Varje engelsk klubb som har vunnit Champions League har gjort så för att de har haft ett bra försvarsspel, ett välorganiserat fotbollslag som jobbat hårt över hela planen, och spelat en snabb, fysisk och intensiv fotboll som lyckas sätta press på motståndarna över hela planen. Ingen engelsk klubb som har vunnit Champions League har gjort det för att de har de allra bästa spelarna eller är tekniskt överlägsna sina motståndare.
Man kan så klart välja att prata om engelsk fotboll likaväl som man kan prata om spansk, italiensk eller tysk fotboll till exempel. Det enda man kanske egentligen säger med det är att fotbollen i någon utsträckning är kulturellt betingad, vilket känns som något utav en självklarhet. Risken med alla sådana där etiketter är så klart att de leder till föreställningen att exempelvis engelsk fotboll är enbart en sak, tysk fotboll enbart en sak och så vidare.
Om någon egenskap har varit specifik för just engelsk fotboll så lär det vara just farten, fysikaliteten och intensiteten. Dessa kärnvärden har alltid varit en grundbult i engelsk fotboll egentligen oavsett vilka övriga raster som format dess fotbollstänk, exempelvis i frågan om bollinnehav vs route one. Olika taktiska modeller har använts, men när folk har sett engelsk fotboll har de alltid känt igen sig i farten, fysikaliteten och intensiteten.
Åtminstone fram till 2010-talet eller slutet av 2000-talet. Där någonstans hände något. Om det var att engelsk fotboll på något sätt förlorade sin självkänsla och tappade i fråga om självförtroende. Att se engelska klubblag och landslag under dessa år var som att se något helt annat. Långsamt spelande, omständiga fotbollslag, som till synes försökte spela en helt annan fotboll. Engelska lag försökte spela spanskt, eller italienskt.
Föga förvånande har 2010-talet varit rätt mycket av en besvikelse för engelska klubblag och landslag. Delvis förklarat av att flera av dess största klubbar har varit i relativt rejäl transition. Men huvudsakligen en produkt av att engelska lag glömt bort att spela på sina egna styrkor, i vissa fall kanske fokuserade mer på att försöka dölja sina brister, och helt enkelt försökte vara någon slags kopia på andras originella fotboll.
Därför finns ett större och allmänt värde för engelsk fotboll med de engelska klubbarnas uppsving mot slutet av 2010-talet, och då i synnerhet denna säsong. Och då framför allt Liverpools och Tottenhams framfart i Champions League, där båda tog sig till final. Två lag som båda representerar klassiska engelska värderingar i sin fotboll. Där finns farten, där finns fysikaliteten och där finns intensiteten.
Om något så borde det påminna alla engelska klubbar om vad det är som gör dem bra och få dem att våga tro på sin egen fotboll. Att hitta sin egen identitet som det heter med modernt språkbruk i fotbollssamtalet under 2010-talet, även om detta alldeles för ofta bara har varit ett kodord för att man ska spela som Barcelona. Som om allting som inte var Barcelona vore identitetslöst.
Ironiskt kan man så klart tycka det är att det är inte brittiska managers som ansvarat för denna idérevival i engelsk fotboll. Istället är det en tysk manager och en argentinsk manager. Managers från två kulturer som av outgrundliga historiska skäl borde ha sitt speciella förhållande till just England och engelsk fotboll. Men som kanske just tack vare sitt outsiderskap både kunde se värdet i den engelska fotbollen, och vad som saknats.
En populär tes, och man kan undra lite lätt varifrån egentligen den tesen har kommit, är att det är FA:s så kallade DNA-program som ligger bakom förändringen. Självfallet anses Englands framgångar i VM vara ett argument för detta. Ett DNA som kort och gott kunde sammanfattas med att man tittat på hur Spanien spelade fotboll och ville apa efter. Vilket också har gjorts till stor del.
Vilket inte ska avfärdas eller helt rynkas på näsan åt, det är en fotboll som definitivt har sina värden och fördelar. Men England gick inte till semifinal i VM för att de spelade en fartfylld, fysisk och intensiv fotboll. Om något så tvärtom. Kanske vann England inte VM för att de inte gjorde det. De som såg England spela fotboll i VM såg ett omständigt och långsamt fotbollslag som hade väldigt svårt att skapa chanser och öppna upp ytor.
Kanske var Englands VM-framgångar lika mycket en fråga om tillfälligheternas spel som finns i alla mästerskap. Omstörtande tanke. Att se England spela fotboll har däremot inte varit alls samma sak som att se Man City spela fotboll, se Liverpool spela fotboll eller se Tottenham spela fotboll. Om något har det i så fall påmint mer om Man Utds försök att spela fotboll under Louis van Gaal, eller Chelsea under Maurizio Sarri.
Importen av utländska tränare och spelare har beskyllts som anledningen för att engelsk fotboll förlorat något av sin så kallade identitet. Och visst kan det ligga något i att värva och anställa utländskt ett tag fick något av ett egenvärde, men det är samtidigt något av en nonsensförklaring. Engelska klubbar spelade ”engelsk” fotboll långt efter att mängder av icke-brittiska tränare och spelare kommit till Premier League.
Istället är det alltså genom importen av utländska managers, framför allt, som engelska klubbar har hittat tillbaka till den engelska fotbollens grunder, naturligtvis paketerat i ett modernt format. Engelska klubbar spelar återigen engelsk fotboll, inte trots närvaron av utländska managers och spelare, utan tack vare denna närvaro. En triumf för värdet med öppenhet, nyfikenhet och lärande över gränserna, av att inte gömma sig bakom gränser.
Återstår att se om England kan uppnå något liknande med landslagsfotbollen, vars hela existens så klart utgår från närvaron av och tanken om gränser och någon slags idé om vi mot dom. Men jag tvivlar. Champions League blev något av en triumf för den engelska fotbollens återkomst. Om Nations League blir detsamma, eller ens i närheten av detsamma, skulle det göra mig synnerligen förvånad.
England möter Holland imorgon.