En av Daniel Storey producerad krönika i Liverpool Echo under gårdagen lyckades formulera och sammanfatta Liverpools nästa utmaning på följande sätt: ”Att bevara Liverpool framgångsrikt samtidigt som de skapar en väg in i a-laget för klubbens alla unga spelare.” En rätt god sammanfattning, även om den kanske riskerar att placera kärran framför hästen, då nästa utmaning ändå rimligtvis måste vara att faktiskt vinna ligan.
Förra säsongen var ändå en stor framgång för Liverpool. De vann Champions League samtidigt som de var svindlande nära att också vinna ligan. Men ingen engelsk klubb över en viss storlek kan likt exempelvis Real Madrid i Spanien kalla en säsong för en okvalificerad framgång utan att faktiskt vinna ligan, även om de faktiskt lyckas vinna Champions League. Vilket så klart ej betyder att säsongen därför måste vara dålig.
De Liverpoolsupportrar som möjligen känner för att protestera mot den saken gör kanske klokt att komma ihåg två saker. För det första hur många av dem som under och i början av det problematiska gruppspelet höll med Gary Neville om att Liverpool borde strunta i Champions League. För det andra hur många av dem som under säsongen var väldigt tydliga med hur mycket hellre de vann ligan än Champions League.
Och om någon hypotetiskt hade kunnat erbjuda Liverpools supportrar nu att byta ut den där Champions League-titeln mot att ha vunnit ligan istället så är jag tämligen övertygad om att beslutet hade varit minst sagt självklart.
Nu tror jag inte att detta egentligen är särskilt kontroversiella tankegångar heller i det rödaste av Liverpoolland. Där verkar finnas en kollektiv uppfattning att Liverpool behöver förstärka spelartruppen inför kommande säsong, eftersom man anser sig behöva bli bättre, eftersom vad det rimliga målet trots allt måste vara är att faktiskt vinna ligan denna säsong, fastän man var så nära förra säsongen.
Men med den uppfattningen följer också en del frustration då Liverpool ännu inte till synes vidtagit några konkreta åtgärder för att faktiskt förstärka spelartruppen, och heller inte ser ut att vara särskilt nära att göra det. Det vill säga genom att värva spelare, vilket är det sätt alla numer är pavlovskt intränade som det enda sättet på vilket en spelartrupp kan förstärkas. Men nästa utmaning kan faktiskt kräva ett annat sätt att tänka.
Visst är det också utifrån det perspektivet man kan se Daniel Storeys krönika i Liverpool Echo, förmodligen det närmaste engelsk fotboll kommer ett rent klubbmagasin likt vad man har i Spanien. Det är att betrakta som en sorts utbildningsinsats för Liverpools alla supportrar, ett sätt att förankra Liverpools påstådda nya policy, förankra idén att lyfta upp unga spelare är ett bättre sätt att tänka än att värva nya spelare.
Och min spontana tanke är nog att detta är korrekt, att det är ett bättre sätt att tänka. I alla fall i den omfattningen att lyfta upp unga spelare är vad Liverpool behöver göra först, för att därefter inventera om och i så fall vad de faktiskt behöver värva. Denna tanke har sin grund i två huvudsakliga beståndsdelar. Dels att Liverpool redan har en bra och nära nog komplett spelartrupp. Dels att Liverpool har flera väldigt talangfulla unga spelare.
Ett. Gå igenom Liverpools spelartrupp spelare för spelare, position för position, och lagdel för lagdel, och det är svårt att se hur Liverpool egentligen ska kunna förstärka laget, åtminstone till spetskvalitet, och sett till för Liverpool realistiska värvningar. Visst skulle Leo Messi göra Liverpool bättre men av flera skäl kan inte Liverpool värva honom, eller spelare av liknande kaliber, status och lön.
