Det var under många år en klubb som styrdes utan någon riktig plan eller riktning av mer eller mindre löskokta affärsmän som ägare och verkställande direktörer, utan någon reellt intresse för eller kunskap om fotboll. En klubb vars prestationer och resultat svajade, där det var svängdörrar på managerposten, och där rekryteringen av spelare allt som oftast kändes slumpmässig och utan något egentligt sammanhang.
Nej, detta är inte ännu en blogg om United. Eller jo, det är det kanske. West Ham United var under många år just denna klubb. En klubb som drevs utan någon riktig strategi. Där den ena managern avlöste den andra utan att några gemensamma nämnare riktigt gick att hitta. Spelare värvades med hagelbössa, av märkliga skäl utan att riktigt sättas in i något genomtänkt taktiskt system, i de fall som spelare faktiskt värvades alls.
West Ham var en klubb där det alltid hände en massa saker utan att man någonsin kände att West Ham faktiskt rörde sig framåt. Där saknades inte positiva resultat men de gick aldrig att uppleva som någon följd av ett medvetet, systematiskt arbete, utan enbart som isolerade ögonblick.
West Ham under den gångna säsongen har varit ömsom vin, ömsom vatten. Deras slutliga tiondeplats i ligatabellen vittnar kanske om exakt detta. Manuel Pellegrini har haft svårt att verkligen övertyga, många gånger har man undrat om han verkligen har den rätta energin för jobbet. Samtidigt har han ofrånkomligen bidragit med ett lugn och en stilla auktoritet till laget, och hans jobb handlar kanske främst om att skapa en struktur.
Möjligen var detta också exakt vad West Ham eftersträvade när de för ganska exakt ett år sedan meddelade att David Moyes inte längre var deras manager, utan istället var Manuel Pellegrini deras man. En tanke var definitivt att namnet Pellegrini skulle hjälpa West Ham att värva större och bättre spelare, men lika viktigt för det ändamålet var kanske en annan som så att säga kom med Manuel Pellegrini, det vill säga Mario Husillos.
Mario Husillos är West Hams director of football, en position han anställdes för förra sommaren, på Manuel Pellegrinis bestämda inrådan. De båda känner varandra sedan förut och syftet var helt uppenbart att systematisera och professionalisera West Hams sätt att arbeta med spelarrekrytering, samt naturligtvis ge Pellegrini själv en tydligare röst i vilka spelare som värvades eller ej.
Skillnaden har blivit tämligen markant i såväl substans som form.
Substantiellt kan skillnaden kanske bäst beskrivas som att West Ham förut tenderade att värva spelare som Pablo Zabaleta, Jack Wilshere, Marko Arnautovic, Robert Snodgrass och så vidare, det vill säga rätt trötta värvningar. Sedan Mario Husillo anställdes har West Ham värvat Felipe Anderson, Lukasz Fabianski, Issa Diop, Fabian Balbuena och Andriy Yarmolenko.
Sett till form är skillnaden som natt och dag. West Ham hade en tendens att bedriva sina värvningar inför öppen ridå, där de meddelade vilka spelare de ville värva och hur mycket de budat för spelaren på hemsida och sociala medier. Buden var sällan tillräckliga, och mer ofta än inte blev värvningarna aldrig av. Med Mario Husillos håller West Ham en betydligt lägre profil och verkar utan att synas hellre än att synas utan att verka.
West Ham har börjat agera som en smart fotbollsklubb. Möjligen är detta att betrakta som Manuel Pellegrinis och Mario Husillos stora bidrag, att bygga en plattform för West Ham, att bygga en struktur och sätta ett system, att bringa ordning i vad som förut var kaos. Med tiden bör detta naturligtvis ge avtryck även på fotbollsplanen och i tabellen, men det vore kanske orättvist att just nu bedöma Pellegrini enbart utifrån detta.
Förra sommarens smarta värvningar ser ut att följas upp denna sommar. Pablo Fornals är en riktigt bra värvning, en spelare som Arsenal bland andra har varit genuint intresserade av. Precis en sådan typ av spelare som en smart klubb av West Hams storlek ska försöka värva. En sådan spelare är även Maxi Gomez, Celta Vigos högklassige anfallare, som West Ham tillsammans med Valencia har fått ett bud accepterat på.
Maxi Gomez är så klart en rätt klar kontrast till anfallare som redan lämnat West Ham eller kan vara på väg att lämna, såsom Andy Carroll, Lucas Perez och Javier Hernandez; återigen en rätt tydlig skillnad i transferstrategi. Trots att West Ham värvat samtliga dessa spelare, och fler med dem, är behovet av en anfallare trots detta stort, och Gomez vore en värvning av en helt annan kaliber.
Dessutom, som sagt, precis en sådan anfallare West Ham ska försöka värva. En spelare som skapat sig ett namn i europeisk fotboll, men inte tillräckligt stor och bra för att få någon av de allra största europeiska klubbarna att hugga. Och när inte dessa ger sig in i leken kan West Ham definitivt göra det, de har resurserna och spelar i rätt liga. Deras enda svaghet är att de (ännu) inte kan erbjuda Champions League-fotboll.
Samtidigt håller det där möjligen på att öppna upp sig. Fler och fler klubbar av West Hams storlek kommer komma närmare och börja utmana om Champions League-platser och europeiska cupplatser. Regelbundet Champions League-spel kommer förmodligen aldrig vara något som West Ham kan garantera, men det är heller inte något som måste helt och hållet uteslutas för en spelare som väljer dem.
En annan viktig aspekt med West Hams sommar är naturligtvis också att behålla de spelare de faktiskt vill behålla. En sådan spelare är Issa Diop, mittbacken som närmast är att beskriva som en succévärvning, som Man Utd har påståtts rycka i, vilket han förvisso verkar vara långt ifrån ensam om. Men West Hams både vilja och goda tro att de även trots ett bud kommer kunna behålla Diop vittnar om resurser och självförtroende.
Även om det verkar som om Man Utd den här sommaren mer än någon annan klubb får erfara vad de enorma TV-intäkterna betyder för klubbar av West Hams storlek, nämligen att de inte av ekonomiska skäl längre måste acceptera bud på deras bästa spelare. Vad som återstår är klubbar som kan erbjuda Champions League-spel och titlar, vilket fortfarande är och alltid kommer vara hårdvaluta.
Men det ger West Ham en betydligt starkare ställning på marknaden och i konkurrensen, och West Ham har dessutom börjat utnyttja denna ställning på ett smart sätt. Allt tar sin lilla tid naturligtvis, men West Ham gör framsteg, och West Hams framgångar kommer inte längre kännas som isolerade ögonblick, utan som den naturliga följden av ett medvetet, systematiskt arbete.
West Hams sommar blir intressant att följa, precis som deras kommande säsong. Allt för att man för ett år sedan anställde Manuel Pellegrini och, framför allt, med honom en director of football i form av Mario Husillos. Under tiden har en av världens största och rikaste klubbar i form av Man Utd pratat i minst två år om att de ska anställa en director of football, utan att ännu ha kommit till skott.
Vilket är på gränsen till ofattbart, omöjligt att föreställa sig i något annat sammanhang eller i någon annan bransch, och säger oss allt vi behöver veta. Liksom det säger oss att West Ham är en av många klubbar som arbetar smartare än Man Utd för närvarande och också är en av många klubbar med kvaliteten, kompetensen och kapaciteten att sluta före dem nästa säsong.
Har man väl konstaterat det så har man också konstaterat att Champions League må vara ett långskott för West Ham nästa säsong, men att vi har sett längre skott än så faktiskt gå i mål.