankrike, Australien, Kanada, kanske till och med Norge och Sverige, och så naturligtvis Japan, kan sätta rejäla käppar i hjulet för England. Kort sagt, om England ska vinna VM räcker det inte med att bara göra ett bra VM, England måste göra sitt absolut bästa mästerskap någonsin. England måste vara bäst när det gäller som mest.

Grejar England det? Kanske, kanske inte. Utåt sett ger England ett harmoniskt intryck men det verkar även vara en väl känd hemlighet att stämningen i spelartruppen inte är särskilt god, att flera av spelarna inte kommer överens. Det kan alltid diskuteras hur mycket sådant spelar roll, man måste inte vara vänner för att kunna spela i ett lag tillsammans, men man tänker sig att England kanske inte kommer vara alltför bra i motgång.

Parallellerna med VM 2006 för Englands herrlandslag känns för mig påfallande, för att inte säga påfrestande.

Förhoppningsvis skämmer inte England ut sig på planen. Ikväll spelar de semifinal i Nations League mot Holland, där vinnaren kommer få möta Cristiano Ron… förlåt, Portugal i finalen, och förloraren ställs mot Schweiz i bronsmatchen. På pappret känns det onekligen som en riktigt spännande och intressant match, mellan två lag med mängder av riktigt intressanta spelare.

England har så klart haft något av en renässans det senaste året, samtidigt som Holland onekligen har haft några riktigt svåra år. Samtidigt känns Holland märkligt underskattat och de saknar inte hög kvalitet i spelare som Virgil Van Dijk, Matthijs De Ligt, Frenkie De Jong, Donny van de Beek, Memphis Depay med flera. Holland har ett ungt lag, men Holland har också ett ruskigt talangfullt lag.

Man kan omöjligt ruska av sig känslan att Holland även kan vinna rätt mycket på Ajax framfart i Champions League. Dels är det många av dessa Ajaxspelare i Hollands landslag just nu. Dels måste det ge någon slags självförtroende att se hur holländska spelare kan konkurrera på den allra högsta nivån. Kan Ajax ta sig till semifinal i Champions League så naturligtvis kan Holland vinna Nations League.

Vad har då England att matcha mot detta Holland? Mot mittbacksparet Van Dijk och De Ligt matchar England John Stones och Harry Maguire, antar jag. Hur som helst lär väl England köra tre mittbackar. På mittfältet ställs De Jong, Wijnaldum och Strootman t ex mot Jordan Henderson, Dele Alli och Jesse Lingard. Offensiven sätter Memphis och Ryan Babel mot Raheem Sterling, Harry Kane och Marcus Rashford.

Allting försvåras av att det är omöjligt att säga vilken roll spelarna kommer ha som spelade Champions League-final för bara några dagar sedan. Virgil Van Dijk för Holland, Jordan Henderson, Dele Alli, Harry Kane, Trent Alexander-Arnold för England. Kommer de över huvud taget starta matchen? Inte minst för England skulle det kunna ruska om den tänkta, ordinarie startelvan rätt rejält.

Inga problem för England så klart som istället kan välja att slänga in Fabian Delph eller Ross Barkley istället. Nåja, det är kanske inte helt lätt att följa hur Gareth Southgate tänker med alla sina uttagningar. Mer spännande skulle det i så fall vara att följa hur Declan Rice klarar av att hävda sig som defensiv mittfältare i det engelska landslaget, en position som kanske inte varit alldeles klockren för England hittills.

Möjligen är detta att betrakta som det mest spännande med England i detta Nations League-slutspel. Åtminstone är detta det enda som känns relativt nytt med England som onekligen kör vidare i samma hjulspår som tog dem till VM-semifinal för ganska precis ett år sedan. Inte mycket har hänt i Englands lagbygge sedan dess. Psykologiskt är det inte svårt att förstå, men jag är inte säker på att det är till Englands fördel.

Kanske är jag för negativ om Gareth Southgate. Kanske är det min traditionella motvilja mot olika former av hype, som onekligen blev den svårfrånkomliga konsekvensen av Englands framgångar förra sommaren. Förhoppningsvis knatar han åtminstone inte runt där i Portugal med väst och three-piece på sig igen. Som person är han strålande, men jag ser inget stjärnskott som manager precis.

Faran för England är förväntningarna. Det var en av Englands stora fördelar i VM att absolut ingen förväntade sig någonting av dem. Så när de faktiskt började gå långt i turneringen så var det en glad överraskning. England kunde spela i stort sett helt utan press på sig, och utan den negativism som vanligtvis omgett dem. Men med VM-semifinalen kommer så klart förväntningar.

Hur ser det egentligen ut med förväntningarna den här gången? England slog så klart Spanien för att ta sig till detta slutspel. Hur reagerar folket och media om det blir förlust mot Holland ikväll, vilket förmodligen inte är vad särskilt många förväntar sig men som på både papper och gräs är ett långt ifrån osannolikt utfall? Faran är att VM-succén har skrivit ut checkar som Englands landslag inte klarar av att casha in.

Ödmjukheten var kanske Englands stora styrka i VM förra sommaren, att kunna se sina egna styrkor och sina egna svagheter, men även se och respektera motståndarens styrkor. Har England lyckats behålla ödmjukheten? Jag tror att Gareth Southgate och Englands spelare förmodligen har lyckats göra det. Jag tror nog också att merparten av media har lyckats göra det.

Vad gäller Englands supportrar på plats i Portugal är jag betydligt mer osäker. England fortsätter skämma ut sig utanför fotbollsplanen. Frågan är om Englands framgångar på fotbollsplanen kan fortsätta denna tidiga sommar. Nations League är kanske ännu en turnering med tveksam status, möjligen kan man närmast beskriva den som en slags landslagsvariant på Ligacupen.

Men det är lik förbaskat en titel, och det var väldigt länge sedan England vann en titel.

FOOTBALL LEAGUE: P14, 45pts – (++)
FA-CUPEN: Tredje omgången (vs Brighton (h)) – (+)
LIGACUPEN: Kvartsfinal (vs Chelsea (b)) – (+++)

Samma procedur som förra året! Ännu en säsong i Premier League för Bournemouth där de fortsätter uppehålla sig i tabellens ingenmansland, för bra för att bli indragna i nedflyttningsstriden men samtidigt för svaga för att kunna utmana om något större än så. Man slits mellan att se detta som en bedrift eller som en begränsning för Bournemouth.

Eddie Howe har gjort och gör ett remarkabelt jobb med Bournemouth, men detta är också Bournemouths fjärde raka säsong i Premier League. Det håller inte längre att prata om dem som vore de Åshöjdens BK. Inte heller håller det riktigt att beskriva dem som fattiglappar. Både Bournemouth och Howe måste visa inte bara att de kan mer än så här, utan att de vill mer än så här.

Vilket inte ska förstås som att Bournemouth därför måste byta modell. De har sin spelidé och de har sitt fokus på att värva framför allt ung, brittisk talang, och den modellen både kan och ska de jobba vidare med. Men det går också att vrida upp volymen på modellen några steg, öka ambitionsnivån i vad man gör och därmed även öka ambitionsnivån på vad man kan uppnå.

Bournemouths dilemma är vad det hela tiden har varit. Deras fotboll gör att de ofta vinner mot lag runt dem och nedanför dem i tabellen. Samtidigt förlorar Bournemouth oproportionellt många matcher mot toppklubbar och lagen ovanför dem i tabellen. Om Bournemouth ska kunna stiga i tabellen, och gå längre i cuperna, är det i dessa matcher de måste börja hävda sig bättre.

