Möjligen är det passande att under exakt samma vecka som David Moyes sexårskontrakt med Man Utd hade gått ut så slås också den kanske sista spiken i kistan för den gamla, brittiska managergenerationen. Någon annan slutsats är hur som helst svår att komma fram till sedan Nottingham Forest under gårdagen meddelade att Martin O’Neill lämnar klubben efter fem månader, och ersätts av Sabri Lamouchi.
Harry Redknapp, Tony Pulis, Sam Allardyce, David Moyes med flera. Klassiskt brittiska managers med klassiska värderingar inom fotbollen. Managers vars tid i någon mening har kommit och gått, som inte längre kan förvänta sig att hoppa mellan måltiderna på Premier Leagues smörgåsbord; om nu inte Newcastles sökande efter en ny manager till sist blir alltför desperat.
Martin O’Neill kändes ändå länge som den kanske mest progressiva av dem. Hans jobb med Aston Villa var länge beundransvärt. Hans tid med Sunderland blev kortvarig om än med positiva tendenser, och en kortare stint i Sunderland är så klart ett gemensamt drag för de flesta av dessa managers. Vilket så klart inte förhindrat Sunderlands ras ned i League One, även om det nog heller inte duger som förklaring.
Redan när Nottingham Forest anställde Martin O’Neill för cirka fem månader så var denna gamla generation på god väg att fasas ut. På sätt och vis kändes ändå O’Neill som ett mer öppet och oskrivet kort, möjligen eftersom han inte var belastad med något grovt misslyckande, möjligen eftersom han tillbringat några år utanför klubbfotbollen som Irlands förbundskapten, med vilka han haft blandad framgång.
Naturligtvis fanns även en slags nostalgifaktor över Nottigham Forests anställning av Martin O’Neill. O’Neill är en klubblegend i Nottingham Forest, en av spelarna som var med och vann ligan samt Europacupen två gånger med dem för ganska exakt 40 år sedan. Förhoppningen var självfallet att O’Neill skulle kunna smälta samman dåtid, nutid och framtid, att förankra drömmar om vad som kan vara i minnen av vad som har varit.
Och nog var det också den storyn som försökte säljas in när Nottingham Forest anställde Martin O’Neill. Men det verkar inte ha varit en story som vare sig spelare eller många av supportrarna riktigt ställde sig bakom. De kritiska synpunkterna om O’Neill kom tidigt och kom ofta från framför allt Nottingham Forests yngre supportrar, som naturligtvis inte har riktigt samma relation till historien som de äldre supportrarna.
Spelarna verkar ha respekterat Martin O’Neills historiska meriter i klubben ännu mindre då det framhävs som formellt skäl för Nottingham Forests beslut att sparka O’Neill att spelartruppen revolterade mot O’Neills metoder och mot hans taktik, som de betraktade som omoderna. Alltså såg Nottingham Forest det som osannolikt att de skulle lyckas nå uppflyttning med Martin O’Neill som manager.
Ett sätt att tänka som man förvisso måste respektera utifrån ett rationellt perspektiv, men exakt hur sannolikt tror Nottingham Forest det är att de lyckas bli uppflyttade till Premier League med Sabri Lamouchi som manager?
Martin O’Neill är så klart inte den första att dra på sig spelarnas missnöje i Nottingham Forest. Samma missöde drabbade också hans företrädare i Aitor Karanka, vilket gör att man måste börja ställa sig frågan om det kanske i själva verket är spelartruppen det gått röta i. Detta sagt lyckades O’Neill heller aldrig visa under våren, vare sig genom resultat eller genom sina taktiska beslut, att han var en manager för framtiden.
Vilket möjligen illustrerar en tämligen relevant poäng. Nämligen att historisk reverens absolut kan fylla ett syfte och en funktion för en manager inom engelsk fotboll, men att detta måste vara ett komplement till och inte ett substitut för modern relevans. Mer konkret uttryckt, vad en manager har uppnått för flera år sedan är meningslöst om det inte har en tydlig effekt på dennes arbete idag.
Beslutet att sparka Martin O’Neill kommer bara några dagar efter att Roy Keane å sin sida meddelat att han lämnar Nottingham Forest eftersom han vill ta upp sin egen karriär som manager igen. Något som sägs ha fått klubben att ompröva även O’Neills status. Det kan diskuteras om Keane möjligen visste vad som var å färde och hellre förekom än lät sig förekommas, eller om han helt enkelt inte längre dansade till samma ton som O’Neill.
Vad händer härnäst för Nottingham Forest? Supportrar och spelare som möjligen beklagade sig över spelstil och underhållning under först Aitor Karanka och därefter Martin O’Neill kan knappast förvänta sig så värst mycket mer underhållning med Sabri Lamouchi, som knappast heller har gjort sig känd som gladfotbollens absolut främsta företrädare heller. Därtill med ett mycket tunt CV.
Att Nottingham Forest anställer Sabri Lamouchi så snabbt, nästan samtidigt, efter att de sparkat Martin O’Neill säger oss naturligtvis att de redan haft kontakt och förhandling med Lamouchi ett tag, och att beslutet att sparka O’Neill således har varit i pipelinen i alla fall ett tag innan man kramade avtryckaren. Vilket gör att man lite undrar varför de valde att anställa Martin O’Neill till att börja med.
Nottingham Forest har bytt manager med väldigt hög frekvens under de senaste tio åren, och klubben har brottats med bristande stabilitet. När klubbens nya ledning, under deras nya ägare i Evangelos Marinakis, beslutade att efter en halv säsong sparka Aitor Karanka och ersätta honom med Martin O’Neill kritiserades det just på dessa grunder, det vill säga att den nya ägaren agerade precis lika förhastat som den förra.
Den gången gick det att invända mot kritiken just för att det faktiskt var deras första och därför enda gång, att det fanns rationella skäl att byta ut Aitor Karanka och att det fanns såväl rationella som emotionella skäl att anställa Martin O’Neill. Den här gången kan det mycket väl finnas rationella skäl också, men det har blivit betydligt svårare att hävda att den nya ägaren agerar med större trovärdighet än tidigare ägare.
Nottingham Forest ger inte intryck av att ha eller arbeta utifrån någon konkret plan.
:::
TRANSFERKOLLEN:
James Justin, från Luton till Leicester. Har varit en diamant i Football League de senaste åren, kapabel att spela på båda kanterna men först och främst en ung, offensivt inriktad och extremt talangfull högerback för Luton Town. Som sådan har han varit helt central för Luton Towns två raka uppflyttningar från League Two till EFL Championship, och Leicester får nog sägas ha gjort ett litet kap här, sportsligt såväl som ekonomiskt. Med beröm godkänd – (++++)
Aaron Wan-Bissaka, från Crystal Palace till Man Utd. På tal om talangfulla högerbackar så verkar alltså inte Man Utd vilja vara sämre de, men här är det kanske svårare att påstå att de har gjort något kap, åtminstone ekonomiskt. Behovet att förstärka positionen går däremot inte att ifrågasätta, och Wan-Bissaka är ung och väldigt beundrad både för sina defensiva och offensiva egenskaper. Passar väl in i Man Utds nya strategi men måste växa med uppgiften och med tröjan. Väl godkänd – (+++)