Bronsmatcher måste väl ändå betraktas som ett satans ofog. Det är en typ av match som de inblandade lagen väldigt sällan vill spela, åtminstone väldigt sällan som båda lagen är intresserade av att spela, två lag med spelare som kanske mest är besvikna över att de inte får spela finalen och kanske allra helst hade åkt hem och lagt sig på stranden och dränka sina sorger. Väldigt sällan, om någonsin, är det matcher som ger något som helst form av utbyte eller underhållning.
Möjligen har vi i Sverige ett av fullt förståeliga skäl ett helt annat förhållningssätt till detta med bronsmatcher i VM. Trots allt är det väl kanske just en sådan match som var en väldigt stor del i ett av våra kanske finaste fotbollsminnen någonsin, när Sverige såg till att avsluta VM-äventyret 1994 med att göra lapskojs av Bulgarien. Nog hade den VM-sommaren varit fantastisk även utan den matchen, men visst var det ändå en mycket fin krona på verket, en perfekt avslutning på en fantastisk VM-sommar.
Nu är det alltså damernas tur att kunna åstadkomma något liknande. Deras uppgift är å andra sidan av flera skäl svårare. Dels eftersom semifinalförlusten måste vara hårdare för dem än vad den var för Sverige mot ett spelmässigt fullständigt överlägset Brasilien 1994. Dels eftersom England måste anses som en betydligt mer formidabel motståndare än vad ett förmodligen bakfullt Bulgarien, där elaka tungor till och med har viskat att de kan ha fått betalt för att förlora.
England har så klart å sin sida slickat sina sår efter den något smärtsamma förlusten i semifinalen mot USA. En match som kunde ses på två olika sätt. Å ena sidan som att de var väldigt nära att ta matchen till förlängning, vilket de väl med straff etc rent objektivt sett kanske var. Å andra sidan en match där de stundtals kändes nästan lika utspelade som Sverige var mot Brasilien för 25 år sedan. England är ett bra fotbollslag, men mötte helt enkelt en övermäktig motståndare i USA.
England, alls inte obekanta med semifinaltrauman i världsmästerskap, har så klart efter förlusten ägnat sig åt sin form av meningsskapande genom att beskriva semifinalen mot USA som den moraliska finalen, som att de i själva verket är mästerskapets näst bästa lag, och att de naturligtvis hade gjort potatispulver av såväl Holland som Sverige i en semifinal, men helt enkelt bara hade otur med lottningen. Well, kanske är det så, kanske inte, i så fall är det väl upp till bevis idag då.
Englands historiska facit i bronsmatcher är väl kanske inte briljant. Herrarna har förlorat båda sina två försök i VM-sammanhang, först mot Italien 1990 och så då nu senast mot Belgien 2018. Å andra sidan lyckades herrarna nypa Schweiz på straffar alldeles nyss i Nations League. Damerna har å sin sida bara spelat en bronsmatch förut, nämligen i förra VM mot Tyskland, en match de vann med 1-0 efter förlängning. Så de har kanske positiv erfarenhet från sådana här matcher.
Och det är klart, har man en spelare i laget, och denne dessutom råkar vara lagets bästa spelare, som heter Lucy Bronze så känns det ju nästan som att det var förutbestämt att det var i en bronsmatch det var meningen att det skulle sluta för England.
Visst vore väl brons ett bra VM-facit för England, ett resultat de helt klart måste vara nöjda med. Åtminstone då deras enda förlust i så fall kom mot ett väldigt bra och starkt USA. England behöver inte likt exempelvis Sverige lämna detta mästerskap och känna att de förlorade en semifinal de kanske egentligen borde ha vunnit. Samtidigt har å andra sidan svansföringen, inte minst från Phil Neville, inför och under mästerskapet varit att England bara var nöjda om de vann VM.
Möjligen en förståelig och beundransvärd attityd, men möjligen också lite väl svart-vit till sin natur. Allting beror så klart på hur ett mästerskap genomförs, och som England trots allt har genomfört detta mästerskap måste de rimligtvis kunna vara nöjda även med ett brons, om de nu alltså vinner mot Sverige. En match i vilken de nog måste betraktas som favoriter, hur mycket det än svider i den svenska folksjälen. Desto sötare i så fall om Sverige ändå skulle lyckas vinna.
Damfotbollen har hur som helst fått sig ett rejält uppsving också i England under detta VM, men så är det väl å andra sidan alltid i samband med mästerskap, utan att det därför har något konkret genomslag i vardagen därefter. Ett mönster vi har sett upprepas i Sverige om och om igen. Vi vet att i samband med mästerskap på landslagsnivå är det många som blir intresserade av att titta enbart för att det råkar vara ett mästerskap, inte för att där finns något genuint intresse för i det här fallet damfotboll.
Den stora nyheten för närvarande inom engelsk damfotboll är att Premier League förväntas ta över Women’s Super League, den professionella damligan, från FA. Vilket å ena sidan antas öka damfotbollens exponering och kommersiella utveckling till dess tänkta nytta. Bland annat talas det om ”double-headers” för klubbarnas herrlag och damlag, typ två matcher till priset av en. Å andra sidan betonas också risken för att damfotbollens transparens och öppenhet reduceras som en följd.
Personligen tror jag nog ändå att det på sikt gynnar damfotbollen att jobba utifrån marknadens villkor än att riskera att sitta som någon slags politisk gisslan i en klart mer politisk och byråkratisk organisation som FA.
:::
TRANSFERKOLLEN
Ralf Fahrmann, från Schalke till Norwich. Leicester värvade Ayoze Perez, Man City värvade Rodri, och det tredje City verkar inte vilja vara sämre de, så de har värvat målvakt från Schalke. Fint så, även om det är svårt att se Fahrmann norpa målvaktströjan från Tim Krul, men det ger åtminstone Norwich en större bredd på målvaktspositionen, samt en backup om Krul skulle bli aktuell för försäljning. Godkänd – (++)