Om inte annat är det en strategisk nödvändighet. Om inte Bournemouth tar poäng i dessa matcher förlitar de sig på två saker. Dels att de verkligen vinner matcherna mot lagen nedanför dem i tabellen. Dels att dessa lag fortsätter tappa poäng som de gör. Men av sex lag som hamnade under Bournemouth i tabellen så underpresterade åtminstone två den här säsongen.

Bournemouths säkerhetsmarginaler är alltså inte särskilt stora. Det räcker med en dålig säsong, eller att resultaten i en eller möjligen två omgångar svänger åt det för Bournemouth negativa hållet, så är Bournemouth helt plötsligt i högsta grad indragna i nedflyttningsstriden. Argumentet att Bournemouths fotboll åtminstone håller dem kvar i Premier League är inte tvunget permanent.

Framför allt gäller kanske för Bournemouth samma sak som för alla klubbar, att det är bara möjligt att hålla engagemanget uppe för överlevnad under viss tid, på längre sikt måste Bournemouth göra framsteg, skapa ögonblick och låta supportrarna drömma. Om det sker i ligan eller de båda cuperna spelar kanske mindre roll, men det måste ske.

Bournemouth inledde säsongen väldigt starkt, med sex vinster och endast två förluster på sina första tio matcher. Men från och med november tog det stopp i maskin rejält och resan därifrån var ett långsamt fall raka vägen nedåt i tabellen, vilket väcker två frågor. Vad hade hänt om säsongen hållit på några veckor till, och vad hade hänt om Bournemouth haft en mer normal säsongsinledning?

Managerbetyg: Eddie Howe (+++)

Fortsätter göra ett mycket habilt jobb med Bournemouth. Men efter fyra år med Bournemouth i Premier League väntar vi fortfarande på den riktiga detonationen, det riktiga avtrycket. Det finns potential i Bournemouth som klubb, där saknas inte resurser och där finns en kompetent organisation, vad vi vill se nu är ambitionen att ta nästa kliv. Howe, som har ryktats till större klubbar, måste inte minst visa att han har visionen och förmågan att steppa upp.

Bloggen om Bournemouth 2018-19:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/03/01/bournemouth-fortsatter-vara-premier-leagues-mjukisar/

I början av säsongen spekulerade jag i om Bournemouth möjligen skulle kunna kvalificera sig för europeiskt cupspel den här säsongen. I början av mars tvingades jag konstatera att efter fyra år i Premier League är Bournemouth fortfarande dess mjukisar. Bournemouths problem är inte bara att de förlorar mot de större lagen utan att de ohemult ofta tenderar att förlora stort, och att detta är oförändrat under alla deras år i Premier League. Stabilitet riskerar i Bournemouths fall vara ett finare ord för stillastående.

Bournemouths MVP: Ryan Fraser

Vi har matats med statistik under säsongen, i synnerhet våren, som visar hur Ryan Fraser skapar chanser i motsvarande takt som kontinentens storstjärnor, och även om sådan statistik ska tas med en rejäl nypa salt, för Fraser precis som för exempelvis Özil, så är det ändå rätt anmärkningsvärt för en spelare i ett lag som Bournemouth. Givet hur viktigt det däremot är att Bournemouth vinner matcher mot lagen runt dem och nedanför dem i tabellen, är det däremot inte svårt att se hur viktig och värdefull Ryan Fraser är för dem.

Höjdpunkt: 4-0 vs Chelsea (h)

Bournemouth har generellt svårt mot topplag, men har av någon besynnerlig anledning ändå gjort några anmärkningsvärda resultat mot Chelsea. Här var Chelsea ett lag i total upplösning är värt att komma ihåg, men Bournemouths 4-0-seger över dem förtas inte därför för Bournemouths egen räkning. En riktigt fin vinst framför supportrarna på hemmaplan.

Lågpunkt: 0-5 vs Tottenham (b)

Mosade och överkörda. Bournemouth hade några rejäla torskar den här säsongen (0-4 vs Liverpool, 1-4 vs Man Utd, 1-5 vs Arsenal t ex) men värst av dem alla var nog annandagsomgången mot Tottenham, där de blev fullständigt omintetgjorda av Tottenham. Visst lär det vara häftigt att spela i Premier League men till sist blir det svårt att känna någon större stolthet när sådana här resultat sker alltför ofta.

Bournemouth inför 2019-20:

Måste bli tyngre offensivt. En hård sak att säga givet att Bournemouth har visat upp en hyfsat god effektivitet i termer av att ta vara på målchanser, och att inte minst Callum Wilson känns som en bra anfallare. Frågan är däremot om det räcker med en bra anfallare. Wilson känns möjligen något lättviktig mot Premier Leagues bättre lag.

Måste täta till försvarsspelet. Bournemouth är ett mycket öppet lag, inte minst för att vara ett engelskt lag. Det visar sig inte minst både på antalet chanser som Bournemouth släpper till mot det egna målet, och på kvaliteten på dessa chanser. Detta är inte nödvändigtvis en fråga om att värva spelare, utan en fråga om taktisk balans och prioritering.

Måste försöka behålla David Brooks. Brooks har gjort succé sin första säsong med Bournemouth i Premier League efter flytten från Sheffield United. Visst kommer Bournemouth i någon utsträckning vara en säljande klubb, men det betyder inte att de nödvändigtvis måste sälja sina viktigaste spelare redan efter ett år. Viktigt för Bournemouth att kunna bygga vidare med Brooks i laget.

BETYG 2018-19: Godkänd (++)

Man kan så klart välja att prata om engelsk fotboll likaväl som man kan prata om spansk, italiensk eller tysk fotboll till exempel. Det enda man kanske egentligen säger med det är att fotbollen i någon utsträckning är kulturellt betingad, vilket känns som något utav en självklarhet. Risken med alla sådana där etiketter är så klart att de leder till föreställningen att exempelvis engelsk fotboll är enbart en sak, tysk fotboll enbart en sak och så vidare.

Om någon egenskap har varit specifik för just engelsk fotboll så lär det vara just farten, fysikaliteten och intensiteten. Dessa kärnvärden har alltid varit en grundbult i engelsk fotboll egentligen oavsett vilka övriga raster som format dess fotbollstänk, exempelvis i frågan om bollinnehav vs route one. Olika taktiska modeller har använts, men när folk har sett engelsk fotboll har de alltid känt igen sig i farten, fysikaliteten och intensiteten.

Åtminstone fram till 2010-talet eller slutet av 2000-talet. Där någonstans hände något. Om det var att engelsk fotboll på något sätt förlorade sin självkänsla och tappade i fråga om självförtroende. Att se engelska klubblag och landslag under dessa år var som att se något helt annat. Långsamt spelande, omständiga fotbollslag, som till synes försökte spela en helt annan fotboll. Engelska lag försökte spela spanskt, eller italienskt.

Föga förvånande har 2010-talet varit rätt mycket av en besvikelse för engelska klubblag och landslag. Delvis förklarat av att flera av dess största klubbar har varit i relativt rejäl transition. Men huvudsakligen en produkt av att engelska lag glömt bort att spela på sina egna styrkor, i vissa fall kanske fokuserade mer på att försöka dölja sina brister, och helt enkelt försökte vara någon slags kopia på andras originella fotboll.