Mittförsvaret är här ett möjligt undantag. Vad Liverpool kan göra för att förstärka laget och spelartruppen är istället att göra laget bredare, mer varierat, mer stryktåligt och mindre känsligt för att byta ut enskilda spelare i specifika matcher. Laget behöver alltså så att säga förstärkas ”underifrån” framför allt, och det är något som med sportslig, med ekonomisk och med kulturell fördel kan göras med klubbens unga spelare.
Två. Liverpool råkar nu ha många unga spelare redo att ta det klivet, många av dem såg vi igår kväll när Liverpool träningsmatchade mot Tranmere. De flesta av dem imponerade, även om det trots allt bara var försäsong och en träningsmatch, och av erfarenhet vet vi att då kan det vara lätt att imponera. Alla spelare som spelade mot Tranmere kommer alltså inte vara aktuella, men vissa borde trots allt vara det.
Harry Wilson framför allt som visade framfötterna igår mot Tranmere, men som också varit en tongivande spelare för Derby County förra säsongen. Rhian Brewster gjorde två mål mot Tranmere och gjorde sitt case för att fylla ut Liverpools anfallslinje. Som backup till Andy Robertson på vänsterbacken imponerade Yasser Larouci stort. Under andra halvlek visade Ben Woodburn att han måste vara värd att ge chansen.
Om inte dessa fyra spelare ges chansen i Liverpool under säsongen, vilket jag har sagt förut om åtminstone någon av dem, måste det betraktas inte bara som ett misslyckande utan som ett resursslöseri av Liverpool och Jürgen Klopp.
Att aktivt satsa på dessa unga spelare är inte enbart romantiskt utan också i högsta grad rationellt, något som är på kort och lång sikt till nytta för Liverpool, av flera skäl. Det tar itu med Liverpools behov av att bredda och förstärka sin spelartrupp. Det ger Liverpool en möjlighet att utvidga spelartruppen med spelare fostrade och utbildade i klubbens anda, och minskar risken att få in yttre, störande element.
Den andra punkten kan vara särskilt viktig för Liverpool och för Jürgen Klopp som just identifierat lagandan och sammanhållningen som en av deras främsta styrkor. Att värva in spelare som inte är tänkta som ordinarie spelare kan vara riskfyllt utifrån det specifika perspektivet. Det måste också ses som viktigt för att behålla trovärdigheten i Klopps prat om en ”pathway” till a-laget. Och gör man det inte nu, gör man det nog aldrig!
Strategiskt fyller detta också en funktion. Liverpool befinner sig nu återigen i en position av styrka, de är av engelsk fotbolls och världens bästa och mest framåtsträvande klubbar och måste utnyttja detta tillfälle att göra sig till en go to-klubb för de mest lovande unga spelarna i England och i världen. Detta arbete underlättas självfallet om Liverpool på ett trovärdigt sätt kan visa att där finns goda möjligheter att slå sig upp i a-laget.
Detta kommer förmodligen inte lugna de som är helt och fullt inpluggade på värvningar som den enda barometern på utveckling. Att ta upp unga spelare är enligt deras sätt att tänka ofta något man ska göra utöver att också värva spelare, en ekvation som ganska ofta visar sig svår eller omöjlig att faktiskt få ihop. Dessa ångestsvettas över tanken att behöva spela Community Shield, UEFA Super Cup och FIFA:s klubb-VM utan att värva.
Detta fastän unga spelare som Harry Wilson, Yasser Larouci, Ben Woodburn och Rhian Brewster, tillsammans med från skador återvändande spelare som Adam Lallana och Alex Oxlade-Chamberlain, mycket väl kan vara en fullgod lösning på just de problem eller brister som de menar att värvningar är tänkta att åtgärda. Dessutom med fördelar som värvningar aldrig riktigt kan uppnå.
Men det kräver ett annat sätt att tänka, och att faktiskt våga tänka på ett annat sätt. Att döma av Daniel Storeys krönika i Liverpool Echo är det nu så som Liverpool faktiskt tänker, och som de hoppas att även supportrarna ska kunna börja tänka.