Det är svårt att tänka sig att det verkligen ger Nigeria vettiga chanser att förbereda sig för matchen. Naturligtvis är det en effekt av att ha sex grupper där de fyra bästa treorna också går till slutspel, vi såg exempelvis samma sak i EM 2016. Det är ett format som jag är uppväxt med i VM, mellan 1986 och 1994, men kanske var jag då för ung och naiv för att låta mig störas av saken.
Kanske var det också så att det i dessa herr-VM fortfarande var fler dagar mellan den sista gruppspelsdagen och deras åttondelsfinal. Det vet jag inget om, men den som är nyfiken kan så klart bara kolla upp saken. Annars är kanske den främsta invändningen mot just detta format att det ger ett väldigt ”ineffektivt” gruppspel, där efter ett halvt VM endast åtta lag har blivit eliminerade.
Drygt halva VM har alltså passerat, och det har varit ett rätt bra VM. Av rapporterna att döma mer trots FIFA än tack vare FIFA förvisso, då både infrastrukturen i städerna och logistiken på arenorna verkar minst sagt bristfälligt, och marknadsföringen av matcherna mer eller mindre obefintliga, på ett sätt som aldrig någonsin hade varit aktuellt om det hade varit ett VM för herrar.
Men med VM följer också några ofrånkomliga frågor. Efter drygt halva VM är detta de fem mest påträngande frågeställningarna:
(5) Är målburarna för stora en seriös diskussion eller en nonsensdiskussion?
En diskussion som närmast inledde VM-turneringen och som var något oklar vad som konkret orsakat den. Visst, det är en gammal slagdänga, som kommer sig av att vi har sett några rätt jobbiga målvaktsmisstag genom åren. Samtidigt är det ofrånkomligt att vi ser allt färre av dem.
Å ena sidan finns det något genuint i diskussionen, eftersom måtten på målen knappast ramlat ned från himlen utan är bestämda av människor en gång i tiden. Att fundera över dem kan vara klokt. Å andra sidan är det en diskussion som i princip inte en enda av de inblandade spelarna bryr sig om. Det är en ren outsiderdiskussion.
Ett rätt intressant perspektiv som framförts är att diskussionen i själva verket drivs av dem som gärna vill hålla damfotbollen särskild från herrarnas. Ett sätt att göra det är så klart att ha olika mål, olika bollar, olika matchlängder och så vidare, fastän det egentligen inte existerar några legitima, fysiska skäl för detta.
Vi ser exakt samma sak i andra sporter som ishockey, tennis med flera.
(4) Är det sportsligt att sparka på de som ligger?
USA gasade på rejält i sin öppningsmatch mot Thailand och målen rasade in bakom den stackars thailändska målvakten, inte minst under matchens sista dryga kvart. 13-0 blev siffrorna till slut, vilket ledde till upprörda diskussioner om sportslighet och vad som är rätt och riktigt egentligen.
För en neutral betraktare som jag gick det att se uppenbara likheter mellan USA och 50-åringen som ossar och hytter med näven när han vinner med 11-0 mot en elvaårig rookie i bordtennis. Vilket ärligt talat inte är något man gör – alls! Det anses helt enkelt inte hålla god ton, eller vara sportsligt.
Mot detta lyftes två huvudsakliga invändningar. För det första att det för spelarna som kom in var viktigt att visa upp sig för förbundskaptenen och att de alltså inte gärna kunde slå av på farten. För det andra att det på något sätt vore ännu mer förnedrande för Thailand om de faktiskt slog av på farten.
Det där sista tas så klart alltid upp som ett försvar, och det är inte omöjligt att det även är något som den förlorande sidan säger, eftersom det är vad man ”ska” säga. Men i själva verket existerar naturligtvis inte den spelare som hellre blir t ex tretton-nollad, och det finns rätt snygga sätt att ”slå av på farten” om man vill.
Hope Solo gjorde en klok poäng i att det kanske inte var fel att göra målen, men att målfirandena efteråt var onödiga. När USA gjorde mål mot Chile i matchen därefter var det några av spelarna som istället gjorde golfapplåder. Lysande, som om de faktiskt inte förstod att synpunkten gällde att de faktiskt mötte Thailand.
Ingen hade haft några invändningar om exakt samma sak hänt mot t ex Sverige.
(3) Hur klokt är det egentligen att ställa över spelare och tanka en match?
Förbundskapten Peter Gerhardsson slängde onekligen bensin på midsommarbrasan när han ställde upp med ett minst sagt reservbetonat lag mot USA; ett beslut som gjorde en redan på förhand väldigt svår match mer eller mindre ovinnbar. Det kloka med detta var något som diskuterades före, under och efter matchen.
