”Det kan vara dags att söka efter en ny utmaning”, uttryckte sig Paul Pogba i samband med ett klubbevent för någon knapp vecka sedan och hällde därmed bensin på en redan tänd brasa om att han vill lämna klubben i sommar. Den spontana reaktionen var nog inte en av förvåning, utan snarare den att normalt sett brukar man ju först se till att klara av den utmaning man redan tagit på sig innan man börjar leta efter nästa utmaning.
Pogbas önskemål är å andra sidan inte särskilt märkligt. Han är så pass bra och i en sådan ålder att det inte riktigt kan tilltala honom att vara utan Champions League, särskilt inte som han redan gjort en sådan säsong med klubben, särskilt inte som det heller inte finns några som helst garantier för att det är helt tillfälligt. Lägg därtill vad det rent konkret betyder för honom i lönekuvertet så finns ytterligare skäl att utvärdera alternativen.
Dessa alternativ verkar å andra sidan en smula luddiga. Real Madrid verkar helt klart sugna på honom, precis som de var för några år sedan, men kanske inte så sugna att de är villiga, ens om de kunde, att betala den summa Man Utd nu kräver. Möjligen är det detta som nu har fått Pogba att antydningsvis säga sig föredra Juventus istället, men det är ju inte lättare att se dem hosta upp den aktuella summan.
Man kan som alltid diskutera vad motivet egentligen är. Möjligen är det även agentens sätt tillsammans med spelaren att förhandla till sig ett bättre kontrakt med Man Utd. Om Man Utd nu menar allvar med att de ser Pogba som en central pjäs för deras ”nystart” så är det i så fall ett kontrakt Pogba förtjänar, givet vad andra spelare i klubben tjänar, givet att hans nuvarande kontrakt knappast får det att vattnas i ögonen.
Mycket tyder på att Ole-Gunnar Solskjaer såg Paul Pogba just som en sådan central pjäs, och att det var något han kommit överens med Pogba om. Vilket nu beskrivs som ett tecken på Pogbas opålitlighet. Må så vara, vi känner inte till bakgrunden, och frågan är väl i så fall när Solskjaer hade det samtalet med Pogba; före eller efter det stod klart att Man Utd inte spelade i Champions League nästa säsong till exempel?!
Paul Pogba är en kontroversiell figur och har så varit åtminstone ända sedan han för snart tre år sedan skrev på för Man Utd, för vad som då var en världsrekordsumma, en summa som också har hängt honom runt halsen och skapat helt orimliga krav. Han är färgstark som personlighet, extrovert och spektakulär, flamboyant för att använda ett pseudo-franskt uttryck, och det ligger honom nog också i fatet. Han är en lätt måltavla.
Själv är jag något tudelad i min inställning till honom. Han har inte varit den spelare man hoppades han skulle vara, men ej heller den bov han framställs som. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, uttryckte sig rätt klokt på twitter så har Paul Pogba under dessa tre år inte varit den spelare Man Utd behövde att han skulle vara, men Man Utd har heller inte varit den klubb eller det lag som Paul Pogba behövde att det skulle vara.
Förklaringen är således komplex, och det går inte riktigt att separera spelaren från sitt sammanhang. Man får bara försöka jobba med hypotetiska tankeexperiment. Placera Paul Pogba istället i till exempel Liverpools mycket tydliga taktiska system och han hade kunnat vara ligans mest dominanta spelare. Flytta Kevin De Bruyne från Man City till Man Utd allt annat lika och även han hade framstått som ojämn och bristande i sitt spel.
Paul Pogbas prat om en ”ny utmaning” och hans rätt tydliga flirtande med andra klubbar faller naturligtvis inte i särskilt god jord hos Man Utds supportrar. De supportrar finns inte som uppskattar när deras spelare uppenbarligen föredrar andra klubbar, men supportrar till en klubb som Man Utd reagerar av lätt insedda skäl extra starkt, då man kan tänka sig att såväl självbild som självkänsla får sig en smäll.
Vilket betyder att ett framträdande karaktärsdrag i reaktionen på ”nyheten” har varit rätt tydlig affekt. En affekt som tar sig uttryck på ett av två olika sätt. Antingen leder det till reaktionen att ”ingen spelare är större än klubben, vem tror han att han är?!” med den självklara slutsatsen att sälj honom då! Eller så leder till den motsatta attityden att inte sälja till någon annan klubb alls bara för att markera att ”vi är Man Utd”.
Testosteron är ett dåligt substitut för rationalitet i beslut och diskussion.
Man Utd har inte råd att låta sina beslut om spelare styras av affekt. Man kan hävda att alltför många av deras beslut om spelare de senaste fem-sex åren har styrts av just affekt, av att brösta upp sig själva och visa för världen hur stora och starka man är, och att detta kanske mer än något annat har landat dem i de problem de nu sitter med. Man Utd måste istället fatta beslut utifrån den effekt de önskar uppnå.
Vad gäller Paul Pogba resulterar det alltså i att Man Utds beslut måste utgå från hur viktig de anser att Pogba faktiskt är som central pjäs i Ole-Gunnar Solskjaers ”nystart”, hur stor sannolikhet det är att Pogba kommer vara fullt motiverad att axla den rollen nästa säsong och därefter, samt i vilken utsträckning de bedömer att Pogba snarare är (eller inte är) ett störande element i spelartruppen, för klubbkulturen och för Solskjaers ”nystart”.
Allt detta är subjektiva bedömningar som är på gränsen till omöjliga att säga något särskilt djupt eller insiktsfullt om från utsidan. I grund och botten gäller det relationer som vi inte kan observera eller vet något om. Vad vi kan säga är att hittills har vi sett de senaste åren att Pogba kan vara en distraktion, en oroshärd, att detta inte alltid är hans eget fel, men att han saknat mognaden att hantera det på ett bra sätt.
Om detta bedöms som förebådande hur det kommer se ut också framgent kan inte Man Utd vara rädda att fatta beslutet att sälja Paul Pogba. Spelarens kommersiella värde får i så fall inte ens vara en faktor om ambitionen faktiskt är att bygga ett vinnande lag. Om man däremot bedömer att Pogba kan vara en konstruktiv del i byggandet av ett sådant lag finns heller ingen anledning att sälja honom av någon slags missriktad stolthet.
Man Utd måste betrakta Paul Pogba antingen som en orealiserad tillgång eller som en sunk cost. Vad av dessa han är måste däremot vara en funktion av vilken effekt Man Utd rationellt tror sig kunna få av hans vara eller icke vara, inte en funktion av affekt och sårat ego.