Normalt sett brukar jag hålla mig inom boxen. Jag skriver om engelsk fotboll specifikt eller åtminstone om global eller europeisk fotboll så som den berör eller berörs av engelsk fotboll. Sällan för att inte säga aldrig pladdrar jag om något annat, och det är väl som det ska vara med en Englandsblogg. Men när det nu är midsommarhelg kan jag ändå göra ett så kallat undantag.
Diego Maradona har knappast någonting att göra med engelsk fotboll. Vill man verkligen hitta en beröringspunkt så är det kanske att Maradona en gång i tiden påstås ha varit nära att gå till Sheffield United, hur mycket sanning som egentligen ligger i det. Annars är kanske Maradonas betydelse för engelsk fotboll begränsad till en slags skurkroll efter dennes bravader i samband med VM-kvartsfinalen 1986.
En ny dokumentär har precis kommit ut om Diego Maradona, av Asif Kapadia som gjort andra dokumentärer om Ayrton Senna och Amy Winehouse. Dokumentären fokuserar på Maradonas tid i klubben Napoli och staden Neapel. Detta är inte tänkt att vara någon recension, det enda jag ska säga är att den är högst sevärd. Men liksom varje berättelse om Diego Maradona påminner det mig om varför han var världens bäste spelare.
Vem som är världens genom tiderna bästa spelare är en diskussion jag normalt sett finner rätt ointressant, men som ändå hålls ständigt aktuell eftersom det används som tillhygge mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldos och deras respektive härläger av hysteriska beundrare som ständigt diskuterar vem av dem som är bäst ever. Ännu en diskussion mellan två alternativ där jag roat konstaterar att svaret är ett annat, tredje alternativ.
Diego Maradona är världens genom tiderna bästa spelare. Jag kommer argumentera för varför han är det inom kort. Vad jag däremot snabbt kan säga är att naturligtvis finns det en bias i alla sådana omdömen. Inte för att jag skulle ha något särskilt intresse att tycka att just Maradona är bäst, utan för att han var som bäst när jag var mycket ung. Och det brukar ju sägas att vi tycker det är bäst som var bäst när vi var cirka tio år.
När jag var tio år var det 1986, det var VM i Mexiko och Diego Maradona var störst i världen. Nu finns så klart en sådan här bias för alla spelare som brukar vara aktuella i sådana här diskussioner. Det finns en bias även för Leo Messi och Cristiano Ronaldo så klart, eftersom det alltid finns en benägenhet att överbetona det som ligger oss närmast i tid, och halvt glömma sådant som ligger längre bak i tiden.
Sådana här uppfattningar kan alltid anses vara subjektiva till sin natur naturligtvis, men det går ändå att resonera kring dem på ett objektivt sätt. Och för min del bör man för att verkligen kunna anses vara världens genom tiderna bästa spelare uppfylla några tydliga och objektiva kriterier, vilket Diego Maradona men förmodligen ingen annan spelare gör. Nämligen följande:
Diego Maradona dominerade på hemmaplan!
Tio dagar innan Diego Maradona fyllde 16 år debuterade han för Argentinos Juniors och några veckor senare gjorde han sitt första mål. Han spelade fem säsonger för sin moderklubb, och gjorde 115 mål på 167 matcher, innan han 1981 flyttade till Boca Juniors, den enda klubben i Argentina han sa sig vilja spela för. Det blev en säsong i Boca Juniors, då de naturligtvis vann ligan, och Maradona lika självklart otroligt betydelsefull för detta med 28 mål på totalt 40 matcher. Maradona var gudaförklarad i hemlandet och i sina båda klubbar många år innan VM-guldet.
Diego Maradona vann VM!
Många tyckte att Diego Maradona borde ha varit med i VM redan 1978, men blott 17 år gammal ansåg inte César Luis Menotti att han var gammal nog. Det tog Maradona hårt, men åtta år senare skulle han få sin stora revansch. Fotboll är ett lagspel, men frågan är om någon turnering eller stort mästerskap någon gång i sådan utsträckning har vunnits av en enda spelare som VM gjorde 1986, när Maradona med blixtrande briljans ledde sitt Argentina hela vägen till VM-guld. Gå tillbaka och titta på klipp och dokumentärer från detta VM, det är en fantastisk upplevelse. En världsspelare på sin absoluta topp, bredvid vilken alla andra spelare, och det är inga dåliga spelare, blev till statister och biroller.
