Att klaga på media har blivit något av en nationalsport. I många fall dessutom en helt medveten politisk strategi från de som har mest att vinna på undergräva förtroendet för media genom att spela på den sammanblandning av fakta och åsikt, av kunskap och ideologi, av metod och manipulation som blivit den något olyckliga konsekvensen av internets framväxt.
Många förväxlar även den politiska strategin med en beskrivning av verkligheten, och genom den psykologiska mekanismen av det ständiga sökandet efter bekräftande information kommer många också känna sig verifierade i detta, då det naturligtvis alltid kommer finnas exempel på media och journalister som gör misstag, liksom i alla yrken och sammanhang, även om de oftast är både små och obetydliga.
Där finns naturligtvis också en tendens att dra alla media och alla journalister över en kam, när den ena kan vara fullständigt olik den andra, och arbeta utifrån helt olika mål, syften och ambitioner. Den lite trista effekten är att många bara väljer att antingen tro blint på allting, eller precis lika blint avfärda allting som påhitt eller trams, oftast helt och hållet beroende på vad som råkar passa deras egen agenda bäst för stunden.
Engelsk fotboll saknar knappast sitt utbud av så kallad mainstream-media som på lite olika sätt men samtliga med relativt stora resurser bevakar och rapporterar om den. Ett närmast symbiotiskt förhållande så klart, där den engelska fotbollens exponering ökar tack vare denna bevakning, samtidigt som den engelska fotbollen driver mycket av intresse, trafik och läsare till dessa media, och därmed så klart annonsörer.
Att veta vilka tidningar som är de vettigaste, mest trovärdiga och mest läsvärda kan så klart vara en grannlaga uppgift i en ständigt brusande djungel av information. Där finns så klart de mest svettiga tabloiderna mest liknande skvallertidningar i sin framtoning som man liksom känner sig smutsig när man läser, och som man inte minst därför känner på sig är djupt opålitliga, även om det inte betyder att de har fel i allt.
Lokaltidningar är naturligtvis alltid väldigt värdefulla om man är intresserad av insiktsfull bevakning av en specifik klubb, och ett bra tips är att hitta en lokal journalist på twitter för de klubbar ni är särskilt intresserade av och följa dem, för att hålla er ständigt upp till date om vad som händer. Men att gå genom alla dem blir ett alldeles för stort projekt för just den här bloggen.
Här rangordnar jag istället enligt min egen uppfattning kvaliteten och läsvärdheten i engelsk fotbollsmedia på vad vi kan kalla för riksnivå.
(5) Daily Mail
Martin Samuel, Oliver Holt m fl
Det närmaste vi kommer en tabloid på den här listan, och det är väl i grund och botten också vad Daily Mail är. Innehåller ett virrvarr utav clickbait-artiklar och rubriker, har ett tydligt fokus på att sensationalisera, överdriva och antyda, utöver att vara väldigt kladdig att följa redan till utseendet. Det här låter ju inte som att den skulle höra hemma på någon topp fem-lista alls, men mitt i allt det där levererar Mail också både väldigt bra intervjuer och inte minst avslöjande skjutjärnsjournalistik som ofta hittar det många andra har missat. Detta gör dem värda att hålla ett öga på, och placerar dem definitivt högre än sina närmaste motsvarigheter i Mirror och The Sun.
(4) Telegraph
Sam Wallace, Paul Hayward, Luke Edwards m fl
Svårt att sätta fingret på Telegraph, som i vissa stunder inte riktigt verkar veta om de bara ska ägna sig åt riktig journalistik eller mer poppig clickbait-journalistik. Detta sagt så dyker det i Telegraph ofta upp både intressanta artiklar och aktuella avslöjanden som de grävt fram på ett bra sätt. Telegraph utnyttjar knepet med kända gästskribenter, oftast i form av gamla spelare, oftare än många andra tidningar, vilket ibland riskerar ge det totala innehållet på sajten en rätt ytlig känsla, men å andra sidan går det att hitta en hel del guldkorn också i detta.
(3) Times
Henry Winter, Oliver Kay m fl
Ett hem till respekterade journalister som Henry Winter och Oliver Kay kan självfallet inte vara särskilt dåligt. Nackdelen är att Times texter kan vara svåra att komma åt om man inte är sugen på att betala för dem. Fördelen är att dessa texter oftast är väldigt väl researchade och i relativt hög utsträckning för att vara mainstream-media bygger på konkret empiri och väl genomförda undersökningar som ger dem såväl ett stort djup som tung relevans. Levererar kanske inte med samma frekvens som exempelvis Guardian eller Independent, men det känns ändå som om Times starka sida är att producera artiklar som har planerats och fått ligga och jäsa under längre tid.
(2) Independent
Jack Pitt-Brooke, Miguel Delaney m fl
Varvar i någon mening högt med lågt, men när det är högt så håller det allt som oftast en väldigt imponerande höjd. Visar upp en imponerande bredd i sin rapportering och är inte låsta vid några få klubbar utan täcker hela brädet, och gör det med en imponerande bredd och många gånger med en mycket intressant infallsvinkel. Inte riktigt lika torr som Guardian kanske, både på gott och på ont, utan journalisternas personlighet framträder lite mer i texterna, vilket ibland tillför ett värde och då och då resulterar i något oväntat och därför desto mer intressant. Den nya hemsidan har gjort dem lite mer knöliga att följa.
(1) Guardian
Daniel Taylor, Marina Hyde, David Conn m fl
Kombinerar hög trovärdighet i sin rapportering med såväl hög kvalitet som en tämligen enastående volym. Blandar allt från enkel matchrapportering till djuplodande reportage om fotboll från världens alla hörn. Där finns det rättsamma och hyfsat deskriptiva, liksom där finns det djuplodande, kritiska och granskande. Väldigt duktiga på att hålla isär vad de vet från vad de tror, om man lär sig tyda signalerna. Inte alltid bekväm läsning så klart, men sanningen har en tendens att vara obekväm. Vi får vara glada så länge sådan här journalistik finns kvar gratis och fritt tillgänglig. Även om det kanske inte är det bästa stället för den som söker slavisk rapportering av sillyrykten.