Strax efter att rappakaljan mellan Steve Bruce, Sheffield Wednesday och Newcastle brutit ut under veckan, och det framstod som klart att ovanpå allting annat så är Bruce Newcastles nästa manager, så var det någon svensk sportjournalist, jag kommer inte ihåg vem, som twittrade något kvickt och klyftigt om att nu var minsann inte Sheffield United längre favoriter att sluta sist i Premier League den här säsongen.
Det är för all del inte någon helt ovanlig uppfattning om Sheffield United. Det verkar tas för givet på rätt många håll att Sheffield United av någon anledning kommer vara, eller åtminstone är det just nu, det svagaste laget och sluta sist i ligan. Vilket för mig är en smula förbryllande, inte minst eftersom jag nog ser Sheffield United som det i alla fall på förhand bästa och mest förberedda laget av de tre klubbar som är uppflyttade.
Jag har tidigare uttryckt det som att Sheffield United är den nykomling den här säsongen som mest av allt liknar Wolves, både på och utanför planen. Nu betyder inte det att jag därför tror att Sheffield United kommer landa på övre halvan med en biljett till europeiskt cupspel i näven, men rimligtvis betyder det att jag tror de har rätt goda chanser att hålla sig kvar i Premier League, både i absoluta och i relativa termer.
Till hälften ägda av saudiarabiska intressen går det så klart att spekulera i hur det kan vara till Sheffield Uniteds hjälp den här säsongen. Men mer än så är det kanske framför allt vad de visar upp på fotbollsplanen som talar till Sheffield Uniteds fördel. Det är inte något lag med stjärnor, men det är ett väldigt väldrillat och taktiskt genomarbetat fotbollslag, som har en mycket tydlig spelidé med en mycket positiv laganda.
En av mina finare prognoser på senare år var när jag strax efter att Sheffield United vunnit League One för några år sedan menade att de skulle kunna bli farliga även i EFL Championship. Detta trodde jag bara för att det var Sheffield United menade några, men framför allt handlade det om att se lagets spel, lagets taktik, och den potential som utan tvivel fanns där, inte minst befriat från det där League One-spöket som hämmat dem.
Det tog två år därefter för Sheffield United att ta sig upp i Premier League, och där verkar alltså finnas samma skepsis kring dem efter den här uppflyttningen som efter förra, men motargumentet är i grund och botten även det detsamma. Nämligen att det finns en klar och tydlig potential i Sheffield Uniteds spel och taktik som talar för att de kommer kunna ta klivet upp också i Premier League och hävda sig där.
Det saknar helt enkelt rim och reson att tänka sig att Sheffield United skulle ligga närmare den där jumboplatsen än vad övriga två nykomlingar, Norwich och Aston Villa, skulle göra. Sheffield United var arguably Football Leagues bästa lag förra säsongen, och det var liksom ingen tillfällighet. Ändå pratas det absolut inte om jumboplatsen kring dessa båda lag alls på samma sätt och med samma frekvens som för Sheffield United.
Lägg därtill andra klubbar redan i Premier League som ser ut att få besvär. Newcastle har redan nämnts som ett uppenbart exempel. Crystal Palace, Brighton och Burnley kan nog teoretiskt fogas till dem. Med andra ord finns det gott om utrymme för Sheffield United att kunna hålla sig kvar i Premier League. Så på vad beror denna negativa bias? Jag har när det gäller den saken några teorier som går att bolla med.
Sheffield-teorin. Det var länge sedan Sheffield United spelade i Premier League, det var däremot inte länge sedan alls som Sheffield United spelade i League One. De är med andra ord inte alls lika ”Premier League-bekanta” under 2010-talet som Aston Villa eller Norwich mer konkret. Vilket kan låta ytligt men det där med att vara bekant med laget spelar rätt stor roll i och för den mer generella opinionen.
Nu är Sheffield United så klart en rätt stor klubb i egen rätt, definitivt större än Norwich i alla fall. Deras vistelse i League One var nog snarare den en anomali. Men även om man skulle välja att se dem enbart som en snabbt uppflyttad League One-klubb så finns så klart ett antal exempel i Premier League redan nu på varför sådana lag absoluti inte ska räknas bort eller avfärdas. Men då måste man gnugga djupare.
Chris Wilder-teorin. I rödvita Sheffield born and raised, on a playground there he spent most of his days. Chris Wilder är alltså engelsman, från Sheffield närmare bestämt. Och när det gäller engelska managers finns där så klart några väldigt bestämda fördomar och stereotyper. Men Wilder är alls ingen Neil Warnock, Sam Allardyce eller Tony Pulis, utan liknar taktiskt i så fall betydligt mycket mer t ex Nuno Espirito Santo i Wolves.
Chris Wilder är definitivt en del utav den nya och mer moderna generation brittiska managers som växt fram under senare år, med tydliga influenser från den kontinentala fotbollen. Det vill säga den generation brittiska managers som Warnock, Allardyce och Pulis brukar säga att utländska managers hindrar att få jobb i Premier League, fastän de i själva verket naturligtvis bara menar sig själva.
Nationaliteten är med andra ord inget särskilt bra argument för varför Sheffield United kommer hamna i botten av Premier League, på grund av Chris Wilders bristande taktik, även om det nog funderas i de banorna. Detta lika lite som för Bournemouth och Eddie Howe kan sägas, som ju etablerat sig i Premier League sedan flera år tillbaka, fastän de sågs på ungefär samma sätt då som Sheffield United ses på nu.
Transferteorin. En tredje teori utgår från det som alla har som konkret måttstock på hur bra ett lag är och hur det har förstärkt, det vill säga vilka och hur mycket de värvat. Här är Sheffield United så klart en ”besvikelse”. De har så klart, tvärtemot gängse visdom för en nykomling, knappt värvat alls och vad de värvat skrämmer väl knappast någon. Luke Freeman, Phil Jagielka och Callum Robinson liksom. Dessutom Ravel Morrison.
Att betrakta Sheffield Uniteds sparsamma och lågprofilerade värvande ses utifrån detta perspektiv som en svaghet, men kan likaväl betraktas som deras styrka. En indikation på att de har ett rätt starkt och samspelt lag till att börja med som de väljer att arbeta vidare med. Givet hur många exempel vi sett på klubbar som gjort tvärtom, värvat massor och misslyckats spektakulärt, kanske inte den strategin ska ses som per default bättre.
Dessutom är det faktiskt inga dåliga värvningar. Okej, Ravel Morrison känns väl som ett långskott men är heller inte tänkt som något annat än ett långskott. Men Luke Freeman och Callum Robinson var båda två av Football Leagues bästa spelare förra säsongen, och kan definitivt ta klivet upp, och i Phil Jagielka gör Sheffield United både en kulturvärvning och får in en väldigt rutinerad mittback i laget.
Säsongen kan naturligtvis visa sig gå åt fanders för Sheffield United. Marginalerna är små och den som lever får se. Men som någon självklar jumbokandidat, Newcastle inkluderat eller ej, kan de inte gärna betraktas. I alla fall inte utan att nämna en handfull andra lag i samma resonemang.
:::
Som ni kanske märkt är det under sommaren inte alltid säkert att det dyker upp en blogg på söndagen. Vi får se hur det blir imorgon.
:::
50 år sedan månlandningen!