Det börjar bli allvar nu för England och för Phil Neville. Över halva VM är avklarat, också för de lag som bär på förhoppningar om att lyfta bucklan vid turneringen slut. För första gången står England nu inför en ren utslagsmatch i vilken de samtidigt ställs mot en motståndare som faktiskt har den rimliga kvaliteten, kapaciteten och know-howet att slå ut dem. Med andra ord är det lite upp till bevis.
Över hälften av VM är spelat, och ännu är det egentligen svårt att säga vad som är Phil Nevilles tänkta startelva. Där finns så klart några spelare, såsom Steph Houghton, Lucy Bronze och Nikita Parris, som känns helt givna, men i övrigt har det roterats friskt. Men då faktiskt roterats på riktigt, det vill säga inte som Peter Gerhardsson som slängde ut barnen med badvattnet mot USA.
Möjligen är det en strategi som ändå kan bära frukt för England givet att inför kvällens möte just viktiga spelare som Steph Houghton och Millie Bright är ytterst tveksamma på grund av skador, samtidigt som det tydligen går ett virus genom landslagstruppen. Det kan naturligtvis i sådana lägen vara desto bättre att ha så många spelare som möjligt som är fysiskt och psykiskt förberedda på att spela VM-kvartsfinal.
Ändå går det inte riktigt att komma ifrån observationen att under ett mästerskap är det förmodligen bäst att i grund och botten ha en tydlig startelva och låta den spela ihop sig och spela så mycket som möjligt. Tittar vi på alla lag, herrar som damer, som haft de stora framgångarna i VM genom åren så är det definitivt en bild som kanske inte är helt ensidig men ändå en bild som klart och tydligt bekräftas.
En överdriven rotation, som man skulle kunna mena att Phil Neville alltså ägnar sig åt, kan möjligen anses som ett tecken på förbundskaptenens egen osäkerhet, att han inte själv riktigt vet var han har sina spelare och hur han vill att laget ska spela. Risken är så klart att en sådan osäkerhet då sprider sig till spelarna. Men med just Neville behöver det inte vara på det sättet, utan kan vara något för honom helt rationellt.
Om man lyssnar lite närmare på Man Utds gamla spelare, det vill säga förutom Phil Neville så Gary Neville, Paul Scholes, Ryan Giggs, Ole-Gunnar Solskjaer med flera, det vill säga spelarna från den generationen, och som samtliga har doppat eller doppar tårna i managervattnet, som växte upp med Alex Ferguson som managerförebild, och som knappt aldrig känt till något annat, så är det ofta honom de projicerar.
Alex Ferguson upphöjde rotationen till något utav statsförvaltandets höga konst under framför allt sina sista tio år i Man Utd. Han gjorde det alltid, han gjorde det på ett sätt som var nästan märkligt framgångsrikt, och det var så han såg till att Man Utd hela tiden kunde konkurrera på två fronter samtidigt. Att Phil Neville alltså ser rotation som en helt naturlig del i sitt förbundskaptenskap är därför inte svårt att förstå.
Men vad som är rätt för Alex Ferguson i Man Utd är inte nödvändigtvis vad som är rätt för Phil Neville med England. För all del finns det heller ingenting som säger att det är nödvändigtvis fel heller. Men det finns en potentiell svaghet i att göra något bara för att någon annan har gjort det, om man inte har gjort reflektionen om det faktiskt är något som är användbart också i den situation och det sammanhang man nu befinner sig i.
Hittills är det omöjligt att säga vad som är fallet just här. Rimligtvis är det först från och med nu vi kommer få någon tydlig indikation på det. England har förvisso vunnit samtliga sina fyra matcher hittills i VM, vilket är imponerande på sitt sätt, men också gjort det utan att egentligen ha spelat särskilt bra, utan att ha övertygat. England har helt enkelt varit lite oklart i sitt framförande, som om det dunkelt tänkta vore det dunkelt utförda.
Pressen på England kommer öka exponentiellt från och med den här matchen. De var aldrig riktigt hotade i gruppspelet, ej heller i åttondelsfinalen. De har gått in i VM med ambitionen att vinna turneringen, med vetskapen att de i alla fall kan vinna, de har också fått en lottning i slutspelet som innebär att de ”ska” ta sig till minst semifinal, allt annat vore för dem en grov missräkning.
Men Norge är naturligtvis ett motstånd som kan vända den pressen mot England på det mest brutala sätt. Norge har varit här förut, att spela slutspelsmatcher sitter i deras ryggmärg även med färska spelare, där finns en gedigen grundkompetens och trygghet att falla tillbaka på för Norge, ett taktiskt välbildat fotbollslag. De var väl så bra som Frankrike i gruppspelet, och har momentum efter straffvinsten mot Australien.
Det blir en på pappret och på förhand spännande och oviss match. Vad man får hoppas är att den inte som så många andra matcher hittills i detta VM förstörs av något märkligt och övernitiskt straffdomslut.
:::
Transferfönstret tar kanske inte fram de mest charmiga egenskaperna hos de större klubbarnas supportergrupper.
:::
Rykten om att Newcastle ska ha satt Steven Gerrard och Patrick Vieira på sin shortlist över ny manager andas väl inte precis att det är någon stor och stark ny ägare på väg att köpa klubben. Synd att Mike Ashley redan har gjort sig ovän med både Kevin Keegan och Alan Shearer, så de kan inte riktigt dra samma kort som Man Utd redan har gjort och Chelsea är på väg att göra.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Leandro Trossard, från Genk till Brighton. Brighton fortsätter dammsuga den europeiska marknaden på lovande offensiva, kreativa spelare. Graham Potter kommer inte ha en dålig trupp spelare att välja mellan. Trossard var lagkapten för det Genk som den gångna säsongen vann den belgiska ligan, och Trossard känns precis som den typ av spelare Brighton vill värva efter att ha sagt sig eftersträva en mer offensiv fotboll. Men också en position där de redan har flera spelare. Väl godkänd – (+++)