Den gamla världen möter den nya världen. Det var i ett av Winston Churchills allra mest kända tal som han på ett rätt fint sätt klargjorde den speciella relationen mellan å ena sidan England och å andra sidan USA. Samtidigt, när det gäller just damfotboll, så känns kanske rollerna på sätt och vis ombytta. Där är det USA som är föregångarna och England som är eftersläntrarna. Åtminstone i det moderna perspektivet.
Jag säger det moderna perspektivet eftersom England i själva verket i olika omgångar har varit minst sagt banbrytande inom damfotbollen, pionjärer mer eller mindre. Det har skrivits många texter den senaste månaden om damfotbollen i England i samband med de båda världskrigen exempelvis, liksom om tidiga satsningar i början av 1970-talet, inte minst i tidernas första VM i Mexiko, om än ett i högsta grad inofficiellt sådant.
Sedan är naturligtvis England också landet där FA på många sätt har satt krokben för damfotbollens utveckling, vilket de helt säkert inte är så pigga på att påminna eller bli påminda om i dessa dagar. Men det finns exempel på beslut som FA fattat som skulle kunna få till och med den mest förhärdade antifeminist att känna harmen ångandes över det orättvisa, det orättfärdiga och det fullständigt onödiga.
Nu är detta så klart historia, damfotbollens förutsättningar förbättras ständigt, även om det alltid kan bli bättre. Men det vore oerhört naivt att tro att historien inte påverkar även dagens förutsättningar och dagens damfotboll. Vilket vore behändigt att försöka komma ihåg när man försöker jämföra herrfotboll och damfotboll, men sådana jämförelser brukar av någon anledning vara hisnande historielösa.
England mot USA är så klart alltid prestige. Nu är det dessutom VM-semifinal. En match som många dessutom pratar om som den moraliska finalen, eftersom det med viss rätt anses vara de två bästa återstående lagen i detta VM. Men det är klart, England eller USA kommer naturligtvis behöva vinna också mot Holland eller Sverige i en final, och att se det som något givet vore kanske en aning arrogant.
Arrogans har annars blivit ett stridsord i det förvisso extremt uppblåsta försnacket till matchen. Det är England som anklagar USA för arrogans efter att de har scoutat hotellet England bor på inför en för dem eventuell VM-final. Vilket så klart, om man verkligen vill, skulle kunna uppfattas som att ta ut saker och ting i förskott. Den kanske något mer praktiskt lagde skulle möjligen mer se det som en rätt naturlig framförhållning.
Phil Neville gick däremot igång på det rätt rejält, möjligen har han ännu inte hunnit riktigt varva ned efter Kamerunutbrottet. Lite oklart är det väl om han kanske inbillade sig att USA snokade runt på Englands hotell och att Jill Ellis möjligen försökte norpa ett knep från Marcelo Bielsas playbook. I vilket fall som helst får man kanske känslan att Neville lägger alldeles för mycket energi på vad som är en ren bisak.
Men givet att Phil Neville gick igång på det så gick även journalister och media igång på det hela. Utifrån är det hela så klart lite lustigt. Det vill säga se samma journalister den här sommaren gå igång på USA:s påstådda arrogans, för en relativ skitsak, samtidigt som de för bara ett år sedan var fullständigt oförstående över när det istället var England som var måltavlan för denna påstådda arrogans.
Själv har jag svårt att se vad USA har gjort, utöver 13-0 på Thailand, för att anses som arroganta, eller för att behöva få den ofta tillskrivna beskrivningen att de är lätta att tycka om på planen, men svåra att tycka om utanför planen. Eller om det möjligen är tvärtom, eller för all del lite både och beroende på vem man frågar. Något känns det som något som alltid klistras på de som bara råkar vara bäst.
Tvärtom känns USA som ett sympatiskt lag. De är föregångare inom damfotbollen men tvingas fortfarande utkämpa sina strider. De befinner sig sedan en tid tillbaka i tvist med det amerikanska förbundet om betalning. De får alltså mindre betalt än herrarna trots att de genererar högre TV-publik och högre intäkter till förbundet i USA. Vilket rätt effektivt lustmördar det vanligaste argumentet för varför kvinnor för mindre betalt.
Där finns några riktigt modiga karaktärer. Megan Rapinoe är kanske den mest färgstarka, på fler sätt än ett, under detta VM. En smått osannolik ledarkaraktär som verkar ha absolut inga fucks att ge. Hon var den första idrottaren utanför amerikansk fotboll att göra Colin Kaepernick sällskap i att ta ett knä i samband med nationalsången, och har under VM hunnit med att mellan målen be Donald Trump att fara åt helvete.
Mot henne ställs nu ikväll Lucy Bronze, i vad som måste vara VM:s hittills allra mest spännande en mot en-duell. Phil Neville var med all rätt lyrisk över Bronzes insats i matchen mot Norge, där hon var fullständigt fenomenal, och menade att guldbollen borde vara given. Båda två vore nog goda kandidater, men visst får man känslan att det är på den kanten, Englands högerkant, som mycket kommer avgöras ikväll.
Viktigt för England kommer bli att stå emot i början. USA har gjort, eller i vissa fall rättare sagt fått, ett mål inom de första femton minuterna i varenda VM-match hittills. Endast Spanien lyckades faktiskt kvittera därefter, och det var också den enda matchen där USA faktiskt verkade en smula pressade. Kan England stå upp i början mot USA kommer de kunna växa in i matchen. Och de är bättre rustade än Spanien att såra USA.
Förhoppningsvis har vi att se fram emot VM:s hittills bästa match. Och förhoppningsvis kommer vinnaren i kvällens match därefter möta Sverige i VM-finalen.
:::
Sent inatt får vi också en riktig godbit i Copa America, semifinalen mellan Brasilien och Argentina.
Godbit förresten. Argentina var det enda laget som faktiskt lyckades göra mål i kvartsfinalerna. Tre av dem slutade 0-0 och fick avgöras med straffar. Man kan väl inte precis påstå att det är ett mästerskap som lyckats göra reklam för sig.
:::
TRANSFERKOLLEN
Matt Targett, från Southampton till Aston Villa. Bra värvning av Aston Villa. Targett ha länge varit en lovande ytterback i Southampton som varit på gränsen att slå sig in i laget men aldrig riktigt lyckats. I Aston Villa kommer hans chanser vara bättre, och hittar han fötterna där har Aston Villa fått tag i en riktigt bra ytterback för en modest peng. Väl godkänd – (+++)
Che Adams, från Birmingham till Southampton. Älskar den här värvningen. Che Adams kan mycket väl vara en av Football Leagues mest underskattade spelare de senaste åren, en väldigt teknisk och talangfull anfallare, och som det ska bli väldigt kul att se få chansen i Premier League. Precis den typ av spelare som Southampton har värvat genom åren och som Southampton ska värva. Med beröm godkänd – (++++)
Craig Dawson, från West Brom till Watford. Svårt att känna riktigt samma entusiasm över denna värvning. Craig Dawson är så klart mer eller mindre en mittbacksinventarie i engelsk fotboll och i honom får Watford naturligtvis en stabil och rutinerad mittback, men också en mittback som knappast är på väg uppåt i utvecklingen. Inte en värvning som direkt förstärker Watford. Godkänd – (++)