Därför finns ett större och allmänt värde för engelsk fotboll med de engelska klubbarnas uppsving mot slutet av 2010-talet, och då i synnerhet denna säsong. Och då framför allt Liverpools och Tottenhams framfart i Champions League, där båda tog sig till final. Två lag som båda representerar klassiska engelska värderingar i sin fotboll. Där finns farten, där finns fysikaliteten och där finns intensiteten.

Om något så borde det påminna alla engelska klubbar om vad det är som gör dem bra och få dem att våga tro på sin egen fotboll. Att hitta sin egen identitet som det heter med modernt språkbruk i fotbollssamtalet under 2010-talet, även om detta alldeles för ofta bara har varit ett kodord för att man ska spela som Barcelona. Som om allting som inte var Barcelona vore identitetslöst.

Ironiskt kan man så klart tycka det är att det är inte brittiska managers som ansvarat för denna idérevival i engelsk fotboll. Istället är det en tysk manager och en argentinsk manager. Managers från två kulturer som av outgrundliga historiska skäl borde ha sitt speciella förhållande till just England och engelsk fotboll. Men som kanske just tack vare sitt outsiderskap både kunde se värdet i den engelska fotbollen, och vad som saknats.

En populär tes, och man kan undra lite lätt varifrån egentligen den tesen har kommit, är att det är FA:s så kallade DNA-program som ligger bakom förändringen. Självfallet anses Englands framgångar i VM vara ett argument för detta. Ett DNA som kort och gott kunde sammanfattas med att man tittat på hur Spanien spelade fotboll och ville apa efter. Vilket också har gjorts till stor del.

Vilket inte ska avfärdas eller helt rynkas på näsan åt, det är en fotboll som definitivt har sina värden och fördelar. Men England gick inte till semifinal i VM för att de spelade en fartfylld, fysisk och intensiv fotboll. Om något så tvärtom. Kanske vann England inte VM för att de inte gjorde det. De som såg England spela fotboll i VM såg ett omständigt och långsamt fotbollslag som hade väldigt svårt att skapa chanser och öppna upp ytor.

Kanske var Englands VM-framgångar lika mycket en fråga om tillfälligheternas spel som finns i alla mästerskap. Omstörtande tanke. Att se England spela fotboll har däremot inte varit alls samma sak som att se Man City spela fotboll, se Liverpool spela fotboll eller se Tottenham spela fotboll. Om något har det i så fall påmint mer om Man Utds försök att spela fotboll under Louis van Gaal, eller Chelsea under Maurizio Sarri.

Importen av utländska tränare och spelare har beskyllts som anledningen för att engelsk fotboll förlorat något av sin så kallade identitet. Och visst kan det ligga något i att värva och anställa utländskt ett tag fick något av ett egenvärde, men det är samtidigt något av en nonsensförklaring. Engelska klubbar spelade ”engelsk” fotboll långt efter att mängder av icke-brittiska tränare och spelare kommit till Premier League.

Istället är det alltså genom importen av utländska managers, framför allt, som engelska klubbar har hittat tillbaka till den engelska fotbollens grunder, naturligtvis paketerat i ett modernt format. Engelska klubbar spelar återigen engelsk fotboll, inte trots närvaron av utländska managers och spelare, utan tack vare denna närvaro. En triumf för värdet med öppenhet, nyfikenhet och lärande över gränserna, av att inte gömma sig bakom gränser.

Återstår att se om England kan uppnå något liknande med landslagsfotbollen, vars hela existens så klart utgår från närvaron av och tanken om gränser och någon slags idé om vi mot dom. Men jag tvivlar. Champions League blev något av en triumf för den engelska fotbollens återkomst. Om Nations League blir detsamma, eller ens i närheten av detsamma, skulle det göra mig synnerligen förvånad.

England möter Holland imorgon.

FOOTBALL LEAGUE: P5, 76pts – (+++)
FA-CUPEN: Tredje omgången (vs Swansea (h)) – (+)
LIGACUPEN: Andra omgången (vs Burton Albion (b)) – (+)

Aston Villa är tillbaka i Premier League! Bara den saken vore så klart mer än nog för att smälla fem plus på Aston Villas säsong och betrakta den som succé. Men det kanske inte berättar hela storyn. Aston Villas säsong må ha slutat lyckligt och på bästa sätt, och allt är väl som slutar väl, men Aston Villas säsong var samtidigt en pendling med tvära kast mellan förhoppning och frustration.

Humöret efter förra årets förlust i playoff-finalen mot Fulham var i botten i Aston Villa. Viktiga spelare lämnade laget samtidigt som klubben stod inför en riktigt besvärlig ekonomisk situation som riskerade klubbens framtid. Istället för att prata om Premier League och uppflyttning började de flesta istället oroa sig för kaos, förfall, poängavdrag, förvaltning och fortsatta nedflyttningar.

Men storleken har betydelse och kanske var Aston Villa just för stora för att drabbas av detta öde. Tony Xia ställdes åt sidan och nya ägare i form av Nassef Sawiris och Wes Edens kom in i klubben, skapade ordning och reda finansiellt och administrativt. Några utsvävningar var inte möjliga men Aston Villa blödde åtminstone inte längre och var inte tvingade att sälja av sina bästa spelare.

På planen fortsatte däremot Aston Villas problem. Säsongen inleddes i och för sig hyfsat bra, men ganska snart inledde Aston Villa en svit med endast en vinst på tio matcher. Den sviten resulterade i att Steve Bruce fick sparken. Bruce var ifrågasatt redan tidigare, för en alltför passiv och restriktiv fotboll och kanske som en följd för en oförmåga att vinna fotbollsmatcher.

Aston Villas blickar vändes mot Dean Smith, en manager som gjorde succé med Brentford, som representerade en offensiv fotboll, och som inte minst var uppväxt bara några kilometer från Villa Park. En Aston Villa-supporter sedan barnsben med andra ord. Att säga att Smith fick fart på Aston Villa direkt vore en överdrift, men Aston Villa började spela en bättre fotboll.

Trots Dean Smith såg Aston Villa ut att vara fast i mittenträsket. Den stora vändningen kommer när Jack Grealish återvänder från skada i början av mars. Då ger sig Aston Villa istället iväg på en svit med tio vinster på tio matcher, en svit som propellerar dem hela vägen upp till playoff-platserna, och som ger dem ett väldigt momentum in i detta playoff.

Vi vet vad som hände på Wembley. Aston Villa besegrade Derby County hyfsat övertygande, även om det var nervöst på slutet. Aston Villa är äntligen tillbaka i Premier League, efter tre långa år. Frågan nu är så klart hur Aston Villa kommer klara sig i Premier League. Klubben har potentialen att etablera sig relativt högt i Premier League. Laget måste i så fall förstärkas.

Managerbetyg: Steve Bruce (+)

Nej, det kan inte sägas att Bruce gjorde ett godkänt jobb med Aston Villa den här säsongen. Aston Villa ligger på femtonde plats i tabellen när Bruce till sist får sparken, efter att ha vunnit en enda av sina tio sista matcher. Även om Aston Villa hade ett problem är detta alldeles för svagt. Frågan är om Bruce någonsin var programmerad för fotboll för en klubb som ska dominera sin serie.

Managerbetyg: Dean Smith (++++)

Kom in i mitten av oktober och fick en tuff start med två förluster på sina tre första matcher. Men framför allt var det kanske perioden mellan december och februari som väckte frågan om Smith verkligen skulle lyckas få ordning på Aston Villa eller behöva rikta in sig på nästa säsong. Men även om resultaten inte riktigt stämde så fick han fotbollen steg för steg på plats, vilket gav en enorm utväxling när Jack Grealish kom in i laget igen.

