Lojalitet är ett begrepp som är ofta använt inom fotbollen. Framför allt handlar det kanske om supportrar som förväntar sig lojalitet från spelare, från managers och i vissa fall till och med från ägare med den egna klubben. Andra gånger är det just spelare, managers och i vissa fall ägare som uttrycker sig i termer av lojalitet med klubben för att på så vis sälja in sig själva till supportrarna.
Men lojalitet är samtidigt ett svårt begrepp. Inte minst svårt eftersom relationen till klubben är så annorlunda för dessa olika grupper. För supportrarna är relationen totalt genuin, långsiktig för att inte säga evig, man skulle nästan kunna säga ideell. Men för spelare, för managers och för ägare är relationen mycket mer professionell, deras relation till klubben definieras utifrån någon form av anställning, karriärsval eller vinstintresse.
Ofta leder detta till någon form av dissonans. Många gånger kräver supportrar lojalitet utav spelare, managers och i vissa fall från ägare fast de gör det utifrån för dessa grupper orimliga förväntningar. En spelare eller en manager kan inte gärna förväntas vara evigt trogen en enda klubb när hans hela karriär och ekonomiska framtid kan stå på spel. En ägare måste fatta ekonomiskt och sportsligt ansvarsfulla beslut om klubbens framtid.
Där finns så klart även ett problem med asymmetrisk lojalitet. Supportrar är naturligtvis väldigt snabba på att kräva lojalitet av spelare och managers, och vädrar sitt mycket tydliga missnöje så fort denna lojalitet inte visas. Samtidigt är supportrar långt ifrån alltid pigga på att visa lojalitet med spelare eller managers så fort dessa inte presterar riktigt som de hade hoppats, eller när resultaten av någon anledning går dem emot.
Vi hittar samma typ av asymmetri mellan klubb och spelare. Spelare förväntas alltså vara lojala med klubben men riktigt samma vikt läggs sällan vid att klubben också ska vara lojal med spelaren. Exemplen är rätt många där klubbar har behandlat spelare dåligt, brutit ingångna överenskommelser och sett dem som föga mer än handelsvaror och kostnadsposter. Utifrån detta är det inte konstigt att spelare först ser till sig själva.
Lojalitet känns som en rätt aktuell fråga i den engelska fotbollen för närvarande. Steve Bruce har exempelvis rivit upp heta känslor genom att enligt uppgift ha avgått från Sheffield Wednesday under gårdagen för att på så vis forcera fram en övergång för honom till Newcastle. Ännu så länge rapporteras de båda klubbarna fortfarande förhandla om vilken kompensation Newcastle måste betala.
Vad jag anser om Newcastles anställning av Steve Bruce framförde jag i denna blogg från förra veckan där jag brutalt påstod att allt annat än nedflyttning vore ren jackpot för Newcastle den här säsongen.
Man kan säga att Steve Bruce knappast framstår i det bästa av ljus, synnerligen inte för Sheffield Wednesdays supportrar. Och här får man kanske ändå säga att kritiken om just bristande lojalitet känns berättigad. Det är mindre än en halv säsong sedan Bruce kom till Sheffield Wednesday, där han fått ett mycket bra bemötande. Att så snart hoppa över till en annan båt känns som att han själv inte gick in i jobbet med de bästa av intentioner.
Inte blir det väl kanske bättre av att Steve Bruce samtidigt gärna framställer sig själv som en hedersknyffel, men sedan agerar på just det här viset. Ena dagen säger han att det är upp till klubbarna att komma överens bara för att några timmar senare lämna in sin avskedsansökan. Handling matchar helt enkelt inte ord. Lägg därtill att det inte är första gången Steve Bruce gör på detta sätt, han har förut gjort det i Crystal Palace.
En spelare som samtidigt kommit på kant med tillvaron är Arsenals Laurent Koscielny, som valt att strejka från Arsenals försäsongsträning och tour för att på så sätt tvinga fram en försäljning av honom till Bordeaux. Detta att spelare strejkar för att forcera fram något på marknaden verkar vara på modet denna sommar, och kanske tyckte t ex Arsenal att Man Utd minsann inte skulle få ha allt det roliga för sig själva.
Till en början går det att ha viss sympati med Laurent Koscielny, han har trots allt spelat nästan tio år för Arsenal och det kan så klart göras ett case för att Arsenal borde visa storsinthet och låta honom flytta hem till Frankrike för att avsluta karriären. Samtidigt är det så klart oacceptabelt av Koscielny som Arsenals lagkapten att agera på detta sätt, som ju är allt annat än professionellt.
Man anar ju också en bockfot. Risken är självfallet att köpande klubbar börjar uppmana spelare att strejka och strula på annat sätt som en medveten taktik för att hålla nere köpesumman, och utifrån den aspekten gör så klart Arsenal klokt i att stå emot. Laurent Koscielny känns knappast oskyldig han heller, då han helt säkert kommer förhandla till sig en andel av den lägre köpesumman i form av högre lön åt sig själv.
Och då kan man så klart tycka att gränsen är passerad för vad som ändå kan betraktas som rimligt och förståeligt agerande från en spelare. Att sätta sina egna intressen först och främst är en sak, att medvetet manipulera och agera i strid med god sed och mot såväl anda som innehåll i ingångna avtal är en helt annan, i synnerhet när det sker utan att i det här fallet Arsenal själva skulle ha agerat nesligt mot honom.
Steve Bruce och Laurent Koscielny är bara två delar av en helhet där det känns som om just denna sommar har blivit ett tydligt skådespel av liknande konflikter och såpabetonad dramatik. Möjligen är det en funktion av de allt större pengarna inom fotbollen som helhet och i Premier League i synnerhet. Det har sagts under årtionden att lojaliteten är död inom den globala och den engelska fotbollen.
Men uppenbarligen är det ändå fortfarande möjligt att bli en smula förvånad. Så helt stendött kan lojaliteten som begrepp ändå inte vara.
:::
TRANSFERKOLLEN
Fabian Delph, från Man City till Everton. Hur annorlunda och hur mycket bättre hade vi värderat Fabian Delphs karriär om han stannat kvar i Aston Villa eller gått till en klubb som Everton redan från start där han förmodligen hörde hemma och där han verkligen kunnat växa till något mer än rollspelare eller utfyllnadsspelare? Det får vi aldrig veta, men nu är han i Everton hur som helst, och faktiskt bara 29 år ännu så det är en värvning som nog kan visa sig bättre för Everton än vad min spontana känsla sade mig. Väl godkänd – (+++)