Allt borde vara frid och fröjd. Lee Bowyer genomförde något som liknade ett mindre mirakel under säsongen, tog över ett Charlton i spillror, med desillusionerade spelare och med supportrarna på bristningsgränsen, enade dessa runt klubben igen och med mycket små resurser och ständiga störomål utanför planen lyfte laget uppåt i tabellen och, efter att ha besegrat Sunderland i playoff-finalen, tillbaka till EFL Championship.
Men icke. Lee Bowyer skulle förhandla med Charlton om ett förlängt anställningskontrakt och förhandlingarna verkar inte riktigt ha gått så bra. Under gårdagen tyckte så Roland Duchatelet, Charltons kontroversiella belgiske ägare, att det var en klok idé att gå ut med ett officiellt uttalande om varför förhandlingarna brutit samman, och varför det inte har gått att komma överens med Lee Bowyer om ett nytt kontrakt.
https://www.cafc.co.uk/news/view/5d07a7df422e2/charlton-unable-to-reach-an-agreement-with-lee-bowyer-on-contract-extension
Vi kommer till det specifika innehållet i uttalandet, men det första som måste sägas är att det så klart är enastående anmärkningsvärt att en klubb över huvud taget går ut med ett sådant här uttalande. Det hör inte till god sed och även om man skulle välja att betrakta det som en slags förhandling så kan det knappast leda till en förtroendefull relation mellan klubb, ägare och manager.
Så uppseendeväckande är uttalandet att Charltons anställda på kansliet vägrade att sprida det vidare på sociala medier. Vad uttalandet kort och gott gör är att framställa Lee Bowyer som girig och att det är dennes fel att man nu inte lyckas komma överens. Det är helt och hållet Roland Duchatelets försök att förekomma storyn, att försöka forma hur vad som hänt framställs genom att presentera sin version först.
Vilket naturligtvis känns som ett rätt hopplöst projekt, givet att Roland Duchatelets förtroendekapital är obefintligt för att inte säga negativt. Ingenting han säger kommer ha den effekt han önskar, snarare motsatt effekt. Detta är han möjligtvis för blind och socialt isolerad för att förstå. Bättre hade självfallet varit att hålla korten nära bröstet, och spela ut dem betydligt mer diskret.
”The fact the club is up for sale has not helped with finding an agreement. The current owner needs to take into account that a new owner may want to appoint his own manager. However, this concern did not stop the current owner proposing a contract extension of one year to Lee Bowyer, even though the club may be sold in a few weeks. Under those circumstances a multi-year extension would not be good business practice.”
Att prata om sig själv i tredje person är så klart alltid lite udda, men frågan är om inte Roland Duchatelet har tagit detta till en annan nivå. Om klubben faktiskt är på väg att säljas om några veckor hade det naturligtvis varit fullt möjligt för att inte säga klokare att vänta med alla förhandlingar till dess. Och ligger man så nära en försäljning går det så klart att fråga aktuell köpare hur denne faktiskt ser på saken.
”In addition, since the club is still losing money, which is one of the reasons why the club has not been sold yet, the focus on reducing costs means that we are extremely limited on payroll increases.”
Roland Duchatelet gick in som ägare för Charlton för fem år sedan. Att Charlton gör förlust är med andra ord något som skett helt och hållet med honom som ägare, och kan inte fem år senare beskrivas som något han är oskyldig till och försöker rensa upp i. Ett annat sätt att undvika att göra förlust är så klart att öka eller åtminstone behålla intäkter, och det är väl inte minst där som Duchatelets ägarskap har misslyckats totalt.
Duchatelet har påstått sig vilja sälja Charlton under flera år utan att ha lyckats, eller ha kommit till skott. Att detta inte har blivit av beror inte på att Charlton har gått eller går med förlust, utan på att Duchatelet själv begär ett för högt pris för klubben, inte minst sett till att klubben alltså går med förlust. Att skylla det på för höga kostnader, och använda detta som förklaring till Lee Bowyers situation, är direkt oärligt.