Bloggen om Aston Villa 2018-19:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2018/11/02/aston-villa-saknar-inte-langre-poanger-de-saknar-bara-poang/

Två förluster på Dean Smiths tre första matcher hade väckt visst missnöje när förhoppningarna som alltid följer på ett managerbyte inte omedelbart materialiserades. Men redan så tidigt gick det ändå att se att Aston Villa hade börjat spela en annan typ av fotboll, och även om effekten skulle dröja, så fick det till sist en mycket tydlig effekt.

Aston Villas MVP: Jack Grealish

Inget snack om den här saken. Aston Villas hela säsong kan väl egentligen delas in i två tidsåldrar; före Grealish och efter Grealish. När februari rinner mot sitt slut ligger Aston Villa i mitten av tabellen. När säsongen avslutas befinner sig Aston Villa på playoff-plats med marginal. Grealish visade att han förmodligen är seriens bästa spelare, en väldigt skicklig och effektiv spelare, och dessutom en ledarfigur på planen.

Höjdpunkt: 2-1 vs Derby County (n)

Svårt att käfta med detta. Säsongens slutpunkt blev också dess höjdpunkt när Aston Villa besegrade Derby County på Wembley och tog sig tillbaka till Premier League. Det firades stort på läktarna och bilderna på Dean Smith tillsammans med Jack Grealish firandes med dem var väldigt fina. Från manager och från lagkapten och talisman hela vägen till supportrarna så var allting Aston Villa through and through.

Lågpunkt: 1-4 vs Sheffield United (b)

Krossade och förnedrade. Det var bara början av september men om Aston Villa hade några förhoppningar om att ta sig till Premier League så fick de sig en rejäl reality check här. Sheffield United var bättre på alla sätt och även om det skulle dröja ytterligare en månad innan Steve Bruce till sist fick säcken så var det förmodligen här på Bramall Lane som det blev enbart en tidsfråga.

Aston Villa inför 2019-20:

Måste säkra viktiga nyckelspelare, flera av dem dessutom lån. Tyrone Mings, Alex Tuanzebe, Tammy Abraham och Anwar El Ghazi, samtliga viktiga spelare för Aston Villa i deras sena push upp till Premier League. Samtliga av dem dessutom i Aston Villa på lån. Fördelen för Aston Villa är att de borde gå att göra permanent. Viktigast av dem dock Mings och El Ghazi.

Måste förstärka försvaret. Många kommer av både goda och reflexmässiga skäl vilja dra paralleller till Fulham, som värvade stort men som kanske försummade försvaret i sin planering. Aston Villa befinner sig i ett liknande läge. Runt Tyrone Mings kan Aston Villa bygga en stark backlinje, men bredvid honom behövs bättre spelare och inte minst behöver Aston Villa en riktigt bra målvakt.

Måste hitta en riktigt bra frontanfallare. Playoff-finalen var knappt färdigspelad innan Tammy Abraham började prata om att ta en plats i Chelsea kommande säsong. Kan låta trist för Aston Villa, men jag är inte så säker på att de behöver oroa sig varken eller. Abraham var bra under säsongen, men vägde rätt lätt i slutet mot tuffare motstånd, och känns tunn som förstastriker i Premier League.

BETYG 2018-19: Med beröm godkänd (++++)

Vad betyder däremot förlusten i Champions League-finalen för Tottenham? Och då pratar jag självfallet inte om känslorna av att förlora finalen eller det sätt på vilket finalen förlorades. Sådant är övergående. Utan jag pratar mer om Tottenham på institutionell nivå. Hade de vunnit Champions League hade det varit potentiellt transformativt för dem, men vad betyder då förlusten i Champions League-finalen? Hur kommer det påverka Tottenham på kort, medellång och lång sikt?

För det första måste man konstatera att förlusten i Champions League-finalen inte skickade Tottenham tillbaka till noll. Enbart att ha tagit sig till Champions League-finalen har naturligtvis givit Tottenham en stor andel av den transformation man menar att de skulle ha fått av att också ha vunnit finalen. Tottenham visade att de är en klubb som går att räkna med i Europa, som kan hävda sig och konkurrera i Champions League, en klubb värd att satsa på för alla spelare.

Men finns det även en risk för att luften kanske gick ur Tottenham efter förlusten mot Liverpool i Champions League-finalen? På många sätt kändes det som någon slags slutpunkt, eller åtminstone en höjdpunkt för just detta lagbygge i Tottenham. Orkar verkligen Mauricio Pochettino börja om igen? Orkar spelarna verkligen ladda om igen? För även om Tottenham naturligtvis kan upprepa bedriften, så kommer det naturligtvis alltid vara lite av ett långskott, procenten är inte jättehöga.

Omedelbart efter finalen svarar Mauricio Pochettino på frågan om han blir kvar i Tottenham något i stil med att det är för tidigt eller i alla fall fel tillfälle att svara på den frågan. Vilket ju är ett minst sagt lite märkligt val av svar om det nu var en fullständig självklarhet att Pochettino skulle vara kvar i Tottenham. Att inte svara är självfallet ett svar även det, vilket Pochettino rimligtvis måste vara medveten om. Men det visar att allt inte är spikat och fastsurrat för Tottenham inför kommande säsong.

Vi vet i och för sig inte om Pochettinos icke-svar har specifikt med förlusten i Champions League-finalen att göra, och om svaret kanske i själva verket hade varit exakt detsamma om Tottenham vunnit finalen. Det var definitivt en punkt som Pochettino själv valde att lyfta redan inför finalen, även om det var med en osäker grad av allvar, att om Tottenham vann Champions League-finalen så kanske han fick fundera på om han hade något kvar att ge Tottenham som manager.

Nu ska inte allt som manager säger tas helt och hållet bokstavligt. Man får också fråga sig varför Mauricio Pochettino i det här fallet säger som han gör, eller möjligen varför han skulle kunna säga det han säger. Naturligtvis kan det vara en maktpolitisk signal till Tottenham som klubb, till dess styrelse och till Daniel Levy som ordförande att de nu måste visa att de kan och vill matcha hans egna ambitioner med Tottenham, att de är villiga att investera.

Rimligvis är det ett perspektiv som även borde vara spelarnas. Det kommer inte saknas klubbar som är intresserade av spelare som Harry Kane, Dele Alli, Christian Eriksen, Lucas Moura, Heung-Min Son med flera. Om dessa klubbar erbjuder högre lön och större chans att vinna de stora titlarna så kommer det vara något som får dem att fundera. Allra helst om Tottenham själva inte visar att de har ambitionen att verkligen konkurrera med dessa klubbar på något som åtminstone liknar lika villkor.

I bakgrunden ligger självfallet satsningen inför den här säsongen där Tottenham något anmärkningsvärt alltså inte värvade en enda spelare. Inte heller under januarifönstret öppnade Tottenham lädret. Nu ska det inte köpas för köpandet skull så klart, gud vet att det finns nog med klubbar som gör det, men det har samtidigt varit uppenbart under säsongen att Mauricio Pochettino inte är riktigt nöjd med detta. Tottenham gick till Champions League-final trots klubbens ”satsning”, inte tack vare den.

En inte helt oviktig skillnad jämfört med Liverpool till exempel, en klubb som Tottenham definitivt känner att de borde kunna stå på jämn fot med, och visa precis samma ambition som dem.