Diego Maradona vann Serie A! – med Napoli!
En klubb från södra Italien hade aldrig vunnit Serie A. Någonsin! Serie A var klassiskt sett en liga för de stora klubbarna i norra Italien, möjligen kunde någon av Romklubbarna sticka upp ibland. Diego Maradona skulle ändra allt detta, och i farten skriva historia. När Maradona kom till Italien var Serie A dessutom världens bästa liga med marginal, att vinna den ligan var det svåraste som gick att göra. Maradona kom till ett Napoli som alltid varit ett lag i botten av tabellen hotade av nedflyttning. Han lyfte dem steg för steg till helt nya höjder, och med honom i laget skulle Napoli vinna scudetton både 1986-87 och 1989-90. Dagens motsvarighet vore kanske om han hade gått till Newcastle och tagit dem till ligatitel, ofattbart stort, ofattbart svårt.
På gott och på ont blev Diego Maradona en gud också i Neapel. Dokumentären visar inte minst på baksidorna, svårigheterna att hantera detta, och hans personliga brister. Och de fanns där, men kan knappast tillåtas bestämma helheten, eller förminska hans storhet som fotbollsspelare. Med Diego Maradona tog sig Napoli även an Europa. Deras första runda i Europacupen blev inte helt lyckad, det var ett annat format på den tiden, men några år senare ledde Maradona Napoli till deras första och enda stora europeiska titel när de 1988-89 vann UEFA-cupen. När Napoli för andra gången skulle spela Europacupen var Diego Maradona inte längre kvar i klubben.
Man måste även komma ihåg med Diego Maradona att han presterade under helt andra yttre förutsättningar än någon av dagens spelare. Många vill gärna prata om hans brister och använda dem som argument mot honom även som fotbollsspelare, men inte riktigt lika många försöker föreställa sig vad det kräver att prestera på den nivå han presterade utsatt för den ständiga press, det ständiga tryck och det ständiga strålkastarljus som han hela tiden tvingades leva med tätt inpå kroppen, så fort han lämnade fotbollsplanen. Han var inte skyddad som dagens spelare, dagens spelare är skyddade och avskärmade som de är mycket på grund av vad Diego Maradona fick utstå och leva med.
Andra spelare uppfyller något eller några av dessa kriterier, men inte alla. Pelé vann VM och Pelé var enormt stor och framgångsrik i Brasilien, men han tog aldrig steget över till Europa och spelade och vann där, förvisso i en tid när det inte alls var så självklart att göra som det är idag. Leo Messi har naturligtvis dominerat spansk och europeisk fotboll i tio års tid och varit makalöst framgångsrik, men också hela tiden gjort det i en fotbollens absoluta supermakter, aldrig i en klubb som Napoli. Messi har heller aldrig vunnit VM och har heller inte vunnit något hemma i Argentina. För varje spelare går det att göra sådana här sammanfattningar. Endast en spelare har gjort det allt. Endast Diego Maradona.
Visst är det inte enbart en fråga om vunna titlar. Det kan omöjligtvis vara bara det, men det måste rimligtvis ingå som en viktig komponent, inte minst för att det visar på spelarens förmåga att höja sin omgivning och göra sitt lag och sina medspelare bättre genom sin blotta närvaro. Jag kan kritiseras för att inte ha sagt något om Diego Maradonas faktiska färdigheter som fotbollsspelare, som ju ändå är vad som till sist måste göra honom till den spelare han är, men det är mest för att jag ärligt talat anser det helt överflödigt att börja recensera Maradonas tekniska färdigheter, hans vision på planen och hans spelintelligens.
Above him only sky.
:::
Med den här bloggen gör jag midsommar. Bloggen återkommer, om inget fullständigt vansinnigt och oförutsett inträffar de närmaste dagarna, på måndag.
Glad midsommar!