”Lee has been offered a one-year extension to his contract at a level which is approximately three times what he had since his last increase when he became permanent manager in September. /…/ This reflects the strong desire we have to continue to have Lee as our manager. But Lee wanted much more.”
Naturligtvis ville Lee Bowyer ha ”mycket mer”. Kontraktet han faktiskt har erbjudits är värt £200,000 för ett år, vilket är cirka en femtedel av vad som beskrivs som genomsnittet för en managers årslön i EFL Championship. Roland Duchatelet är inte intresserad av att betala sin manager en marknadsmässig lön och drar sig inte för att framställa Bowyer som girig för att skyla över detta faktum.
Inte heller är det svårt att tänka sig att kontraktets längd är ett problem i sig. Att erbjuda endast ett års förlängning ger inte Lee Bowyer någon som helst trygghet, kommer skapa flux i hela organisationen under detta år, och är närmast en garanti för ett kortsiktigt sätt att tänka och agera i klubben. Lee Bowyer vill förmodligen anställas som manager, inte som någon sorts glorifierad vikarie.
Roland Duchatelet motiverar det alltså med att klubben ”kanske” säljs inom några veckor, men återigen, om så faktiskt vore fallet hade det varit bättre att vänta dessa veckor, eller låta den tilltänkte ägaren delta informellt i samtalet. Nu väljer Duchatelet att förlänga utan att egentligen förlänga, vilket mest framstår som ett sätt att försöka äta kakan och ha den kvar på samma gång.
”Another element may have influenced as well. Unlike previous contract discussions, Lee wanted an agent to handle it. We reluctantly accepted. However, involving a player agent in a manager’s contract discussion is not healthy. /…/ a conflict of interest. Obviously, Lee is above such things, but it is nevertheless not a healthy situation.”
Obviously… Generellt sett, om man faktiskt menar att en person står över ett beteende, så kan det vara klokt att inte lägga ett stycke på att egentligen helt utan grund föra ut den misstanken i rymden. Återigen drabbas man av känslan att vilja äta kaka och ha den kvar. Att Bowyer vill ha en agent den här gången är inget märkligt, nu är engagemanget mer långsiktigt. Dessutom upplever han kanske inte Duchatelet som pålitlig.
”The club hasn’t started to look for any other manager in the meantime and does not intend to appoint a permanent manager, since the club is going to be sold. A caretaker manager will be announced in due course and in the meantime the other staff members will continue to prepare the upcoming season for which a lot of good work has been performed already.”
Möjligen anar man att Roland Duchatelet här börjar försäga sig en aning. Nej, han har väl just inte för avsikt att anställa en permanent manager, och det var väl egentligen den roll han faktiskt också erbjöd Lee Bowyer, en slags caretaker. Följaktligen är han heller inte beredd att betala för mer än en caretaker. Hans ovilja att investera i klubben han nu ägt i fem år sträcker sig alltså nu till att klubbens inte ens har en manager.
Allt hänger på att Roland Duchatelet faktiskt har för avsikt att sälja Charlton, och här är det intressant att plötsligt är det inte längre fråga om att Charlton ”kanske” kommer säljas inom några veckor, som det lät i början av uttalandet, utan nu ska Charlton säljas, fast oklart när. Om det faktiskt var inom några veckor kan man återigen tycka att det känns onödigt av honom att börja anställa en caretaker, inte minst ”in due course”.
Sådana där inkongruenser och motsägelser gör att det är svårt att tillskriva uttalandet någon som helst form av trovärdighet. Man kan därför fråga sig vad som kan förklara Roland Duchatelets uttalande, i vilket intresse det ligger. En tanke som ligger nära till hands är att det under sommaren kommer ytterligare ett uttalande från Duchatelet som förklarar att han inte lyckats sälja klubben, ”på grund av managersituationen”.
Inte ett slags Moment 22 som Charlton vill befinna sig i när de måste planera och förbereda för sin första säsong i EFL Championship på tre år. Glädjen och euforin från playoff-finalen på Wembley blev kortvarig. Det är länge sedan allt var frid och fröjd i Charlton.