Arenan är den självklara funderingen. New Hart Lane, och hur den möjligen har påverkat Tottenhams villighet att investera i sin spelartrupp. Men nu är Tottenham inflyttade på sin nya arena, och arenans hela syfte var så klart att lyfta Tottenham som klubb, och försätta dem just på mer jämn fot med klubbar som Liverpool, Arsenal, Chelsea, Man Utd med flera klubbar i England och i Europa. Ett syfte som vore väsentligen förfelat om det på samma gång stryper investeringarna i själva fotbollslaget.

Tottenham vore självfallet inte den första klubben ens i norra London som motiverar en ny arena med att de ska bli störst och starkast men längs vägen glömmer bort att inga arenor någonsin har vunnit fotbollsmatcher och stora titlar.

Med andra ord, om Tottenham vill undvika en situation där luften går ur klubben efter förlusten i Champions League-finalen, så måste de faktiskt aktivt blåsa in luft i klubben och i laget. Tottenham måste engagera och entusiasmera sin stab, sina spelare och sina supportrar. Enda sättet Tottenham kan göra det är att signalera att åtminstone de själva inte ser Champions League-finalen som någon engångsföreteelse, som någon fluke, utan som en match de gärna spelar igen, och igen, och igen.

Och enda sättet för Tottenham att göra det är att investera i laget, att bredda och förstärka spelartruppen, vilket bara kan göras genom att värva nya spelare och erbjuda befintliga och viktiga spelare marknadsmässiga kontrakt. Mauricio Pochettino kan nog antas ha varit mycket noga med att påpeka detta för Tottenhams ordförande och styrelse, både före och efter finalen. Tottenham kan inte fortsätta att prestera trots klubbens satsningar.

Tottenhams framgångar måste vara tack vare klubbens satsningar. Då blir Tottenham en klubb att tro på inte bara på kort sikt utan också på lång sikt. Då blir Tottenham en klubb som kommer få fler chanser att spela Champions League-final.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Roberto, Espanyol till West Ham. West Ham fortsätter med sina något lustiga värvningar på målvaktssidan. Den här gången är det 33-årige Roberto som värvas från Espanyol, med meriter från Spanien, Grekland och Portugal. Känns som att vi har sett lite för många sådana här målvaktsvärvningar i Premier League på senare år, och svårt att se hur Roberto lyfter West Ham eller petar Lukasz Fabianski. Godkänd – (++)

Patrick Roberts, Man City till Norwich, lån. Ännu en talang från Man Citys produktionslinje som de senaste åren har befunnit sig ute på lån i Fulham, i Celtic där han var riktigt bra, och i Girona där han kanske inte varit riktigt lika bra. Kreativ och talangfull forward som borde kunna passa rätt bra in i Norwichs och Daniel Farkes modell. Försiktigt positiv till denna värvning. Väl godkänd – (+++)

David Martin, Millwall till West Ham. West Ham fortsätter med sina något lustiga värvningar på målvaktssidan. Den här gången är det 33-årige David Martin som värvas från Millwall, med meriter från Football League, och har spelat 15 matcher de två senaste åren. Hade jag lite svårt att se det konkreta värdet med Roberto så blir det inte lättare med Martin. Underkänd – (+)

PREMIER LEAGUE: P5, 70pts – (++)
EUROPA LEAGUE: Final (vs Chelsea) – (++++)
FA-CUPEN: Fjärde omgången (vs Man Utd (h)) – (+)
LIGACUPEN: Kvartsfinal (vs Tottenham (h)) – (+)

För första gången sedan bronsåldern inledde Arsenal säsongen utan Arsene Wenger som manager. För första gången på väldigt länge var Arsenal ett lag och en klubb som var plågsamt förutsägbart. Vi visste inte hur den här säsongen skulle gå för Arsenal. Följden av detta blev att visst fanns där farhågor, men framför allt fanns där förhoppningar.

Infriades dessa förhoppningar? Både ja och nej. Om vi tittar enbart till utfallet så tog sig inte Arsenal tillbaka till Champions League, på så vis var kanske säsongen en besvikelse. Men längs vägen fanns också tydliga tecken på framsteg, och det var ett Arsenal som var betydligt närmare att ta sig till Champions League än vad de i praktiken varit de senaste åren.

Möjligen är Arsenals förbannelse dels att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, dels att man aldrig är bättre än sin sista match. Arsenal inledde säsongen svagt med tunga förluster mot Man City och Chelsea, och Arsenal inte minst avslutade säsongen svagt. Därför kan det vara lätt att glömma bort att det långa stunder däremellan också såg riktigt bra ut.

Positivt under säsongen är inte minst att Arsenal lyckades få till ett effektivt och väl fungerande samspel mellan sina båda anfallsstjärnor i Alexandre Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang. Positivt var också att Unai Emery gav flera nya spelare chansen och tydligt markerade att ingen spelare stod över vad han ansåg vara det bästa för laget.

Negativt under säsongen är att Unai Emery aldrig riktigt verkade hitta vad som var hans föredragna taktik och startelva. Flera gånger var det lite svårt att se vad det egentligen var för fotboll som Arsenal ville spela. Emery brottades med en kanske inte i alla avseenden ändamålsenlig spelartrupp, fortfarande med tydliga brister i försvarsspel och spelet utan boll.

Misslyckandet att ta sig till Champions League innebär att möjligheterna att åtgärda detta under sommaren har blivit tuffare. Inte på något sätt omöjliga, men tuffare. Det kommer kräva hårt arbete. Oroväckande för detta är att Arsenal sitter utan sportchef och deras fotbollsorganisation är inte laddad och klar. Och Arsenal har även låst in sig i några rätt jobbiga kontrakt.

Frågeställningen är vilket förtroende Arsenal har för Unai Emery. Om de inte tänker ersätta honom, och det finns inget som tyder på att de skulle vara på väg att göra det, så måste de backa upp honom helhjärtat under sommaren, både i termer av spelare in och spelare ut. Farhågan är däremot att det istället blir något halvdant och varken eller med detta.

Managerbetyg: Unai Emery (++)

Hade ett icke avundsvärt jobb att ta över efter en managerlegend. Tar över ett lag i förfall utan självförtroende, med dysfunktionell kultur och spelare som kanske inte brinner för uppgiften. Gör framsteg, når resultat, kan omöjligtvis förväntas göra underverk på en enda säsong, men misslyckas kanske med att stämpla sin egen auktoritet över laget och Arsenal känns fortfarande därför som ett lag lite utan en tydlig personlighet och karaktär. Emery gjorde misstag i sina laguttagningar under säsongens sista omgångar.

Bloggen om Arsenal 2018-19:

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/01/01/vad-vill-arsenal-egentligen-spela-for-fotboll/

Ganska exakt halvvägs in på säsongen och det var dags att ställa sig den kanske mest fundamentala frågan om Arsenal: Vad vill de egentligen spela för fotboll under Unai Emery? Det var något som vid den här tidpunkten hade blivit mer och mer grumligt och ett problem som skulle komma att plåga och prägla Arsenals säsong. Tveksamt om vi har hunnit bli så mycket klokare i den här frågan, men vintern och våren gav ändå som helhet positiva signaler att Arsenal började hitta sin stil.

