Så var det väl i praktiken klart då. Frank Lampard tar över som Chelseas manager. Någon officiell presentation har ännu inte skett, men Lampard har befunnit sig på Stamford Bridge de senaste dagarna och det råder så klart ingen tvekan om vad som faktiskt är på gång. Att det alls dröjt så här länge sägs bero på att Lampard försäkrat sig om Roman Abramovichs ambitioner när transferförbudet hävs, något han alltså måste ha fått i alla fall för honom tillfredsställande svar.
Därmed blir Frank Lampard märkligt nog, eller egentligen kanske inte särskilt märkligt alls, Chelseas första engelske eller brittiske manager under Roman Abramovichs ägande av klubben. Vilket möjligen är en annan aspekt av hur annorlunda och otypisk den här anställningen ändå är för Chelsea. Där finns så klart en slags symmetri i att Derby County samtidigt verkar vara på väg att ersätta Lampard med Philip Cocu, i så fall första gången i deras hela historia de anställer en icke-brittisk manager.
Jag har redan tidigare diskuterat för och mot om Frank Lampard som manager för Chelsea, där en reflektion var att han möjligen speglade en brist på alternativ mer än ett aktivt val, samt att det är en anställning av en typ som kanske syftar till att sopa problemen under mattan snarare än att göra något åt dem. Men där slutsatsen ändå var att Lampard var detta i klart mindre utsträckning än t ex Ole-Gunnar Solskjaer för Man Utd, och att även om Lampard kanske inte nödvändigtvis är den allra bästa managern, så är han kanske här och nu den mest rätte managern för Chelsea.
https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/06/26/sopar-chelsea-problemen-under-mattan-eller-kan-frank-lampard-sopa-mattan-med-chelsea/
Varför Frank Lampard är den mest rätte managern för Chelsea hänger ihop med ett mer positivt perspektiv på honom som Chelseas manager, och det kan vara värt att fundera på inte enbart varför det är en anställning som riskerar gå åt helvete, som tenderar vara det vanligaste sättet att resonera om andra klubbars manageranställningar, inte minst Chelsea, utan varför det är en anställning som faktiskt har möjlighet att bli riktigt lyckad för Chelsea.
Frank Lampard har supportrarnas förtroende. Få managers i Chelsea har verkligen haft supportrarnas fulla förtroende. José Mourinho lyckades uppnå detta, inte minst tack vare sin succébetonade första sväng i klubben. Antonio Conte kom en bit han också. Övriga managers har däremot saknat totalt förtroende, och vissa managers har tvärtom tvingats arbeta i rasande motvind. Men Lampard kommer genom sin person ha supportrarnas fulla förtroende, det är till och med de som framför allt har lobbat för att han ska få jobbet, och kunna få det tålamod och det lugn detta medför.
Frank Lampard har spelarnas förtroende. En svår sak, inte minst i ett så mäktigt omklädningsrum som Chelseas med så många högprofilerade spelare, för varje manager är att övertyga spelarna om att hans idéer är värda att lyssna på. Men, något vi även såg i Derby County, den spelare finns nog inte som inte skulle respektera Frank Lampard, inte minst just i Chelsea. Lampard har en fantastisk karriär bakom sig, som dessutom ligger hyfsat nära i tid, på en nivå som få av spelarna i Chelsea faktiskt kan matcha. Ingen spelare kan säga att Lampard inte vet vad han pratar om.
Frank Lampard har idéer utan att vara ideolog. Det funderades på att Chelsea skulle göra sin stora förändring med Maurizio Sarri, att de med honom så att säga anställt sin ideolog. De fick däremot en manager som inte passade ihop med klubbens identitet och kultur, och som ideolog var ovillig att anpassa sig. Chelsea är i mångt och mycket en rätt praktisk klubb, en klubb mer fokuserad på resultat än på process, och med Lampard får de en praktiskt orienterad manager. Lampard är inte någon ideolog, vilket alltså inte betyder att han saknar idéer, men att dessa idéer faktiskt tillämpas med flexibilitet utifrån situation.
Frank Lampard kan arbeta långsiktigt. Möjligen sammanhängande med de första punkterna har Lampard faktiskt en möjlighet som få andra managers i Chelsea har haft under Roman Abramovichs era, nämligen att arbeta mer långsiktigt. Transferförbudet kommer ge Lampard mer tid än annars, liksom det faktum att Chelsea faktiskt helt genuint verkar vilja lägga om strategi med avseende på sina unga spelare, som redan har visat sig betydligt mer intresserade av att bli kvar i klubben. Den förändring Lampard behöver göra underlättas av att han inte får sparken efter en säsong om Chelsea inte skulle vinna en titel.
Tror jag, är kanske bäst att tillägga där. En annan aspekt som faktiskt kan visa sig vara hjälpsam i detta avseende är att Chelsea sålt Eden Hazard. Med Hazard kvar i klubben hade kraven och förväntningarna på Chelsea förmodligen varit betydligt högre per automatik, liksom det hade varit politiskt och praktiskt nödvändigt att utforma laget utifrån honom. Att säga att Chelsea vunnit på att bli av med Hazard vore fånigt, men att han försvunnit ger faktiskt Frank Lampard större manöverutrymme.
Varje mynt har två sidor.
:::
TRANSFERKOLLEN
Luke Freeman, från QPR till Sheffield United. Helt klart en värvning som andas mer Chris Wilder än vad den andas Saudiarabien. Vilket kanske är bra. Freeman har varit en av Football Leagues bättre spelare de senaste säsongerna, en offensiv mittfältare, centralt eller från en kant, som kanske inte gör Sheffield United bättre i spetsig mening, men väl kompletterar deras spelartrupp på ett positivt sätt. Godkänd – (++)