Letar man rationella argument för beslutet så går de att hitta. Sverige var redan klara för slutspel och i en lång turnering är det då viktigt att vila sina viktigaste spelare. Omvänt är det viktigt för alla att få speltid. Väntar man sig en förlust kan det vara klokt att göra den mer ”lättsmält”.
Jag har sett liknande beslut förut, både i fotboll och i andra sporter. När Sverige för något år sedan arrangerade lag-VM i bordtennis valde damförbundskaptenen att ställa över sin bästa spelare mot Kina i sista gruppmatchen, med exakt samma argument. Effekten blev den rakt motsatta, både i matchen mot Kina och i matchen därefter.
Det kan inte vara psykologiskt klokt att göra på det viset i ett mästerskap. Bra spelare vill naturligtvis spela en match mot USA. Gerhardssons beslut skickar också ut signalen att mot USA är det knappt ens någon idé att vi försöker vinna, vilket inte precis lär stärka självförtroendet inför slutspelet.
Inte minst sätter det naturligtvis en väldig press på Sverige inför åttondelsfinalen mot Kanada.
(2) Måste man vara kvinna för att faktiskt förstå offside-regeln?
Det brukar ju höhö-skojas om att kvinnor inte förstår sig på fotboll, och då i synnerhet den här mystiska offside-regeln. Något man tydligen måste ha snopp för att fatta. Ändå är det förskräckligt många män, varav många kan antas gilla denna höhö-humor, som inte själva verkar kunna greppa offsideregeln.
Inte minst har detta blivit uppenbart i VAR-tider. Varje domslut följs av en svans av rasande kommentarer som pratar om ”klara och tydliga fel”, fastän detta i själva verket är helt irrelevant i samband med offside-domslut, som är absoluta och objektiva. Antingen är det offside, eller ej.
Exakt samma sak kan sägas om handsregeln. Väldigt få vet vad reglerna faktiskt säger, istället utgår de från sin egen, felaktiga eller otillräckliga, uppfattning om vad de har hört någonstans att reglerna säger. Det där en form utav visklek som för närvarande gör det mer eller mindre olidligt att titta på fotboll.
Åtminstone om man vill hålla sig borta från våldsamma tankar.
(1) Var Kameruns beteende verkligen skadligt för damfotbollen?
Kamerun ställde till med en mindre skandal i åttondelsfinalen mot England, när de blev väldigt upprörda och griniga på två VAR-beslut varsin sida av halvtidsvilan. Först sedan VAR godkänt Englands mål som först dömts bort för offside. Därefter sedan VAR dömt bort deras eget mål för offside.
Båda VAR-domsluten var helt korrekta, och motsvarade det syfte som ändå finns med VAR, det vill säga att korrigera felaktiga beslut. Detta förhindrade inte Kameruns spelare från att till synes vara på väg att spelstrejka vid minst två tillfällen, anklaga FIFA och VAR för rasism, samt agera brutalt och fult på planen.
Phil Neville var inte nådig i sin kritik efter matchen, och han fick mycket medhåll för vad han sa. Nämligen att han skämdes över Kameruns spelares beteenden, att de aldrig hade spelat för England igen om de varit engelska spelare under honom, att världen såg detta och att det skadade intrycket av damfotbollen.
Vilket han förmodligen har rätt i att det gör, även om det inte borde göra det. I alla fall inte damfotbollen specifikt. Men det finns en risk att betrakta alla damspelare som om de vore representativa för hela damfotbollen. I själva verket är detta så klart precis lika, eller mer, ovanligt i damfotbollen som i herrfotbollen.
Dessutom är det ju heller inte så att sådana här incidenter aldrig inträffar i herrfotbollen, och då pratas det väldigt sällan om att ”herrfotbollen” tar skada. Håller vi oss enbart till VM finns ju några riktiga godbitar från 1982 inte minst. Det kan så klart hävdas vara länge sedan, men VM hade då pågått i över 50 år för herrarna, betydligt längre än för damer.
De som tillåter sig att tycka sämre om damfotbollen på grund av Kameruns beteende mot England, var nog redan från början rätt benägna att tycka sämre om damfotbollen, är min lilla gissning.
:::
TRANSFERKOLLEN
Matt Clarke, från Portsmouth till Brighton. 22 år gammal mittback från Portsmouth, där han var lagkapten. Clarke kan nog mycket väl räknas som League Ones bästa mittback och det är faktiskt inget dåligt omdöme. Helt klart redo att ta steget eller stegen upp och det ska bli intressant att se hur han kan utvecklas i Premier League när Brighton börjar fundera på att ersätta Shane Duffy och Lewis Dunk. Väl godkänd – (+++)