Arsenals MVP: Aaron Ramsey

Andra spelare gör fler mål och andra spelare har större stjärnstatus, men ingen spelare var viktigare för Arsenals form, prestation och resultat under den gångna säsongen. Ger Arsenal en helt annan disciplin i sitt press- och positionsspel och det var med Ramsey i laget som Arsenal under våren hittade ett spel som tog dem till Europa League-final och upp i topp-fyra. Hans skada mot slutet av säsongen var förmodligen den enskilt mest avgörande faktorn bakom Arsenals återfall och magra avslutning på säsongen.

Höjdpunkt: 2-0 vs Chelsea (h)

En vinst som kom tätt i rygg på en förlust mot West Ham och framför allt en synnerligen förnedrande bortaförlust mot Liverpool. En match där Arsenal visade upp ett stort register, hela sin förmåga, aldrig riktigt gav Chelsea en chans och lade grunden för en optimism som skulle komma att prägla stora delar av vinter och vår. Här började det tros på allvar att Champions League var inte bara möjligt utan även realistiskt.

Lågpunkt: 1-4 vs Chelsea (n)

Här dog till sist drömmen om Champions League, en trälig kväll i Baku, säsongens sista match, Europa League-finalen. En match som blev till ett monument över allt som har varit och fortfarande är fel med Arsenal. Ett Arsenal som visade hur deras tendens att falla samman i avgörande matcher, och deras oförmåga i press- och positionsspel utan boll, fortsätter att gäcka dem. Att sluta säsongen på ett sådant sätt kan ha olyckliga konsekvenser för klubbens beslutsfattande och supportrarnas slutsatser om helheten.

Arsenal inför 2019-20:

Måste förstärka och organisera sin backlinje. Arsenal har värvat spelare till sin backlinje men det har inte varit tillräckligt bra förstärkningar, liksom flertalet redan befintliga spelare inte håller måttet. Den lagdel som Arsenal behöver fokusera all sin energi på den här sommaren, med spelare som bättre kan genomföra Unai Emerys idé om eget bollinnehav.

Måste rensa ut dödkött, negativa element och om möjligt hitta en annan klubb åt Mesut Özil. Arsenal är ett lag som saknar förare men lider ett överflöd på passagerare. Özil är det främsta exemplet på detta, äter upp en stor portion av lönebudgeten, och är ett socialt störande element i gruppen. Aaron Ramsey har lämnat klubben och behöver ersättas.

Måste behålla sina viktiga offensiva spelare som Alexandre Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang, och om möjligt komplettera dessa med en forward av hög klass, framför allt från högerkanten. Ännu en säsong utan Champions League kommer göra dessa spelare nyfikna på andra alternativ, samtidigt som Arsenal sitter i ett hyfsat bra förhandlingsläge.

BETYG 2018-19: Godkänd (++)

Här tänkte jag istället skriva om Premier League-årens ”viktigaste” spelare. Med viktigaste avser jag här egentligen inte deras skicklighet som fotbollsspelare, även om det indirekt kan tänkas ha viss betydelse, utan den betydelse som dessa spelare har haft, just i egenskap av fotbollsspelare, för att trotsa fördomar och föreställningar inom såväl engelsk fotboll som kanske även i samhället i stort.

Kort sagt, vilka Premier League-spelare har bidragit aktivt till att förbättra världen? Det kan gälla allt möjligt. Allt från att bryta ned fördomar och knäcka föreställningar om ras, om sexualitet, om religion, om sociala problem, om sjukdom och ohälsa. Spelare som helt enkelt lyckas få oss att tänka till, tänka om och tänka nytt, och spelare som kanske utan att vi riktigt har förstått det själva har fått oss att tänka större.

Vilket inte nödvändigtvis inte blir en lista från vilken det finns så väldigt många att välja mellan. Premier League-spelare känns sällan som de mest socialt ansvarstagande, vilket långt ifrån är enbart deras fel. Miljön uppmuntrar knappast till det. Vi får se om det räcker till en hel lista helt enkelt. Och som vanligt är ni naturligtvis helt fria att komma med era egna förslag i kommentarsfältet.

(5) Raheem Sterling, Liverpool & Man City

Knappast den mest uppskattade spelaren, så kanske en smula kontroversiellt att ha med honom på en sådan här lista. Dessutom rätt så ung. Men hur kommer det sig att han inte är så uppskattad? Visst, där finns så klart detta med att flytta från Liverpool, men det är också för att media har drivit sin story mot honom. Men till skillnad från många andra spelare genom åren har inte Sterling gömt sig i skuggan utan tagit kampen, och visat på hur svarta spelare behandlas och beskrivs helt annorlunda i media än vad vita spelare gör, och det har helt klart också fått effekt. Vilket om inte annat visar hur viktigt det faktiskt är att någon vågar ta fajten, även om det är bekvämare att gömma sig.

(4) Jamie Vardy, Leicester

Ville man bli Premier League-spelare, åtminstone en framgångsrik Premier League-spelare, så var karriärspåret rätt tydligt. Antingen såg du till att värvas som ung spelare till någon av storklubbarnas akademier, eller så var du en spelare som presterade starkt i någon av de europeiska eller möjligen sydamerikanska ligorna, och därmed hamnade på radarn för klubbarnas scoutingnätverk. Men detta vändes lite upp och ned med Jamie Vardy, plötsligt såg man att det faktiskt var möjligt att gå hela den långa vägen upp genom det engelska seriesystemet och inte bara bli vattenbärare i Premier League, utan en av dess stjärnor. Detta har gjort Premier League-klubbar betydligt mer intresserade av att värva från Football League, vilket gett spelare betydligt fler möjligheter och även är bra för engelsk fotboll på sikt.

(3) Patrick Vieira, Arsenal

Föreställningen om utländska spelare i Premier League innan Patrick Vieira kom till Arsenal var ganska typisk. De kunde möjligen duga som kreativa spelare, men skulle det smällas på planen, om det var dags att get stuck in, då var det nog trots allt säkrast att ha brittiska spelare ändå. Idén att fysik och teknik skulle gå att kombinera, än hellre då i en icke-brittisk spelare, var inte riktigt färdig. Vieira blev den kanske första spelaren att knäcka den myten och banade på så sätt väg för mängder av andra spelare som skulle komma att förändra och förbättra Premier League i grunden. Visst, möjligen lyckades Vieira därmed också bidra till detta att svarta spelare nästan alltid beskrivs utifrån sina rent fysiska attribut, men han kan inte styra allt här i världen.

(2) Eric Cantona, Man Utd

En av de allra första riktigt framstående utländska spelarna i Premier League, definitivt den första som verkligen blev en stjärna och på så vis även en förebild. Inte minst för de många unga spelare som växte fram i hans egen klubb. Den engelska fotbollen befann sig någonstans i gränslandet vid den här tiden, med många av de äldre spelarna skolade i en annan tradition där det tränades halvdant, dracks helhjärtat och fotbollen helt enkelt inte var så värst professionell. Eric Cantona tog fotbollen på allvar, tränade hårt, tränade extra, och alla dessa värderingar skickade han vidare till den nya generationen unga, engelska spelare. Han var inte en utländsk bohem, han var inte socialt missanpassad, han var inte någon medelmåtta. Han var en stjärna av kontinentalt mått, och han visade unga engelska spelare två saker, att det var ingen tillfällighet eller fråga om tur, samt att det kunde även de bli.

