Deportivo besegrade igår kväll Malaga i den första playoff-semifinalen i den spanska andradivisionen där en plats i La Liga står på spel. Med andra ord den spanska varianten av Football Leagues playoff, om än betydligt senare på schemat. Timingen känns lite udda, de flesta vill nog ha sommar nu, men å andra sidan finns kanske en poäng i att köra det nu när allt stoj och stim runt omkring har lugnat ned sig.
Själva idén om playoff går att ha olika uppfattningar om. Det principiella argumentet är så klart att tanken om ett playoff går emot ligaspelets hela grundidé som bygger på att hela säsongen ska spela roll, inte en enskild match. Och visst kan det ge rätt märkliga effekter när en klubb kan flyttas upp som slutade sexa och kanske så mycket som 15-20 poäng efter den klubb som slutade trea.
Det betydligt mer praktiska argumentet är lika klart att även om man håller med om den saken så är ett playoff alldeles för bra underhållning, alldeles för mycket dramatik, för att tacka nej till. Visst hade det på många sätt känts mer rätt om de tre bäst placerade lagen i EFL Championship gick upp i Premier League, men det hade också känts rejält fattigt att ha gått miste om playoff-spelet den här säsongen.
Även om jag så klart är övertygad om att Leeds nog inte har riktigt samma upplevelse som jag i just den frågan.
Har man väl kommit fram till att playoff trots allt är något man ska ha så går det att fundera över vad detta playoff ska ha för format. Hur många klubbar ska exempelvis få delta i detta playoff? Den frågan tangerar så klart ett annat pragmatiskt motiv med playoff, nämligen att göra så att säsongen lever så länge som möjligt för så många klubbar som möjligt. Det vill säga maximera spänningen.
Standarden, åtminstone den engelska standarden, är fyra klubbar. Normalt sett har det då rört sig om platserna 3-6, även om League Two sabbar den symmetrin av anledning som jag inte begriper mig på. På senare år har detta format experimenterats med i National League, där istället sex klubbar tar sig till playoff, där först kvartsfinaler och därefter även semifinaler spelas i enkelmöten, med finalen till sist på Wembley.
Ett format som jag var tveksam till inledningsvis men som jag efter att ha fått tugga på det ett år eller två faktiskt tycker känns fräschare än Football Leagues klassiska.
Utöver detta finns däremot även mer övergripande frågor gällande hur man faktiskt lägger upp ett playoff och vilka klubbar som ska delta. Där kan sägas finnas några olika grundmodeller för detta. Olika länder och olika ligor använder sig av någon av dessa modeller, och man får väl säga att varje modell nog har sina styrkor och svagheter, sina fördelar och nackdelar.
Den engelska modellen – att spela upp sig!
Den engelska modellen bygger på att playoff är något som är specifikt för Football League och alls inte blandar in någon Premier League-klubb. Playoff spelas mellan fyra klubbar från EFL Championship, alltså från samma division, och gäller den tredje och sista uppflyttningsplatsen.
För: Ett playoff som spelas mellan klubbar som utgår från liknande förutsättningar vilket ökar känslan av rättvisa. Positiv dramatik där alla klubbar spelar för att ”vinna” något och alla har en bra säsong. Mot: Playoff innehåller ingen nyhet utan alla klubbar har redan mött varandra tidigare under säsongen. Måste inte ”ta” någons Premier League-plats.
Den icke-existerande modellen – att spela sig kvar!
Helt omvänt kan man tänka sig en playoff-modell som istället går ut på att ett antal klubbar i Premier League, låt oss säga platserna 15-18, eller platserna 17-18, istället spelar ett playoff om att hålla sig kvar i Premier League. Nu tror jag inte den renodlade modellen faktiskt används någonstans, åtminstone inte som jag känner till.
För: Nedflyttningsstriden kan vara extremt dramatisk, och detta skulle så klart ställa den saken på sin spets. Kan ge klubbar som av olika skäl haft en tung period under säsongen en räddningsplanka. Mot: Blir en slags negativ dramatik, som riskerar bli underhållning på samma sätt som en bilolycka. Intresset är lågt när inget finns att vinna, bara undvika att förlora.
Den tyska modellen – att spela sig upp eller kvar!
Den tredje vägens politik är så klart att göra både och, och det är så man har valt att göra det i exempelvis Tyskland, där ett playoff spelas mellan trean i 2. Bundesliga och det sextonde laget i Bundesliga, i form av dubbelmöte. Detta är i själva verket en rätt vanlig modell, och den används frekvent även i Sverige.
För: Finns något poetiskt rättvist över att behöva slå ut ett Premier League-lag för att få spela i Premier League, om man inte tar sig upp direkt. En dramatik kring att ett lag kommer vara en naturlig underdog. Mot: Inte förtjust i den ojämlika psykologin där ett lag har en bra säsong och det andra laget en dålig säsong, lagen spelar utifrån helt olika utgångspunkter.
Vilken modell föredrar ni?