(1) Mohamed Salah, Liverpool

Skickade ut den här tankegången i rymden redan för något år sedan att Mohamed Salah var en väldigt viktig spelare eftersom det bara kunde vara bra att det fanns en muslimsk spelare som var väldigt bra, som hyllades som en förebild, och som faktiskt inte gjorde någon hemlighet av att han var muslim. Tvärtom är Mohamed Salah väldigt öppen med det, både på och utanför planen. Det går inte att sätta ett värde på vikten av att det kommer fram andra bilder av muslimer än de snedvridna bilder som kommer fram i media eller som sprids av rent politiska skäl. Betydelsen av detta i ett samhälle som alltmer kommit att präglas och påverkas av muslimhat, verkligt eller politiskt konstruerat, kan inte underskattas. Och det har konkreta effekter, som synes av en undersökning i exempelvis Liverpools supporterbas där förekomsten av muslimhat på sociala medier och på matcherna har minskat markant.

Liverpool bryr sig naturligtvis inte om den saken. Det må vara ingen final att skriva hem till familjen om men de står där som vinnare, mästare av Europa, lyftandes Champions League-bucklan som ett bra bevis på den strålande säsong de gjort, en revansch för förra säsongens nesa då de kanske borde ha vunnit, och en bekräftelse på deras återkomst som en engelsk och europeisk supermakt under Jürgen Klopp.

They’ve won it six times!

Tottenham bryr sig kanske desto mer. Att förlora är så klart alltid surt, men särskilt surt är det när man inte gör sig själva rättvisa, när man lämnar matchen med en känsla av outrättat ärende, ”om bara…” Tottenham spelade inte bra, ändå var de spelmässigt förmodligen bättre än Liverpool, även om det självfallet också är en effekt av att Liverpool har ledningen. Viktiga spelare klev inte riktigt fram, spetsen saknades.

Ändå ska det vara riktigt småaktiga själar som förminskar deras insats och bedrift den här säsongen. De har gjort en lysande resa och slagit ut Inter, Dortmund, Man City och Ajax längs vägen. De har gjort det under tuffast möjliga förutsättningar med avstängningar, skador och en tunn och sliten spelartrupp. Någon tillfällighet att de var i finalen är det inte, vilket de också visade i finalen.

Men det är en final som kommer att gnaga Tottenham!

Man kan säga att det var en typisk final för Liverpool i meningen att flera saker som varit återkommande teman för dem under säsongen visade sig även den här kvällen. Framför allt har Liverpool den här säsongen visat upp förmågan att ”lyckas vinna” även när spelet alls inte stämmer, och hålla tätt bakåt när spelet framåt inte flyter. Vilket den här matchen sannerligen var ett monument över.

Kanske är det inte den allra mest charmiga och underhållande egenskapen, men det är en väldigt viktig egenskap för ett mästarlag. Kort sagt är det nog en egenskap som alla mästarlag har, som alla mästarlag måste ha. Annars blir de inte mästarlag.

Och så Sadio Mané! Denna härliga lirare. Förra säsongen pratade alla om Mohamed Salah, av fullt förståeliga skäl, och även den här gången var det Mohamed Salah som satte straffen som i praktiken vann Liverpool matchen. Men det var Sadio Mané som ordnade den straffen, och då menar jag att han verkligen ordnade den, för det var ingen tillfällighet, det var smart och det var snabbtänkt.

Först och främst, straffen var korrekt och rätt självklar. Bollen tar uppenbart på armen, annars går inte bollen rakt ner i marken på det sättet den gör. Moussa Sissoko har armen i ett definitivt onaturligt läge rakt ut från kroppen. Enligt regelboken är detta fullt nog för att straffen ska anses självklar. Domaren uppfattar situationen helt korrekt från början, och VAR bekräftar honom i denna bedömning.

Visst gör Moussa Sissoko en klantighet. Han ska självfallet inte ha armen utsträckt på det sättet, han kan inte stå och dirigera trafik mitt i eget straffområde. Möjligen är han precis som vi som tittar på matchen inne på tanken att så tidigt döms ändå inga straffar. Men att uppfatta detta visar på Sadio Manés smarthet och snabbtänkthet. Den snabba tanken vinner Liverpool matchen och Champions League!

Möjligen är det inte en avgörande insats i en Champions League-final lika snygg och spektakulär som exempelvis Zinedine Zidanes volley 2002, som Solskjaers tå upp i taket 1999, som Arjen Robbens avgörande 2013, men lik förbaskat är den precis lika avgörande som dessa. Sedan kan det diskuteras moral och sportslighet över det hela till dagarnas ände, regelverket är vad det är, och ingen tvingar Sissoko att ha armen där.

Liverpool fick vinna Champions League efter en strålande säsong. Jürgen Klopp fick vinna Champions League efter att under flera säsonger ha lyft Liverpool upp där de hör hemma. Sadio Mané, som kanske har varit Liverpools konsekvent bästa och viktigaste spelare under dessa säsonger, var den som fick avgöra för Liverpool. Kanske var det inte den bästa Champions League-finalen någonsin.

Men den saknade inte därför sin skönhet!

Det är utan någon större tvekan den enskilt största och mest betydelsefulla matchen i Tottenhams hela historia. Tottenham har vunnit europeiska cuptitlar förut men aldrig Champions League, och aldrig spelat en Champions League-final förut. Det är en match som kan skriva om hela deras historia och lägga grunden för en helt ny framtid, en match som för alltid kan förändra hur världen ser på Tottenham.

Samtidigt, och det är så klart det lite speciella med just Champions League, som det är en match som i det långa loppet betyder just ingenting. Både Liverpool och Tottenham kan vinna Champions League-finalen ikväll utan att det kommer ha någon större konkret effekt på deras framtid och förutsättningar. På samma sätt kan både Liverpool och Tottenham förlora finalen ikväll utan att det förändrar något fundamentalt för dem.

Men fotbollen är inte enbart transitiv, fotbollen handlar naturligtvis om drömmar, om att tillsammans med sin klubb ta det där sista klivet upp på bergets topp, för att därefter ta sikte på berget efter det. Och åtminstone inom klubbfotbollen finns inget större eller högre berg att bestiga än att vinna Champions League. Därför är det samtidigt också en match som betyder precis allting.

Dikten säger oss att det är vägen som är mödan värd. Både Liverpools och Tottenhams vägar till den här finalen är självfallet makalösa, den ena mer osannolik än den andra, kantad av dramatiska vändningar, omöjliga och till synes hopplösa lägen, situationer där avgörandet bokstavligt talat är en fråga om sekunder eller centimetrar, varje steg för båda dessa klubbar fram till finalen har på något sätt känts ödesbestämda.

Men visst tusan måste också målet, resans slutpunkt, ha sin betydelse. Resan hit kommer alltid finnas kvar för både Liverpool och för Tottenham, men den kommer kännas så mycket större om den slutar med att man även vinner finalen och får lyfta Champions League-bucklan. Liksom resan omvänt alltid kommer åtföljas av ett styng av ledsnad om man till slut ändå förlorar finalen.

Utgången är svår att sia om, det är två mycket bra och hyfsat jämna lag och allting kan hur som helst hända i en enskild match, inte minst i en cupfinal, och vad jag eventuellt hoppas ska hända är väl egentligen rätt ointressant och irrelevant. Det är en Champions League-final som omges av ett antal frågor som var och en kan tänkas få en potentiellt avgörande inverkan på matchen och dess utfall.

Kommer Harry Kane kunna spela finalen?

En av de stora frågorna inför finalen och har så varit i flera veckor. Är Harry Kane, Tottenhams och Englands anfallstalisman, frisk och kry så att han kan spela finalen mot Liverpool? Det mesta tyder åtminstone på det.

Eller är det ett spel för gallerierna, ett sätt att hålla Liverpool och Jürgen Klopp på tårna svävandes i ovisshet. Att möta Tottenham med Harry Kane är naturligtvis annorlunda än att möta Tottenham utan Harry Kane.

Även om Harry Kane är frisk nog att spela finalen, ska han spela finalen, särskilt om det innebär att peta någon av spelarna som tog Tottenham till finalen. Men så klart, man ställer inte över sin kanske bästa spelare i en Champions League-final därför.

Om Kane är frisk nog att spela finalen, är han samtidigt verkligen fullt frisk och redo för match? Det har redan hänt en gång den här säsongen att Kane kommit tillbaka alldeles för tidigt från skada, varit ineffektiv och gjort laget mer ineffektivt.

Vågar eller vill Mauricio Pochettino i ett sådant läge sätta laget före jaget?

Blir detta Mohamed Salahs final?

Egentligen präglade nog Salahs personlighet förra säsongens final mer, åtminstone inför matchen. Den våren var han helt fantastisk, vilket Real Madrid så klart visste, vilket fick Sergio Ramos att agera därefter.

Mohamed Salah fick aldrig chansen att spela förra säsongens final. Man märkte hur den saken påverkade honom, både då och därefter. Kan den här finalen bli hans upprättelse, finalen han skulle ha haft förra året?

Eller kommer Tottenham göra en ”Sergio Ramos” på honom igen? Mindre sannolikt. Dels framstår inte Salah den här gången som riktigt samma hot. Dels har inte Tottenham någon Sergio Ramos. De jobbar inte riktigt så.

Lyckas Liverpool dominera mittfältet?

En fråga som kan komma att avgöra matchen. Kan Liverpool få kontroll på mittfältet och på så sätt trycka Tottenham nedåt i planen så har de förmodligen gett sig själva en väldigt god chans att vinna matchen.

Dels är Liverpool själva som farligast när de lyckas pressa och vinna boll högt uppe i planen. Dels kommer det isolera Tottenhams offensiva spelare och göra avståndet mellan lagdelarna och fram till målet för stort.

Mittfältet har varit ett problemområde för Tottenham under säsongen, delvis på grund av skador, delvis för att äldre spelare inte har ersatts. Där är Liverpool betydligt bättre bemannade för närvarande. Moussa Sissoko och Christian Eriksen blir livsviktiga.

Men också bra nog att utgöra ett fullt realistiskt hot mot Liverpool. Frågan är hur offensiv Mauricio Pochettino vågar vara, om han exempelvis sätter Dele Alli på mittfältet eller som en av de tre längst fram.

Hur slutar ytterbackarnas stand-off?

Liverpool och Tottenham har sina tydliga likheter. Båda har ytterbackarna som väldigt betydelsefulla spelare för sitt anfallsspel. Men mycket med den här matchen kommer även handla om att förhindra motståndarnas ytterbackar från att våga sig framåt.

Vågar Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson verkligen bomba framåt med 100% som de brukar om det samtidigt riskerar öppna upp bakom dem för Tottenhams ytterbackar? Om inte, hur påverkar det då de båda lagens anfallsspel?

Och hur frisk är egentligen Andy Robertson?

Kommer Roberto Firmino till spel?

Till synes samma frågeställning för Liverpool som för Tottenham gällande Harry Kane. En kanske inte riktigt lika existentiell fråga för Liverpool, samtidigt som Firminos betydelse för Liverpool sannerligen inte ska underskattas.

Precis som för Harry Kane tyder det mesta på att Firmino är frisk och redo för spel. Givet att hans spel bygger mer på blunt force trauma och mindre på spets, kanske matchrost och eventuell skadekänning är en mindre faktor för honom.

Klarar Tottenhams backlinje av trycket?

Även detta en fråga som kan komma att få en väldigt konkret betydelse för matchens utseende och utfall. Hur kommer Tottenhams backlinje klara av att hantera Liverpools erkänt vassa anfallsspel, hur kommer den hålla organisationen?

Frågan är inte minst relevant eftersom till synes billiga försvarsmisstag har varit ett genomgående tema för Tottenham hela säsongen i Champions League. De är ändå i final men de har varit på väg ut ur Champions League flera gånger på grund av dessa misstag.

Mot Liverpool har de förmodligen inte råd att göra några misstag. Att rädda upp läget i ett gruppspel är en sak, att rädda läget i en Champions League-final är psykologiskt något helt annat. Tottenham har inte råd att ge Liverpool några gåvor.

Jan Vertonghen är viktig för Tottenham att få klar för spel.

Vad kommer Jürgen Klopps finaljinx ha för betydelse?

Allting är på ett visst sätt, fram till dess att det inte längre är på det sättet. Vi tenderar att fästa alldeles för stor vikt vid hur saker har varit eller är, och vid vad som har hänt förut, och därför bli förvånade när något nytt inträffar.

Lite så kan det ju vara med detta att Jürgen Klopp inte vinner cupfinaler. Samtidigt går det inte att bortse från att det verkligen är ett jobbigt facit, med sex förlorade cupfinaler av sju spelade, och samtliga tre finaler med Liverpool förlorade.

Vilket inte betyder att Liverpool därför kommer förlora finalen ikväll, men att det kan vara en faktor som trots allt spelar på Jürgen Klopps och Liverpools psyken.

Kan Tottenham slås ut och inte bara slås ned?

Givet hur både Liverpool och Tottenham har tagit sig till den här finalen vore det konstigt att säga att något lag skulle vara mer ödesbestämt att vinna än det andra. Att vända 0-3 mot Barcelona är liksom inte snytet ur näsan.

Men det är något speciellt med Tottenhams fullständiga vägran att acceptera förlust i Champions League den här säsongen. Något som de rimligtvis borde veta med sig, och som helt säkert även kvällens motståndare vet om.

Tottenham borde enligt sannolikhetens alla lagar ha åkt ut redan i gruppspelet, men överlevde. Tottenham var några centimetrar från att åka ut mot Man City. Tottenham var några sekunder från att åka ut mot Ajax.

Någonstans börjar man ana att de är odödliga.

Kommer det bli en bra Champions League-final?

Kvaliteten finns naturligtvis där för att det ska kunna bli en fantastisk final. Visst finns där även förutsättningarna för en lysande match och tillställning, det är trots allt Champions League-final!

Finalen mellan Chelsea och Arsenal för några dagar sedan blev till sist rätt målrik men var under långa stunder en rätt trög affär. Möjligen inte särskilt behjälpt av att omgivningen mer påminde om en försäsongsmatch.

Den andra helengelska europeiska cupfinalen, för elva år sedan, mellan Chelsea och Man Utd, var möjligen ett stycke gastkramande fotbollsdramatik på högsta nivå, men kanske inte den allra mest lysande och underhållande fotbollsmatchen.

Vilket normalt sett är fallet med alla europeiska cupfinaler mellan lag från samma land. Oavsett om det har varit spanska, italienska eller tyska cupfinaler, nästan utan undantag har det varit rätt träliga fotbollsmatcher.

Psykologin gör att det ofta blir låsta matcher mellan två motståndare som känner till varandra väldigt väl. Samtidigt vet vi även att engelska cupfinaler kan bli riktigt explosiva historier.

Både Liverpool och Tottenham känns tillräckligt ”crazy” för att så ska bli fallet. Och, som vi har sett, inte minst den här säsongen.